Om för lite och för mycket

Om bildning är så bra att ha – vad är det för fel på fettbildning? 

Om moral är så fint – hur kan då en dubbel vara sämre än enkel?

Om ett rent samvete garanterar god sömn – hur går det ihop med teorin att en god avföring är den bästa huvudkudden?

Copyright Klimakteriehäxan

Ätbart i boktitlar

Vad vore livet utan god mat och därtill lämplig dryck? Ja om aldrig förr så har vi nu oftare fokus på sådant, i dessa pandemitider. Man kan i sitt sociala avståndstagande åtminstone äta gott och njuta av det man har i glaset! 

Nu ska också vår litterära tisdagstrio ha mat & dryck (i handling eller titel) som tema, det har Ugglan bestämt. Och jag hämtar alla mina tre på andra sidan det stora havet! Tre klassikerstämplade romaner om fattiga människor som tvingas arbeta under slaveriliknande förhållanden för att över huvud taget överleva. När det kom till mat och dryck hade de inte mycket att välja på ... men boktitlarna har ätbara beståndsdelar.

"Majsmänniskor" (Hombres de maíz) av Miguel Angel Asturias fixade ett Nobelpris till Guatemala (1967). I den här romanen, skriven redan 1949, skildras livet bland indianerna på landsbygden, men man möter också den vita övermakten. Ett hårt liv i svåra omständigheter. Jag läste den när jag flyttade till Guatemala, det kändes nästan som ett krav! Och majs är förvisso en otroligt viktig gröda för landet.

"Guldfruktens land" (São Jorge dos Ilhéus) är skriven av brasilianaren Jorge Amado. Och guldfrukten, det är kakaobönan, odlad i trakten kring Bahia i nordöstra delen av landet. Det är fattiga lantarbetares klasskamp och strid, för en bättre framtid. Kakao var en viktig exportvara.

"Vredens druvor" (Grapes of Wrath) är berättelsen om immigranterna som under depressionen  kommer till Kalifornien för att slippa undan fattigdom och elände. John Steinbecks romanfigurer får sina drömmar krossade, jobben på persikoplantager och bomullsfält är hårt slit men illa betalt.

Ja, det här blev verkligen inga feelgood-tips, snarare feelbad ... Men såväl Steinbeck som Asturias fick i alla fall Nobel-priset, och Amado har gått till historien som en av de riktigt stora latinamerikanska författarna.

Förresten vill jag lägga till en bonusbok: "Kitchen Confidential – En kocks bekännelser" (Kitchen Confidential: Adventures in the Culinary Underbelly) av kändiskocken Anthony Bourdain. Väldigt underhållande, upplysande och avslöjande om livet som det kan se ut i restaurangkök. 

Copyright Klimakteriehäxan

En outhärdlig karl

Alltid när klassikern "Moment 22" (Catch 22) av Joseph Heller kommer på tal får jag lite dåligt samvete. Jag har nämligen inte läst den. Jo, jag har börjat, men en bit in – oklart efter hur många sidor –fick jag bara nog. Stod inte ut med Yossarian. Vilken jubelidiot! Outhärdlig! Hopplös!

Nu känns det i alla fall lite bättre, för jag har fått svart på vitt på att jag inte är ensam. Varje månad söker nästan (svindlande!) 50 000 personer på Google för att få hjälp att hänga med i storyn, förstå sig på den där märklige mannen. Detta är kartlagt, någorlunda vetenskapligt som jag förstår det, av Journalistic.org, en brittisk satsning (i samarbete med en säljsite, oklart samband) på redaktionellt material som man kan ta del av.

Samma undersökning visar också att det är just det där med att man inte tål en huvudperson som får läsaren att slå ihop bokens pärmar för gott. 83% avbryter sin läsning av den anledningen, precis som jag gjorde. 

Två andra klassiker som också kommer högt på den här listan över böcker man inte klarar av är George Orwells "Djurfarmen" (Animal´s Farm) och William Goldings "Flugornas herre" (Lord of the Flies), men de båda har jag i alla fall läst ut, med behållning dessutom. Borde möjligen läsas om.

