Hjärtan på burk

Så har han haft sin dag igen, den där Valentin. Bara minuter återstår. Hoppas du som valt att fira den haft trevligt!

Jag är ingen hängiven Alla Hjärtans Dag-människa, men brukar ändå skaffa någon liten present till mina barn, det sitter i från förr. Så också i år, men ingen av dem har haft tid att hämta sin gåva ... än, de kommer väl.

Till jobbet tog jag med mig en riktigt stor burk med pepparkakshjärtan i alla fall. Förstår inte varför jag skaffade så många kakor i julas, men det gjorde jag. Och på något vis var de flesta kvar – trots att de var riktigt goda. Kanske drack vi för lite glögg, fikade alltför sällan?

Nu är burken tom och kakorna lika slut som dagen.
Så lite hjärtligt blev det i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema: CITAT

Att hitta några kloka, välformulerade fraser är en ordbrukares sanna glädje. De där orden kan vara delar av en nyhetsartikel, en dikt, något kärnfullt som sagts i en intervju, ja snart sagt i vilket sammanhang som helst. Man kan ta det där citatet i sin egen mun, smaka på det, vända det runt, känna om det är beskt eller sött, kul eller allvarligt, vackert eller "bara" klokt ...

Här på min blogg dyker citat upp med (o)jämna mellanrum. Det ser ut som om det finns inte mindre än 205 stycken innan jag skriver dessa rader. Men det finns några ord som jag ständigt återkommer till. De står sedan ett antal år alltid längst ner i mina mail. Och jag tröttnar inte, har absolut inte för avsikt att byta, hur smart en nyfunnen ordvändning må vara.

Det är Povel Ramel, ordens och tonernas mästare, som levererat mitt älsklingscitat. Frasen kommer ur texten till låten "De sista entusiasterna". Han skrev den 1968, till Knäppupp-revyn med samma namn, och eftersom jag hade lyckan att växa upp med två föräldrar som var Povel-fans fanns jag i publiken. Kanske var det inte just där och då som jag föll för frasen, vet faktiskt inte riktigt när det hände.

Texten är lång och det är i sista strofen det kommer, citatet som borde kunna skänka tröst till vem som helst:
Den största spegel kan man fördärva – det bor en solkatt i varje skärva!
Och det är den där andra raden som jag gjort till min, naturligtvis utan att försöka lura i någon att den superba formuleringen är min egen.

Smaka på den du också! För det är förvisso sant:
DET BOR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA!
Det måste man känna viss tacksamhet för, eller hur?
Om du klickar på min etikett "citat" hittar du alltså drygt 200 andra ordvändningar jag fastnat för.

Copyright Klimakteriehäxan (och tack för hjälpen Povel) 

Sugen på fler citat? Kolla in andra lördagspigga bloggares förslag!  Här en uppdaterad lista på deltagare (idag har jag besökt och kommenterat hos samtliga!)

1.	Anemonen	7.	Ulrika Landin	13.	Kolonilotta
2.	BIRGITTA AHL	8.	Eva Trillian	14.	Karin
3.	llh	9.	Ulla Laiho	15.	Meta
4.	Anni	10.	Life by ScienceHelena	16.	BP
5.	Anki	11.	Dagny
6.	Gärdsmygen	12.	Klimakteriehäxan

Bokbloggsjerkan: Barn bör läsa!

Att böcker är viktigt, det vet vi. Vi vet också att det är viktigt att barn upptäcker böcker: de lär sig medan de har roligt, de får ett bättre ordförråd, de bekantar sig med nya miljöer, de får kompisar om än fiktiva ... uppräkningen kan bli lång.

Tyvärr vet vi att otroligt mycket i det moderna samhället konkurrerar med böckerna. I den digitaliserade världen har pappersboken hamnat i kläm, och det är både synd och skam.
Det tycker förmodligen också Lotten, för det är hon som står bakom veckans fråga som kräver svar i Bokbloggsjerkan:
Hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?

Enkelt är det inte. Jag tror det finns några basknep. Något revolutionerande kommer jag inte på!
Men:
Se till att det finns böcker hemma, med blickfångande omslag, bilder som kan intressera.
Läs högt för ungarna – gör godnattsagan viktig (den ÄR det)!
Läs själv när de ser det.
Stanna till inför böcker när du handlar med barnen i sällskap: titta, det där ser väl kul ut!
Vill de inte läsa böcker, men serier? Låt dem göra det!
Ta med dem till biblioteket, ge dem eget lånekort, gå runt, peka, berätta!

