Nyss – nu – nästa

Dags för repris av hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö. Allt för att dela med sig av sin läsning, i bästa fall till glädje för någon som nappar på nya tips eller okända författarnamn, eller bara blir påmind om något som fallit i glömska.

Nyss: "I saknadens tid" av Lars Weiss. Har med flit väntat länge med att läsa denna berörande skildring av hur det är att som förälder förlora ett vuxet barn, mitt i en lovande karriär. Men boken ger också en bild av en makthavare i den svenska massmedievärlden, samtidigt som man får en inblick i hur det kan gå till bland diplomater som befinner sig mitt i världens kriser.

Nu: "Entitled" med underrubriken "The Rise and the Fall of the House of York". En detaljerad och närgången biografi över den numera inte kunglige prinsen Andrew och hans frånskilda fru Sarah Ferguson. Så otroligt mycket skit som dolts i dessa superpriviligierade människors liv! Är lite osäker på om jag ska orka ända till slutet. Är de värda min tid, undrar jag. Just nu i avsnittet om Jeffrey Epstein. Att så mycket otrohetsaffärer, så mycket nonchalans, så mycket slöseri och så många övertramp kan grävas upp kring bara två personer är svårt att ta in! Men det är välskrivet och superresearchat av Andrew Lownie. 

Nästa: "Järnår", en historisk roman av min gamle journalistkollega Bo Inge Andersson. Den ska ta mig till 1800-talet och jag ska få bekanta mig med en mycket speciell tysk herre som kom till Sverige då. Vet att författaren lagt ner mycket jobb på detta sitt debutverk. Konstaterar innan jag läst en enda rad att omslaget är jättesnyggt!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyss – nu – nästa

Försöker ta mig tillbaka in i bokläsarnas skara. Och kanske är det på väg att lyckas? Upprepar greppet Hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö.

Nyss: "Ex-Wife" av Ursula Parrott, en kvinnoroman från 1929. Rekommenderades hett av någon, minns inte av vem eller var, men jag köpte den, i jakt på en bok som skulle kunna bryta min lästorka. Och ja, jag kom igenom. Här fick jag möta människor i 20-30-årsåldern som levde hejdlösa liv på 1920-talets Manhattan, liv som fick mitt eget 70-tal att verka väldigt försiktigt och återhållsamt ... Författarens  personliga historia, som bär en hel del likheter med bokens, är fascinerande och ganska sorglig. Blev jätterik, slösade bort alla pengar, hade fyra misslyckade äktenskap, var oavbrutet skandalomsusad. Dog utblottad, av cancer, på sjukhus för fattiga, under taget namn. Boken som var hennes debut och blev genombrottet är ingen feelgood men skildrar stor vänskap (med både män och kvinnor) och en del romantik som inte bara ligger på ytan. Fast relationsproblemen är många och dränks ofta i alkohol. Måste-läsning? Nej. 

Nu: "Med en lapp om min hals" av Christian Lehmann Gisler, även känd som bloggaren "Professor Deutsch". En självbiografi om den lille pojken som vid sex års ålder skickas från Berlin till Kisa i Östergötland för att möta sommaren hos en tillfällig familj. Det blir början på resten av Christians liv, för i Sverige får han allt han saknat i sin tyska barndom, framför allt kärlek. På sätt och vis en berättelse om hur integration faktiskt kan lyckas! Skildringen av vardagen med en alkoholiserad, ensamstående trebarnsmor, som han kallar "mamma" inom citattecken, får läsaren att förstå hur eländigt det verkligen var. För min del får jag också lära mig något nytt: att det fanns en rörelse startad på 1950-talet som hette "Berlinbarnhjälpen" och som tack vare svenska idealister kunde ge barn ljusglimtar utanför Västberlins mur. Christian fick hela tiden återkomma till sina svenska föräldrar och idag är han sedan många år svensk, med rötter i ett gult tegelhus på Gammelgårdsgatan i Kisa! 

