Mitt Halloween-trick: paprika i stället för pumpa

I dag är det Halloween "på riktigt", om nu denna konstruerade helg kan vara på riktigt. Den här texten skrev jag här på bloggen för fyra år sedan. Tänkte att en eller annan nytillkommen läsare kanske vill prova mitt lilla specialtrick ... så jag bjuder på en repris, dagen till ära! I enorma lådor som tar upp en stor del av butikernas golvyta erbjuder nu nästan varenda livsmedelshandlare pumpor. Stor tunga klumpiga apelsinfärgade saker vars innandömen sällan används. Man köper sin pumpa bara för att det är Halloween. Den dagen fanns inte när jag var barn. Vi hade en helt annorlunda Allhelgonahelg som gick ut på att man tände ljus på gravar, ställde ut krukor med ljung och la kransar av tallris framför gravstenarna. Men en likhet finns: lika dåligt som det går att säja ”Glad Allhelgonadag” går det att säga ”Happy Halloween” på svenska! Att karva ur pumpors innehåll, skära upp öppningar som föreställer ögon, näsa, mun och sedan ställa ett ljus i skalet som blir kvar, det är ännu ett påfund som vi importerat från USA. Idag ska ungarna kläs i spindelväv, häxmask och spökkostym och allt annat rysligt man kan komma på – hur o-gulligt som helst. ”Trick or Treat” hojtar amerikanska barn när de ringer på dörren – men inte heller den svenska översättningen verkar ha hittat sin form, för de barn som ringer på hos oss står mest försagda och tittar, i hopp om att vi ska förbarma oss och släppa till ett par sega råttor eller en femkrona. Ett bankkontor jag hade ärende till i Miami för länge sedan hade till Halloween hängt upp ett litet plastskelett vid varje kassa för att försätta folk i helgstämning. Jag blev dock aldrig klok på vem som skulle skrika ”Trick or Treat” – bankens personal, eller vi kunder? Lite pumpor fanns förvisso också, men det var skeletten som gjorde det största intrycket på mig. En framtidsvision av hur man ser ut när banken fått sitt, liksom … Ett år hade vi trots allt en pumpa-lykta på balkongen här hemma. Mataffären skänkte en pumpa om man hade handlat för ett par hundra – och när handlar man inte för den summan? Jag hann ångra att jag accepterat erbjudandet på väg hem, eftersom det brandgula monstret vägde hur mycket som helst. Men Sonen skred entusiastiskt till verket och karvade så det stod härliga till. Jag förpassade honom till sist ut på balkongen, eftersom pumpans innanmäte flög över halva lägenheten. Det ledde till att vi året därpå hade en jättefin växt med stora gula blommor i en balkonglåda – en spontansådd pumpaplanta som verkligen gladde oss. Fast det blev ingen pumpa och det gjorde inget. För jag tar till ett annat knep om jag trots allt vill ha lite modern Halloween-stämning. Jag går till butikens grönsaksavdelning och väljer ut några stora paprikor, orange, gula eller röda. Med en liten vass kniv tar jag bort kärnhuset och skär sedan ut ögon, näsa och mun. Ett värmeljus passar perfekt i storlek. Det blir en lagom stor bordsdekoration som ungarna älskar – de kan få ”sin egen”. Snyggt! Paprika-pumporna kan användas flera gånger, de håller sig i några dagar. För att inte tala om hur mycket mindre de tynger matkassen på hemväg från affären … Och den där pumpapajen du läste receptet på kommer ändå inte att bli någon riktig hit, tro mig. Trick, utan Treat! Kanske något att pröva? Copyright Klimakteriehäxan

Ett härligt återseende

Miraculum heter ett av Stockholms häftigaste offentliga konstverk. Det har funnits i några år nu, på det som en gång var en grå och ful betongvägg till ett garage vid Hornstulls strand.
När den här spegelmosaiken kom på plats fick Södermalm faktiskt en ny turistattraktion – även om förhållandevis få upptäckte den. Men om man som jag ofta promenerar längs Årstaviken och passerar här, då har de naturens fröjder som stått modell för porträtt av sig själva i stiliserad form varit en ständig källa till glädje.

I höst förändrades läget. Det visade sig att folk uppenbarligen inte begriper skillnad på grå betong och konst.
För visst kan jag förstå att man affischerar på tomma ytor, även om det inte är tillåtet. Men att smeta upp reklam som både täcker och förstör något som så uppenbart är ett konstverk, det framstår åtminstone för mig som alldeles obegripligt. Och sorgligt.

