Jo jag tänkte på en sak ...

... att ett vaccin mot liksom-sjukan skulle vara nästan lika välkommet som motmedel mot andra hemska åkommor.

Bokmässan jag missar

Det är bokmässetider. I morgon slås portarna upp i Göteborg. Efter pandemiåren lär mässan återvända till ungefär forna tiders modell, och nog vore det roligt att vara där om så bara för en dag! Lockande att ströva mellan montrarna, köpa för många böcker, lyssna till intervjuer och debatter om aktuella ämnen, samtal om nyskrivet och okänt. Men årets upplaga missar jag.

I år satsar mässan på hela fyra teman: Sydafrika, klimatkrisen, Ukraina och crimetime, vilket jag tycker låter lite spretigt, som om arrangörerna haft svårt att komma överens, fast de som är på plats kan ju välja förstås.  

När Enligt O nu satsar på Veckans kulturfråga blir det en dubbel (som kan syfta på bokmässan eller avhandlas helt fristående): Vilka författare skulle du vilja köpa en signerad bok av? och Vilka författare vill du lyssna till?

Signerade böcker har ett begränsat mervärde i min värld. Jo, jag uppskattar de böcker jag har skrivna av personer som riktar sig direkt till mig med några ord på försättsbladet, ord som visar att vi träffats, att vi haft utbyte av varandra. Har ett antal som bär på en hel del minnen, två latinamerikanska Nobelpristagare och Alma-vinnaren Sonya Hartnett är "fina" exempel på det.

På bokmässan 2014.

Sedan är det roligt med signerade ex av böcker skrivna av folk som jag känner, även om de inte lyckats ro hem något tjusigt internationellt pris. Men att stå i kö för en slentriansignering på bokmässan har aldrig lockat mig. Har sett att det som krafsas ner till folk i kön ofta är knappt läsbart dessutom ... Samtidigt är det lite dubbelt, för jag vet ju att jag blivit stolt och smickrad när glada bokköpare bett mig om att sätta en kråka i någon av de böcker jag skrivit.

Den andra frågan är svårare att besvara för jag har inte studerat mässprogrammet. Men en mästare på scenen är Mikael Niemi, honom skulle jag gärna höra igen. Vet att Jan Guillou ska intervjuas av Fredrik Belfrage och då skulle jag ockå gärna sitta i publiken, det är två herrar som levererar, såväl i tal som i skrift. En röst från Ukraina skulle nog också locka mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (11)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

 

F som i fascinerande

Tre boktitlar som börjar på samma bokstav ska bilda denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan bestämt.

Jag gör ett försök med bokstaven F, som här får stå för Fascinerande läsning. Om ni inte är bekanta med "Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelson så se till att bli det! Otroligt bra och, som alltid när det gäller de här författarna, gediget researchad historia. Huvudpersonen var en rik flicka i början av sitt liv, men lurades grymt på alla sina tillgångar på ett sätt som inte ens den mest naiva människa borde ha gått på. Men det gjorde hon. Och blev ändå livet ut trogen kungen, som av allt att döma var hennes far, och dennes familj.

Donna Leon, amerikanskan som satt Venedig på deckarkartan, är alltid både underhållande och lättläst. "Falska bevis" (Doctored Evidence) är bara en (nummer tretton faktiskt) i den långa raden av historier om brott som blir lösta av kommissarie Brunetti medan pastan kokar och folk tar sig ett glas rött.

En serie av helt annan typ skrevs förstås av Enid Blyton. "Fem söker en skatt" var den första, gavs ut 1942. Sedan blev det ett tjugotal till, hett älskade av barn över hela västvärlden som hängde med George och hennes kompisar och den härliga hunden på utflykter (med för mig exotisk matsäck), alltid med ett visst mått av dramatik i storyn. Fascinerande, som sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att den som sa "politik är det möjligas konst" borde förklara sig lite. Fast det kommer visst från Bismarck, (1815-1898) så jag får antagligen klara mig ändå. Och avvakta besked från talmannen.

