För exakt 100 år sedan blev min farfar en hjälte.
Natanael Bergvall, sjökapten till yrket, hade vid 38 års ålder
redan lämnat de stora haven och förde befäl på ångaren Nordstjernan, en båt som
gick i trafik på Vänern.
Den 5 november 1917, en grå måndag, var fartyget på väg in till
hamn i Säffle för att lägga till, lossa last och lägga ut landgången så att
passagerare kunde gå i land. Men båten var försenad. Flera av de ombordvarande
skulle med tåget till Göteborg, avgångstiden närmade sig. Agnes Eriksson var en
av dem. För att öka chansen att hon och de andra skulle hinna med det där tåget
skulle de släppas av på en brygga som inte var den vanliga
landstigningsplatsen.
Agnes tycktes vara den som hade mest bråttom. Så bråttom att hon
inte väntade tills landgången var riktigt på plats. Kanske tog hon ett skutt
mot bryggkanten. Kanske missbedömde hon avståndet, kanske tappade hon balansen
bråkdelen av en sekund. Vad det än berodde på: hon föll rakt ner i
det mörka, kalla vattnet.
Och hon kunde inte simma.
Tre gånger kastade man ut en livboj, men hon fick aldrig tag i den
utan sjönk i stället, livligt fäktande med armarna, under ytan, igen och igen.
Men simma, det kunde befälhavaren ombord. Utan minsta tvekan
kastade han som skulle bli min farfar sig ner efter kvinnan, men försvann till de
bredvidståendes förskräckelse först under vattenytan också han. Han fick ändå tag i
den nödställda och bogserade henne i land, med sju-åtta kraftiga simtag.
Ingenting värre hände, hon (och han) blev bara mycket, mycket blöt och kall ...
Farfar hade, utan minsta tanke på riskerna för sin egen del, på
att han hade två små söner, på att novembermörkret gjorde det extra svårt att
hitta människan som fallit överbord, satsat på att han skulle kunna rädda
henne.
Många ögonvittnen såg det korta men ödesmättade dramat. Händelsen
uppmärksammades i lokalpressen.
En anonym medpassagerare skrev om det han sett. Texten publicerades
under rubriken "Leve kaptenen!", och där stod bland annat:
"Ni har flätat hjältens lager kring Eder hjässa, ett skimmer
av ära kring Eder person och den båt ni för. Den äran är oförgätlig – lika visst som ett människoliv har
evighetsvärde."
Naturligtvis blev Agnes Eriksson honom evigt tacksam, mannen som
gett henne livet tillbaka. Han lyckades till och med fiska upp några av hennes
tillhörigheter som följt med henne ner i vattnet.
Tre veckor efter händelsen har hon hämtat sig så pass att hon
sänder ett personligt tackbrev till sin räddare. Fru Eriksson är då hemma i
Göteborg och skriver:
"Mottag mitt djupt kända tack för hvad ni gjort för mig. Gud
give Eder lönen därför!"
Samma önskan uttrycker en annan brevskrivare, som kallar sig
"Närstående till den räddade": "Känner ett innerligt behov att
få uttrycka ett djupt känt tack och beundran för Eder hjältemodiga handling då
ni med risk för eget liv räddade en medmänniska ur dödens armar och skänkte
henne åter till oss! Alla jordiska belöningar är för torftiga för ett sådant
ädelt Stordåd!"
En jordisk belöning blev det alltså ändå. Carnegiestiftelsen, som
delat ut pris sedan 1911, fann det "billigt och rättvist" att farfar
gjort en "oomtvistad hjältebragd". En representant för
kommunalnämnden i Säffle delade ut medalj och silverpokal. Hans manus till
det korta talet finns också kvar. I slutklämmen av den maskinskrivna texten
står:
"Må kapten Bergvalls vackra föredöme och självuppoffring mana
oss alla till ädel gärning och må han till ålderns höst minnas att han gått
före oss med ovärderligt föredöme."
Ja men visst är han ett föredöme, värd att lyftas fram efter
hundra år, i tider av egocentrering och selfies! Var han stolt över sin insats?
Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom prata om äventyret, men jag
var liten när han dog. Silverbucklan stod dock alltid framme med hans namn
ingraverat – lustigt
nog rättstavat på pokalen men felstavat på medaljen ...
Carnegiestiftelsen
belönar än i dag modiga människor som "frivilligt eller eljest utöver vad
plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att
inom Sverige eller dess område rädda människors
liv." Men de får ingen medalj, ingen silverpokal. En hjältenål får de
däremot. Man kan fortfarande anmäla potentiella hjältar för att deras dåd ska
bedömas. 2400 personer har belönats hittills. Kanske känner du också någon som
borde få göra min farfar sällskap? Och sedan bli ihågkommen, efter hundra år!
En fråga kvarstår dock: hann Agnes Eriksson med det där tåget som skulle gå till Göteborg klockan halv sex? Något svar på den har jag inte hittat. Men hem kom hon ju uppenbarligen, förr eller senare.
Copyright Klimakteriehäxan
Den här texten finns också att läsa på Nyfiken grå, " sidan för dig som vill leva livet nyfiken efter 60". Där finns förstås mer att hämta för besökaren!
Inlägg
