Tappa inte huvudet!

Ensam kvar.

I går tappade jag en handske, en fin, en blå. Ingen som hittar den har nån glädje av den, för enhänta personer dräller det inte av, som bekant. Och vad gör jag med en udda blå nappahandske? Inget. Men jag vågar inte slänga den, inte än, för man vet ju aldrig ... tänk om vänstern ändå skulle dyka upp?

Värre är det om man råkar tappa huvudet. Se bara på min roliga diskborste! Upp och ner, som det är enklast att hänga den, tappar den inte bara huvudet utan också sin charm, tycker jag. Fast titta! Den går ju att räta upp också! En klassisk före-efter-situation i köket!

TAPPA är också nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Hoppas inte folk tappat vettet eller tron på framtiden eller något annat, som möjligen kan vara värre att förlora än en handske ...

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Handsken, den borttappade, är återfunnen! Glad blev jag!

En sippa värd att besjunga

Blåsippan ute i backarna står
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt
rusa sen hem under rop och skratt. 

Mor, nu är våren kommen, mor. 

Nu får vi gå utan strumpor och skor. 

Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan hon säger så: 

Blåsippor aldrig snuva få. 

Än få ni gå med strumpor och skor, 

än är det vinter kvar, säger mor.

Där har ni mitt svar på Veckans kulturfråga, som Enligt O har ställt även denna onsdag: Vilken text om våren är din favorit? 

Jag besjunger så gärna den lilla blåsippan, en blomma att älska och vårda (fridlyst på de flesta ställen i Sverige, glöm inte det!) Alice Tegnér skrev musiken och Anna-Maria Roos texten till denna visa, som känns evigt grön på flera sätt. Och alla har vi den väl med oss från tidigaste barndom, eller hur?

Jag hade kunnat tänka mig Gustaf Frödings "En litten låt ôm vårn" också, men den hade jag ju med här på bloggen alldeles nyligen, så det var för tidigt för en repris, tyckte jag.

Copyright Klimakteriehäxan 

Har vi nån tur med väderstrecken?

Hur gott om väderstreck är det i våra boktitlar? Ugglan & boken efterlyser dem i veckans tisdagstrio. Ja, har vi nån tur med vädret? Jo då, för all del ... i alla fall med väderstrecken ...

Den första som poppar upp är John Steinbecks "Öster om Eden" (East of Eden) men har jag verkligen läst den? I hyllan står tretton Steinbeck-böcker men inte den. Då ska jag nog reparera skadan hyggligt snart. Senaste Steinbeck-titel jag läste var "Resor med Charley" (Travels with Charley) och den tyckte jag väldigt mycket om.

Jag fortsätter i samma stil, det vill säga med böcker jag vill läsa men inte kan minnas att jag läst:

"Norrlands akvavit" av Torgny Lindgren och "Södermorsor" av Lena Kallenberg. Den fantastiske Torgny L är ni välbekanta med, men Lena K är inte lika känd. Journalist som specialiserat sig på historiska romaner i typiska stockholmsmiljöer. "Apelsinflickan" är ett bra exempel (och den har jag i alla fall läst!).

Copyright Klimakteriehäxan

Nu hör jag våren!

Det finns vårljud. Tveklöst.
Fågelkvitter, visst.
Första koltrastdrillen, överflygande tranor, gråsparvstjatter som intensifierats, skator som bygger på sitt gamla bo med ännu en våning.

Men när jag lyssnar på våren hör jag också annat. 
Knastret av grus under promenerande fötter. Det är vinterns sand som ännu inte sopats upp. Spridda röster, orden går inte att urskilja, men det låter trivsamt, småpratigt.

Barn på gården med glada rop. Några hoppar rep. Testar trehjulingen. Minns hur vi så här års brukade rota fram spelkulorna och gräva gropar i lerig mark. Jag blev oftast av med mina, först de få fina i glas, sedan försvann alla de andra också, de billigare.

Nu spelar jag inte längre kula förstås, får för mig att ingen annan gör det heller, oavsett ålder. Har inga ungar att hoppa med eller ens veva rep åt, nu nöjer jag mig med att lyssna. Och låter så småningom mina egna skosulor spä på knastrandet som hör den ouppsopade våren till.

Copyright Klimakteriehäxan

En annorlunda skyltsöndag

Bild från Hemnet.

Vem har inte sett den skylten? Vem har inte tuggat i sig några Tulo, tabletten med undertiteln "den lille halsläkaren"? Jag minns att jag tyckte det var gott att "ta en Tulo" som det hette i reklamen.

Nu är den här klassiska neonskylten på Fridhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm allvarligt hotad, hur älskad den än må vara. Den behöver repareras och har blivit dyr i drift. 

