Skottdag.
Den dag då kvinnan av hävd har rätt att fria till mannen som vunnit hennes hjärta.
Om hon törs.
Jag tordes en gång.
Han sa ja!
Men sen då?
Nähä.
Det bidde inte ens en tumme. Lika lite som det blev bröllop.
Nu är det förstås så otroligt länge sedan att det nästan är bortglömt.
Fast bara nästan.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 29, 2008
torsdag, februari 28, 2008
Påssjuka och flärdtjänst
Jag står i kassan och har, som vanligt, glömt den förnuftiga tygkassen jag köpt speciellt för att bära hem dagligvarorna i. Hemma finns en hel trave, men ingen har jag lyckats få med mig i hastigheten.
Alltså blir det en plastkasse, och 1.50 till på kvittot.
En lysande affär.
För butiken.
I en artikel i Dagens Industri idag finns fakta i målet: få artiklar som säljs av de stora kedjorna är så lönsamma som de där plastpåsarna.
Påsar som dessutom är ett miljöhot. Men som ger matvaruaffärerna extrainkomster på flera hundra miljoner kronor varje år. Hur många av de där kronorna har jag stått för? Törs inte räkna efter.
Å andra sidan: vad gör man? Försök ta hem tre liter mjölk, morötter, margarin, spaghetti och skinka i handväskan, får du se. Nog för att handväskorna har blivit stora, men SÅ stora? Nej faktiskt inte.
Det finns förstås papperskassar också, det är ett alternativ som är aningen bättre i alla fall om man tänker miljömässigt. Men de allra flesta matkunder väljer plastvarianten. Nu erbjuds man också en sort av återvinningsbar specialplast, baserad på majs, fast än har den inte slagit igenom.
Den där vanliga plastpåsen blir för all del ofta återanvänd, om inte annat så till avfall, men någon återvinning är det inte tal om.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan också H&M och Lindex och alla de andra också tar betalt för påsarna – inte helt fel, kan jag tycka, i alla fall inte om det får fler att ta med sig väska hemifrån, som i forntiden, om ni minns?
Och anledningen till att jag faktiskt har en hel trave med miljövänliga tygkassar hemma, det är att jag då och då köper ännu en sådan i stället för den vanligaste, den i plast. Har sett att det finns energiska människor som piffar upp de där tygpåsarna med applikationer i glada färger och mönster, men så långt kommer jag nog aldrig, även om jag sympatiserar med tanken.
Tills vidare erkänner jag mig drabbad av påssjukan. Och rätt som det är har man varit ute och tokshoppat och har händerna så fulla av påsar från alla möjliga affärer att man, som den sjukdomsdrabbade människa man är, måste ta flärdtjänst (alltså taxi) hem.
För det är inte alldeles enkelt att balansera påsskörden i bussen eller t-banevagnen heller. Vilket gäller kassar i såväl papper och tyg som plast.
Copyright Klimakteriehäxan
Alltså blir det en plastkasse, och 1.50 till på kvittot.
En lysande affär.
För butiken.
I en artikel i Dagens Industri idag finns fakta i målet: få artiklar som säljs av de stora kedjorna är så lönsamma som de där plastpåsarna.
Påsar som dessutom är ett miljöhot. Men som ger matvaruaffärerna extrainkomster på flera hundra miljoner kronor varje år. Hur många av de där kronorna har jag stått för? Törs inte räkna efter.
Å andra sidan: vad gör man? Försök ta hem tre liter mjölk, morötter, margarin, spaghetti och skinka i handväskan, får du se. Nog för att handväskorna har blivit stora, men SÅ stora? Nej faktiskt inte.
Det finns förstås papperskassar också, det är ett alternativ som är aningen bättre i alla fall om man tänker miljömässigt. Men de allra flesta matkunder väljer plastvarianten. Nu erbjuds man också en sort av återvinningsbar specialplast, baserad på majs, fast än har den inte slagit igenom.
Den där vanliga plastpåsen blir för all del ofta återanvänd, om inte annat så till avfall, men någon återvinning är det inte tal om.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan också H&M och Lindex och alla de andra också tar betalt för påsarna – inte helt fel, kan jag tycka, i alla fall inte om det får fler att ta med sig väska hemifrån, som i forntiden, om ni minns?
Och anledningen till att jag faktiskt har en hel trave med miljövänliga tygkassar hemma, det är att jag då och då köper ännu en sådan i stället för den vanligaste, den i plast. Har sett att det finns energiska människor som piffar upp de där tygpåsarna med applikationer i glada färger och mönster, men så långt kommer jag nog aldrig, även om jag sympatiserar med tanken.
Tills vidare erkänner jag mig drabbad av påssjukan. Och rätt som det är har man varit ute och tokshoppat och har händerna så fulla av påsar från alla möjliga affärer att man, som den sjukdomsdrabbade människa man är, måste ta flärdtjänst (alltså taxi) hem.