Nästa: Återvänder nog till Lena Nymans "Dagböcker och brev 1962-1974". Det är en tegelsten om än inte av största storleken, men texten är också av ett slag som jag hellre tar in i mindre doser än sträckläser. Hennes liv var brokigt och det blir många tillbakablickar på en tid när vi båda var unga, men en sak är klar: den som skrev (Arthur Lundquist) att hennes rumpa var "ointelligent" hade aldrig brytt sig om att kolla hennes hjärna. Där fanns mängder av klokhet och kunskap och hon kunde dessutom skriva!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyss – nu – nästa

Nytt grepp från Enligt O i Veckans kulturfråga! Den lyder:  Hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö.

Alldeles nyss slog jag igen pärmarna till Marie Auberts novellsamling "Får jag följa med dig hem". Denna unga (åjo, hyggligt) norska är originell och rolig att läsa tycker jag. Lånade på bibblan.

Nu har jag gett mig på "Intermezzo" av Sally Rooney, som jag också läst annat av – och gillat – tidigare. Har inte kommit särskilt långt och den är ganska tjock så jag har nog att göra ett tag ... men den är eftertraktad med kö på biblioteket, så den måste tillbaka dit relativt snart.

Men sedan! Sedan blir det "Drömräkning" (Dreamcount) av Chimamanda Ngozi Adichie, en roman som låtit vänta på sig i (ungefär) åtta år. Slog till och köpte den, på engelska, och är nästan lite rädd för att börja ... tänk om hon kommer mina förväntningar på skam ... vilket hon ju tyvärr gjorde med barnboken "Mammas sovsjal" som jag köpte, som den optimist jag är ... Den här har jag också köpt, kände att jag ville äga ett eget ex.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyss, nu och härnäst i bokfloden

Tisdag betyder dags för en boktrio. Det är Ugglan som ger oss ämnena, vecka efter vecka. I dag gäller det att berätta om den aktuella boksituationen: Den förra, nu och nästa (alltså den bok jag precis läst/läser/ska läsa).

Den bok jag avslutade senast är (fortfarande) "Dubbelporträtt" av Agneta Pleijel. Gillade historien men inte inläsningen – Pleijel ger själv röst åt berättelsen, som bygger på verkligheten och handlar om Agatha Christie och en berömd porträttmålare, Oskar Kokoscka.

Och just nu då? Sitter lite fast en bit in i "Paradiset" (Paradise) av den färskaste Nobel-pristagaren, Abdulrazak Gurnah, som bor och jobbar i Storbritannien men har sina rötter på Zanzibar. Kan inte förklara varför jag inte läser vidare, för hittills har jag gillat historien. Har den på papper sen i julas.

Samtidigt har jag nyss startat ännu en radioföljetong, "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata. Kristina Rådström läser, och detta är den första bok av denna unga japanska författarinna som översatts till svenska. Vet ännu inte vad jag tycker, jag har förlitat mig på att man påstår att det är en underhållande sak. Hoppet lever.

Men svaret på frågan vad jag ska läsa härnäst, det är inte glasklart. Kanske blir det "Torsdagsmordklubben" (The Thursday Murder Club) av Richard Osman. Har sett författaren i ett par tv-intervjuer och tycker att det verkar vara en lovande historia. Fast det skulle likaväl kunna bli något annat, kanske rent av en hyllvärmare? Eller en repris av något? Eftersom jag ideligen blir påmind om gamla läsupplevelser som kanske skulle vara kul att hitta tillbaka till. 

Copyright Klimakteriehäxan

Att springa Tjejmilen - eller inte

UPPDATERAT EFTER MÅLGÅNG

Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.

För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.

Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.

Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.

Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.

Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!

UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM

Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.

Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)

Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.

Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.