Fast Yossarian kommer jag inte att ge någon ny chans. Han var inte rätt man för mig, även om jag vet att det finns de som älskar honom. Men andra böcker av Joseph Heller har jag gillat.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett vin att tacka nej till

Total bildtorsk är jag denna skyltsöndag. Har inga egna foton som passar. Men för att inte hamna i skamvrån hos bloggprojektets vårdnadshavare BP lånar jag en vinetikett (vilket jag tycker är en sorts skylt) till en dryck vi känt smaken av i fyra långa år eller som det står på flaskan: "den lämnar garanterat en otäck smak i din mun i åratal."

Det är Dan Rather, den superkände programledaren i nyheterna på stora USA-kanalen CBS, som lagt ut bilden på sitt twitterkonto och jag utgår från att den skapats för att spridas. Bakgrundshistorien vet jag ingenting om. Men samtidigt som jag tackar för bilden tackar jag tvärt nej till det där vinet. Måtte vi inte möta det i nya årgångar eller tappningar!

I brist på skyltar bjuder jag på ännu ett vintrigt vykort.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om mode och poesi

"Det finns en seglivad myt om den stackars lidande poeten utan koll på kläder. Ett intresse för kläder och mode förringar på intet vis deras poesi."

-Amanda Gorman läste sin egen dikt "The Hill We Climb" under ceremonin när Joe Biden blev ny amerikansk president. Hon uppmärksammades inte bara för sin text utan också för att hon från topp till tå var klädd i italienska prestigemärket Prada. Nu har hon kommenterat synen på intresse för mode, ett intresse som "fina kulturmänniskor" vill se ner på. Borta är tanken att en diktare måste se ut som en slashas! Gorman, som fyller 22 i dagarna, har inte bara slagit igenom som poet, hon har fått jobb på catwalken också. Susanne Ljung skrev om henne i Dagens Nyheters lördagsbilaga, där jag hämtat citatet. I natt svensk tid läser hon en ny dikt, denna gång i samband med det som kanske är USA:s allra största idrottsevenemang, Super Bowl, säsongsfinalmatchen i amerikansk fotboll. Poesi har blivit hett! (Jag tror inte det har så mycket med Nobelpriset 2020 att göra, även om det gick till Louise Glück.)

Heta nyheter

Om man som jag har jobbat med nyheter i en halv evighet eller i alla fall i nästan ett helt liv finns det en fråga som man har fått försöka besvara fler än någon annan. Det är: Varför har ni aldrig några positiva nyheter att berätta om?

Och svaret jag brukar försöka presentera går ut på att det rapporteras visst om positiva saker, men att de drunknar eftersom världen är så full av elände som vi tyvärr behöver känna till, eftersom vi lever i just den världen och som samhällsmedborgare behöver vi ha lite koll.

Det finns också nyhetskonsumenter som klagar på att allt intressant verkar hända i Stockholm, i alla fall om journalister får bestämma. Som om inget spännande sker i "provinsen"! Visst måste "heta nyheter" finnas även där?

Allt detta sammantaget gör att jag gläds i djupet av mitt hjärta åt att Smålandsposten för en dryg vecka sedan verkligen kom en sensation på spåren. Är det en positiv nyhet? Tja, het i allafall, och som alltid är det ju så att graden av skönhet bestäms i betraktarens öga. Så även denna gång, när folk i Växjö uppenbarligen beslutade sig för att ta saken i egna händer. På flera sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot:  "Onanisten" blev sedermera dömd för sexofredande.

Veckans mening – om familjens betydelse

På lördagar är jag en av några bokroade bloggare som lyfter fram en mening hämtad ur veckans läsning. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Det är Skriv-Robert som tagit initiativet, häng på du också! Den här veckan har jag hittat min mening i "Bokhandeln på Riverside Drive", en storsäljare av Frida Skybäck (som jag läst senare än alla andra, verkar det som!).

Charlotte kunde bli galen på människor som beklagade sig över sina stora familjer, om de bara anade hur det kändes att inte ha någon alls.

Copyright Klimakteriehäxan

Februari är också en månad ...

Min badvik i Barndomslandet, februariversionen.

Det nya året är inte jättenytt längre, dagar och veckor går fort och vi är redan en bit in i februari. En månad som i årsmodell 2021 är bättre än många, eftersom vädret varit och är så nådigt: sol från blå himmel, inte jätteblåsigt, men kallt ändå förstås när termometern visar femton minus.

Elisa Matilda, som varje fredag presenterar en kvintett frågor för oss andra bloggare att svara på, hon får oss denna gång att bläddra i almanackan.