För det är inte alldeles enkelt att balansera påsskörden i bussen eller t-banevagnen heller. Vilket gäller kassar i såväl papper och tyg som plast.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 27, 2008
Nittio?
Hoppade in i en taxi i morse, det hade blivit lite ont om tid.
Just när vi ska åka säger taxichauffören:
-Ska han med?
Va? Vem?
Jovisst, en granne kommer skuttande och viftar. Öppnar bildörren och undrar om han kan få åka.
Han ska till gymmet. Tränar varje måndag, onsdag och fredag.
Klart att han kan få lift en bit.
Vi far.
Och min granne, som är en allmänt pratsugen herre, börjar uppdatera mig på senaste nytt. Han har haft en härlig helg, till exempel.
-På söndan var det 90-årsmiddag, jättemysigt, god mat och trevliga gäster. Och på måndan var det 90-årsdag.
-Jaha, så trevligt, vem var det som fyllde?
-Det var jag, ju.
-Du? NITTIO?
-Jajamensan!
-Det kan ju ingen människa tro!
-Nä, inte jag heller.
Ja må han leva många lyckliga år!
Copyright Klimakteriehäxan
Just när vi ska åka säger taxichauffören:
-Ska han med?
Va? Vem?
Jovisst, en granne kommer skuttande och viftar. Öppnar bildörren och undrar om han kan få åka.
Han ska till gymmet. Tränar varje måndag, onsdag och fredag.
Klart att han kan få lift en bit.
Vi far.
Och min granne, som är en allmänt pratsugen herre, börjar uppdatera mig på senaste nytt. Han har haft en härlig helg, till exempel.
-På söndan var det 90-årsmiddag, jättemysigt, god mat och trevliga gäster. Och på måndan var det 90-årsdag.
-Jaha, så trevligt, vem var det som fyllde?
-Det var jag, ju.
-Du? NITTIO?
-Jajamensan!
-Det kan ju ingen människa tro!
-Nä, inte jag heller.
Ja må han leva många lyckliga år!
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös – Wordless
En ros kan göra mig ordlös. Ordlösa bilder i långa rader hittar du den här vägen.
A rose can make me wordless.
Many more wordless pictures to be found - this way!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 26, 2008
Last - inte bara på tisdagar
Tisdagstema denna vecka: last.
Kan illustreras till exempel av denna bild.
Men det handlar förstås om lust också.
Och är inte alls något bara för tisdagar, utan snarare för alla veckans dagar.
En last i nöd och lust, helt enkelt!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad det är?
Sudoku förstås!
måndag, februari 25, 2008
Tid hos frissan
Beställde tid hos såväl frissa som tandhygienist inför återinträdet i förvärvslivet. Det gäller ju att försöka se lite pigg och utvilad ut efter så lång frånvaro.
Besök hos tandhygienisten är ett nödvändigt ont som jag inte gillar.
Betydligt bättre tycker jag om att gå till lilla damfriseringen.
Ni vet hur det är: man sjunker ner i en hyfsat bekväm stol, får en skyddskappa runt axlarna och bespetsar sig på att bli lite ompysslad och rent av lite snyggare.
Då kommer ofelbart den där frågan.
Frågan om vilken frisyr man tänkt sig?
Förr i världen svarade jag ofta att tack, gärna lite långt och böljande. Det var ju någorlunda skojigt sagt. Eller åtminstone avsett så, av en person med medfödd självstripig peruk, starkt påminnande om ett sorgset halmtak.
Men i själva verket handlade det ju, per automatik, huvudsakligen om klippning.
Vildvuxen kalufs skulle tuktas, spretiga testar kapas, en lång lugg kortas. Ibland skulle en rak slinga krökas, en råttfärgad få stänk av guld.
Detta är ju numera historia.
Idag är det där långa och böljande inget att skämta om.
Skulle jag komma dragandes med det igen skulle frissan bara le belåtet och i andanom höra det sköna klirret i kassalådan.
För nu för tiden frågar hon ofelbart om jag inte vill ha en liten förlängning? Eller åtminstone en liten extra slinga, kanske i någon kul färg, exempelvis blå?
En glesnande hjässa kan förses med tätare svall, ett kort hår kan på någon timme bli midjelångt. Billigaste varianten är konstgjord.
Ska det vara äkta lär håret komma från någonstans i Indien, det tvättas, färgas och sätts ihop till lösa hårflikar som går att köpa i lagom mängd. De kan limmas fast, eller sys. Och de sitter kvar, endera tills man glömmer bort sig och tar en kraftfullt tag med hårborsten (AJ!), eller tills det egna håret växt ut så mycket att de köpta stråna börjar leva sitt eget liv och ser ut som det falsarium de i själva verket är.
Nu går man alltså ofta till frisören inte för att bli klippt, utanför att få längre hår.
