Vad varje flicka bör ha

Förr i världen gjorde jag inte sällan mina manliga besökare förvånade, för att inte säga fullständigt häpna, när de för första gången kom hem till mig.
Det kunde hampa sig så att jag inviterat en bekant på en oskyldig kopp te. Kunde väl också hända att det handlade om en sonderande trevare på tu man hand. Oavsett vilket fick min gäst redan i hallen ett fullständigt förvirrat uttryck i ansiktet. Något var fel – eller i alla fall ytterligt originellt, och då handlade det inte nödvändigtvis om ett positivt särdrag.
Gjorde jag något ekivokt? Nej då.
Blev jag våldsam? Icke.
Tvingade jag min gäst att hälsa på mamma? Inte ens det.

Det räckte med att de fick syn på en av mina tillhörigheter, som stod i en vrå invid ytterdörren.
Där förvarade jag nämligen min verktygslåda.
Varför var det då så omskakande att jag hade en verktygslåda?
Jo som jag förstod det var det enkelt: flickor ska inte ha verktygslåda. I alla fall inte riktiga flickor. Verktygslåda ska pojkar ha.
Ja men jag hade ju inte någon hantverkare inom räckhåll?! Ingen händig äkta eller oäkta man som stod redo med hammaren och skruvmejseln så snart jag ville ha upp en hylla. Skulle ett platt paket förvandlas till en möbel fick jag själv stå för förvandlingen.
Alltså var behovet av verktygslåda uppenbart.

Varje flicka behöver helt enkelt tång, skruvmejsel, hammare, skiftnyckel, tumstock, vinkelmått och en liten sortering av spik, krok och skruv, plugg inte att förglömma när väggen är av gipsplattor.
Detta är ett råd som jag gärna vill sprida. Bra tjej reder sig själv.
Men döm då om min förvåning när jag i dag plötsligt upptäcker att på MSN:s startsida dyker en lista upp. Den omfattar tio saker som kvinnor behöver – och det är verktyg, varken mer eller mindre! Jag har fått internationella meningsfränder!

Fast på MSN-listan tillkommer några saker som jag faktiskt inte har eller har haft. Här hävdar nämligen expertisen att man också behöver en syl, en liten såg och säkerhetsglasögon. Och om man räknar allt som står på listan blir det betydligt fler saker än tio, eftersom det anses att vi t ex behöver sex olika skruvmejslar och tre sorters tänger.
Borrmaskin har inte MSN tänkt på, det har jag. Den får inte plats i verktygslådan men är inte dum att ha, den heller.

Sedan finns det ju ytterligare en sak som slår det mesta en flicka kan ha i den lilla hopfällbara lådan.
Det är en händig karl som gärna tar hand om alla verktygen och använder dem till att utföra det arbete som kvinnan vill ha gjort.
Så vilsamt, så effektivt.
Bara man VET att man kan själv.
Och har egen verktygslåda.

Copyright Klimakteriehäxan

Så här såg förresten MSN-listan ut- 17 prylar, rätt många för att vara en lista över 10 - men ändå:

Screwdrivers (6 total): 3 sizes of slotted (standard) and 3 sizes of Phillips head screwdrivers.
Awl
Claw Hammer: 16 oz. would be sufficient weight for most jobs
Adjustable wrenches (2): small and medium
Pliers (3): slip joint, tongue and groove long handled pliers, needle nose pliers
Level
Utility knife
Retractable, metal tape measure
Small all-purpose saw
Safety goggles

Bokbloggare emellan 2

Böcker är ett ämne som aldrig sinar.
Nu har jag fått en uppmaning att svara på några frågor från Petra som bloggar på
http://enannansida.blogspot.com/
Så klart jag svarar!

Har du haft någon bok som du varit skeptisk inför men bestämde dig för att läsa ändå och du blev överraskad?
Om! Den senaste var nog Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistére”. Malmsten var krönikör hela 2004 i Femina och skrev urtråkiga saker. Men eftersom vanligtvis välunderrättat folk talade varmt om ”Priset” så gav jag den en chans – och si, den var ju jättebra! Fick mej att skratta högt t o m!

Vilken bok kom du aldrig igenom och varför?
Förr i världen gav jag aldrig – och då menar jag aldrig – upp en påbörjad bok. Men nu har jag kommit fram till att det finns alldeles för många bra böcker som jag inte har en chans att hinna med. Så nu lägger jag av om det känns så. Lord Nevermore av Agneta Pleijel kämpade jag rätt länge med, bl a eftersom jag tycker så mycket om hennes romandebut Vindspejare. Och så, just i dag, säjer en kollega på jobbet att han är mitt inne i Nevermore och knappt kan lägga den ifrån sig!
Jag har fler ”dåliga samveten” men det där kan väl räcka för i dag.