1. Vilken månad tycker du alltid känns längst? Januari. Men nu är den avklarad för denna gång.
2. Vilken tid på året går fortast? Sommaren, den bara rusar förbi! 
3. När på året är du som gladast? I maj, kanske? När allt börjar blomma och badvädret börjar anas.
4. Hur skulle ditt år se ut, vädermässigt, om du fick välja? Tycker om våra årstider, allihop, men det ska förstås vara "lagom" av allting ... inte för kallt, inte för varmt, inte för blåsigt, inte för regnigt ... jaja, man kan hur som helst inte göra något åt saken, så det är bara att ta tiden som den kommer.
5. Vilken är din favorithändelse som återkommer varje år? Att lämna in självdeklarationen. Nä, jag skojar. Vi kan väl säja julen! Förr i världen skulle jag nog ha valt någon liten resa till ett trevligt ställe, men man har ju fått tänka om på den punkten.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 97

 KARANTÄNFILM

-Det är en av Dagens Nyheters filmrecensenter som lanser detta för mig nya ord i tidningen i dag. Det ska tydligen betyda en film som producerats av och med ovanligt få medarbetare, i det aktuella fallet bara två skådespelare som befunnit sig i ett enda rum under inspelningstiden. De fick ändå ihop en långfilm på en timme och tre kvart, "Malcolm & Marie"! Som kan ses på Netflix, av den som vill ha lite biofeeling i den sociala isoleringen.

Språkpolis mitt i vintern

Ett både hett och kärt tema för helgfrågan från Mia i bokhörnan denna vecka: Vi som läser mycket - blir vi lite språkpoliser? 

Förmodligen och ska jag kanske säga förhoppningsvis inte alla ... men många! Jag är en av dem. Och tänker inte skämmas för det. Svenska språket är värt att vårda och värna, vilket inte är det samma som att undvika förnyelse. 

Bonusfrågan har förstås fötts i vädret, eftersom vi nu verkar ha riktig vinter i hela landet: Hur är det med er, snöälskare eller?

Här är jag kluven. Tycker vinterlandskap av julkortstyp är jättevackra, med snötyngda trädgrenar och vita vidder där man ser spåren av rådjur och hare. Men det som inledningsvis är så där rent och fint blir i stadsmiljö så snabbt skitigt och fult.

För den som gillar vintersport är det förstås ändå ljuvliga tider just nu, både i skidspåret, i pisten, i kälkbacken och på blank is. Men jag har aldrig varit någon riktig entusiast på vare sig snö eller is. Det räcker jättebra att titta på, gärna ombonat placerad i tv-fåtöljen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att mata fåglar

Vad gör en pensionär?

Frågan ställs emellanåt, både på allvar och på skämt. Barn som svarat på frågan citeras: en pensionär samlar burkar, sover hur länge som helst, ligger i badkaret hela dagarna, behöver inte göra något för att få pengar. Äldre självutnämnda humorister brukar dock föreslå att huvudsysselsättningen är att mata duvor.

Förvisso är det roligt att mata duvor! Glömmer aldrig när vi alla fyra i familjen reste till London på ett oktoberlov och "gjorde" världsstaden, med museer, vaxdockor, Towern, spännande mat i Soho, Mama Mia i West End. Men vad var mest minnesvärt? Jo att mata duvorna på Trafalgar Square!

Vi agerade som turister gjorde på den tiden (sedan 2003 är matning av duvorna på platsen strängeligen förbjuden): vi köpte påsar med något som fåglarna ville ha, majskorn kanske. Sedan stod vi där medan duvorna kom från alla håll. De satt på våra axlar, i håret, på armarna. För den som sett och skrämts av Hitchcocks "Fåglarna" kanske det låter ruggigt, men vi hade kul, jättekul.

Visst kan man förstå att fågelmatandet medförde problem för alla inblandade parter. Vi fick tvätta jackorna för att spåren av inte precis nyputsade duvfötter skulle försvinna, och visst blev det mycket bajs på torget och på amiralen där han tronar på sin höga piedestal. 

Men det där med att mata fåglar det har sin charm. I Barndomslandet hade vi så länge min mamma levde alltid en fågelstuga utanför köksfönstret på vintern. En brokig skara var stamgäster, solrosfröna hade en strykande åtgång, liksom talgbollar och några brödbitar. Med fågelboken i handen kunde vi identifiera nya besökare, livet kring det där lilla trähuset var väldigt underhållande.