Från början gjordes Tulo av godisföretaget Cloetta, men det är nu mer än tjugo år sedan. Tablettasken finns fortfarande, men tillverkas av en retrogodisfirma i Skåne och "halsläkaren" har bytts ut mot "halslenaren" – ja det är klart nån riktig doktor har det ju aldrig handlat om ...

Förra gången Tulo-skylten skulle tas ner och försvinna för gott blev det folkstorm. Ursprungligen kom den upp 1955 och den har under åren fått många starka vänner, den röstades för några år sedan till och med fram som huvudstadens vackraste neonskylt.

Då är frågan vem om någon som är beredd att stå för kostnaderna när man behöver renovera hela härligheten och bland annat byta till led-lampor. Hela fasaden ska repareras, och bostadsrättsföreningen som äger huset ser gärna att de lysande Tulo-tabletterna (de är nio till antalet) ska fortsätta trilla ner längs väggen utanför deras fönster.

Hur det går? Jag tror att Dagens Nyheters engagerade Stockholmsreporter Eva-Karin Gyllenberg kommer att fortsätta följa dramat till det bittra slutet. Som kanske inte blir bittert alls, vem vet? Men håll med om att begreppet "ta ner skylten" får en extra dimension om/när man tar sig en Tulo!

Som inlägg på ännu en Skyltsöndag får väl detta betraktas som ganska udda, men du hittar säkert fler "vanliga" söndagsskyltar om du tar vägen via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Är tiden för corona-modet snart över?

"Kanske, kanske väntar snart ett liv där jäsandet i mjuka brallor med resår i midjan inte längre pågår dygnet runt? Det är många som hoppas det. Nej, det är fel uttryckt. Det är snarare många som är mer än redo att gå ned på sina mysbyxklädda knän och knäppa händerna i en bön om att snart få klä sig i någonting annat än vad som kan rubriceras som funktionellt, allround och praktiskt. I alla fall en del av dygnet. /.../ Många modemärken har redan nu börjat smyga in en hel del glitter och glam i sina kollektioner som en sorts besvärjelse, eller vädjan om att eländet snart måste vara över."

-Susanne Ljung skriver i Dagens Nyheter om corona-modet som hon och många andra hunnit tröttna på. Vårsol och större frihet i en vaccinerad värld framkallar förmodligen ett visst köpsug efter plagg som piggar upp, både sin bärare och omgivningen och, inte minst, modebutikerna. 

När vård förvandlas till poesi

När en offentlig person råkar ut för något dramatiskt blir det per automatik rubriker. Mera sällan skildrar huvudpersonen själv sina upplevelser. 

Bild från TV4.

Men när Göran Greider, journalist, författare, poet, debattör och politisk chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten drabbades av aggressiv blodcancer beslutade han sig uppenbarligen för att bli herre över sin egen historia. 

Vi känner honom från otaliga tv-program och mängder av debattartiklar, minns hans iögonenfallande vildvuxna vita hårman och hans välformulerade inlägg, ibland skarpa som knivseggar, ibland sammetsmjuka – som när han nämner sin hund eller sin dotter Ellen.

Håret har han tappat under behandlingen, men skärpan har han kvar, och han fortsätter skriva i sin tidning, samtidigt som han ger intervjuer om sin cancer och sin syn på vården.

Från sin sal på Nya Karolinska sjukhuset i Solna skriver han nu sina dagsverser, som han dag för dag alltsedan den 6 februari publicerar på Facebook, där han har nästan 14 000 följare. Han förklarar i Svenska Dagbladet varför:

–Det är ett bra sätt för mig att landa varje dag i någonting. Det är terapi. Det är förresten det finaste ordet jag vet! När man ser att en rad man skriver ner lyser i skymningen. Känslan av enstaka rader som får ett slags horisont runt sig, utan att det var meningen. Det är det roliga med att skriva.

Hittills har det hunnit bli 68 dagsverser, den senaste är från i går. En reflektion kring blod och krukväxter och poesi ... här är den!

Dagsform (68)

Ligger och tar emot

en påse blod och identifierar mig

med den över- eller undervattnade

fredskallan i sjukhusfönstret.

Pratar med sköterskan om bra blommor

i fönstren och jag förordar

som vanligt begonior

och hon undrar Tantblommor?

Åh, begonia, du och dina många

fantastiska sorter behöver upprättelse!

När läkare kommer pratar vi

om Dan Andersson som kallade vårens

alla blommor i Skattlösberg för rosor.

Tidigare, den 19 februari, skrev Göran Greider och publicerade denna som jag tycker väldigt mycket om:

Besvärar dig den där ringen, undrade läkaren och såg på mitt ringfinger. 

Händerna hade svullnat till två boxningshandskar. 

Vi har en särskild tång om den måste bort. 

Jag har haft ringen i trettio år. 