Är det okej att "knäcka" bokryggarna på pocket?
Absolut inte! Jag blir genuint lessen när jag lånat ut en bok och får den tillbaka i ett skick som mest liknar en skurtrasa. Hundöron, knäckt rygg. Men det är klart att det kan hända saker med böcker, på badstranden, i hängmattan, på bussen… så då får man ta smällen när den kommer! Hur som helst föredrar jag pocket framför hårda pärmar, det är så trist när man slumrar till och slår sig på näsryggen med en stor tung tegelstensroman!

Vilka författare vill du se blogga?
Vill jag se författare blogga? Ja och nej. Det gör jag väl hela tiden - alla som bloggar är väl författare, fast kanske mer eller mindre? Men inte saknar jag någon speciell som jag kan komma på just nu. Ska jag skämmas då?

Copyright Klimakteriehäxan

Roligt utan sol

Fick nyss höra en lysande sommarsummering som lär ha Lena Philipsson som upphovskvinna.
Hon har nog inte haft någon vidare tur med vädret det här året. För så här påstås hon ha sagt (jag betraktar källan som tillförlitlig):
-Solbränna? Äsch, det är väl inget att bry sig om. Det är ju ändå de vita bitarna som karlarna är intresserade av.
Ginge det att skriva på småländska vore det ännu roligare.

Vänner - en sorts rikedom

Män har, generellt sett, dåligt ställt när det gäller vänner.
Kolleger har de, en och annan polare som delar intresset för ett fotbollslag eller en öl efter jobbet.
Men vänner, sådana som man kan vända sig till när livet tar stora och ibland alldeles oförutsedda svängar, det har karlar ont om. Att vara galen i pilsner är ingen stabil grund att bygga vänskap på, ingen bördig jordmån för att odla medmänsklig kontakt.

Det här med mäns brist på vänner var ett ämne för en artikelserie i en tidning under försommaren, och jag har gått och funderat på saken ända sedan dess.
Är det så illa ställt?
Ja kanske.
Jag tycker mig se det omkring mig.
Och då inser jag hur lyckligt lottad jag själv är.

Jag har vänner som funnits i väldigt många år – mest väninnor, men faktiskt också män.
Det är relationer som ofta kommit till genom skola och jobb, men minst lika ofta av en slump. Sedan har det visat sig att gemensamma intressen, liknande humor och utbyte av åsikter och insikter byggt vänskap som håller.
En del har jag flitig kontakt med. Med andra kan det bli långa hopp mellan mötena, men när vi sedan ses är det som om vi bara fortsätter där samtalet tog slut sist, när vi utmattade släckte lampan och somnade, eller när krogen stängde, eller när jobb eller familj krävde uppbrott.

Några av de nära kompisarna finns inte längre – eländiga öden drabbar människor ideligen och man måste sannerligen inte vara gammal för att dö, även om vi gärna vill inbilla oss det.
Men det visar sig också att man fortfarande kan finna nya vänner om man har tur.
Ja, man måste väl vilja också. Vilja lära sig nya mönster, vilja ge sin egen bakgrund, vilja pröva nya infallsvinklar, vilja lyssna efter lik- och olikheter.

Det fanns en tid när jag inte iddes. Blev jag bortbjuden ställde jag en fråga som borde vara straffbelagd:
-Kommer det fler och är det i så fall sådana jag känner?
Under det låg känslan att nej, jag orkar inte skaffa nya bekantskaper. Orkar inte berätta vad jag jobbar med, varifrån jag kommer, varför jag gör som jag gör, ser ut som jag ser ut, tänker som jag tänker.

Som tur är har det där gått över.
Och si, jag har fått fler, nya vänner!
På jobbet. På semestern. Genom ungarna. Bekantas bekanta som uppgraderas.
Och en ny bekantskap kan snabbt bli lika värdefull som en gammal, vänner bör inte rangordnas, eftersom de alla är rysligt olika sinsemellan. Det är bara att tacka och ta emot.
Jag har helt enkelt blivit en rikare människa.
Avundsvärd.
I alla fall ur en normal svensk mans synvinkel.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur mycket av barnet kan man slänga?