Så kanske är det av hävd och gammal vana som jag gärna slänger lite smulor till fåglarna när jag tar en promenad längs Årstaviken. Pizzakanterna som vi inte gnagde i oss skär jag upp i småbitar, i lagom storlek för en hungrig näbb.

Nu blir det visserligen inte duvor jag matar, men änder och en och annan sothöna, och det gillar jag egentligen bättre. Tyvärr gör måsar ilskna inflygningar och lyckas sno åt sig en hel del, jag har inget motmedel mot deras framfusighet. Men att andraken med sina vackert blåskimrande fjädrar och klargula näbb får ett skrovmål gillar jag, glad att han delar med sig till sin betydligt diskretare fru. 

Naturligtvis ska man mata fåglar när man är pensionär! Och det är ju rätt onödigt att trycka i sig hela pizzan, bättre att dela med sig till någon annan eller hur? Så varför då inte till en hungrig fågel!

Vid Strömkajen, mitt emot Stockholms slott, matas varje vinter en mängd fåglar. Det är Stockholms stad som håller gästabud för övervintrande. Fågelmatningen påbörjades
redan på 1930-talet. Man börjar "serveringen" i december och håller på mars månad ut.
Inget hindrar förstås en pensionär att gå dit och bjuda på något litet extra ...

Copyright Klimakteriehäxan  

Den mystiska flugan

Jag blir inte klok på flugor. 

Vi kommer till vårt hus i Barndomslandet, ett hus där vi inte bor permanent. Det har inte varit öppnat på veckor. Inget fönster står på glänt. Men flugorna, de finns. De flesta är dock som den på mitt foto: döda.

Förmodligen har den dött svältdöden. Den är hur som helst i högsta grad avliden. Har flugit färdigt, producerat sitt irriterande surr för sista gången. Ligger med fötterna i luften. Sörjd av ingen, faktiskt.

Det är förstås på sommaren de är som vanligast, de där flygfäna. Likväl verkar det vara gott om dem också vintertid. Och jag blir verkligen inte klok på hur de fungerar. Varje gång vi kommer hit får jag plocka döda flugor. De ligger i fönsterkarmarna, på golvet, i lampor, i vrårna. 

Alltså måste vi ha en liten äggkläckningsanläggning för flugor någonstans i kåken. Annars skulle de ju ta slut, så att säga. Men det gör de inte! Tre glatt surrande individer har jag mött i badrummet, och jag har lyckats lura alla tre att flyga ut när jag öppnat fönstret. Hoppas att nån hungrig domherre hunnit ta dem innan de ramlat djupfrysta till marken.

En "vanlig" husfluga framstår faktiskt som mystisk. Den lever högst en månad, ofta lite kortare. Förmodligen ägnar den sig först och främst åt fortplantning. Men vad överlever den på i ett tomt hus? 

Flugan är inte petig med maten, käkar både bajs och annat otyg om den kommer åt, fast jag tycker inte vi har något framme som skulle kunna locka. På kropp och fötter kan den ha med sig bakterier som vi helst inte vill träffa på. Och det är inte för inte som tillhygget flugsmälla är både klokt och praktiskt att ha lättillgängligt.

När jag tittar på fotot jag tog av en av de där snyltgästerna blir jag påmind om en legendarisk kvinna: myggforskaren Walborg Thorsell (1919-2016). Inbjuden som gäst till ett pratprogram i tv kom hon, medförande ett gäng stickmyggor i en bur.
-Usch, sa jag, det där är djur jag verkligen vill slippa umgås med!
-Dumt, sa Walborg, ser du inte så fina de är? Titta bara på vingarna! Vilken sinnrik konstruktion!
Sedan öppnade hon en lucka och stoppade in sin hand så att blodsugarna fick sig ett skrovmål.

Människans syn på och inställning till insekter kan verkligen variera. Jag fortsätter att använda flugsmälla, fast visst vore det trevligare att slippa, åtminstone på vintern!

Copyright Klimakteriehäxan 

Suget efter en bok

Veckans kulturfråga från Enligt O är, märkligt nog, inte enkel att besvara. För jag är inte riktigt säker på vad det sanna svaret är! Vilken författares böcker läser du direkt när de släpps?

Men om jag tänker efter tror jag att jag i dagsläget hamnar på amerikansk-mexikanska Jennifer Clement. Hon har hittills skrivit fyra böcker och en memoar, och jag har blivit fascinerad av dem alla. Dock har jag inte alls läst hennes poesi. 