Kanske har du också någon liten udda tanke du går och bär på? Jag har det, ideligen. Några kommer att dyka upp här, en del jättefåniga, andra kanske mer av det kluriga slaget. Häng på om du har lust! Fritt fram att använda den lilla "tankevinjetten" om du så vill!

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltar från Barndomslandet

I Borgvik i Värmland, inte långt från det jag brukar kalla Barndomslandet, låg en gång ett järnbruk som var stort och ansett. Det startades redan på 1600-talet men lades ner definitivt 1925. Idag finns bara rester kvar, men området är trevligt att vandra omkring i, med grönska runt omkring, porlande vatten och så spåren av det en gång så viktiga bruket. 

Vid det som var den stora masugnen står fortfarande några arbetare på plats. De är förstås en "skylt" (eller ett konstverk) utskuren i metall, men man kan inte missta sig på energin i deras kroppar! Att det var fråga om hårt arbete står utom alla tvivel. Kul detalj: här tillverkades nitar som användes för att sätta ihop Eiffeltornet!

Mer metall: en silvergruva fanns i själva Barndomslandet, en viktig inkomstkälla för bygden. Malmbrytningen var i gång på 1800-talet, man hittade också lite koppar. Driften tog definitivt slut 1909, men man kan följa skylten "Silverleden" och se spåren efter aktiviteterna (fast man får se sig för!). Under den mest intensiva tiden sysselsattes uppåt 200 personer i och kring gruvan. En av ägarna hette Selma Lagerlöf!

Min egen skylt! Träsnidaren Jard Rollén i Edane har gjort den, och jag har haft den på
min dörr i åratal! Det är väl lämpligt att just ett troll håller i Klimakteriehäxans namn ...

Där blev det en liten skyltsamling till Skyltsöndagen igen! Andra bloggare som brukar skylta hittar du via BP:s blogg, kolla i hennes högerspalt!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om spioner

Det är Skriv-Robert som ligger bakom blogginslagen som vi kallar "Veckans mening". Man lyfter fram en mening ur det man nyss läst, och det ska vara ord som fått läsaren att hejda sig ett extra litet ögonblick. För min del väljer jag denna gång en bit plockad ur en klassiker som kom ut 1963, "Spionen som kom in från kylan" (The Spy Who Came in from the Cold) av John Le Carré. Han hette egentligen David Cornwell och hade varit brittisk spion på riktigt, vilket jag antar bidrar till att skildringen av agenternas hemliga liv känns äkta, rätt eller fel? Inget liv att önska sig hur som helst, bara ränker, svek och våld ... Jag läste boken för en halv evighet sedan, har nu lyssnat på den i radioföljetongsversion. Den är stundtals riktigt otäck, men håller mig hela tiden fast. Här en mening laddad med ödesmättad spänning:

Det påstås att dödsdömda ibland erfar en känsla av upprymdhet, som om de, liksom nattfjärilen som flyger mot elden, samtidigt med sin undergång uppnår sitt mål.

Copyright Klimakteriehäxan

Fem dagar efter valet

Ja i dag har alltså fem dagar gått sedan Sverige gick till vallokalerna och la pappersbitar i kuvert för att de  sen skulle bli avbockade och hamna i en "urna" (som är en låda). Resultatet lät förvisso vänta på sig, men nu ska de vara i gång med försöken att få till en regering. Stark lär den inte bli hur den än kommer att se ut, vilket är tråkigt för jag råkar nämligen tro att vi hade behövt det.

Elisa Matilda vill ha svar på hur vi väljer när hon ställer sina fredagsfrågor, och det behöver naturligtvis inte handla om politik. Fast i mitt fall blir det så ändå nu, nästan hela vägen ... och visst är det så att livet består av en jättelång radda med val!

1. Vad stod du senast och valde mellan? Rött eller blått. Jo faktiskt, så osäker var jag.
2. Hur kommer du fram till ett beslut? Tog det jag trodde var minst dåligt.
3. Hur länge velar du? I riksdagsvalet: länge, annars är jag rätt snabb till beslut.
4. Ångrar du någonsin dina val? Det har hänt. Och kommer förmodligen att hända igen.
5. Vad kommer du välja härnäst? Något att äta till lunch – yoghurt eller min eviga bananpannkaka?