Kanske ter sig allt lite lättare för den förälder som levt med böcker från koltåldern. Men den som är mer främmande i litteraturens värld kan ju försöka passa på att bekanta sig med den samtidigt som barnen gör det. Barnböcker kan med behållning läsas också av vuxna, det ska man inte glömma bort!

Dessutom har naturligtvis skolan och lärarna en viktig roll. Den 2 april är det, för femtionde gången, Internationella Barnboksdagen, den brukar tas upp i en del klassrum åtminstone. Och i oktober är det LäsLov. Men innan dess hinner ungarna läsa massor, om de bara får upp ångan!

Här en topplista, från pekbok och uppåt ordnat efter läsarålder:
Lena Anderssons Kanin-böcker (blir nästan en ritual med mammas/pappas "egen" text)
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet (text och bild roar alla oavsett ålder)
Tove Jansson: Vem ska trösta Knyttet (man får vara lite rädd ibland, men det finns hjälp!)
Astrid Lindgren: Kajsa Kavat (ofta förbisedd feministförebild i träskor med halmstoppning ...)
Åke Holmberg: Ture Sventon (finns en hel serie förstås, kan bli starten på ett livslångt kärleksförhållande till deckare)
Barbro Lindgren: Världshemligt (om en ung flickas tankar och verklighet, av Alma-pristagaren som också skapat Loranga, Masarin och Dartanjang)
Sonya Hartnett: Torsdagsbarn (ännu en fantastisk Alma-vinnare, med böcker på gränsen till vuxenläsning)

Copyright Klimakteriehäxan

PS Min blygsamhet förbjuder mig naturligtvis att ta med min egen "Dela lika" på topplistan - men om du klickar på bilden av bokens omslag här till vänster får du veta mer!

Trogna bloggbesökare har sett bilden på Dottern i lästagen förr. Jag älskar det här fotot!

Sven-Ingvars i mitt hjärta!

Äras den som äras bör.
Helt rätt att Sven-Ingvars, som första dansband, nu kommer in i Swedish Music Hall of Fame. Det sammanfaller med gruppens 60-årsdag, även om det nu bara är Sven-Erik Magnusson själv som återstår av ursprungsgänget från Slottsbron 1956. Sven-Ingvars är helt enkelt det största som hänt Slottsbron!

Nog vet jag att många fnyser åt "sorten", rynkar på näsan åt folkligheten – men det säger mer om dem än om paraden av hitlåtar, med texter av vitt skilda författare, från Thore Skogman och Owe Thörnquist till Gustaf Fröding, Niklas Strömstedt, Lasse Berghagen och Dan Hylander. Det har svängt, det har fått det att rycka i benen, det har fått många mungipor att bestämt peka uppåt, det har inspirerat till puss och kram.

Grattis till Hall of Fame, grattis på 60-årsdagen, kära Sven-Ingvars!
Äras den som äras bör!

Och här kommer steg två i den lilla raketen: jag hyllar Sven-Ingvars också i krönikeform, på News55.
"Måste man vara någon sorts nörd för att gilla Sven-Ingvars? Nej. Absolut inte. Gruppens fans är väl spridda i olika samhälls- och åldersskikt. Möjligen kan det underlätta om man är värmlänning. För har man fått Sven-Ingvars med modersmjölken (nästan) sitter det kvar. Och nu har de funnits i inte mindre än sextio år! Lagom till jubiléet väljs också gruppen in i Swedish Music Hall of Fame, som första dansband dessutom. Det var både på tiden och välförtjänt!" /.../
Läs hela texten här, sprid gärna på sociala medier, kommentera!

Copyright Klimakteriehäxan

Sås och skratt

Enkla skämt gör mig glad. Det är välgörande att ha nära till skratt. Ni vet det där med att förlänga livet och så vidare.
Alltså blir jag klart piggare och definitivt uppmuntrad när jag stöter på ett recept på ett tillbehör till en köttbit: en sås.
Den går under namnet "Sås som i himmelen".
Ja men jag sa ju det: enkla skämt gör mig glad! Fast jag tappade bort receptet direkt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den köper jag inte

Ibland händer det. Åtminstone händer det mig.