Inget vet jag heller om när en ny bok är att vänta (den senaste kom 2018), men helt klart är att jag kommer att kasta mig över den när den väl dyker upp, suget finns där. Så småningom ska hon belönas med Nobelpriset i litteratur, har jag tänkt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Historier utan ord – eller i pratbubblor

Ibland kan det ju räcka med att titta på bilderna ... Ni vet, resonemanget om att en bild säger mer än tusen ord. Fast det stämmer då inte alltid, om du frågar mig. Men en skicklig tecknare kan förvisso berätta en bra historia fullständigt ordlöst. Det är Ugglan som får mig att fundera i de här banorna, eftersom temat för veckans tisdagstrio är illustrerat.

Bland de tecknade mästerverken utan ord finns, i min värld, Lena Andersons kaninböcker. Det är en serie pekböcker för de minsta: Kanin-saga, Kanin-bad, Kanin-låda, Kanin-paket. Vi hade också Kanin-kalas, men den verkar ha försvunnit.

Mina barn älskade dem. Jag "gjorde" texten, som de lärde sig och som jag sedan absolut inte fick ändra på, inte en stavelse! Det märkliga är att när böckerna gavs ut på nytt 2015 hade de försetts med text av Lena A själv. Vem behövde det? Inte jag i alla fall!

För en del böcker räcker en lyckad omslagsbild för att hela historien ska kännas illustrerad. Då tänker jag på romaner som "Barn 312" och serien om Angelique. Slukade båda i tidiga tonår, med det tecknade porträttet av huvudpersonen ständigt i tankarna.

Men i modern tid har romaner formgetts som seriestrippar, med pratbubblor. En av de allra första var "Maus" av Art Spiegelman. Den handlar om Förintelsen, hur hans far överlevde den, och kom ut redan 1996. Boken har översatts till många språk, även svenska. Det är också den första serieromanen som belönats med anrika Pulitzerpriset.

Copyright Klimakteriehäxan 

Visst minns jag väl rätt?

Jag kan höra mig själv säga det. Hur jag minns något som hänt, alldeles exakt. Som när jag fick veta att Kennedy mördats. Eller Palme. Estonia. Eller när planen flög in i tornen i New York. Men inte bara sådana händelser som skriver historia utan även andra, mycket mer vardagliga. Vad jag berättade för någon, vem jag bad att göra en viss sak, vilken bok/film jag läste/såg och hur den slutade.

Sedan händer det att skeendet jag redogjort för blir ifrågasatt. Minns jag rätt? Var det verkligen så det gick till? Eller kan jag möjligen ha fel, kan jag ha blandat ihop flera händelser – och nu menar jag helt utan demensdiagnos. Det nyss så glasklara glider in i dimma.

Tycker att jag med åren lyckats bli lite mindre kategorisk. Hör mig inte sällan lägga till en reservation: Jag är förstås inte hundra procent knallsäker på detta! Även om jag, innerst inne, fortfarande är rätt övertygad om att jag ger den sanna bilden.

Inte är jag ensam om den där tvärsäkerheten heller, det är minst lika glasklart som de där minnena jag har lagrat i någon liten undanskymd vrå av hjärnan. Men nu har jag verkligen blivit fundersam och ska bli än mer försiktig i mina påståenden framöver. Lovar!

Bild SvT

Anledningen är ett avsnitt av programserien "Din hjärna" som sänds i Sveriges Television. Anders Hansen, som är läkare och psykiatriker, är frontfigur. I ett avsnitt om just hur människans minne fungerar beskriver han hur han själv och en god vän plötsligt visar sig ha diametralt olika uppfattningar om var de befann sig på den dramatiska dagen 9/11 när ett av historiens värsta terrordåd utspelade sig.

Det är två vuxna, intelligenta och välutbildade män som delat en upplevelse (jo, så långt är de överens) men sedan, var för sig, är helt övertygad om att de befann sig på olika platser, under omständigheter som inte alls är de samma. Tv-tittaren får förstås inte veta vem av dem som har rätt, för det vet väl ingen.

Men om du som jag brukar presentera ett och annat alldeles glasklart minne ska du kanske ta och kika på det där programmet, som ligger på SVT Play. För din självbilds skull, och för att undvika fåniga konflikter med andra "minnesgoda" individer i framtiden! Väldigt intressant som jag minns det, faktiskt. Och det är jag säker på. Nästan, i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan