Konst att se ner på

Ofta påpekas det att vi tittar ner i marken för mycket. Vi håller ögonen på trottaren eller vägen för att inte kliva snett eller trampa på något olämpligt. Därmed, säger förståsigpåaren, missar vi garanterat intressanta saker att titta på i ögonhöjd eller ända upp i himlen.

Men ibland kan det löna sig att stirra på den där markplätten där fötterna ska sättas ner. För den som har blicken fäst i trädkronor och på taknockar ser absolut inte de små konstverken på stenfoten längs kajen på Reimersholme. Och det är ju synd!

De är helt anonyma, de där bilderna. Någon har i alla fall tagit sig dit, medfört färg och pensel, troligen också färdiga schabloner som man bara fyller i. Det ger oss fotvandrare en atletisk cyklist att titta på. Jag hittar också en kaktus i kruka och något som leder tankarna till bibelns tre vise män: en kamelkaravan i månsken på det som måste vara sanddyner.

Kanske är det graffiti, men en lågmäld form av det i så fall. Total avsaknad av "taggar", inget kludd utan tvärtom ett väldigt kontrollerat hanterande av färg. Fler bilder än de jag upptäckt finns förmodligen.

Det skulle vara kul att veta mer. Vem som ligger bakom, hur vederbörande tänker, vad avsikten är. Om meningen bara är att roa mig på min promenad har experimentet hur som helst lyckats!
Det här är alltså konst vi med gott samvete kan se ner på ...

Copyright Klimakteriehäxan

Med doft och smak av sommar – tisdagstema UTE

Fläderbuskarna där ute har snart blommat klart för i år. Jag ser dem från våra fönster, vita skira blomklasar mot allt det gröna. Borde jag göra slag i saken, plocka och göra flädersaft? Det är ju jättegott, både av egen kraft och som drinkblandning.

Men nej, jag har nog gjort flädersaft för sista gången. Då kom jag hem med en kasse full av väldoft. Tyvärr också med ett stort gäng små svarta skalbaggar. Fick alltså skölja skörden och med sköljvattnet försvann en del av doften och därmed också rimligen smaken.

Sedan fick man ju köpa ett rejält gäng citroner, för flädersaft blir inte bra utan tillskottet av citrus (det går nog helt enkelt inte att göra utan). Och så socker, förstås, rätt mycket. Resultatet blev ändå gott men för mycket. Det finns ju gränser för hur många glas saft man kan dricka, för att inte tala om hur ofta man kan servera gindrinkar.

Alltså la jag min saft i frysen. Utan att, slarvigt nog, lämna utrymme i förpackningarna för den utvidgning som kommer med temperaturskillnaden. Det läckte. Hela min frys blev sötkladdig och det var inte något större nöje att befria den från flädersörjan.

Faktum kvarstår: flädersaft är gott och väldigt uppfriskande om sommaren är varm. Nu är jag räddad. Ekologisk flädersaft fanns på Lidl, en halv liter för tjugo kronor. Det blir två och en halv liter drickfärdig saft, och därmed tror jag årets behov är fyllt. Jag får mitt behov av doften och smaken tillfredsställt. Utan skalbaggar, utan jobb.
Blommorna hinner jag förhoppningsvis beundra ytterligare några dagar.

Veckans tisdagstema är UTE och ut fick jag förvisso ta mig för att föreviga några av årets sista fläderblomklasar. Mer UTE-saker kan du se och läsa om om du tar den här vägen!

 Copyright Klimakteriehäxan

Tröst för Islands fans

Det blev inget nytt isländskt fotbollsunder. Inte ens en halvlek levde hoppet i matchen mot Frankrike. "Vulkanen" tystnade. Men visst var det roligt så länge det varade!

Själv hade jag försatt mig i isländsk stämning redan på eftermiddagen. När vädret visade sig från sin opålitliga sida valde jag att gå på bio för att se "Bland män och får", lovprisad långfilm med idel infödda islänningar i rollerna och såvitt jag kunde se i hela produktionsapparaten också.

En väldigt ovanlig film, skulle det visa sig. Jag hade bara nånstans i bakhuvudet att någon sagt att den var sevärd. Nu kan jag konstatera att det stämmer. Långt från rom-com eller terror/kriminalrulle. Inget mord, noll sex. Inget publikdragande namn på rollistan (utom möjligen i Reykjavik?)

Det är en Hummelhonung-historia om ni minns Torgny Lindgrens bok om två tjuriga gubbar, bröder som inte talar med varandra trots att de bor nära. Allt de väntar på är döden.

Två äldre bröder är huvudpersoner också i den här filmen. De har inte haft kontakt på fyrtio år, trots att de kan titta på varandra över gärdesgården. En vallhund agerar brevbärare vid de tillfällen något bud behöver framföras.
Och så är det fåren. Praktfulla, hornprydda djur som livet faktiskt kretsar kring. När de blir sjuka rasar allt.

I många många år har jag drömt om att åka till Island men det ser inte ut att bli av. Får kanske nöja mig med det jag upplever via bioduken. Det karga landskapet är fascinerande, snön tung och vinden övermäktig. Klimat för fotboll? Ja, det kan ju verka så. Klimat för film definitivt.
Så ta chansen och gå på bio om du vill surfa en bit till på den isländska vågen! Kan funka som tröst för den som trodde att Island faktiskt skulle vinna fotbolls-EM.

För den som inte orkar ta sig iväg till en biograf finns annars en (förmodad) ljuspunkt i kvällens tablå-tv: andra säsongen av "Vår stora kärlek" börjar i ettan klockan 21. Om Celia och Alan som återförenats på ålderns höst och upptäckt att tonårskänslorna lever. Jag störtgillade första omgångens avsnitt!

Copyright Klimakteriehäxan

Aj! Har jag en glasbit i foten?

Liktorn.
Smaka på ordet!
Visst låter det illa, lite äckligt rent av? En död bit av kroppen.
Liktornar är uppenbarligen ett väldigt vanligt gissel. Som gör ont till råga på allt, riktigt ont ibland.

Jo då, jag ingår i de drabbades skara. För några år sedan kändes det väldigt konstigt när jag gick. Till slut bestämde jag att jag fått in något vasst i hälen, förmodligen en liten glasbit, eftersom ingenting syntes. Gick till husläkaren.

Det var en ung sommarvikarie och han blev glad, eftersom han – som han glatt upplyste mig om – verkligen gillade att använda kniven. Sagt och gjort, bedövning i foten (AJ!) och sedan började han karva. Men blev besviken. Hittade absolut ingenting.
Doktorn blev tvungen att ge upp. Fast kom ändå på gåtans lösning.
-Du har en liktorn, konstaterade han.

Blä! Håll med om att det låter lite som om man har fått en skamlig sjukdom! Vad är det? Varför får man det? Och viktigast av allt: hur blir man av med eländet? Svaret på den sista frågan heter liktornsplåster. Det funkade, fast jag minns inte hur lång tid det tog innan jag kunde gå utan att det stack till i den drabbade hälen.

Nu är jag där igen. Trodde först att det var en ny hallux valgus på gång. Men nej, smärtan satt ju under foten! Ställde diagnosen själv denna gång och plåster är inköpt och ditsatt. Nu väntar jag bara på att det ska gå över.

Googlade för att bli lite klokare. Jag får upp en informationsvideo med en expert som ord för ord säger samma sak som jag sa hos den där knivglada doktorn: man tror att man har fått en glasbit i foten. Fast det handlar om döda celler som klämts ihop av olika anledningar. De bildar en hård kon med spetsen inåt och där den där vassa spetsen träffar, där känns det. Och när jag får upp foton inser jag att jag hittills kommit väldigt lindrigt undan jämfört med andra olyckssystrar och -bröder, men ändå ...

Faktum är att jag hade föredragit den där glasbiten. Men nu har jag i alla fall gjort en träda-fram-are och gett liktornarna ett ansikte! Allt medan specialplåstret jobbar på att utplåna otrevligheten. Hoppas det går fort.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen! En bra nyhet

Varje halvårsskifte kommer de över oss, de nya lagarna som klubbats i politiska instanser och börjar gälla. Ibland känns det som "ännu en trist pålaga, hur ska man komma ihåg alla regler och förordningar". Men ibland blir faktiskt reaktionen ett ÄNTLIGEN!

Så är det denna gång. För sedan i går är mammografi, alltså röntgen för att spåra bröstcancer, gratis i hela landet för alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Regelbundna kallelser ska komma. Allt för att fler tumörer ska upptäckas tidigt och därmed inte hinna ställa till det. Besvikna röster har visserligen hörts för att de som är över 74 inte tas med, men detta är ändå ett rejält framsteg!

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor och ett ständigt närvarande hot på himlen, om den så är vackert högsommarblå eller månbelyst i kalla vinternatten. Tjugo nya fall registreras i genomsnitt varje dag.

Fast det är förstås inte bara fribiljetten till mammografi som är vägen till bevarad hälsa. Man måste gå på sin undersökning också. Alla gör märkligt nog inte det!

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT: Ett sanningens ord om åldrande

"Getting older is no problem. You just have to live long enough."

-Groucho Marx (1890-1977) levererade en och annan oemotsäglig sanning på sin tid. Detta – att när det gäller att åldras är det bara att leva länge nog – är bara en av dem. Faktiskt verkar han ha varit rena citatmaskinen. Eller vad sägs om den här korta replikväxlingen: Hon: Jag närmar mig de fyrtio. Han: Från vilket håll?
Vill du pigga upp dig med fler kloka ord och fyndigheter tycker jag att du ska kolla in citaten som är lördagstema!

Sherlock Holmes och jag

Vilken är din relation till Sherlock Holmes? Så lyder veckans uppgift för den som vill hänga på Bokbloggsjerkan – och det vill man ju. Jaha, vad har vi ihop, han och jag?

Alla har väl läst och "känner" Sherlock Holmes? Mannen som är smartare än alla andra i deckarbranschen, som löser kriminalfrågor ingen annan hittar nyckeln till. Det är Sir Arthur Conan Doyle som skapat honom. Han var skotte och läkare när han inte skrev böcker, dog 1930.

Som det blir med klassiker kom detektivfiguren att överleva sin skapare med många år. Nu har vi Sherlock Holmes både i långfilmsformat och som tv-serie. Men jag gillar honom bäst i original, även om det var länge sedan jag läste om honom nu. Den enorma förtjusningen kring Benedict Cumberbatch (som spelar Sherlock i tv) har jag inte alls förstått. Inte sett långfilm heller vad jag kan minnas.

En poäng i sammanhanget är att denne klartänkte man också avsatt spår i modehistorien. För den sortens huvudbonad, med en skärm framåt och en bakåt. skulle väl aldrig ha blivit en spridd mössa utan mästerdetektiven, som dessutom ständigt, i originalversionen, sög på sin pipa.

När jag nu tittar i bokhyllan är det en samlingsvolym jag hittar först. Sir Winston Churchill citeras på omslaget: han försäkrar att han läser varje bok om Sherlock Holmes, en figur som för evigt tagit plats i brittisk litteraturhistoria.

Men alla hjältar har som regel en sidekick och i det här fallet kan inte doktor Watsons kvaliteter nog understrykas. Utan honom hade Sherlock Holmes aldrig blivit stor.
För fler svar att jerka runt mellan klickar du här.
Elementärt, min käre Watson! (fast det sa han visst aldrig i originaltexterna).

Copyright Klimakteriehäxan

När nyheterna tar paus

Tar du tidningen med dig till lantstället? Köper DN eller Aftonbladet för en svindlande summa på den grekiska ön? Måste ha SvD:s korsord om så till lösnummerpris också i skärgården? Svär över dåligt ljud när du faktiskt vill lyssna på Ekot? Klarar dig på landet utan tablå-tv men med mobil, läsplatta och dator för att ha koll, i webbsändningar och appar, på det senaste som hänt?

Visst är det sommar och semestertider, men utan nyheter vill vi inte vara. Fast sommar och semestertider betyder också att nyhetsförmedlingen sannerligen inte är en självgående apparat. Världen finns naturligtvis kvar och internationella händelser går att luta sig mot, men detaljerna om Brexit fångar inte intresset hur länge som helst, fotbolls-EM tar slut och visst, terrorn tar inte ledigt.

Men det händer väl något här hemma också? Nog kan det finnas inhemska reportageidéer på redaktionerna, men går de att hämta hem? Vikarier sköter ruljangsen på alla möjliga sorters kontor och på nästan alla nivåer. Makthavarna har stängt av sina mobiler. Pressinformatörer svarar: ”tyvärr”. Bäste experten går inte att få en bild på, i bästa fall svarar vederbörande på mail endera dagen.

Det är helt enkelt svårt att hålla nivån på bevakningen. Papperstidningen är tunn. De grävande journalisterna samlar kraft inför höstsäsongen. De krattande famlar i sommartorkan. Vad ska tidningssidor, webbar och program då innehålla? Alla nyhetsarbetare har upplevt den: jakten på nödlösningen ...

Ja i dag har jag på News 55 funderat kring nyhetsverksamheten i sommartider. En långdragen paus som dock har ett förutbestämt avbrott: politikerveckan i Almedalen, de dagar på året då Visby blir Sveriges huvudstad. Men hur tänker de, opinionsbildarna, aktivisterna, makthavarna som trängs på de kullerstenslagda gatorna i den gamla Hansa-staden? Varför passar de inte på att lansera sina projekt och idéer när ingen annan gör det, det vill säga under en annan sommarvecka?

Du ser hela texten om du klickar på länken. Läs, kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lilla snigel akta dig!

Har ägnat en del tid och energi åt jakt. Med hyfsad framgång. Vilddjuren kommer fram i skymningen och då är jag beredd med mitt vapen. Behöver inte ens smyga, jag är snabbare än mitt villebråd.

Vi har fått mördarsniglar i grannskapet. En plåga som drabbat otroligt många, vi hade klarat oss länge. Och nog för att det är äckligt att ha ihjäl dem (jag är i själ och hjärta djurvän förstås) men det är ännu äckligare att ha dem kvar och få allt grönt uppätet, kanske råka kliva på en.

Turligt nog har vi inte de där inkräktarna i hundratal (än). Jag har dessutom beväpnat mig ett av de tre i Sverige godkända medlen för snigelbekämpning, en sorts ljusblå korn som är "snigelgodis" och som de ska dö av. Kanske har det effekt.

Det beror nog inte på de här spanska odjuren, men jag ska aldrig mer betala för sniglar på krogen. När de kommer från köket hjälper det inte att de kallas escargots. Jag kom till insikt om att det jag gillade med rätten var brödet och vitlökssmöret. Låter fransmännen ha sin "delikatess" för sig själva hädanefter. De ser ju faktiskt ut som måslortar till råga på alla!

Men alla sniglar är inte av ondo. Vanlig svart skogssnigel skonar jag självklart om jag stöter på en. Och den lilla rackaren på mitt foto var ju faktiskt bara söt, ett par centimeter lång när den kröp fram i sakta mak, i kamouflage mot stenen.

Minns hur vi på öppna förskolan sjöng "Lilla snigel, akta dej", både barn och föräldrar med ett förmanande pekfinger i luften, och får hejda mig själv för att inte börja nynna på den låten igen.
Men mördarsniglarna tar jag inga bilder på och har verkligen inte minsta lust att besjunga dem heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag – och ett tack och adjö!