Jag har aldrig tagit av den. 

Jag har sett den glänsa i Berits hand när jag hållt hennes hand. 

Den har lyst fram ur den mörka mull som täckt mina händer när jag förbättrat jorden. 

Den måste bli kvar på ringfingret.

Copyright Klimakteriehäxan (och Göran Greider förstås)

Veckans mening – om att må dåligt

Om man tänker tillbaka på sådant man läst i veckan som gått kan det tänkas att man hittar det som kan bli Veckans mening här på bloggen. Det är Skriv-Robert som tagit initiativet, bara att hänga på! Och den mening man väljer att lyfta fram ska ha något litet extra. Kanske är den kul, kanske är den en aha-upplevelse, hur som helst ska den få läsaren att hejda sig ett par sekunder extra. Den här gången har jag fastnat för något ur en intervju i Dagens Nyheter med leg psykologen Åsa Kruse, en trösterik rad. Hon talar om en realitetsanpassning som saknas i den moderna människans jakt efter lyckan. Kanske borde vi tänka efter och ta det lite lugnt innan vi rusar vidare?

Livet måste inte vara storslaget – det är normalt att må dåligt ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Från knopp till tå

 Ja just så lyder temat för denna veckas fem fredagsfrågor från Elisa Matilda.

1. Hur känns det i kroppen den här veckan? Tack bra! Njuter av den lilla ömheten i armen, en effekt som den efterlängtade vaccinsprutan orsakat.
2. Vad gör du för att träna knoppen? Vet inte om det kallas träning, men sudoku, korsord, "Nian" i SvD och några spel jag har i mobilen som kräver viss tankemöda.
3. Vilken typ av aktivitet gör en dålig dag till det bättre? Interaktion IRL med någon människa som jag gillar.
4. Vad är vardagslyx för dig? Kallar det inte för lyx, men ändå: god mat, god läsning, ett glas bubbel (fast det får nog vänta till helgen).
5. Hur känns det i sinnet om våren? Förhoppningsfullt. Kanske får vi en fin sommar, med sol och mycket bad och trevligt umgänge? Och mindre covid?

6. 

   En annan sorts knopp.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur viktigt är en boks omslag?

Man vet hur boken man söker ser ut. Men den går inte att hitta. Kanske, ja troligen, beror det på att man gett den ett nytt omslag. Varför byter man omslag på böcker?

Det är Mia i bokhörnan som undrar, i sin återkommande helgfråga. Och visst kan man undra, inte minst med tanke på att för den som ger ut böcker idag är omslagsdesignen en relativt tung kostnad.

När jag tänker på saken och på olika utgåvor jag sett tänker jag att det helt enkelt handlar om att hitta en ny publik. Titta bara på gamla klassiska flickböcker! Tjejerna får nya frisyrer, ny klädstil, nytt allting. Kulla-Gulla böckerna är ett bra exempel. Eller tänk på nyutgåvorna av Selma Lagerlöfs klassiker, de som nu fick omslag med blommor ur systrarna Jobs produktion, bilder som definitivt tilltalar många som aldrig skulle ha kastat ett öga på något diffust svartvitt.

Skojigaste exemplet som jag nämnt flera gånger förr är Harry Potters genombrott: eftersom så många vuxna läste om honom gjorde man en speciellt utgåva med omslag som inte skulle se barnsliga ut ... och därmed kunde man läsa boken på t-banan utan att skämmas ... så hette det i alla fall.

Lustigt nog har omslagens betydelse inte alls trängt igenom i Frankrike, så vitt jag förstår. Där står bokens titel och namnet på författare och förlag och sällan särskilt mycket mer, men de säljer böcker ändå! 

Nu tror jag i och för sig att även fransmännen är på väg att satsa mer på sina bokomslag. Vill minnas att Stieg Larssons serie om Lisbet Salander inte såg ut som Annie Ernaux underbara roman "Sinnenas tid" (Passion Simple) på bilden här bredvid. Jämför med det svenska omslaget till samma historia! Minns att det var just omslaget som fick mig att slå till, detta var den första bok av Ernaux jag läste. Det har blivit fler.

Bonusfråga: Har du haft en bra påsk? Jo då, tackar som frågar, den var lugn och ganska behaglig!

Copyright Klimakteriehäxan

Cykeldags och andra vårtecken

 Dags för ett stort beslut: ska jag också ta ut cykeln? Eller ska jag fortsätta gå?

Knoppande träd mot blå himmel. Ljuvlig syn!

Sol, vind och vatten är det bästa som vi vet ...

Några påskliljor har tjuvstartat i "min" tulpanbacke.

För sisådär trettio år sedan deltog jag i barnvagnsrallyt längs med Årstaviken. Så himla
mysigt att ses, ta en fika och prata bort en stund under barnledigheten!