Ett tonårsrum kan rymma så mycket. Oändliga mängder prylar.
Det visar sig nu när dottern, efter flera års tjat, fått tillstånd att alldeles själv måla om väggarna i sitt krypin.
Det har funnits flera skäl till förhalningen. Något har jag väl betvivlat hennes insikter i måleriarbete. Hon har ju – förstås – aldrig tidigare gjort något liknande.
Och så är det det där med att man måste plocka ut allt. ALLT.
Ut ur skrymslen och vrår kommer ungefär femton års barnliv.

Sex årgångar Kamratposten, i prydliga tidskriftsamlare. Halsband av plastpärlor, ivrigt hyllade produkter från dagis. Små gulliga presentaskar utan innehåll. Skokartonger, överraskande nog sprängfyllda med Barbie-tillbehör. Högar med urväxta böcker. Tröjor som nyss var ett måste, men som nu är fullständigt hopplösa. Spice Girls-souvenirer – de kanske snart har antikvitetsvärde, hon och jag var ju på den sista ”riktiga” konserten i Globen? Fem kilo blandade teckningar. En gubbe i tyg som jag absolut aldrig förr sett, trots att den uppenbarligen är en produkt från slöjden i mellanstadiet. En burk översållad med snäckor och när vi lyfter på locket visar sig en föråldrad femtilapp och en papperstia!

Allt kommer ut och lagrar sig i högar och staplar och plötsligt ser hela vårt vardagsrum ut som en soptipp.
Inne i det kala rummet storknar dammsugaren av det som dolts i vrårna.
Och så sätter hon i gång, med sällan skådad energi. Pojkvännen solidariserar sig. Sida vid sida spacklar de tapetskarvar, slipar, drar ur spikar och krokar, spacklar på nytt.
Till sist blir det riktigt fint. En vägg är grön, resten vitt.
Dags att flytta in igen.
Hyllorna lyser tomma och dammfria.

Nu börjar urvalsprocessen. Somligt är enkelt att skiljas ifrån: KP går till pappersinsamlingen, en trasig lampa till grovsoporna, större delen av teckningsskörden bestämmer vi också oss för att langa.
Men sedan börjar problemen dyka upp. Tänk så gullig hon var när hon kom hem med den där grejen från fritids! Och den där boken som vi måste ha läst hundra gånger – lika rolig varje gång! Just den där klänningen hade du när du fyllde tio – kommer du ihåg? Lego måste vi spara, tänk om det blir barnbarn, så dyrt som minsta Lego-set är!

Dottern är betydligt mera hårdhudad än jag. Hon bär tillbaka prylar som hon vill ha, punkt och slut. Inte en massa kommer-du-ihåg utan ett rationellt urval.
När hon tagit det som ska finnas i rummet sitter jag kvar på golvet i vardagsrummet, omgiven av resterna, en blandning av skräp och svårdefinierade skatter.
Resterna av en barndom som är slut. Vad ska jag ta mig till med allt?
-Äsch, vi bär det till soprummet, säger dottern utan minsta darr på stämman.
-Men, stammar jag, men… det är ju en massa fina..?
Dottern rycker på axlarna. Hon tvår helt enkelt sina händer. Nu blir det mitt problem. Nostalgi är inte hennes grej, så att säga.

Det mesta måste lagras i minnet, i skåp och hyllor är det redan fullt – där borde det förstås också gallras.
Fast några grejor till kan jag nog klämma in.
Man kan ju inte slänga ut allt detta som varit så stor del av själva ungen.
Om ytterligare några år får gå blir det kanske lättare att rensa?

Copyright Klimakteriehäxan

Sudoku - årets superhit!

Sudoku slog verkligen.
Tror knappt jag känner någon som inte provat – och de flesta verkar ha fastnat. Jag också. Under semestern slogs vi nästan om tidningarna för att hinna först, inte till de heta, världsomvälvande nyheterna, utan till sudokun. Men en vanlig vardagsmorgon är det så gott som omöjligt att sätta sig ner och klura ut lösningen. Eftersom jag gärna ligger kvar i sängen så länge det går räcker inte tiden till. Fast så här på söndagen finns det utrymme, både för ett vanligt korsord och en sudoku. Eller flera…

Det finns uppenbarligen väldigt olika svårighetsgrader, liksom väldigt olika teorier när det gäller hur man bäst angriper ett nytt sudoku-problem. Det finns redan en uppsjö böcker på svenska för den som blivit riktigt fanatisk.
Som tur är är det lätt att hitta nya att lösa! Vilket utbud! Här några källor att ösa ur:
I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Sydsvenskan och Nya Wermlandstidningen vet jag att det puliceras en ny sudoku varje dag, i respektive papperstidningar.
På expressen.se kan man köpa ett eget sudoku-program för 30 kronor.