Jag köper något som väcker mitt habegär, men det är något jag absolut inte behöver. Om jag står emot den där slå-till-nu-impulsen blir jag utan undantag nöjd över den karaktärsstyrka jag kanske trots allt besitter ...?

Nej, jag tänker inte visa några prylar jag burit hem mot bättre vetande. Däremot tänkte jag fråga om någon har en bokborste? Det är faktiskt en av de saker jag utan uppoffring eller själsvånda avstått från att äga. Och det har inte med priset att göra. Inte skulle den ta mycket plats heller.

Men hur dammiga mina böcker än må bli tänker jag inte skaffa en speciell borste för att vifta runt i hyllorna med. 

Någon gör det bevisligen ändå, för annars skulle produkten inte gå att köpa. Det finns faktiskt flera varianter i omlopp. Den på min bild är tysk och kan köpas på nätet för strax under 350 kronor.

Man borde göra något mer radikalt med de där böckerna som inte blir lästa utan bara står och samlar damm. De borde rensas ut, skänkas bort, säljas på loppis eller (hemska tanke) helt enkelt slängas. I den processen gör en bokborste varken från eller till. Det blir ingen affär!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KREATIVITET

Det sägs att människans kreativitet kan bättras på med hjälp av yttre betingelser. Vilket skulle betyda att rummet du valt att sitta i också påverkar det du sysslar med. Färgval, ljusinsläpp, prylar blir viktiga faktorer kring skapandet, som kan vara av alla möjliga slag: kanske stickar eller virkar du, broderar på fri hand, målar, skriver, scrapbookar eller knådar lera.

Men vill du att någon iakttar dig medan du är mitt uppe i ditt skapande? Jag vet att jag själv, och många med mig, avskyr om en människa ställer sig bakom min rygg och börjar kolla det jag har på datorskärmen, det kan vara text eller bilder eller helt enkelt en sida på den sajt dit jag just surfat.

Därför hajade jag till när jag mötte tapeten ni ser på bilden. En sorts dekor jag aldrig skulle vilja ha i min närhet. Skulle nog inte få någonting ur händerna, av vilket slags skapande som helst, med alla de där ögonen omkring mig. Och inte går det att uppmana dem att flytta på sig eller titta åt annat håll heller ...

Det är alltså veckans tisdagstema som är KREATIVITET och det kan ju vara så mycket. Den som designade den där tapeten var förstås också nyskapande, i sin nisch. Ansiktstapeten måste ju sitta på ett hyggligt stort antal väggar, även om den aldrig kommer in hos mig!

Men det kan också handla om att förvalta gamla traditioner i nya former. Som i broderiet från Guatemala på bilden nedan. Där finns den viktiga nationalsymbolen, quetzal-fågeln, med sin extremt långa stjärt (mycket längre i verkligheten än i den broderade versionen), men där finns också glada katter och färgstarka blommor. Kreativiteten går hand i hand med traditionen, helt enkelt.

Och som betraktare blir man på lite bättre humör, inte sant? Rent av lite smittad av den sortens skaparlust, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

När skillnaden inte är stor

Köpte en krukväxt igår. Petade ner den bredvid lättmjölken, rågbrödet och falukorven i varukorgen. Det var en begonia, den sorten är inne så här års, har lång hållbarhet och är inte skötselkrävande alls. Och vi som gillar blommor, vi tycker ju att de där färgklickarna som kronbladen bjuder på, de gör livet enklare att leva.

Men oj, i huset finns ju redan en begonia! En som inte visar minsta tendens till att lägga sig ner och dö. Den kräver ingen tillsyn över huvud taget, eftersom den är konstgjord.
För även om det gör lite ont att erkänna så är saken klar: moderna konstgjorda växter liknar sina levande förebilder förvånansvärt mycket.

Faktum är att folk blir lurade. När jag en period arbetade tillsammans med en äkta kaffekäring (ja, inget negativt med det!) såg jag honom en dag hälla en slatt avslaget fika över en blomkruka. Jag hann inte hejda det, hojtade bara:
-Men! Vad gör du?
-Äsch, blommor mår bara bra av en slurk koffein, fick jag till svar.
-Inte konstgjorda! sa jag.
Han blev helt paff.