Jag har inte riktigt känt behovet än, så hittills har jag tackat nej. Klipper till med en klippning till.
Men kom inte och säg att inte världen utvecklas.
Copyright Klimakteriehäxan
Besök hos tandhygienisten är ett nödvändigt ont som jag inte gillar.
Betydligt bättre tycker jag om att gå till lilla damfriseringen.
Ni vet hur det är: man sjunker ner i en hyfsat bekväm stol, får en skyddskappa runt axlarna och bespetsar sig på att bli lite ompysslad och rent av lite snyggare.
Då kommer ofelbart den där frågan.
Frågan om vilken frisyr man tänkt sig?
Förr i världen svarade jag ofta att tack, gärna lite långt och böljande. Det var ju någorlunda skojigt sagt. Eller åtminstone avsett så, av en person med medfödd självstripig peruk, starkt påminnande om ett sorgset halmtak.
Men i själva verket handlade det ju, per automatik, huvudsakligen om klippning.
Vildvuxen kalufs skulle tuktas, spretiga testar kapas, en lång lugg kortas. Ibland skulle en rak slinga krökas, en råttfärgad få stänk av guld.
Detta är ju numera historia.
Idag är det där långa och böljande inget att skämta om.
Skulle jag komma dragandes med det igen skulle frissan bara le belåtet och i andanom höra det sköna klirret i kassalådan.
För nu för tiden frågar hon ofelbart om jag inte vill ha en liten förlängning? Eller åtminstone en liten extra slinga, kanske i någon kul färg, exempelvis blå?
En glesnande hjässa kan förses med tätare svall, ett kort hår kan på någon timme bli midjelångt. Billigaste varianten är konstgjord.
Ska det vara äkta lär håret komma från någonstans i Indien, det tvättas, färgas och sätts ihop till lösa hårflikar som går att köpa i lagom mängd. De kan limmas fast, eller sys. Och de sitter kvar, endera tills man glömmer bort sig och tar en kraftfullt tag med hårborsten (AJ!), eller tills det egna håret växt ut så mycket att de köpta stråna börjar leva sitt eget liv och ser ut som det falsarium de i själva verket är.
Nu går man alltså ofta till frisören inte för att bli klippt, utanför att få längre hår.
Jag har inte riktigt känt behovet än, så hittills har jag tackat nej. Klipper till med en klippning till.
Men kom inte och säg att inte världen utvecklas.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 24, 2008
I stället för schlager
Ser när jag är ute på en bloggrunda att Melodifestivalen är det man ”ska” blogga om. Om man nu över huvud taget ska blogga på lördagar – det är väldigt tydligt att många väljer teven framför datorn de där kvällarna när schlagereliten gör upp om SM i pop.
Hur som helst så är jag en i minoriteten, en av dem som inte sitter andlös i väntan på nästa nummer, med penna i nypan och schlagerpoäng i blick.
Och jag tror att jag drar vinstlotten!
I går till exempel, i tvåan. Först Parkinson, alltid sevärd. Strax därpå långfilmen ”Den bästa av mödrar” – om finska krigsbarn i Sverige på 40-talet. Maria Lundqvist fick en välförtjänt Guldbagge för den när det begav sig (2005).
Det finns en bok på samma tema, en bok som öppnade mina ögon för de här ofta gripande, alldeles för ofta tragiska historierna om barnen som skickades iväg hemifrån, rakt ut i det stora okända, där man inte ens förstod finska.
Sinikka Ortmark skrev den. Bokens titel är ”Du som haver barnen kär”. Otroligt rörande om hennes eget öde – hon blev förvisso så småningom ”svensk”, men vägen dit var lång och svår. Rekommenderas! Fast den finns nog bara på antikvariat eller bibliotek i dag, är jag rädd.
Och längre från melodifestivalen är det svårt att komma.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur som helst så är jag en i minoriteten, en av dem som inte sitter andlös i väntan på nästa nummer, med penna i nypan och schlagerpoäng i blick.
Och jag tror att jag drar vinstlotten!
I går till exempel, i tvåan. Först Parkinson, alltid sevärd. Strax därpå långfilmen ”Den bästa av mödrar” – om finska krigsbarn i Sverige på 40-talet. Maria Lundqvist fick en välförtjänt Guldbagge för den när det begav sig (2005).
Det finns en bok på samma tema, en bok som öppnade mina ögon för de här ofta gripande, alldeles för ofta tragiska historierna om barnen som skickades iväg hemifrån, rakt ut i det stora okända, där man inte ens förstod finska.
Sinikka Ortmark skrev den. Bokens titel är ”Du som haver barnen kär”. Otroligt rörande om hennes eget öde – hon blev förvisso så småningom ”svensk”, men vägen dit var lång och svår. Rekommenderas! Fast den finns nog bara på antikvariat eller bibliotek i dag, är jag rädd.