Så klev jag i gympadojorna och gick nyss iväg för att ta en bild på förödelsen, som gjort mig ilsknare och ilsknare medan veckorna gått och budskapen om lockande rockkonserter blivit fler och fler, tills hela Miraculum försvunnit. Bort med skiten, har jag tänkt, fast utan att handgripligen gå till verket.

Döm om min förvåning när min önskning gått i uppfyllelse innan jag hunnit trumpeta ut den. I dag är affischerna borta. Det har hänt under den gångna veckan. Tejpremsor sitter fortfarande kvar, men kanske kommer man att avlägsna också dem.
Den som en gång kletat dit eländet bör skämmas och aldrig någonsin göra om det.
Den som fått bort alltihop ska ha tack och beröm.

Sedan är det tyvärr också så, att verket är i behov av viss reparation. Men nu kan man ändå bilda sig en uppfattning om den originella idén, de vackra bilderna, färgerna i samspel med reflexerna i spegelmosaiken. Ett härligt återseende!

Copyright Klimakteriehäxan

Miraculum har jag skrivit om förr - här hittar du del 1 i "serien" med lite mer fakta om verket och här del 2!
Bilderna ser du i större format om du klickar på dem!

Vykort från höst-Stockholm

Bara ett vykort från sista lördagen i oktober, när hösten definitivt har tagit över. Ta det gärna personligt. För det är en hälsning till dig. Du vet hur det är: vykort förmedlar sällan någon särskilt intressant information. Men det visar ändå att avsändaren inte glömt dig.
Och förresten - när jag ändå är i farten postar jag ett till!

Copyright Klimakteriehäxan

Rundare – kanske sundare?

GI. Atkins. Tallriks. LCHF. Stenålders. Viktväktarna. Medelhavs.
Metoderna att gå ner i vikt är många, många är vi som testat både den ena och den andra, alldeles för ofta utan varaktig effekt.
Men kanske är det tid att tänka om! I alla fall för den som passerat 50-årsdagen.

För nu har en svensk forskare skrivit en doktorsavhandling som visar, att smala och normalviktiga äldre löper ökad risk att drabbas av demenssjukdomar.
Tidigare har man kunnat visa, att personer som är överviktiga i medelåldern visar större sannolikhet för olika former av demens på äldre dagar.

Situationen förändras och de där extra kilona som bosatt sig runt mage och midja kring 60-årsstrecket, de ska man alltså inte kämpa alltför hårt emot. För de kan i själva verket vara ett försvar mot Alzheimer och liknande åkommor.
Lösningen är helt enkelt (nåja) att vara smärt i det längsta, för att sedan låta kalorierna fastna och göra kroppen rundare – och därmed kanske rent av sundare.

Fast som allt annat ska det väl tas med en nypa salt. En kropp som hålls i trim, rör på sig och äter vettigt är rimligen att föredra, alldeles oavsett ålder.
Samtidigt kan det vara trevligt att hitta en tröst som inte är ätbar när alla de där bantningsmetoderna går i stå …

Copyright Klimakteriehäxan

Drygt två år senare ...

En kompis kom med en liten nyhet angående Klimakteriehäxan, versionen mellan pärmar.
-Vet du, sa han, din bok finns på Emmaus vid Slussen! Den står bland biografierna!
Han tog en bild dessutom, som bevis. Och där finns jag i gott, ja rent av kungligt, sällskap med Karl XII, Gustav V och Priscilla Presley ...

Där ser man. Böckers livstid är kort. Fast jag ska ändå inte klaga. Det finns dom som det gått fortare utför med.
Centerledaren, Maud Olofsson, gav på sensommaren ut "Ett land av friherrinnor".
I en blogg uppmärksammades den – inte på grund av sina eventuella litterära kvaliteter, utan för att den på ungefär två veckor klarat av vägen från tryckeriet till Myrorna.
Klimakteriehäxan tog det i alla fall två år för. Drygt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMYCKEN

Jag har förvisso en hel del fina Smycken. Presenter till exempel från studentexamen, morgongåva från bröllopet, arvegods.
Och så har jag en drös med andra smycken, av bijouterityp. Billiga blickfångare som är kul men som också faller i glömska, blir omoderna eller bara råkar bli liggande.

Men allt som glimmar är ju inte guld, precis. På en krok som hålls upp av en kerub i italiensk keramik hamnar en del av de där halsbanden som man kan matcha olika kläder med.