Söndagen efter midsommardagen har i åratal (tjugo för att vara exakt) betytt en och samma sak: kvällskonsert i Värmskogs kyrka med Rigmor Gustafsson och hennes något mindre kända syster Christina. Deras sällskap framför altarringen är alltid musiker av första klass. Den lysande Magnus Lindgren har till exempel varit med många gånger.

Kyrkan är fullsatt varje gång. Lika knökfullt på parkeringen. Alla kommer i mycket god tid, det gäller ju att sitta långt fram! Två föreställningar. Blandad repertoar. Alltid någon psalm (av respekt för konsertlokalen, antar jag), någon evergreen, kanske en folkvisa, en hel del jazzigt och flera av tjejernas egna kompositioner, båda skriver eget material. Stämsång, lite wailing, killarna i bandet sjunger också ibland.

Ryktet om den här musikaliska begivenheten har spritt sig. Folk kommer resande, långväga, för att inte missa högtidsstunden, som brukar vara ungefär en och en halv timme lång. Lokalpressen recenserar, alltid i förtjusta ordalag (och alltid välförtjänt). Människor som inte setts på hela året stöter ihop på kyrkbacken.

Vi som tillsammans med Rigmor och Christina har rötterna här i Barndomslandet tillhör självklart stampubliken. Jag tror att vi bara missat någon enstaka konsert men då bombsäkert reparerat skadan året därpå. Fast den som inte köpt biljett i år lär inte få någon ny chans. Det heter att detta är sista gången.

Våra biljetter gäller dagens andra föreställning, vilket alltså verkar vara den sanna finalen. Ja men det blir ju andra gången Dottern och jag är med om att musikhistoria utspelas inför våra ögon och öron! Förra gången hände det när vi i Globen såg Spice Girls allra sista spelning inför uppbrottet. Vilken av händelserna som är störst kan jag överlåta åt dig som läser detta att avgöra!

Många är vi som med saknad nu säger tack och adjö till just den här musikaliska begivenheten. Men det är förstås med denna tradition som med så många andra: man får njuta så länge det varar. Och vi har ju tjejerna på cd. Allt annat vore konstigt!

En affisch är väl också en skylt!?!

Sista sommarkonserten i Värmskogs kyrka. Vid pianot Mathias Algotsson. Magnus Lindgren på sax. Christina och Rigmor Gustafsson. Behöver jag påpeka att det svängde?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag är ett bloggprojekt som numera är inhyst hos bloggen Konst eller konstigt. Om Du klickar på länken hamnar du på en lista över skyltbloggarna!

CTAT: Visdomsord a la Robban

"Fast livet i såren strör salt  
peppar man upp sig trots allt!"

-Robert Zero Karl Oskar Broberg, mest känd som Robban, levererade många snärtiga "poem" från scenen. Dagens kryddiga citat återfanns i den show från 2010 som Sveriges Television visade i går. Det var en föreställning som firade artistens 70 år i livet och 50 år på scenen. Robban avled 2015. Fler citat som lördagstema här.

JK Rowling och Brexit

Vi vaknade till en midsommarhelg när Europa står inför en helt ny framtid. Britterna har sagt sitt, Storbritannien ska lämna EU. Kampanjen har varit stenhård, innefattat ett politikermord (visserligen begånget av en förvirrad människa men ändå) och envis smutskastning. Många "kändisar" har engagerat sig, på båda sidor.

En röst för att stanna kvar i den så kallade gemenskapen tillhör JK Rowling, Harry Potters världsberömda "mamma". Hon påpekar att Brexit-företrädarna beskrivit EU som ett monster – och lägger till att hon, om någon, vet hur ett sådant ser ut.

-Våra politiker har berättat fulare historier än några andra jag kan dra mig till minnes, skriver hon, som sett "monster" i båda kampanjerna, samvetslösa figurer som gör sig skyldiga till vidrigheter utan att vanligt folk har en chans mot dem.
-De enda som njuter av den här folkomröstningen är de som hoppas komma ut på andra sidan med mer personlig makt.