Copyright Klimakteriehäxan

Första julen på egen hand

Allt pekar mot jul just nu. Omöjligt att streta emot.
Dagarna bara rusar fram, stressen lurar bland oskrivna önskelistor, väntande pepparkaksdeg och dammråttor som inte har vett att ta helgledigt.
Vi ska för första gången fira jul utan Sonen. Klart det blir konstigt – men samtidigt är det förstås alldeles naturligt.

Själv var jag faktiskt trettio år när jag firade min första jul på egen hand, utan att åka till mitt föräldrarhem, med mammas skinka, julbullar och pepparkakor.
Jag bodde och arbetade i Guatemala, och det var aldrig ens tal om att ta julsemester i Sverige.
I stället tog jag mig en funderare: vad ville jag ha för julingredienser? Och vad kunde jag klara mig utan?

Första steget mot min egen jul blev ett beslut om att baka pepparkakor. Visst, jag hade deltagit i den aktiviteten förr, men aldrig med deg jag gjort själv. Nu skred jag till verket, lätt sammanbiten. Alla ingredienser fick jag ihop inklusive kryddorna – Guatemala är faktiskt ett land där man odlar kardemumma, det upptäckte jag då!

Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Ut kom de mest perfekta pepparkakor man kan tänka sig! Och goda var de också! Medan jag gnagde i mig den tjugonde spröda lilla kakan visste jag vad som var nästa steg: mamma måste få se bevis för min fantastiska huslighet (den har hon alltid betvivlat!).
Sagt och gjort. Jag valde ut några av de absolut jämnbruna hjärtana, vek noga in dem i aluminiumfolie, la dem sedan i ett adresserat kuvert och så till postlådan.

Nästa måste var julskinka. Jag klev i väg till slaktaren, där oxfiléerna låg på rad bredvid entrecoter, kotletter och specialkorvar. Men ingen skinka.
Det hör förstås till saken att nötkött är betydligt vanligare på tallriken än fläsk när det drar ihop sig till matdags i Guatemala City.
Att en kund ville köpa en hel skinka var klart exotiskt. Jag fick anstränga mig för att övertyga slaktaren, som nickade till sist.

Någon dag senare fick jag hämta min skinka – färsk, förstås. Bara att koka saltlag, och hoppas att tiden skulle räcka.
Den 23 skulle den kokas. Lätt orolig över slutresultatet, visst, men också den blev riktigt lyckad. Griljeringen gick utan problem, jag kunde sätta in en praktfull julskinka i kylen innan mina guatemalanska gäster skulle komma på julaftonslunch.

Men ett problem kvarstod. Jag vill nämligen ha senap till skinkan. Och inte vilken senap som helst. Det ska vara Slotts original. Vilket är (eller i alla fall var) fullständigt omöjligt att uppamma i Centralamerika.
Återstod diverse andra sorter, fast bara färgen var rätt. Smaken helt fel. Fast nöden är som bekant uppfinningarnas moder – i det här läget hette nödlösningen florsocker. Jag rörde i socker i senapen, gnutta efter gnutta, tills jag tyckte att jag åtminstone svagt kunde känna igen smaken. Det fick duga.

På julafton kom de så, de nya vännerna som jag lovat svensk julmat. Dopp i grytan fick dem att se milt sagt förundrade ut, men jag hade garderat med potatis. Skinkan var en total succé, gästerna skar ständigt nya, ständigt tjockare, skivor tills bara en liten kant återstod av den nyss så rejäla köttbiten. Köttbullarna gick som alltid hem.
Kaffe och kakor då? Mumsigt värre, det var omdömet om mina bakverk – det fanns sockerkaka också.

Men de där pepparkakorna jag hade skickat hem till mamma med posten, vad hände med dem?
Jo då, visst kom de fram, fast inte som kakor utan som pepparkaksmjöl.
Moderskapet smakade pliktskyldigast på smulorna (det sa hon åtminstone) och gav godkänt i nästa brev.
Fast hur fenomenalt spröda och läckra de i själva verket var, det fick hon ju aldrig något hum om.
Hur som helst blev min första borta-jul riktigt lyckad.
Hoppas att det kommer att gälla för Sonen också.