Och längre från melodifestivalen är det svårt att komma.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett ovanligt långt sportlov
Det är dags nu.
Dags att se sanningen i vitögat igen.
I morgon är det arbetsdag.
En lång sjukskrivning är till ända – jag tror det är min enda, hittills, om man inte räknar några udda förkylningsdagar och en och annan attack av kräksjuka genom åren.
Den här gången blev jag ordentligt förklarad oförmögen att arbeta, i hela sex veckor.
Men jag har varit noga med att påpeka att det faktiskt inte varit synd om mig, för även om jag varit sjukskriven så har jag ju ändå varit frisk.
Ett kirurgiskt ingrepp i en fot kan inte kallas sjukdom, menar jag. Det finns så många andra som är sjuka på riktigt, och som det är synd om – på riktigt.
Folk har i alla fall snällt hört av sig och frågat inte bara hur jag och foten mått, utan framför allt hur i all världen jag har fått tiden att gå.
Och nog för att jag undrade lite i förväg.
Fast nu vet jag besked: inga, absolut inga problem alls. Böcker, filmer, Internet (med alla bloggar!) och till och med stickning finns ju. Minst en sudoku om dagen har det blivit, och några korsord. Samt den livsnödvändiga Nian i SvD.
Men mest har jag idrottat – väldigt flitigt, i alla fall om man betänker att jag varit beordrad att hålla mig stilla och ha vänster fot, den för hallux valgus åtgärdade, högt.
Tänk att jag varit uppe och nosat på rekordhöjder kring 2.40 med den, så sent som på SM i dag!
Skidskytte-VM deltog jag synnerligen aktivt i, från början med liv och lust, fast lusten avtog allt eftersom veckan gick.
I häcklöpning har jag hjälpt till att ordna nytt världsrekord på 60 meter för damer. Alpint har varit mer problematiskt, med stukade tummar, urkörningar och blygsamma placeringar. På längdskidor har det inte heller gått riktigt bra – och hockeyturneringen i Globen ska vi bara inte tala om! Tre Kronor var nere i knappt två och femti!
Som tur var slog vi i alla fall Israel i Davis Cup-tennisen, det var inte självklart. Lite simhopp har jag också hunnit med, faktiskt. Och eventuellt något mer som jag glömt.
Se där vad en stillasittande människa kan klara av under några vinterveckor. Kanske borde denna sjukledighet haft etiketten (ett ovanligt långt) sportlov?
I pauserna har jag dessutom gjort en och annan situp och, faktiskt, vevat lite på några små hantlar.
Man måste ju ligga i för att hålla sig på topp.
Copyright Klimakteriehäxan
Dags att se sanningen i vitögat igen.
I morgon är det arbetsdag.
En lång sjukskrivning är till ända – jag tror det är min enda, hittills, om man inte räknar några udda förkylningsdagar och en och annan attack av kräksjuka genom åren.
Den här gången blev jag ordentligt förklarad oförmögen att arbeta, i hela sex veckor.
Men jag har varit noga med att påpeka att det faktiskt inte varit synd om mig, för även om jag varit sjukskriven så har jag ju ändå varit frisk.
Ett kirurgiskt ingrepp i en fot kan inte kallas sjukdom, menar jag. Det finns så många andra som är sjuka på riktigt, och som det är synd om – på riktigt.
Folk har i alla fall snällt hört av sig och frågat inte bara hur jag och foten mått, utan framför allt hur i all världen jag har fått tiden att gå.
Och nog för att jag undrade lite i förväg.
Fast nu vet jag besked: inga, absolut inga problem alls. Böcker, filmer, Internet (med alla bloggar!) och till och med stickning finns ju. Minst en sudoku om dagen har det blivit, och några korsord. Samt den livsnödvändiga Nian i SvD.
Men mest har jag idrottat – väldigt flitigt, i alla fall om man betänker att jag varit beordrad att hålla mig stilla och ha vänster fot, den för hallux valgus åtgärdade, högt.
Tänk att jag varit uppe och nosat på rekordhöjder kring 2.40 med den, så sent som på SM i dag!
Skidskytte-VM deltog jag synnerligen aktivt i, från början med liv och lust, fast lusten avtog allt eftersom veckan gick.
I häcklöpning har jag hjälpt till att ordna nytt världsrekord på 60 meter för damer. Alpint har varit mer problematiskt, med stukade tummar, urkörningar och blygsamma placeringar. På längdskidor har det inte heller gått riktigt bra – och hockeyturneringen i Globen ska vi bara inte tala om! Tre Kronor var nere i knappt två och femti!
Som tur var slog vi i alla fall Israel i Davis Cup-tennisen, det var inte självklart. Lite simhopp har jag också hunnit med, faktiskt. Och eventuellt något mer som jag glömt.