Och i en låda ligger en massa annat, mest krafs, sådant det aldrig blir av att rensa i. En samling som var en guldgruva när ungarna skulle leka, men den tiden är ju förbi. Där ligger indianpärlorna på tråd från dagis, där ligger ett och annat rea- eller loppisfynd, saker som borde ordnas upp, tas om hand, skänkas vidare - eller få nytt liv.

Det blev helt enkelt två bilder på smycken, som är veckans tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag HATAR kackerlackor!

I grund och botten är jag djurvän. Men det finns gränser. Jag hatar kackerlackor.
Kackerlackor är vedervärdiga djur.
Jag vet, jag har bott ihop med dem, många på en och samma gång, och i flera omgångar dessutom. En kväll tände jag ljuset i mitt lilla kök i lyan jag nyss hade flyttat in i, i Guatemala city, och de kröp överallt: på väggarna, i skåpen, på golvet.

Om jag skrek? Jajamensan, jag utstötte ett fasans illvrål som hade platsat i vilken skräckfilm som helst. Sedan högg jag min sprayflaska med insektsdöd och sprutade som besatt. Stängde köksdörren och gick till sängs, darrande i hela kroppen av chocken. På morgonen dagen därpå hoppade jag över frukosten. Städning ingick i hyran. När jag kom hem från jobbet var liken bortforslade, men jag fick förstås diska precis allt och skrubba varenda fläck. Rädd var jag ändå: tänkte de komma tillbaka? Och i så fall när?

En annan gång bodde jag i ett annat hus i tropiskt klimat. Plötsligt hade grannen mitt emot satt upp varningslappar: rökning pågår. Rökning mot ohyra, alltså.
Vips flyttade alla grannens kackerlackor in till mig, korridoren var inte så bred, deras packning inte särskilt skrymmande.

Satte jag på ugnen kom eländena ut ur sladdhärvan på baksidan och sprang runt innanför klockglaset, där det möjligen var lite svalare. När jag slängde en tung pärm ifrån mig på heltäckningsmattan visade det sig att jag hade prickat en riktigt fet sak som fastnat i mattluddet och dött – palmetto bugs kallas den, större, modellen.

I ett hotellrum i Brasilien hade jag parkerat i sängen med papper och skrivmaskin när något flög runt mitt huvud, verkade ta sikte på mitt ansikte. Ringde desperat till receptionen och krävde hjälp: kackerlacka, en som flyger!!!
-A, uma barata, sa portieren.
-Nej, skrek jag, inte en råtta! En KACKERLACKA!
På så vis lärde jag mig att ”barata” är just kackerlacka på portugisiska.

De små är äckliga, de stora är äckligare. Och min fasa när jag en dag flyttade tillbaka till Sverige var att jag i packningen skulle fått med mig några sambos som jag absolut inte ville ha en fortsatt relation med. Ängsligt frågade jag flyttfirman om de sett något levande i mina lådor. Mina blickar var som röntgenstrålar: gömde sig någon någonstans?

Trodde att allt gått bra. Tills en dag jag ser något som rör sig över den svenska parketten.
Nytt illtjut, denna gång till Maken.
-En kackis!!!
-Äsch, du inbillar dig, sa han och fortsatte mumsa på köttbullarna.
Men inte inbillar jag mig sådant. Jag har absolut gehör när det gäller att lokalisera kackerlackor.

Den importerade snyltgästen infångades och avlivades å det bestämdaste. I veckor, ja månader, fasade jag för att upptäcka fler, men det måste ha varit så fantastiskt lyckat att den som valde att ta en tur över Atlanten som fripassagerare var av hankön och ensam. Nu har det gått över tjugo år och dyker det upp några odjur nu är det i alla fall inte jag som importerat dem.

Med kackerlackor är det så, att de har funnits i evigheter (miljoner år!) och är så gott som omöjliga att utrota om de en gång bestämt sig för att trivas. De tippas vara de enda levande varelser som eventuellt kan överleva ett kärnvapenkrig eller någon annan riktigt stor katastrof.
Men nu visar det sig, att människan eventuellt kan få lite glädje av de där vedervärdiga krabaterna.
Kackerlackor tros kunna hjälpa forskarna att få bukt med bakterier som ingen vanlig antibiotika biter på.