Copyright Klimakteriehäxan

Ta flyget, Jamie!

Den brittiske megakändisen och (den nakne) kocken Jamie Oliver har bytt ut en bokstav. Krögaren har blivit krigare.
Han har bestämt sig för att slåss mot dålig mat – och han har, påpassligt nog, gjort det
på ett sätt som också förvandlats till tv-serie.

Det var skolmaten som var måltavlan och de budgetansvariga som var den lede fi. Faktum är att det var märkvärdigt att se vad ungarna fick att stoppa i sig: bara frityr, i stort sett... En av kockarna som deltog i programmet klarade över huvud taget inte av att stoppa in ens minsta lilla provtugga i munnen.
-Sorry, sa han bara, och han lyckades inte kamouflera grimasen, full av vämjelse och rent äckel.

Nu har jag ett nytt, brännande hett uppdrag för krögaren/krigaren Jamie Oliver.
Snälla Jamie, kolla flygmaten! Har tänkt på det förr, men nu blev jag påmind igen om hur sorgligt det kan vara att vara hungrig på flygplan.
Jag flög nämligen tur och retur London nyss. Med British Airways, vilket skulle kunna vara relevant med tanke på mina planer för Jamie, men i övrigt tror jag man kan bunta ihop alla flygbolag (dom som fortfarande serverar någon sorts förtäring ombord) och slå fast:

Den som bestämmer hur matsedeln för folk i flygstolar ser ut har aldrig ens sett omslaget till en bok om näringslära. Förmodligen behöver de aldrig äta det som finns på den meny de skapar – man kan också misstänka att de bär på viss övervikt. Kolla bara!
Frukost, trettio minuter efter take off från Arlanda: kritvit macka med fet ost och lite inskrämd skinka.
Två vindruvor, en bit melon, en bit äpple och en bit ananas i knallsöt saft kallas för fruktsallad – totalvikt inklusive saften 100 gram. Sötad fruktyoghurt.
Och så, kronan på verket, en blåbärsmuffin som måste ha innehållit lika många sockerbitar som en normalstor sockerskål på kyrkliga syföreningens kafferep.
Hem från Heathrow: kritvit pizzamacka med fet ost och fragment av skinka. Samma s k fruktsallad.
En likartad muffin. Och nu, på kvällskvisten, har en kexchoklad smugit sig in i papplådan.
Fantastiskt!

Var finns rågbrödet, den lilla knäckemackan, bredbar mjukost med mindre än 40 procents fett?
Vad händer med gurka, tomat, paprika?
Varför måste färsk frukt dränkas i sockerlag – när den med fördel äts au naturel, som finkrögaren säjer?
Inte gnälla mer nu. Vi kom ju fram och landade i god ordning. Men...

Please Jamie – ta flyget nästa gång!
Det kan säkert bli en tv-serie det också.

Copyright Klimakteriehaxan

Ursäkta, hur kommer man till bilprovningen?

Man borde nog investera i en sån där GPS.
Visst, jag anser att jag nästan bara kör på vägar jag kan, svänger där jag brukar svänga, tar egna genvägar som sedan länge är utprovade. Men när det skiter sig, vilket det nyss gjorde, tänker jag att de där pengarna en GPS kostar är ett lågt pris för att slippa frustrationen det innebär att vara helt bortkollrad, fast man befinner sig bara någon kilometer hemifrån.

Jag skulle alltså till bilprovningen häromdagen. Bokade en tid på nätet, bara att välja, tog en med god marginal, ville inte ha bråttom. Till saken hör, att jag alltid bokar tid på samma station, eftersom jag hittar till just den. Trodde jag.