Och så finns det alldeles gratis ställen på nätet där utbudet är outtömligt. Jag brukar hålla till på två:
Spelsajten Miniclip.com har ett program i tre nivåer (med tidtagning!), och Svenska Dagbladet har ett lite annorlunda system. På SvD kan man numera välja mellan fyra olika svårighetsgrader (hoppa över de lätta, de är alldeles för enkla!)

Det finns ju en fördel med nätvarianterna: har man skrivit fel några gånger och suddat lika många gånger kan tidningspapperet bli lite slitet… medan nätvarianterna är outslitliga, och ibland får man till och med hjälp att hitta felet (om man nu skulle RÅKA göra fel någon enstaka gång).
Här hittar du en variant på nätet:
http://www.miniclip.com/sudoku/sudoku.htm
Här en annan:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_9859362.asp
Och så här skrev jag i början på sommaren om fenomenet:
Mitt i nian - och sen sudoku
Bara att klura vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Rykande färsk trendrapport!

Eftersom inte alla kan ha tid, lust och ork att hålla kollen på modetrenderna har jag offrat mig. Här kommer en rapport för er alla som undrar hur man helst ska se ut i dessa dagar för att inte helt falla ur ramen. För i dag var det visning av Hösten.

Jag beställde alltså fram min vanliga limousine och den livréklädde chauffören öppnade chevalereskt dörren så att jag kunde kliva ur i hörnet Hamngatan-Regeringsgatan – ja det är ju där min favoritboutique och huvudleverantör ligger, även känd under täcknamnet Det Stora Varuhuset.
Väl där inne stod ett dignande bord dukat och väntade på mig, champagnen bubblade och i och med min ankomst var det bara att sätta i gång. Jag hade naturligtvis placerats bäst av alla, perfekt utsikt över hela catwalken. Ouvertyren brakade loss till impressionistiskt klippta bilder på jättestor skärm.

Allra först kom en rad tjejer i catsuits – alltså, strumpbyxor över hela kroppen. Äntligen ska man alltså få chansen att visa upp alla in- och utbuktningar! Härligt!
Så gott som samtliga plagg bärs dessutom med skärp i midjan – den som inte har en får väl snöra åt lite på måfå. Metallglans passar bra, helst guld.
Skorna hade förstås höga klackar, och det såg ovanligt riskabelt ut. Visningen ägde nämligen rum i en specialbyggd trappa i flera avsatser, mannekängerna klev mekaniskt fast taktfast neråt och trots att alla såg bekymrade ut ramlade ingen

Frisyrerna var väldigt blandade: 30-talets platta vågor, Rita Hayworth-svall och en halv kubikmeter touperat rufs, så där är tydligen valfriheten stor.
Päls är rätt. Men glöm inte skärpet!
Mest nyskapande kändes en serie klänningar och kjolar lite åt det folkloristiska hållet. Men det var inte kläderna som var originella utan klädhängarna. Någonstans hade det väl gått snett – tjejerna hade antagligen visat badkläder senast. Nu hade de kvar simringen under kjolen, vilket såg ofantligt skojigt ut. 2000-talets variant på krinolin, liksom. Öppnar kanske möjligheterna att dölja en och annan liten hemmaodlad bilring.

En väska gick rakt till hjärtat: tänk er en jättejättestor pudervippa med handtag! Svandun och struts, tippar jag.
Urringningen i ryggen på en gul aftonklänning gick ända ner till – ja, väldigt långt ner. Kanske kunde man gå på toa och låta klänningen sitta kvar, det var i alla fall inte långt ifrån.
Men den var tjusig att titta på – och varför ska folk sitta när det är fest?
Det var några herrplagg också, men vem bryr sig? Inte grabbarna som jag umgås med i alla fall…

När visningen var över gick jag till min Personal Shopper och beställde hela kollektionen för leverans snarast, direkt hem – man slapp prisuppgifter under själva visningen, vilket var vilsamt. Har man Diamond Card spelar det ju faktiskt ingen roll vad det kostar, eller hur?

Hoppsan, jag tror att jag låtit fantasin skena iväg lite grand.
Ja inte när det gäller själva modedetaljerna, de är korrekta allihop.
Dock är min limousine en vanlig buss och chaufförens uniform står det SL på. Jag kom minuten innan klockan ett, lyckades kapa åt mig en stol och en kaffe och hade hyfsad utsikt om jag sträckte på nacken. Mina öron visar tecken på begynnande tinnitus eftersom ljudnivån var obegripligt hög.