Rowling menar att engelsmännen inte insett värdet av EU-medlemskapet, fördelarna det medför. På valdagen handlade det om att rösta på den part vars story låter bäst, välja bort det monster som verkar farligast.
Och slutet på historien får vi skriva själva, avslutar hon.

Ett slut som tog sin början i morse när 52 procent av britterna röstade nej till Europa medan 48 procent ville stanna kvar.
JK Rowling har i en tweet kommenterat resultatet: "Nu kommer Skottland att jobba för sin självständighet. Två unioner splittras av Cameron. Det hade inte behövt hända."
Läs hela JK Rowlings text om Brexit/Bremain här!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem är jag lik?

Fredag. Midsommarafton. Bokbloggsjerka:
Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)?

Se det var en fråga det! Jättesvår! Med en inbyggd chans att avslöja den självbild man går och bär på, kanske en bild ingen annan någonsin varit nära att ens snudda när vi haft kontakt ... Bok- och filmtitlar snurrar i min skalle, hjältinnorna avlöser varandra.

Men hur jag än letar kommer jag bara på personer jag kan önska jag vore lik. Det är inte riktigt samma sak! Om jag ändå ska tvinga mig till ett svar? Då tror jag att jag hamnar bland gamla kollegor, som är huvudpersoner i sina egna alster: amerikanska Erma Bombeck och svenska Barbro Alving.

Låt mig bara konstatera att jag vet att jag har långt, väldigt långt, till deras formuleringsförmåga, humor och sätt att betrakta sin omvärld. Fast det kan ju inte vara fel att ha förebilder.
Och hade jag påstått att jag identifierar mig med allas vår hjältinna Pippi Långstrump eller Vivian Ward i "Pretty Woman" skulle ni ändå knappast ha trott mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Om skäl och själ

Dags för en titt i hyllan med de dåliga samvetena ... fast jag vet inte riktigt varför man ska skämmas för att man har för många böcker. Även om jag vet att den uppfattningen är utbredd.

Denna gång bekänner jag att Kristian Gidlunds "I kroppen min – Vägsjäl" bara står där den står. Tror att jag är lite rädd för den; en 29-årings svanesång.

Hörde hans gastkramande Sommar i radio och såg hans möte med Jill Johnsson i tv. Ska sent glömma hur han och hästarna såg ut att ha ett eget språk och samförstånd utöver det vanliga. Och vet naturligtvis hur lovorden haglat över hans texter, både i blogg- och bokform. Så skälet för att tveka inför hans vägsjäl är inte glasklart men möjligen heter det feghet.

"Hett i hyllan" är en uppmaning från Monika att bekänna vilka hyllvärmare vi har (och gärna göra det på en torsdag!).

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckade olycksbarn

Första gången jag såg "Les Miserables" var 1990 på Cirkus i Stockholm. Jag gick därifrån tämligen oberörd.
Handlingen var svår att följa, jag kunde ju inte precis min Victor Hugo utan och innan (musikalen bygger på hans roman "Samhällets olycksbarn" från 1862). Musiken tände jag inte på. Inte såg jag särskilt bra heller, satt väl onödigt långt bak.

Därför är det ju lite konstigt att jag gillade tanken att se om samma musikal, fast nu i Karlstad, på Wermlandsoperan. Uppsättningen hade premiär för bara en vecka sedan, men det var ändå inte utsålt. Fast det borde det vara, tycker jag, härifrån och om inte till evigheten så i alla fall till nyår, för så länge står den på repertoaren.

Det var/är nämligen en alldeles lysande föreställning. Såg den i går. Strålande sångare, fantastisk orkester, supersmart scenografi. Till och med stolarna är okej. Ja hela paketet var en njutning – för 170 kronor (bara de billiga platserna fanns kvar men teatern är inte stor så det funkar). Och så underlättade det förstås att jag hade tjuvkikat på handlingen i förväg!

Rekommenderas verkligen. Värt en omväg eller kanske rent av en egen Värmlandstripp?

Copyright Klimakteriehäxan