Det började illa direkt. Möjligen kan det ha berott på att ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börje Hellqvist gick i bilstereon, för jag satt och lyssnade intensivt och missade första avfarten. Men det var inte så märkvärdigt att ta sig tillbaka. Och det var lugnt, jag hade ju gott om tid.

Sedan vet jag inte vad som hände, men jag körde i en tunnel. Det har aldrig förr varit någon tunnel att åka i på väg till bilprovningen. Ewert Grens´ öde rullade på i stereon, oberörd av mitt bryderi. Och nog verkar det orättvist att skylla på Ewert, men snart insåg jag att jag var på väg mot Södertälje, så att säga. Fast jag skulle mot Huddinge.

Ända till Kungens Kurva kom jag innan jag kunde stanna och ta hjälp av kartan. Det var ingen hjälp att få, Gula Sidorna har alltid varit bästa kartboken, men senaste upplagan är i mindre format och den var plötsligt värdelös. Nåväl, jag visste ju att jag inte skulle fortsätta söderut. Och jag hade ju gott om tid. Styrde norrut.

Så småningom kom jag till en mack, en där jag förvisso tankat. Gick in. Hjälpsam kille kom med ut, pekade – ”det är jättelätt” – jag tackade och for igen. För att minuten senare inse att jag svängt vänster där han sagt att jag skulle svänga höger. Eller om det möjligen var tvärt om. Som tur var hade jag fortfarande gott om tid. Men jag hade stängt av min hörbok, för säkerhets skull. Ifall det skulle hjälpa.

Kom en bit till, det kändes trots allt som om det var åt rätt håll. Men för att ta det säkra före det osäkra – tiden krympte ju trots allt – gick jag in på en ny mack och bad om vägvisning. ”Det är jättelätt”, sa tjejen. Sedan sa hon typ ”höger i rondellen, nästa vänster, höger vid stoppljuset, sväng vänster igen, kör rakt fram”. Eller något.

Jag for igen. Hade inte längre så gott om tid. Och undrade frenetiskt vad det var hon egentligen hade sagt: höger, vänster, rakt fram? Är det bara jag som är fruktansvärt usel på att ta in väganvisningar? De jag får är borta innan jag hunnit säga tack, och det verkar ju alldeles för urblåst att be om upprepning på upprepning. Alltså kan man allvarligt ifrågasätta varför jag över huvud taget ber om de där råden.

Hur det nu gick till så närmade jag mig bilprovningen, som ligger i ett industriområde. En stor skylt visar alla företagen. Visst, där står Svensk Bilprovning, på tomt nummer 13. Fast någon 13 står inte på kartan. En kiosk på andra sidan gatan, sista utvägen. Nej, han vet inte, men står det inte på kartan? Stön.

Just när jag ska kliva in i bilen igen stannar en lastbil. Chauffören hoppar ur. Jag hojtar och frågar om han sett till en skylt till bilprovningen. Nej, det har han inte, men vet också han att det är nära. Han pekar uppmuntrande åt ett håll där han tror att det möjligen kan vara.

Nu har min tid gått ut. Klockan har passerat mitt inbokade klockslag.
Jag kör bara planlöst framåt, viss om att jag är nästan framme – men ser ingen bilprovning. Är beredd att åka hem –  hem hittar jag ändå! –  och strunta i alltihop, efter min långa irrfärd. Som förmodligen ändå kommer att kosta 300 kronor, jag hade ju bokat.
Jo. Ta mig tusan.

Fem minuter för sent checkar jag in. En vänlig dalkarl tar emot och får min frustration att klinga av.
Bilen går igenom utan anmärkningar.
Men frågan är om den borde kompletteras med en sån där GPS. Så att jag hittar till bilprovningen nästa gång. Det kan ju tänkas att det byggs flera tunnlar. Eller nåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Grundforskning om flytkraft och skönhet

Tulpanens dag inföll i veckan som gått. Jag missade den självklart inte, även om jag inte kampanjade här på bloggen. Men tulpaner hade jag hemma. Börjar ju faktiskt köpa dem till jul och sedan finns det inget hittills känt sätt att hejda mig. Jag bara MÅSTE ha tulpaner inom synhåll så här års!