Det vore naturligtvis jättebra. Bara jag slipper umgås med dem. För jag har hur många skräckhistorier som helst om mitt samliv med kackerlackor (tänk den som stirrade på mig när jag skulle duscha ... eller den där gången när de klev upp ur badkaret ... eller den jättestora i ett dike ...). Fast det får räcka nu, för den här gången i alla fall ...
Men jag fortsätter att hata kackerlackor.

Copyright Klimakteriehäxan

Luddigt rekord

Vi är många, vi som samlar på saker - frivilligt eller ofrivilligt (ja, jag tänker på att jag exempelvis har pippi på fåglar, utan att egentligen någonsin ansträngt mig).

Men Graham Barker, han är på väg in i Guinness rekordbok med sitt samlande.
Vad har han då ägnat sig åt att lägga på hög?
Navelludd, mina vänner, varken mer eller mindre. Hittills har han, på 26 år, fått ihop 22,1 gram, prydligt lagrat i glasburkar. Intressant nog har hans samling många olika färger ...

Ska man skratta eller gråta? Tja, man behöver förstås inte bry sig alls. Eller så gläds man åt att ha pippi på fåglar. I all enkelhet. Trots att chansen att komma in i rekordboken är noll.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är OSYNLIGT

Vad ska man ha fönster till om de inte vare sig släpper in ljus eller tillåter utblick? Tja, man kan naturligtvis hävda att om växtligheten tar över har man i alla fall en garanti mot insyn. Och utsikten som bevisligen finns på andra sidan rutan, den finns ju kvar så att den kan beskådas när man går ut - eller när alla bladen hunnit trilla av, kanske. I går satt de kvar.

Någon har i alla fall ett fönster där bakom grönskan. Någons grannar har fri sikt bakom livskraftiga pelargoner i stället. Men det är klart, man går inte ut och hugger ner träd på allmän mark hur irriterande det än kan vara att bli instängd, bakom de osynliga fönstren.

Veckans fönster hittar du den här vägen - kanske får du syn på något eller några, temat till trots ...

Copyright Klimakteriehäxan

En vin(n)are

Trogna besökare här på bloggen minns kanske min förtjusning från i somras, när jag sprungit på det vita boxvinet Vernissage. Vinet var absolut OK, men det var förstås förpackningen jag föll för: en handväska ...

Nu visar det sig att fler än jag anser att den där välfyllda väskan var en vinnare. Den har vunnit guld i världens största designtävling för förpackningar. Sofia Blomberg är kvinnan (ja, självklart en tjej!) som står bakom idén med "bag-in-bag".

"Mest nyskapande" - "Most innovative" - tyckte juryn redan i september i en annan tävling, Carton Awards. Och nu alltså en guldmedalj i Pentawards.
Dock finns inte Vernissage på alla Systembolag, har jag märkt. Men är man tillräckligt sugen på en handväska får man besvära sig med att leta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vernissage, som är franskt och gjort på två druvsorter (Chardonnay och Viognier), har artikelnummer 2251 och kostar 199 kr. Tre liter i förpackningen.

Fredagsbussen

Kortläsaren piper, den programmerade rösten ropar ut hållplatser, chauffören vädjar att folk ska gå längre bak, ett antal personer med höga röster, genomträngande i olika grad, redogör för oss alla för sina närmaste planer, läget på kontoret och barnens hopplösa uppförande. Stämningen är trött, resignerad, lätt irriterad, åtminstone gentemot de där telefonpratarna.

Det där är ljudbilden när man tar sig till jobbet på morgonen, vilken vardag som helst. Det är också i stort sett samma förhållande som råder under hemresan, medan bilarna packas tätt i rusningsköerna och många busspassagerare gäspar, kanske rent av nickar till, eller bläddrar i en bok, löser en sudoku, grubblar över middagsmaten.

Men plötsligt är det fredag eftermiddag. Och någonting har hänt, någonting vars effekt är påtaglig. Rösterna verkar vara fler trots att en buss bara kan ta ombord ett visst antal människor. Nästan alla pratar med någon, nästan alla pratar högt, nästan alla låter pigga, uppåt, förväntansfulla.