Och nej, jag köpte inget, inte ens pudervippsväskan. Faktum är att under drygt 35 år i Stockholm har jag knappt handlat på NK alls. Kan man ju fundera över. Har det möjligen något att göra med att den som köpt in en kollektion som höstens förmodligen aldrig träffat någon som jag?
Men visst blev det lite shopping ändå.
Jag gick tvärs över gatan till Clas Ohlsson och köpte batterier.

Copyright Klimakteriehäxan

Måste de verkligen dö?

Undrar hur många som satt uppe i natt framför teven.
Det borde ha varit ett absolut måste för alla som anser sig gilla film.
Fem minuter över midnatt började ”Bonnie & Clyde”, med Faye Dunaway och Warren Beatty.

En av de allra bästa filmer jag sett. För ovanlighetens skull tålde jag att läsa boken sedan jag redan sett filmen – i regel brukar jag tycka att den version jag mött först är den i särklass bästa, vilket gör omgång två till en säker förlorare. Men så var det inte med den här.
Det finns bilder i den där filmen som sitter på näthinnan för evigt. Ta scenen när Bonnie rusar nerför trappan: kameran står på undervåningen och möter henne, hennes skosulor kommer farande mot åskådaren, rakt i ansiktet.
Den godtrogne bensinstationskillen (nu glömde jag namnet) tar man till sitt hjärta. Och själva bovparet också, på något underligt vis.

Men jag satt inte uppe och tittade i natt. Och det beror inte på att jag redan har filmen på video eller dvd.
Tror att jag sett den fyra eller fem gånger. Fler rent av?
För varje gång har jag tyckt att den blivit allt grymmare, slutscenen allt blodigare.
Har väl blivit blödigare. Eller övermätt på verkligt våld, som vi ju möter dagligen även om det äger rum på geografiskt avlägsna platser.
Önskar mig helt enkelt en ny version där Bonnie och Clyde går ett aningen mildare öde till mötes… går det? Måste de verkligen dö?

Copyright Klimakteriehäxan

Tantpoäng

Livlig diskussion utbröt i omklädningsrummet efter dagens gympapass.
En medgymperska packade tillhörigheterna: skorna i en plastpåse, svettiga kläder i en annan, fuktig handduk i en tredje.
Någon slog fast att detta inplastande är ett säkert tantbeteende.

Då dök en rad andra sätt att ta tantpoäng upp.
-Köp en Baden-Baden och du är stämplad för evigt, sa en.
-Låt barn eller rent av barnbarn bli din mobilsignal! sa en annan, som vet att det är dags att treva efter telefonen när en klar barnröst ropar ”Mormor, mormor, det ringer till dej, svara nu mormor!”
-Det räcker med att ta fram bilder på de små liven ur plånboken, fyller en kvinna i.
-Ecco-skor, sa nästa, det kvittar om dom är sköna och rätt så snygga, det blir tantpoäng i alla fall.
-Törs man bekänna att man läser Tara? sa en förskrämd röst.

Men så kom den segrande tanten fram med sitt ess.
Vad hade hon gjort?
Jo, tagit bilder på sin egenhändigt omgrävda, vetenskapligt gödslade, noggrant planerade och färgkoordinerade blomrabatt.
Och visat kort på härligheten för kollegerna på jobbet.
Det var tantpoängens hole-in-one, i alla fall i hennes omgivning.
Att hon nyss fyllt (bara!) 35 spelar i sammanhanget inte den minsta roll.

Själv har jag visserligen en del bekväma skor, men ingen Baden-Baden (den skulle inte rymmas på balkongen, det är nog huvudskälet) och när jag försökte övertala mina tonåringar att bli rolig telefonsignal trodde båda att jag totalt tappat omdömet.
Fast hade jag en fin blomrabatt som gjorde mig stolt skulle den banne mig förevigas, tantpoäng eller ej.
Hur har ni det med era tantpoäng, flickor?

Copyright Klimakteriehäxan

Hem till kaos

Är jag pedant?
Absolut inte.
Har jag städdille?
Precis lika fel.
Men frågar du mina barn skulle deras svar inte vara lika tvärsäkra.
För vi har en ständigt pågående – ja ska vi kalla det diskussion? Konflikt rent av?