Se där vad en stillasittande människa kan klara av under några vinterveckor. Kanske borde denna sjukledighet haft etiketten (ett ovanligt långt) sportlov?
I pauserna har jag dessutom gjort en och annan situp och, faktiskt, vevat lite på några små hantlar.
Man måste ju ligga i för att hålla sig på topp.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 22, 2008
Vår vän diskborsten
Det finns saker i vår vardag som är svårt att vara utan.
Ta en sådan sak som diskborsten.
Inte sällan har jag ombetts ta med några stycken till bekanta som bor utomlands. Och folk som drar iväg på chartersemester till lägenhetshotell ser gärna till att packa en i resväskan.
Diskborste är något vi svenskar verkligen anser oss behöva.
Men denna praktiska kökspryl är alltså inte alls lika vanlig i resten av världen.
Så här ser diskvanorna ut (i alla fall om man får tro uppgifter från Konsumentföreningen Stockholm):
I Spanien diskar man med hjälp av en svamp.
Engelsmän och italienare använder trasa.
I Östeuropa diskar folk under rinnande vatten och häller diskmedlet direkt på det som ska diskas. (De har väl inte en aning om att man i Sverige automatiskt får IG i hemkunskap om man gör sig skyldig till denna dödssynd… så var det i alla fall i Sonens klass!)
I Mellanöstern häller man upp lite diskmedel på en tallrik, häller på lite vatten och doppar en tvättsvamp i blandningen för att sedan ge sig på resterna på tallrikar och bestick.
I Norden verkar vi ha en gemensam nämnare och det är att vi häller vatten i diskhon och har i diskmedlet.
Och det är naturligtvis i Sverige som den miljövänliga diskborsten tagits fram, den med utbytbart huvud.
Det intrycket förstärks om man roar sig med att kolla ordet ”diskborste” i Wikipedia.
Sedan är det naturligtvis så, att diskmaskinen minskat behovet av borsten till viss del. Fast inte kan man väl tänka sig ett kök utan diskborste?
Nej, det kan man inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Ta en sådan sak som diskborsten.
Inte sällan har jag ombetts ta med några stycken till bekanta som bor utomlands. Och folk som drar iväg på chartersemester till lägenhetshotell ser gärna till att packa en i resväskan.
Diskborste är något vi svenskar verkligen anser oss behöva.
Men denna praktiska kökspryl är alltså inte alls lika vanlig i resten av världen.Så här ser diskvanorna ut (i alla fall om man får tro uppgifter från Konsumentföreningen Stockholm):
I Spanien diskar man med hjälp av en svamp.
Engelsmän och italienare använder trasa.
I Östeuropa diskar folk under rinnande vatten och häller diskmedlet direkt på det som ska diskas. (De har väl inte en aning om att man i Sverige automatiskt får IG i hemkunskap om man gör sig skyldig till denna dödssynd… så var det i alla fall i Sonens klass!)
I Mellanöstern häller man upp lite diskmedel på en tallrik, häller på lite vatten och doppar en tvättsvamp i blandningen för att sedan ge sig på resterna på tallrikar och bestick.
I Norden verkar vi ha en gemensam nämnare och det är att vi häller vatten i diskhon och har i diskmedlet.
Och det är naturligtvis i Sverige som den miljövänliga diskborsten tagits fram, den med utbytbart huvud.
Det intrycket förstärks om man roar sig med att kolla ordet ”diskborste” i Wikipedia.
Sedan är det naturligtvis så, att diskmaskinen minskat behovet av borsten till viss del. Fast inte kan man väl tänka sig ett kök utan diskborste?
Nej, det kan man inte.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 21, 2008
Torsk på torsk igen
Jag var på väg mot disken med köttfärs och kycklingfilé till extrapris när jag såg den. Skylten som fick mig att tvärnita.
”Färsk torskfilé, vildfångad i norra Atlanten, 99 kronor kilot” stod det.
Motstå det den som kan, i tider när torsk är nästan lika förbjudet som grovporr på barnfilm. Jag kunde det inte, som ni förstår, nej, jag torskade direkt.
Fast inte vet jag vad det där ”vildfångad i norra Atlanten” egentligen berättar. Finns det tam torsk, numera? Odlad, det tror jag nog, men tämjd?
Hur som helst: jag slet åt mig ett par förpackningar med fina filéer, gömde dem under en påse med äpplen och ett paket hårt bröd och rusade mot kassan med snålvattnet rinnande.
Nu skulle det vankas torsk.
Väl hemma igen hade nog ingen sett det hemska bytet jag hade i kassen. Låste ytterdörren ett extra varv för säkerhets skull och satte igång.
En överhalning med pincetten för att garantera benfritt. Blandade ett ägg med lite lättmjölk i en djup tallrik, ströbröd och dinkelmjöl i en annan, spetsat med salt och vitpeppar. Panerade, stekte medan potatisen puttrade glatt. Citron till, och sallad förstås. Sedan var det bara att bjuda familjen till bords.