Läge för en Wisti i repris, tycker jag ...

Copyright Klimakteriehäxan (och Kent Wisti förstås)

Inför e-bokens dag

Mia i bokhörnan har det lite körigt, men inte värre än att hon hinner komma med en helgfråga. Nu är det e-bokens dag på söndag och av den anledningen undrar hon: Hur går det med ditt läsande av e-böcker?

I mitt fall har jag läst e-böcker i några korta och koncentrerade perioder. Då har jag nappat på ett erbjudande från Nextory som för 9 (nio) kronor låtit mig läsa (och lyssna) i en månad. Något nyutkommet har lockat, och sedan har jag lagt på något mer beroende på hur mycket tiden medgett. 

För när månaden är slut tackar jag för mig och tycker att jag fått valuta för de där kronorna. Men vill ändå inte hänga kvar – jag har alldeles för mycket oläst omkring mig på papper. Och det är väl till syvend och sidst det jag gillar allra bäst.

Bibliotekets ljud- och e-boksutlåning har jag inte lyckats komma överens med alls, trots att jag bett om hjälp.

Copyright Klimakteriehäxan

När hösten tar över

När sommaren bit för bit lämnar över till hösten hör upptagandet av båtar till sysslorna som måste skötas innan snö, is och kyla tar kommandot helt och hållet. Men i minnet behåller vi gärna bilden av sommarviken, där ekan vilar mellan roddturerna, precis som på textilkonstnären Anita Hedins fina "vykort" i applikationsteknik.

Efter en tur på stan inser jag att jag nog är sist som envisas med att gå i sandaler, utan strumpor. Folk har dunjackor, halsdukar, till och med handskar ... och jag tvingas erkänna att jag hade lite för lite kläder på mig över huvud taget.

Samtidigt bjuder naturen på höstfärger som är en fröjd för varje sinne (åtminstone när solen lyser): äkta konst finns exempelvis att hämta i nyponbusken, för inte länge sedan bedårande med sina rosor, nu med sin knallröda frukt. Så vackert, njutbart – och gratis!

Copyright Klimakteriehäxan

Amerikansk politik blir bra läsning!

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du? Det är Veckans kulturfråga från Enligt O. Det blir Amerika i tre tappningar hos mig! Riktigt bra läsning

Än en gång hamnar jag hos britten Jeffrey Archer, själv politiker. I "Blodsbröder" (Sons of Fortune) som jag läste nyss får man bra inblickar i hur valkampanjer bedrivs i USA. 

Tänker jag på filmer finns det en hel del att välja på. "Alla presidentens män", om Watergate-avslöjarna Bob Woodword och Carl Bernstein finns förstås också i bokform. De var politikreportrar på ansedda Washington Post när de gjorde scoopet. President Nixon kunde aldrig hämta sig efter deras avslöjanden.

USA:s förste svarte president var förvisso Barack Obama, men i fiktionens värld har han en föregångare: Douglas Dilman. Irving Wallace skrev och romanen kom ut 1964. Då var Obama bara tre år gammal ... Hans tid i Vita Huset blev förvisso betydligt bättre än romanfigurens. Mer ska jag kanske inte avslöja om du skulle vilja läsa?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (10)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

En bok är väl alltid ett fönster?

En bok kan väl alltid kallas för ett fönster? Ett fönster genom vilket man tittar in i nya miljöer, bekantar sig med nya människor, hittar nya maträtter att prova, finner intressanta trådar bakåt i tiden och idéer som pekar framåt? För det vet man ju: fönster kan man titta igenom från båda hållen! Och de kan dessutom stängas lite hur som helst ...

Ugglan efterlyser böcker på temat fönster, dörrar, portar & portaler till tisdagstrion denna gång. Måste medge att de inte kommer flygande till mig. Men jag startar jakten, i minnet och i bokhyllan!