Våra åsikter går nämligen isär när det gäller vad som kan betraktas som acceptabel grad av röra – och när den gränsen definitivt är överskriden.
Min mening är att den gränsen överskrids så snart man kliver över tröskeln till deras rum.
Nog umgås jag med dammråttor på ett relativt kontrollerat sätt.
Nog kan jag titta åt ett annat håll när solens strålar förgäves försöker ta sig in genom köksfönstret.
Visst slänger jag ifrån mig ett och annat på ställen där ingenting bör slängas.
Men jag vet ju att jag får ta hand om alltihop alldeles själv: dammråttorna, fönsterputsningen, upplockningen.

Och jag gör det också, förr eller senare (jo för all del, ibland senare).
Fast när jag en morgon ska skaka liv i det ena eller det andra barnet och det knakar under fötterna när jag är på väg mot sängkanten tycker jag inte om situationen. Vad klev jag på? Gick det sönder? Är det något som kan gå till motangrepp?
Golvet är oftast täckt, inte av ett utan av dubbla eller tredubbla lager. Där finns ren tvätt, där finns smutstvätt, där finns böcker, tidningar, klockor, telefoner, handdukar, glasögon, sportprylar – där finns helt enkelt det mesta som per någon mystisk automatik tar sig ut ur lådor och hyllor och lägger sig till ro på mattan, som är osynlig allra underst.

Andra föräldrar har förklarat att detta är en naturlig del i en människas mognadsprocess och därmed en oundviklig sak. Fast jag kan omöjligt minnas att golvet i mitt rum var mjukt när jag var 17. Har jag verkligen lyckats förtränga det så grundligt?
Tro nu inte att jag går in i deras tonårsceller och plockar upp. Det slutade jag med för länge sedan. Men jag har svårt att tolerera åsynen av kaoset, och att stänga dörren hjälper ju bara för ögonblicket.
Så kommer vi till ett läge där till och med tonåringarna tycker att det är lite jobbigt. Inte bara golvet utan också sängen och skrivbordet är täckt med prylar.
Det är då det verkliga kristillståndet inträder.

För då sprider sig plötsligen farsoten ut i resten av lägenheten.
Ännu fler urhoppade skor i hallen. En ut-och-in-vänd tröja i soffan. Jeans i fåtöljen.Vattenglas på soffbordet, ett par trosor på golvet, en chipspåse på driven. Ett glas till, med en skvätt av något på botten dessutom. Alla kuddar hoptryckta i ett hörn.
Vi är där nu.
Vårt hem är kaos.
Och vi är mitt i.

Vilken himla tur att det finns värre saker man kan råka ut för.
Tror inte det blir städat i dag – heller.
Men förr eller senare…
Kan det vara något ärftligt trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Första dagen på resten av livet...

Skolorna har börjat.
Första skoldagen är en enormt stor händelse i en människas liv.

Men den uppskattas förstås olika mycket av olika individer.
Min kollega gick i väg till uppropet med sjuåringen, som inte förstod varför det var så bråttom – till dagis brukar man ju ändå kunna anlända på lite olika klockslag, där är flexande en vana.
Dag två var det dags igen, lika bråttom igen.
Jacka skulle på, lilla ryggsäcken packas, skorna knytas.

Sjuåringen ville inte.
-Men pappa vad är det nu då?
-Vi måste komma i tid till skolan!
-Till skolan?
-JA TILL SKOLAN!
-Men ska vi dit idag igen, vi var ju där igår?
Och så vitt jag förstår vågade faderskapet inte berätta att mönstret inte bara var ändrat för tillfället, utan för minst nio år framåt.
I morgon är ju som bekant den första dagen på resten av livet.

Copyright Klimakteriehäxan

Min dans med Tage

Vilken Tage?
Tage Danielsson, förstås.
Just nu är det mycket tal om honom, och om Hasse Alfredson och Svenska Ord. I radion går en ljuvlig programserie, av Stefan Wermelin, där man får höra mängder av guldkorn man minns – och sådana man inte tror sig ha hört förr, blandat med nya intervjuer. Missa den inte!
Själv har jag ett alldeles eget guldkornsminne.

Året bör ha varit 1970. Svenska Ord spelade 88-öresrevyn på krogen Skeppet i Värtahamnen. En attraktion som drog massor med folk. Fullt hus för jämnan.
Själv råkade jag vara någon sorts klubbmästare på företaget där jag var anställd, antagligen för att jag var en av de yngsta och inte hade vett att avsäga mig uppgiften. Och jag lyckades boka hela Skeppet, med mat och show, för personalfesten den hösten.