En annan gång var jag bjuden på tjejmiddag. Vi var nog tolv stycken runt ett vackert dukat bord. I mitten tronade en rad Sankta Paulia, i färg och krukor som matchade duken. Snyggt och genomtänkt! Plötsligt stack värdinnan, lite tankspritt, ett finger i en av krukorna, eftersom hon nog fick för sig att hon borde ha vattnat de nyinköpta växterna. Hon avbröt all konversation abrupt med ett högt:
-De är ju av plast!
Grundlurad. Vid närmare eftertanke kom hon ihåg att hon tyckte de varit dyra ...

För så duktiga har blomstersnickarna blivit att inte ens ett tränat öga alltid direkt kan avgöra vad som är riktigt och vad som inte är det. Själv blev jag grymt besviken när jag tvingades inse att de fantastiska orkidéuppsättningarna i Det Stora Varuhusets skyltfönster är tillverkade av skickliga tekniker. Och den som vill ha de där mest naturtrogna får också betala en slant, oftast mer än för den äkta varianten. Men då är ju hållbarheten garanterad i åratal, om man bara lyckas vifta bort dammet som förstås samlas.

Nu undrar jag: vilken av mina begonior tycker du ser ut att vara den äkta?
Jo du ser det om du tittar noga.
Fast håll med om att det är likt!

Copyright Klimakteriehäxan

Rätt svar: den till vänster på bilden är äkta.

Middag med Selma (försenat lördagstema)

Det är söndag kväll, ganska sent dessutom, så det är svårt att låtsas att det trots allt är lördag. Men lördagstemat som proklamerades för i går gick ut på att man skulle arrangera en fiktiv middag för två, enligt mönster (misstänker jag) från ett återkommande inslag i SVT:s Gokväll, även om värden där har fler gäster.

En person är självskriven vid mitt bord. Hon heter Selma Lagerlöf och med henne vill jag diskutera män, pojkar, karlar. Sådana fanns förvisso i hennes liv, personer som betydde massor: hennes pappa som hon länge idoliserade, hennes morbror som var en rätt äcklig gubbe – och så Studenten, som satte hennes unga hjärta i brand fast han själv nog aldrig var särskilt engagerad i den låghalta flickan som var mycket yngre än han själv.

Att det så småningom blev kvinnor som Selma delade sitt liv med intresserar mig mindre. Däremot vill jag höra henne prata om sitt skrivande, om inspirationen, om metodiken, om lusten. Kanske fanns där också ett element av prestationsångest, om inte annat så efter att hon, som den första kvinnan någonsin, fått ta emot Nobels litteraturpris (1909).

Dessutom blev fröken Lagerlöf med åren en berest person. Hon skulle garanterat kunna berätta många intressanta saker hon upplevt när hon rört sig i världen. Och banden till Mårbacka, hembygden, hennes Barndomsland, hur skulle hon beskriva dem?

Lars Westman, som skrivit en mycket läsvärd bok om Selma, citerar en händelse som tilldrog sig när man i hembygden beslutat göra en insamling för att uppvakta henne, kanske var det en jämn födelsedag? Alltnog: när de som höll i skramlandet kom till Västra Ämtervik (Selma bodde i Östra) avböjde åtminstone en person deltagande. Anledningen? Jo, på den sidan om sjön (Fryken) var hon nog inte så berömd ...

Menyn då? Älgkött, tack, som huvudrätt. Någon liten anrättning på abborre som entré. Till den champagne förstås, visst gillar väl Selma bubblor? Och som nattamat, eftersom vi pratat in på småtimmarna, klengås, en smörgåsvariant som är en värmländsk specialitet.

Om nu personerna som ska äta ihop ska bara vara två vill jag absolut själv vara den andra. Och jag kommer till middagen iförd min Selma Lagerlöf-kappa. Min är för all del inte grå som Selmas utan plommonlila, gjord av Gunilla Pontén för rätt många år sedan, men den där klassiska badrocksmodellen är i min hjärna för evigt sammanlänkad med en av våra i särklass bästa författare någonsin.

Copyright Klimakteriehäxan
Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Helena, Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

När städning blir dödligt allvar

Det kallas för dödsstädning.

Något som folk som fyllt 50 ofta tänker på, och som 60-plussare inte sällan frenetiskt ägnar sig åt – även om projektet aldrig blir slutfört.

Insikten att livet inte varar för evigt, i kombination med anhopningen av prylar, utlöser utan förvarning en sorts panik, om än av mildare sort. Det är plötsligt glasklart: en dag blir Någon tvungen att ta hand om allt detta. Stackars denne Någon, stackars människa! Jag borde ta tag i saken, själv, och göra det NU. Rensa!