Vad är det som har hänt? Jo det är äntligen-fredag-stämningen som brett ut sig. Nu handlar det inte om gäspning och korsord, nu gäller det after work, andra kläder, högre klackar, en stor stark, möte med Drömprinsen eller hoppet om att – äntligen – träffa Henne. De glada rösterna berättar om födelsedag, om Fina Kalaset som väntar, om filmen det till sist finns tid att se, om brorsan från Götet som kommer på besök (inte för att träffa sitt syskon, utan för att gå på Stockholm Open, men ändå …)

Alla ser faktiskt glada ut, åtminstone väldigt mycket gladare än på morgonkulan. Och så här dags accepterar man lättare att bli involverad i de där planerna, trots att man inte har ett skvatt med dem att göra.
För den där äntligen-fredag-stämningen, den är smittsam. Den är positiv, den behövs, helt enkelt, när veckorna bara rusar fram och vi snirklar oss mellan alla måsten, allt som ska hinnas med, alla de där plikterna som står på kö och bara väntar.

Och så här på lördag förmiddag kan man tänka tillbaka ett halvt dygn och smaka på den där stämningen igen, glädja sig åt att helgen inte alls är slut.
Den har ju faktiskt bara börjat …

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt

Detta är guldkornet ur gårdagens upplaga av SVT-programmet Panama. Värt att titta på! En tankeväckare!
Formatet verkar inte vara helt överens med Blogspot, dock. Klicka här blir det bättre!

Tisdagstema: Höstmys

Vad är höstmys? Hur ser det ut? Många olika tolkningar hittar du om du går till tisdagstema.
Jag har val en höstskildring i textil, en flamskvävnad med kala träd, brungula gräsmattor, snön hänger nog i molnen och bara väntar på att få ramla ner. Man kan tycka olika - och olika mycket - om höst - men visst är det lite mysigt, i skarven mellan sommar och vinter! Och det är en bra årstid för handarbetets vänner dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Något att längta efter

Här sitter jag och längtar efter förr i tiden.
Fast egentligen bara till i går.
En söndag eftermiddag som, faktiskt, var väldigt behaglig.

Först en rejäl promenad i det strålande vädret. Sedan badkaret, varmt vatten med något undergörande och väldoftande pulver i. Peeling över hela kroppen. Extra gnugg på fötterna, schampo, lång dusch. Nytt lack på alla tjugo naglarna och så en ljuvlig kräm, med honungspärlor i!, över allt där mina händer kom åt att gnida.
Efter en sån lyx, en hämningslöst egoistisk njutning, somnar man extra gott.

Det är bara det att man vaknar till en måndag. Och det där kärva som gjorde sig påmint i halsen i morse, det verkar nu tillta i styrka. Näsan rinner ohejdbart – jag är verkligen inte allergisk mot den färgglada lövprakten där ute, inte mot något annat heller, så vitt jag vet. Allting tyder helt enkelt på att stora höstsnuvan är här.
Inte konstigt att jag längtar efter förr i tiden, eller hur, även om det nu bara råkar vara till i går?

Fast det kommer ju en söndag igen. Borde kanske införa den där njutningseftermiddagen som helgritual. Något att se fram emot, något som får veckan att gå ännu fortare, något att längta efter …

Copyright Klimakteriehäxan

På höstkanten

I natt gästade han oss, objuden, för första gången den här säsongen. Jag tänker på Farbror Frost, sagogubben med det vita skägget som matchar hans helvita vinterdress, designad av Elsa Beskow.

De annars tämligen blanka bilarna fick ett florstunt lager av iskristaller, fallfärdiga gula och röda och bruna blad ramlade ner, även om många klamrar sig fast på grenen ett tag till. Men de har inte mycket att hoppas på, för snart är vintern här, vare sig vi gillar det eller ej.

I ett lite tafatt försök att få några av förra årets amaryllisar att födas på nytt har jag inrättat ett ombonat höstide åt dem i en tidningsinredd kylväska på balkongen. Några påskliljor och tazetter har också fått krypa ner där. Inne är det för varmt. Kanske, kanske får jag några blommor fram i december?

Men lite irriterad blir jag när närmsta Ica-butik har tagit hem röda poinsettia till blomsterhyllan.
Vi är väl ändå kvar på det som kan kallas för höstkanten? Snön börjar väl inte trilla ner över oss redan i morgon?
Ingen normal människa vill väl ha en julstjärna i kruka mitt i oktober?

Däremot har jag äntligen förstått, att de som trotsar de vassa taggarna och passar på att skörda de vackert gyllengula bären på havtornsbuskarna på Reimersholme, de är kloka. Havtorn är tydligen en suverän c-vitaminkälla, och lär dessutom passa bra till marmelad.
Vackra att se på är de hur som helst, en sån här strålande fin söndag.

Copyright Klimakteriehäxan