Det blev förstås en hel del samtal och administration, men när alla formaliteter var avklarade blev det också en synnerligen lyckad kväll. Skratten dånade, Gunnar Svenssons trio blev stundtals överröstad, huvudpersonerna sjöng ”I Stetsonhatt” och så småningom blev det dans.
Då visade det sig att ensemblen blandade sig med publiken.
Och när det blev sista dansen bjöd han upp mig. Tage alltså. Bjöd upp. Mig!

På den tiden var jag van att dansa och inte så oäven, i alla fall inte med vanliga kavaljerer.
Men den här gången blev jag ju NERVÖS.
Dansa med Tage – som jag beundrade. En kändis, han var väl nästan att betrakta som superkändis redan då, även om hans berömmelse växte ytterligare med åren.
Jag klev fel.

Men Tage var en gentleman och gled vidare med sin rodnande danspartner. Sträckte jag mig riktigt på tå kunde vi minsann kinda. För konversationen blev det inte så mycket bevänt med, jag stammade fram något om hur bra showen var och han svarade något lagom tacksamt och artigt.
Det hade ju varit fantastiskt om jag så här 35 år senare kunde hävda att vi hade ett djupt, innerligt och spirituellt samtal. Tyvärr är mitt minne alldeles för pålitligt: det vore en ren och skär lögn att påstå något sådant.

Det får helt enkelt räcka med att berätta (skryta med?), att jag faktiskt en gång dansat sista dansen med Tage Danielsson.
Fast sen gick han naturligtvis hem till frun.
Bland alla hans kvaliteter tror jag helylle var en.
Och så dansade han ganska bra.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem kör bil bäst?

Har just parkerat efter en kortare bilfärd.
Varje gångtrafikant inom synhåll har jag vinkat fram på övergångsställena.
Byte av fil signalerade jag tydligt och i god tid.
Släppte fram varenda buss.
Viftade glatt och tacksamt och vänligt till den medbilist som ”körde blixtlås” med mig in på motorleden.

Letade förtvivlat efter en hastighetskontroll eller, för all del, en fylleristspanande polispatrull. Fanns tyvärr varken det ena eller det andra fast jag så gärna ville.
Höll 30 fast hemmagatan var tom.
Här snackar vi exemplarisk bakom ratten.
Det var det som skulle bevisas.

Allt detta inspirerat av ännu en hopplöst idiotisk nätfråga, denna gång i Aftonbladet.
Vem kör bäst – man eller kvinna?
Av männen ansåg 80 procent att, jo just det, mannen kör bäst.
Av kvinnorna höll 55 procent av iklickarna på karlarna.
Ha, jag skulle minsann visa dom att det borde vara det omvända förhållandet! Minst!

Då slår mig tanken. Två män av tio påstår sig alltså anse att de kör sämre än en körkortsförsedd tjej. Det är ju ett fantastiskt resultat! Överväldigande! Skulle Adam ha fattat att Eva passar i trafiken, som fisken i vattnet, som en shoppare på rea?
Nej, det är omöjligt. I själva verket anser naturligtvis 99 procent av männen att en man är en bättre bilförare än en kvinna. Så har det väl varit sedan Henry Fords dagar.
Men kvinnans list har naturligtvis spelat ett spratt. Självklart är det tjejer som har röstat under manlig täckmantel. För att hyfsa siffrorna, så att säga. Sådant kan inte avslöjas på nätet – och det är rätt åt dom!

Och för att ytterligare framhäva hur exemplarisk jag - precis som de flesta andra tjejer - är när jag sitter bakom ratten vill jag bara berätta, att när regeln om suverän förkörsrätt för gående på övergångsställe trädde i kraft, så fokuserade jag energiskt på att bli en lydig trafikant även i det avseendet.
Puttrade en dag iväg i maklig takt uppför backen, i vars mitt det finns ett obevakat övergångsställe. Men jag noterade att någon ville gå över – och stannade, självklart.

Det var bara det att när jag stannat såg jag vem eller snarare vad jag lämnat företräde åt.
För rakt och snyggt över de vita strecken sprang en stor fet råtta.
Det var väl så att säga i exemplariskaste laget.
Men tjejer kör bra. Måste även råttan ha tyckt.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag längtar till Ikea!

Här kommer en garanterat obetald reklamtext.