Från butiken bär vi dom i knoppiga knippen, vi skär av stjälkarna och låter bunten stå i kallt vatten i minst en timme för att "vänja" den vid sin nya miljö. Sedan sprider blomstren lycka och glädje i ungefär en vecka, ibland faktiskt längre.

Och det är med tulpaner som med vissa andra lyckosamma skönheter: de åldras med grace. Faktum är att de kanske är som allra vackrast timmarna innan kronbladen obönhörligt lösgör sig och singlar ner och lägger sig runt vasen där de nyss var en fröjd att skåda.

De där gamla tulpanbladen, de har nu öppnat mina ögon för en landvinning som rimligen inom kort kommer att belönas med Nobelpriset i fysik. Jag har kunnat konstatera, att ingenting flyter som ett gammalt tulpanblad. Bygg båtar av dem, flytvästar, livflottar, simringar! Lägg in dem osynligt i bikinibrallor och badmössor! Det kommer att bli superbra!

Nu undrar ni möjligen hur det har gått till när jag gjort detta vetenskapliga genombrott, rena grundforskningen faktiskt.
Jo, jag har begått ett misstag – och upprepat det flera gånger. Det är ju ofta så stora upptäckter sker: oplanerat, av en slump. Tänk bara på det bortglömda provröret som på sätt och vis gav oss penicillinet!

Mitt misstag består i att jag utan att ägna det en tanke slängt de där första nerramlade tulpanbladen i toaletten. I tron, förstås, att de ska försvinna nästa gång jag spolar.
Men se, det är precis vad som inte händer. Spolning efter spolning passerar det lilla krumma bladet, som glatt guppar vidare på vattenytan.

Jag har försökt få bort det med hjälp av metervis med toapapper, hopknölat till rejäla buntar. Utan framgång. Jag har "tomspolat" flera gånger. Men icke. Där ligger den där vid det här laget inte röda utan bruna bladtungan och retas och den ser faktiskt ut som något annat som skulle ha kunnat haft en mer rättmätig plats i en toalett, men vi talar fortfarande om resterna av en nyss så förtjusande blomma.

Det slutar med att jag med toaborstens hjälp får fiska upp det där bladet och gå med det till sophinken, där det borde ha hamnat från första början. Och ur den påsen tar sig inget från växtriket upp för egen maskin, det kan jag lova.

Men med tanke på denna flytförmåga, som jag härmed anser bevisad genom upprepade tester i mitt laboratorium (jo, vi brukar kalla det badrum men ...) menar jag alltså att jag hittat ett nytt råmaterial som kan revolutionera varvsindustrin och ta plats i några andra nischer som jag nämnde tidigare.

Vi som tillhör tulpanens vänner, vi ställer gärna upp och har blommorna hemma och njuter av dem i väntan på att rätt torrt tillstånd inträder. Sedan är det bara att hämta den osänkbara råvaran. Ja, och så måste ju jag hämta Nobelpriset, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

I bostadsbristens Sverige

Kritiken finns där, den går inte att blunda för: vi bor onödigt stort. Representanter för det gäng som vägrar lämna den inbodda rymliga lägenheten även när barnen är utflugna. (Kanske är de biffgapare, man kan aldrig vara riktigt säker ...) Det sticker självklart i ögonen på den som inte hittar någonstans att bo till överkomligt pris.

Men hur besvärlig bostadsbristen än är, hur dyr nyproduktionen än blir, hur orättvist det än är att alla inte har tak över huvudet, så kan det inte hjälpas: det går inte bara att flytta in lite hur som helst och var som helst!