Så står du där inför hyllorna, lådorna, skåpen, skrymslena som under åren fyllts på /.../

Ny krönika i dag på News55, om ett skede i livet som de flesta verkar hamna i. Du läser hela texten här. Kommentera gärna, dela väldigt gärna vidare på sociala medier!

Copyright Klimakteriehäxan

Bokbloggsjerka: Att välja vänner

Vänner är viktigt. Hur får man dem, hur behåller man dem, vad är det som får det att funka? Sådant får man fundera på för att svara på veckans Bokbloggsjerka. För ämnet Annika formulerat denna gång är detta:
Nämn topp fem fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv)!

Mängder av "ansikten" passerar revy, även sådana som jag gjort för mig själv medan jag läst. Men nog hade Lord Greystoke, mera känd som Tarzan, varit en intressant bekantskap! I ursprungsversionen, av Edgar Rice Burroghs, tyckte jag väldigt mycket om honom. Bästa filmversionen jag sett är den från 1984 med Christopher Lambert (som dock aldrig kallas för Tarzan!).

Huvudpersonen i filmen "De andras liv" (Das Leben der Anderen), Stasi-spionen Gerd Wiesler, som visar upp ett fantastiskt mod efter mycken vånda skulle jag också vilja ha många och långa samtal med. Rena historielektionen.

Hjalmar Söderbergs Lydia i "Den allvarsamma leken" vore rätt sällskap för ett riktigt långt tjejsnack. Samma sak med Ifemelu, den nigerianska unga kvinnan i  "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie. Det författarskapet har gett inblick i ett för mig annars okänt land där 170 miljoner människor bor. Spännande!

En har jag kvar, i ett enormt utbud. Ja men låt mig då bli bästis med Julia Roberts i Vivian Wards skepnad. Så får jag veta hur det går för henne när "Pretty Woman" är slut!
Bästa vänner? Tja, åtminstone spännande. Sedan kanske inte de jag valt skulle vara överdrivet intresserade av att göra min bekantskap, men det är ju en annan historia.

Nog finns det rader med andra fiktiva personer man gärna skulle träffa men ... Kolla andras vänval genom att klicka dig till Bokbloggsjerkan här!

Copyright Klimakteriehäxan

Någon saknar en stövel i storlek 26

Kanske hann de ända hem innan mamma – eller om det nu var pappa – upptäckte att barnet bara hade en stövel, den vänstra, kvar. Barnet, med initialerna F.W. , hade sannolikt påbörjat resan med två stövlar. Men nu stod en ensam kvar på busshållplatsen vid Mariatorget.
.
Kan höra för mitt inre öra hur den där föräldern gnisslar tänder: "Jaha, bara att köpa ett par till, så länge det nu kan gå att hålla reda på ..." för gummistövlar, det vet vi, kan inte folk med skostorlek 26 vara utan, även om de ofta färdas i barnvagn.

Visst minns man hur det var på den där tiden när ungarnas tillhörigheter föll bort som löv från grenen på hösten?! Gympakläder sprang iväg alldeles själva, vantar höll inte ihop så snart man tagit bort den där anordningen som låste dem vid ärmarna. Strumpor fick vara omaka, böcker försvann. Och mössan? Var är den? Låg inte jackan här nyss? Var har du ryggan?

Svaret var förstås ett "vet inte" och sällan lyckades vi lokalisera de där förlorade persedlarna. På jobbet skrattade småbarnsmammorna samfällt när papporna hade jouren. Våra telefoner ringde.
-Gustaf har inga skor!
-Stina tror att mössan är på fritids, vet du var den är? Förresten hittar vi inga köttbullar heller, och den rosa klänningen hon ska ha på kalaset är också borta!

Lugna kvinnoröster instruerade de dittills framgångslösa sökarna och lugnet återställdes. Det var lättare att leta hemma. Gustaf hade skor, och det fanns faktiskt köttbullar ...
Men hur det går för F.W. med stövlarna, det får vi nog aldrig veta.

Copyright Klimakteriehäxan

Bastubaletten

Om du inte redan sett "Bastubaletten" säger jag bara: grattis! Du har en tv-upplevelse som väntar!