Ni vet hur det är när färsk fisk är som bäst: köttet liksom delar sig i vita små skivor, fasta, fina, läckra bitar som får paneringen att spricka upp.
Precis så var det.
Underbart gott. Vi gillar torsk allihop, fast vi nästan hunnit glömma hur det smakar.
För medan det har blivit så gott som omöjligt att uppbringa en bit torskrygg på finaste guldkrog – lyxkockarna har tagit sitt Ansvar För Miljön – så fanns den rara fisken plötsligt i butiken. Ute i havet lär den ju vara på väg att ta slut, men jag misstänker att den gick åt ännu fortare på Ica. En sak ska torsken veta medan den simmar iväg mot sin undergång: den är saknad av många.
Om jag inte har dåligt samvete när jag nu, helt egoistiskt, bjöd på torsk?
Jo, det är klart.
Det måste man ha efter att gjort något som hotar världens framtid och våra barns och barnbarns miljö och hälsa.
Men det bjöd jag också på den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
”Färsk torskfilé, vildfångad i norra Atlanten, 99 kronor kilot” stod det.
Motstå det den som kan, i tider när torsk är nästan lika förbjudet som grovporr på barnfilm. Jag kunde det inte, som ni förstår, nej, jag torskade direkt.
Fast inte vet jag vad det där ”vildfångad i norra Atlanten” egentligen berättar. Finns det tam torsk, numera? Odlad, det tror jag nog, men tämjd?
Hur som helst: jag slet åt mig ett par förpackningar med fina filéer, gömde dem under en påse med äpplen och ett paket hårt bröd och rusade mot kassan med snålvattnet rinnande.
Nu skulle det vankas torsk.
Väl hemma igen hade nog ingen sett det hemska bytet jag hade i kassen. Låste ytterdörren ett extra varv för säkerhets skull och satte igång.
En överhalning med pincetten för att garantera benfritt. Blandade ett ägg med lite lättmjölk i en djup tallrik, ströbröd och dinkelmjöl i en annan, spetsat med salt och vitpeppar. Panerade, stekte medan potatisen puttrade glatt. Citron till, och sallad förstås. Sedan var det bara att bjuda familjen till bords.
Ni vet hur det är när färsk fisk är som bäst: köttet liksom delar sig i vita små skivor, fasta, fina, läckra bitar som får paneringen att spricka upp.
Precis så var det.
Underbart gott. Vi gillar torsk allihop, fast vi nästan hunnit glömma hur det smakar.
För medan det har blivit så gott som omöjligt att uppbringa en bit torskrygg på finaste guldkrog – lyxkockarna har tagit sitt Ansvar För Miljön – så fanns den rara fisken plötsligt i butiken. Ute i havet lär den ju vara på väg att ta slut, men jag misstänker att den gick åt ännu fortare på Ica. En sak ska torsken veta medan den simmar iväg mot sin undergång: den är saknad av många.Om jag inte har dåligt samvete när jag nu, helt egoistiskt, bjöd på torsk?
Jo, det är klart.
Det måste man ha efter att gjort något som hotar världens framtid och våra barns och barnbarns miljö och hälsa.
Men det bjöd jag också på den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 20, 2008
Yngre och snyggare?
En gång var jag tillsammans med en kille som jag var ganska så förtjust i. Ja, man är ju det i folk man har förhållanden med, så det är väl inget originellt med den saken. Vi bodde dock ganska långt isär och sågs periodvis lite sporadiskt, inte heller särskilt ovanligt.
Men hur nu turerna än gick och allting utvecklade sig, så uppdagades det så småningom att mannen i fråga umgicks ganska så flitigt också med sin sekreterare. Ingenting är helt enkelt originellt med den här historien.
Och sekreteraren var uppenbarligen av den tjänstvilliga sorten. Dessutom fanns hon ju alltid till hands, så att säga. Till skillnad från mig, som fanns på avstånd. Ja, ni fattar hur trivialt det här är!
Nu vore det ju roligt att kunna konstatera, att det faktiskt kom en originell vändning här. Att vår relation blev som pånyttfödd, att sekreteraren fick sparken och tvingades att leta efter en annan förstående chef, att det faktiskt blev en glad knorr på alltihop för min del.
Det är naturligtvis upp till var och en att betygsätta resultatet, som blev att sekreteraren behöll både mannen och jobbet, och jag höll mig fortsättningsvis på min kant.
Lite bittert var det, jag hade väl blivit brädad, som det hette. Sårad stolthet eller fåfänga är en ilsken åkomma. Och så fanns en annan liten misstanke där: jag var faktiskt ett par år äldre än grabben i fråga.
Hade han helt enkelt bytt upp sig till något yngre och snyggare? Förmodligen. Så o-originellt! Åldersfixerat! Mansgrisigt rent av! Grrrr.