Då dyker den upp, den ungerska romanen "Dörren" (Az ajtó) av Magda Szabó. Lyssnade till den när den var radioföljetong, tyckte den var klart läsvärd! Julia Dufvenius lånade ut sin röst till historien och det gjorde hon bra. Huvudpersonerna, två sinsemellan ytterst olika kvinnor, en författare och hennes hemhjälp, skapar en spännande relation som sätts på hårda prov.

Nästa titel jag kommer på hör till en bok jag inte läst, men som ändå känns angelägen. Den är skriven av Gui Minhai, den svensk-kinesiske bokförläggaren och författaren som sitter i kinesiskt fängelse sedan 2015. Nu har han dömts till tio år för spioneri – det började med ett enkelt trafikbrott som han påstods ha gjort sig skyldig till. "Jag ritar en dörr på väggen med fingret", en tunn bok med dikter, är skriven i hans cell. Man önskar verkligen att någon skulle öppna en riktig dörr och släppa ut honom i världen igen. Det är ett gruvligt upprörande övergrepp han utsatts för.

Sedan blir det stopp, eftersom jag INTE vill ha med "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Gillade inte alls den, har sett en bit av filmen och gillade inte den heller. Är i minoritet, jag vet! Så det här sista stycket, det har du inte läst hos mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad händer när man öppnar en bok?

Ramlade över en liten dikt, skriven av den brittiska författaren Julia Donaldson, en dikt som (för ovanlighetens skull) tilltalade mig direkt. Därför delar jag den med er!

I Opened a Book

I opened a book and in I strode

Now nobody can find me.

I’ve left my chair, my house, my road,

My town and my world behind me. 

I’m wearing the cloak, I’ve slipped on the ring,

I’ve swallowed the magic potion.

I’ve fought with a dragon, dined with a king

And dived in a bottomless ocean.

I opened a book and made some friends.

I shared their tears and laughter

And followed their road with its bumps and bends

To the happily ever after.

I finished my book and out I came.

The cloak can no longer hide me.

My chair and my house are just the same,

But I have a book inside me.

Demokratins högtidsdag

Dagens datum är laddat. Terrorattackerna mot World Trade Center i New York (och på ett par ställen till i USA). Mordet på Anna Lindh. Min mammas namnsdag är det också, den firade vi så länge hon levde. Och flaggdag, inte för alla damer som kallas Dagny eller för att Eddie Murphy fyller år, utanför att det är demokratins högtid, Valdagen. Kan låta onödigt högtravande, men det är sant och dagen är värd att flagga för, som på bussen där ute.

Därmed är det också Skyltsöndag, ännu en i en lång rad! Kolla efter skyltande bloggare i BP:s högerspalt. För sällan är det väl så gott om skyltar som när över 7 miljoner röstberättigade svenskar ska säga sitt om framtiden och vårt politiska styre. Pilar pekar både hit och dit, man hittar rätt förr eller senare ... man kan välja både höger och/eller vänster ...

Mycket tyder på att valdeltagandet blir högt, man har rapporterat om flitigt förtidsröstande, och även i dag fick folk stå i kö, bl a på grund av den nya regeln att man skulle plocka sina valsedlar i enrum. Den kön slapp den som hade med sig papper hemifrån, men vi har inte som man brukat förr fått några i brevinkastet.

Och vad ska man tro, rädas eller hoppas på när det gäller resultatet? All expertis säger att det är obegripligt jämnt mellan blocken. Man spekulerar i att vi kommer att få vänta flera dagar på det slutgiltiga resultatet. 

Kan detta vara valrörelsens allra konstigaste "skylt"? Hur tänkte språkröret när hon
bestämde sig för att företräda sitt parti i seriös partiledardebatt, iförd ett par örhängen
som säkert vore kul på någon sorts kalas i glada vänners lag - men här ...?
Partypingla bör inte förväxlas med partipingla i min värld.

Copyright Klimakteriehäxan