Jag längtar till Ikea.
Behovet av att åka dit blev akut i eftermiddags.
I den vackra sensommaren gick jag ut och flanerade. Hamnade på Strandvägen och vad som fick mig att gå in i Den Fina Affären vet jag inte, har aldrig handlat där.
Nu gick jag i alla fall in – de skulle ju kunna ha luftkonditionering, det kanske var lusten till lite svalka som gav impulsen?

De har ingen luftkonditionering. Men rea. Och eftersom jag älskar att fynda spärrade jag naturligtvis upp korpgluggarna.
Kunde man fynda?
Om!
Provsatt en soffa som i dag kostade endast nästan 41 000 kronor – fyndpris, stod det på lappen. Normalpris 69 000. Satt man kungligt? Ja kanske, jag vet ju inte så noga hur kungar sitter. Men extremt bekvämt var det inte. Varar livet ut, sa någon. Jaha. Och vem vill prompt ha en och samma soffa tills döden skiljer oss åt?

Soffbordet var litet. BARA 19 000 spänn – har glömt normalpriset.
En jätteful bricka kostade 6000, men det var nog inte rea.
En liten lampa i plåt kostade 2 400.
Så där fortsatte min fyndjakt.

Jag var ännu varmare när jag kom ut på trottoaren igen. Men jag var inte ett öre fattigare – eller en pryl rikare. Kände sympati för den stackare som har alldeles för mycket pengar och alltså handlar i Fina Butiken. Och så längtade jag akut till Ikea.

Jämför gärna Ikea-soffan Arvika som för femton år sedan var deras allra billigaste. Vi panikköpte dem sedan vi äntligen lyckats bli av med en möbel som köpts i övermod – för stor, för tung, inte särskilt bekväm.
Två tvåsitsiga Arvika kostade under 3000 kronor tillsammans.
Vi har dem kvar än.

Kretongen bleknade och jag planerade omklädning. Men ack, det skulle kosta flera gånger mer än nypriset. Plus tyget - det billigaste jag hittade som var tänkbart kostade 200 kronor metern. För dyrt, det skulle gå åt rätt många meter.
Så en vacker dag skred jag till verket själv och våra soffor blev jättefina. Tyget kom från Ikeas fyndhörna, 10 kronor metern. Och jag jobbade ju gratis, så hela operationen gick på några hundralappar.

Då kommer vi till frågan om komforten. Satt jag bättre i eftermiddags, i en möbel som fått en prislapp på 69 000?
Nej.
Jag sitter bättre i min 15-åriga, egenhändigt omklädda Arvika.
Måste åka till Ikea snart.

Copyright Klimakteriehäxan

Cool-märkt

Rätt som det är blir något k-märkt.
Ett hus, en gatumiljö, en fasad.
Men inte så mycket mer. K-märkning är ett försvar mot slarvig modernisering, mot övergrepp på sedan länge avlidna arkitekters verk. Med andra ord ett väldigt smalt begrepp – när det nu finns så mycket annat att vara rädd om.

Därför vill jag införa cool-märkning. Självklart blir det en inte lika långvarig stämpel – men ett litet hjälpmedel för oss som eventuellt inte är hundra på hur trenderna ser ut :-)) och ett komplement till k-märkningen som någon borde ha kommit på för länge sedan. Vad ska då förses med cool-märket?
Peps Persson, till exempel. Gärna tillsammans med dubbelgångaren Robert Gustafsson.
Och cowboy-boots.
Selma Lagerlöf.
Nästan alla sorters jeanskläder som inte är trasiga när de säljs.
Tunnpannkakor med hemkokt blåbärssylt.
Gamla Jaguar-bilar, trots att de är på tok för törstiga. Och VW-bubblor.
Cykelhjälm – en hjälp till alla föräldrar som har svårt att övertyga ungarna om att använda en.
Jan Johanssons pianospel.
Mona-Lisa som draperi gjort i kinesiska bambustavar – oemotståndlig, och man tröttnar inte – trots att själva förlagan där på Louvren var en sån besvikelse!
Papaya med lime till frukost. En bättre start på dagen finns inte.
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” – Astrid Lindgrens enda vuxenbok, berättelsen om hennes föräldrar och deras livslånga kärlek. Ett måste!
Hembakt matbröd, gärna med en slatt havregrynsgröt i degen.
Urtvättade gympakläder – därför att de visar att bäraren motionerat flitigt.
En riktigt blandad Margarita.
Bloggning. Förstås.
Jag stannar där men skulle nog kunna förlänga listan högst väsentligt. Kanske blir den påfylld av er därute i sajberspejs?

Copyright Klimakteriehäxan