Det har gått många år sedan dess, vi har aldrig återsetts, inte haft någon kontakt alls, inte ens tänkt tanken – för att lägga till ytterligare en traditionell bit i storyn.
Tills nyligen, när en bekant som kände oss båda trodde sig ha återsett honom i förbifarten.
-Undrar var han bor, om det verkligen var han? sa hon när hon nämnde det hela.
Med nutidens hjälpmedel tog det mig bara sekunder att kolla den gamle partnerns hemadress. Jo, det kunde mycket väl ha varit honom hon sett.
Men inte nog med det.
Hustrun, en gång sekreteraren, står ju med i registren, på samma adress. Hon som jag trodde var yngre och snyggare.
Utseendemässigt har jag fortfarande ingen aning, och inte krävs det väl så mycket heller. Men vad beträffar åldern har jag nu svart på vitt. Hon är yngre än jag.
Hela två veckor.
Där fick jag så jag teg.
Han tillhör väl den där sorten som tänder på äldre kvinnor.
Konstaterar den försmådda. Som - så här nästan hundra år efteråt - gör en pudel så graciöst det nånsin går och tar tillbaka det där med mansgris och ålderssegregation.
Copyright Klimakteriehäxan
Men hur nu turerna än gick och allting utvecklade sig, så uppdagades det så småningom att mannen i fråga umgicks ganska så flitigt också med sin sekreterare. Ingenting är helt enkelt originellt med den här historien.
Och sekreteraren var uppenbarligen av den tjänstvilliga sorten. Dessutom fanns hon ju alltid till hands, så att säga. Till skillnad från mig, som fanns på avstånd. Ja, ni fattar hur trivialt det här är!
Nu vore det ju roligt att kunna konstatera, att det faktiskt kom en originell vändning här. Att vår relation blev som pånyttfödd, att sekreteraren fick sparken och tvingades att leta efter en annan förstående chef, att det faktiskt blev en glad knorr på alltihop för min del.
Det är naturligtvis upp till var och en att betygsätta resultatet, som blev att sekreteraren behöll både mannen och jobbet, och jag höll mig fortsättningsvis på min kant.
Lite bittert var det, jag hade väl blivit brädad, som det hette. Sårad stolthet eller fåfänga är en ilsken åkomma. Och så fanns en annan liten misstanke där: jag var faktiskt ett par år äldre än grabben i fråga.
Hade han helt enkelt bytt upp sig till något yngre och snyggare? Förmodligen. Så o-originellt! Åldersfixerat! Mansgrisigt rent av! Grrrr.
Det har gått många år sedan dess, vi har aldrig återsetts, inte haft någon kontakt alls, inte ens tänkt tanken – för att lägga till ytterligare en traditionell bit i storyn.
Tills nyligen, när en bekant som kände oss båda trodde sig ha återsett honom i förbifarten.
-Undrar var han bor, om det verkligen var han? sa hon när hon nämnde det hela.
Med nutidens hjälpmedel tog det mig bara sekunder att kolla den gamle partnerns hemadress. Jo, det kunde mycket väl ha varit honom hon sett.
Men inte nog med det.
Hustrun, en gång sekreteraren, står ju med i registren, på samma adress. Hon som jag trodde var yngre och snyggare.
Utseendemässigt har jag fortfarande ingen aning, och inte krävs det väl så mycket heller. Men vad beträffar åldern har jag nu svart på vitt. Hon är yngre än jag.
Hela två veckor.
Där fick jag så jag teg.
Han tillhör väl den där sorten som tänder på äldre kvinnor.
Konstaterar den försmådda. Som - så här nästan hundra år efteråt - gör en pudel så graciöst det nånsin går och tar tillbaka det där med mansgris och ålderssegregation.
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlöst – Wordless
Nästan ordlös blev man vid åsynen av Årstabron på Södermalm i Stockholm i gårdagens solnedgång.Fler ordlösa onsdagsbilder vanligtvis här. Fast just i dag verkar det ha hängt upp sig lite?
Almost wordless was how I felt when I saw this bridge in Stockholm in the sunset of yesterday.
More wordless Wednesday photos here.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 19, 2008
Tisdagstema: Längtan
En sommarpromenad att längta efter!
För längtan är tisdagstema denna vecka. Fler bilder på längtan hittar du den här vägen!
Copyright Klimakteriehäxan
Etiketter:
barndomslandet,
sommar,
tisdagstema
måndag, februari 18, 2008
Till kaffet
-Mamma, vad är det här?
Sonen, just sysselsatt med att (relativt godvilligt) plocka ur diskmaskinen, visar upp en sak han hittat i ett av köksskåpen.
Ännu en hushållspryl med antikvitetsstämpel har alltså dykt upp – jag funderade ju kring de numera så sällan använda askkopparna härförleden.