Serie i fyra delar med fem tornedalingar, modiga män i olika åldrar och kroppar, som under en vecka bor i underbar norrländsk miljö och under koreografen Justine Kirks ledning får ny syn på sig själva, varandra och en massa annat på samma gång. Final: ett dansnummer som bottnar i männens liv och berättelser. Och det trots att de, naturligtvis höll jag på att skriva, aldrig förr gjort något liknande.

Otroligt fascinerande, bitvis nästan rörande, fantastiska bilder, fina samtal (på svenska, finska och mienkiäli). Finns förstås på SVT Play, men vänta inte, klicka NU. Programmen ligger inte kvar hur länge som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MISSÖDE

Hoppsan, vi tappade visst något?
Ja hur kan det egentligen ha gått till när en så stor bit av en bil hamnat alldeles i kanten av ett promenadstråk där motordrivna fordon inte är välkomna? Och varför plockades den inte upp, den kan omöjligt ha trillat av utan att det märktes?!
Ett irriterande missöde med största säkerhet.

Det påminner mig om ett eget bilrelaterat missöde. Hade tankat. Men glömde att tanklocket låg på biltaket och körde iväg. Väl hemma igen upptäcktes missen. Inte bra! En vecka senare, fortfarande utan tanklock, kom vi körandes på samma väg. Svänger in på macken igen. Och vad hittar jag om inte vårt tanklock, som bara legat där och väntat ...

Men inte bara bilar kan ställa till förtret för människor. Eftersom veckans tisdagstema är MISSÖDE har du chansen att stifta bekantskap med fler mindre lyckade incidenter om du tar den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Ny månad, nya tag

Så där ja.
Januari är avklarad. Den där första månaden som folk brukar knorra så mycket om: pengarna är slut efter julhelgen. Klapparna är bytta. En slatt glögg står och skräpar. Nyårslöftena sprack redan efter en vecka. Dagarna är mörka, väglaget svårbemästrat, bilrutorna måste skrapas. Skidfantasterna saknar snö, snösvängen saknar arbete, men många tillsammans med mig längtar egentligen inte efter det vita landskapet.

I år kom i alla fall vintern och ja, det blev kallare, vackrare, ljusare. De som inte räds att plurra åkte långfärdsskridskor på blänkande isar och la ut fantastiska bilder på nätet. Just de där finaste islandskapen kan få mig att sörja att jag aldrig lärde mig behärska skridskorna, men så tänker jag på hur lätt det är att ta ett ofrivilligt, otäckt vinterdopp och så går det över.

Ändå menar jag att januari har sina absoluta ljuspunkter. Håll med om att det är roligare att titta runt i butiker, om än efter saker man absolut inte behöver, när priset är nedsatt med hälften, ibland till och med med 70 procent!

Dessutom är detta den tid på året då tulpanfebern bryter ut. Utan de där blommorna skulle allt te sig mycket jobbigare. Svenskarna köper en miljon tulpaner om dagen mellan jul och påsk, så jag är verkligen inte ensam! Vi har nog rent av världsrekord i tulpankonsumtion per capita, faktiskt. Och att de flesta vi köper är odlade i Sverige och kommer "nyskördade" till butiken ger pluspoäng på miljö- och klimatkontot.

Att jag inte kan leva utan de där blommorna i alla möjliga glädjeframkallande färger har jag inte svårt att bekänna, även om jag inser att det är egoistiskt i tider då det skulle se bättre ut att ge blomslantarna till något som fler kunde glädjas åt. Men tulpaner är värdefulla, om än inte i rent pekuniära termer som förr i tiden när holländarna drivit sina lökodlingar in absurdum. En enda lök kunde kosta en förmögenhet, lika mycket som ett hus rent av. I dag är värdet för själen högt, även om det inte går att ange i kronor.

Det finns annat som dyker upp som också tyder på ljusare tider. Att dagarna blir längre är förstås ett självklart bevis på det. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur tidigt arbetsgivarna vill ha in de anställdas semesterönskemål, tidigare för varje år tror jag! Vårmodet börjar synas bredvid butikernas sista reaplagg och katalogerna som listar nästa vinters soliga resmål trillar in i brevlådan.

Nu gäller det helt enkelt att blicka framåt. Det är nog det som är meningen med februari.
OK, då kör vi! Ny månad, nya tag!

Buketten för dagen går i vitt och lila.

Copyright Klimakteriehäxan