De finns där, bladen som snart ska göra världen grön.

Copyright Klimakteriehäxan

Radarpar i deckarvärlden

Påsktider är deckartider, även om en kriminalhistoria kan sitta jättebra när som helst under året när man känner behov av den sortens underhållning. Enligt O undrar i veckans kulturfråga Vilket radarpar från deckarvärlden gillar du bäst?

Jo det ska härmed avslöjas: jag tycker att de två superungarna i Lasse-Majas detektivbyrå är suveräna. Det är Martin Widmark som "uppfunnit" duon och barnen älskar de här böckerna! Det har faktiskt blivit ett 30-tal titlar. Toppar utlåningslistorna på biblioteken, säljer jättebra.

Det började med "Diamantmysteriet" 2002 och sedan har det bara rullat på i rekordfart. Långfilm och en julkalender i tv har det också blivit. Widmark är väldigt smart när han tar upp en rad nutida samhällsdebatter i sina texter. Här finns både homosex- och integrationsproblematiken, till exempel.

Ska jag kika bland vuxenböckerna också, så ligger ännu en detektivbyrå bra till: "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Mma Ramotswe, Botswanas första kvinnliga privatdetektiv, och hennes sekreterare Grace Makutsi tar sig an kriminaliteten på ett inte så traditionellt sätt, medan de ständigt har en mugg med rooibosté nära till hands. Även den här serien har blivit tv.

Copyright Klimakteriehäxan

Som en stor lotterivinst!

Det kändes som jag hade tagit hem storvinsten i ett lotteri. 

På skärtorsdagen ringde det i min mobil. 

-Hej, sa en vänlig kvinnoröst, jag heter Olivia och ringer från din vårdcentral. Jag undrar om du vill komma och få en vaccinspruta mot covid 19? 

OM jag ville! /.../

Fast lite smolk i bägaren uppstod när jag rapporterade min lycka till en (ännu ovaccinerad) väninna. 

-Grattis, sa hon först. Sedan la hon till: -Du vet vad det är för dag i dag va? 

Oj. Skärtorsdagen var den 1 april, dagen när man FÅR luras. /forts/

Inbillar mig att många som läser detta förstår min glädje, även om jag vet att folk faktiskt blir vaccinerade i en ökande takt. Nu heter det ju att leveranserna ska bli större för att eventuellt komma upp i utlovade mängder.  

Inte en dag för tidigt, hur som helst. Längtar efter att slänga de där eländiga munskydden som inte gör någon människa glad (eller vackrare heller för den delen – eller förresten kanske det ändå??? :-D).

Du läser hela min text på News 55, klicka bara här! 

Copyright Klimakteriehäxan

När det bara blir en enda bok

Tiden för påskekrim är över för denna gång. Nu ber Ugglan oss att peka på böcker av författare som jag bara läst en bok av. Visst!

Hon fick Nobelpriset i litteratur 2018 bl a för "Styr din plog över de dödas ben". Men för mig var den en stor besvikelse. Jag vill inte läsa mer av Olga Tocarzcuk. En plattare upplösning av en intrig än den hon totade ihop är svårt att finna.

"Dödssynden" (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee är en klassiker som jag tror att fortfarande alla amerikaner läser i skolan. Om den modige advokaten i Södern som står upp mot rasförtrycket. Berörande! Harper Lee är USA:s största one-hit-wonder-författare. Visserligen kom ännu en bok ut efter hennes död (trots att den var skriven före "Dödssynden") men den har jag inte letat upp. "Ställ ut en väktare" (Go Set a Watchman) heter den om du blir nyfiken.

"Ro utan åror" är på sitt sätt också ett one-hit-wonder. Ulla-Carin Lindquist skrev den fast det är ingen roman, men en bok vars tillblivelse jag var en stor del av, något jag är väldigt stolt över. Ulla-Carin berättade om sitt liv som slutade tidigt eftersom hon drabbades av ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros, en av de grymmaste sjukdomar som finns. När jag la det allra första tryckta exemplaret vid hennes händer (hon kunde inte hålla den) mimade hon till mig: Jag vill skriva mer! Det fick hon inte. Men den blev en stor internationell succé. Till den som inte läst rekommenderar jag å det allra varmaste hennes enda bok. Stark och tankeväckande läsning. 

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt aprilväder!

Kom inte och säg att inte saker och ting blir bättre ibland! 

Min påskkärring flög i snöyra och ilskna kastvindar i går, på annandagen. Men i dag, när helgen är slut och kärringen faktiskt är tänkt att landa, då är himlen så trevligt blå igen och luften verkar inte ha riktigt lika bråttom.

Nytt aprilväder, helt enkelt. Det tackar man för.

Copyright Klimakteriehäxan