Först upptäcker vi att hackspetten gjort ett prydligt hål i gaveln på huset i Barndomslandet. Visst, vi vet att vi har hackspettar i trakten, men har aldrig hört någon sätta näbben i väggen – att det skulle ha hörts står utom alla tvivel! Men han har nog passat på när vi inte varit på plats.

Nödtorftigt lagat med en brädbit fastspikad över hålet hoppas vi att spetten väljer att hacka någon annanstans. Sedan åker vi tillbaka till lägenheten i stan.

Bara för att stå öga mot öga med nästa ockupant: en duva som byggt bo på vår balkong i vad som nyss var en väldigt lovande pelargonkruka, smockfull i knopp. Duvor är rätt stora och alla kvistar som nu utgör ett bo har tillsammans med fågelns tyngd gjort åverkan på min växt, grenar har gått av, knoppar krossats, ja hela bordet krukan står på har faktiskt säckat ihop!

Till råga på allt har duvan hunnit lägga ägg. Två stycken som hon ruvar när jag öppnar balkongdörren och stör. Jag förklarar för henne att hon tyvärr måste vräkas, att vi haft balkong här i huset enbart för eget bruk i över tretti år och att hon faktiskt inte får bo kvar.

Jag raserar hennes bygge, slänger pinnarna och lite dun över räcket, försöker stötta blommans skadade grenar. Tar bort äggen. De är ljumma.

Hon kommer och försöker återta sitt bo. Jag är i vägen. Hon flyger ett varv men kommer tillbaka, igen och igen. När jag drar för glasluckorna som definitivt hindrar henne från att ta sig in har jag vunnit striden. Fast jag är inte särskilt stolt, förstås.

Här sitter jag nu med två fina ägg, ett riktigt ruttet samvete och starka sympatikänslor för henne som just har förlorat sina barn – detta blev ju i slutändan en affär mammor emellan.

Mor Duva landar med jämna mellanrum i närheten, växlar mellan två träd och räcket utanför det nu stängda glaset, och jag känner sorgen i hennes pepparkornsliknande ögon när hon tittar på mig.

Allt hon ville var ju att hitta ett trevligt och bra ställe för ungarna att växa upp. Precis som jag en gång tänkte när jag hamnade här. Även om jag inte lade mina i en kruka på balkongen.

Fågelskrämma av storstadsmodell.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad har hunnit hända i år?

Amerikanska presidenter håller koll på sina första hundra dagar i ämbetet, det är en vana sedan FDR:s tid. Trumps "100dagsdag" inföll nyss, det högtidlighöll han med ett tal som varade i 90 minuter. Nu vill Elisa Matilda få oss att tänka i liknande banor med sina fem fredagsfrågor. Fast nu gäller det årets första kvartal (och det vore direkt olämpligt att göra den tillbakablicken till en långsittning som Trump gjorde). Vad har hunnit hända i livet hittills under 2025?

1. Har du haft några nyårslöften eller mål – och hur går det med dem hittills? Tackar som frågar, det går jättebra för jag har inga avlagt ... det var länge sedan jag slutade med det!
2. Har du hittills i år upptäckt någon nytt, som en ny vana eller plats? Kan faktiskt inte komma på något.
3. Vad i din vardag fungerar riktigt bra just nu – stort eller smått? Det rullar på, livet ... och det får man väl vara nöjd med? Så mycket "stort" händer nog inte och det kanske är lika bra ...
4. Vad ser du fram emot under nästa kvartal? Sommarliv i sandaler, lätta kläder, sol och sjö.
5. Vilken bok, film, serie eller låt har präglat din början av 2025? Tror att jag väljer den allra första bok jag läste efter nyår: isländske Einar Kàrasons "Öppet hav". Varför? För att den förmedlar en stark optimism, att den som vägrar ge upp verkligen kan vinna. (Handlar om en fiskebåt som går under, en i besättningen överlever mot alla odds). 

Copyright Klimakteriehäxan

Damer som inte rostar

Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.

Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.

Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.

Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.