-Detta, min son, sa jag på mitt mest pedagogiska sätt, detta är något som varje hem måste innehålla. I alla fall var det så för ett antal år sedan. Det är en sockerskål, med största sannolikhet kan du hitta en gräddsnipa i matchande utförande om du letar lite.
Socker och grädde – självklara beståndsdelar på kaffebordet i Barndomslandet. Nästan alla tog bitsocker, både en och flera bitar, och många hällde en rejäl skvätt fet grädde i kaffet innan det så att säga blev drickbart.
Hur många känner man i dag som använder socker i kaffet? Den som inte är riktigt avvand tar oftast sötningsmedel.
Och grädde?
Ingen, absolut ingen. Mjölk, visst, vare sig man kallar det för latte eller kopilsner, det går åt, men grädde? Nej.
Så där står socker- och gräddservisen och samlar damm. Från att ha varit en statuspryl – i hamrat silver, gärna, med tillhörande sockertång, eller åtminstone i tenn eller fint porslin – är detta numera en typisk föredetting-sak, som möjligen har en framtid i Antikrundan om några år.
Vid de där kaffeborden i Barndomslandet fanns ibland en tant Ellen, som var känd för ett outsinligt intresse för vad saker och ting hade kostat. Hon frågade ständigt hur mycket folk hade betalt för allt möjligt, gav sig inte utan svar i första taget.
På ett kafferep stod som vanligt socker och grädde framdukat, i ett set i fint porslin.
-Det ser ut som Rosenthal, kan det vara det, sa Ellen, lika vetgirig som alltid, och högg tag i gräddsnipan.
Och vände den raskt upp och ner – för det är ju i botten tillverkarens namn, garantin för finhetsgraden, står.
Tant Ellen lämnade sedan tvärt kalaset med hela kjolen nedsölad, medan övriga tanter fnissade hysteriskt och värdinnan fyllde på ny grädde i den lilla kannan.
Sådana små incidenter är vi rätt så förskonade från nu för tiden!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ordet gräddsnipa är väl inte heller särskilt flitigt använt nu för tiden. Vilken möjligen kan vara en av anledningarna till att man i stället kan läsa om hur man använder en ”gäddsnipa” – klicka här och jag tror inte att du blir besviken!
Sonen, just sysselsatt med att (relativt godvilligt) plocka ur diskmaskinen, visar upp en sak han hittat i ett av köksskåpen.
Ännu en hushållspryl med antikvitetsstämpel har alltså dykt upp – jag funderade ju kring de numera så sällan använda askkopparna härförleden.
-Detta, min son, sa jag på mitt mest pedagogiska sätt, detta är något som varje hem måste innehålla. I alla fall var det så för ett antal år sedan. Det är en sockerskål, med största sannolikhet kan du hitta en gräddsnipa i matchande utförande om du letar lite.
Socker och grädde – självklara beståndsdelar på kaffebordet i Barndomslandet. Nästan alla tog bitsocker, både en och flera bitar, och många hällde en rejäl skvätt fet grädde i kaffet innan det så att säga blev drickbart.
Hur många känner man i dag som använder socker i kaffet? Den som inte är riktigt avvand tar oftast sötningsmedel.
Och grädde?
Ingen, absolut ingen. Mjölk, visst, vare sig man kallar det för latte eller kopilsner, det går åt, men grädde? Nej.
Så där står socker- och gräddservisen och samlar damm. Från att ha varit en statuspryl – i hamrat silver, gärna, med tillhörande sockertång, eller åtminstone i tenn eller fint porslin – är detta numera en typisk föredetting-sak, som möjligen har en framtid i Antikrundan om några år.
Vid de där kaffeborden i Barndomslandet fanns ibland en tant Ellen, som var känd för ett outsinligt intresse för vad saker och ting hade kostat. Hon frågade ständigt hur mycket folk hade betalt för allt möjligt, gav sig inte utan svar i första taget.
På ett kafferep stod som vanligt socker och grädde framdukat, i ett set i fint porslin.
-Det ser ut som Rosenthal, kan det vara det, sa Ellen, lika vetgirig som alltid, och högg tag i gräddsnipan.
Och vände den raskt upp och ner – för det är ju i botten tillverkarens namn, garantin för finhetsgraden, står.
Tant Ellen lämnade sedan tvärt kalaset med hela kjolen nedsölad, medan övriga tanter fnissade hysteriskt och värdinnan fyllde på ny grädde i den lilla kannan.
Sådana små incidenter är vi rätt så förskonade från nu för tiden!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ordet gräddsnipa är väl inte heller särskilt flitigt använt nu för tiden. Vilken möjligen kan vara en av anledningarna till att man i stället kan läsa om hur man använder en ”gäddsnipa” – klicka här och jag tror inte att du blir besviken!
söndag, februari 17, 2008
Vintergäck
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