Copyright Klimakteriehäxan

Hos sjukgymnasten

-Vad sa doktorn?
Kollegan har just varit på vårdcentralen med sin onda rygg. Och som oftast när det handlar om ryggar står läkarvetenskapen tämligen frågande: vad kan det onda bero på?
Det obligatoriska svaret man minns från barnavårdscentralen är i alla fall inget att ta till – ja, ni minns väl hur de alltid tittade ömsom på det prickiga barnet, ömsom på modern, och sedan fälldes utlåtandet: virus. Inget att göra, bara att vänta, det går (nog) över.

Ryggont beror sällan på virus, det tycker jag mig ha förstått. Men ibland går också ryggplågor över av sig själva.
Fast det finns ett universalmedel. Det heter sjukgymnastik.
Alltså kliver patienten inte sällan ut i livet igen med en remiss i handen. Sedan får man leta upp en lämplig människa att gå till, en människa i vars händer man bokstavligen lägger sitt öde.

Och det brukar börja så bra. Värme, avslappning, lite ultraljud, skön massage med starka fingrar. Så går det över i mer direkta övningar: böj så, tänj här, tänk på att. Patienten känner att allt gör verkan, att allt kommer att bli mycket bättre, att det som nyss var så fel just är på väg att bli rätt igen.

Så är behandlingen över och man förväntar sig att få en ny tid, för repris på hela paketet, helst med lite extra tid lagd på den där massagen.
Då får man domen.
-Nu ska du göra de här övningarna hemma, säger sjukgymnasten.
-Morgon och kväll, håll på i minst en kvart och ge inte upp när det tar emot, det är då det får som bäst effekt.

Ja, kanske låter det inte ordagrant så, men andemeningen är en och samma: nu får du faktiskt göra jobbet själv, tro inte att det här är någon spa-variant som kommit till för din njutning, inbilla dig inte att jag kan trolla, här är det allvar!
Inte sällan förses den av något okänt plågade med ett papper med små skisser på. Sjukgymnasten ritar streckgubbar och pekar:
-Här böjer du, här sträcker du, här ökar du belastningen undan för undan. Många repetitioner ska det vara!

Vi, de remitterade, de skröpliga, de värkande, vi får gå hem med det där papperet.
Vad händer sedan?
Jo se det kan jag tala om.
I nio fall av tio händer inte ett enda skvatt. Visst, tanken finns där, ambitionen, önskan om att bli av med besvären.
Men det stannar där. Det hjälper inte att det dåliga samvetet hör av sig, att den där ryggen (eller om det nu handlar om en annan kroppsdel) fortfarande bråkar.

En enda människa känner jag som gör som sjukgymnasten säger. Hon, min väninna, har tagit för vana att bryta en arm, ett ben eller en handled, om hon inte har golfaxel eller ettriga ledband i knäna. När diagnosen är klar, gipset/bandaget på plats och det obligatoriska sjukgymnastbesöket avklarat gör hon verkligen plikttroget alla de där övningarna. Hon stretchar framför nyheterna i teve, hon lyfter armen i takt till melodiradion, hon gör knäböjningar medan hon tittar på sin mest älskade dramaserie, ja hon kan till och med göra en och annan rörelse medan hon väntar på att pastavattnet ska koka upp, för att inte tala om hur hon utnyttjar tiden vid hållplatsen i väntan på bussen.

Redan efter första återbesöket kan hon rapportera att sjukvårdspersonalen förundrats över hur fort hennes skada har läkt. Snart är hon återställd, i alla fall tills hon råkar ut för nästa tillbud.
Så går det nog om man gör som sjukgymnasten säger.
Men hon är undantaget som bekräftar regeln.

Alla vi andra som fått en sådan där remiss, vi inser snart vad klockan är slagen. Vi saknar den nödvändiga självdisciplinen. Vi ”glömmer” de där instruktionerna.
Kanske inbillar vi oss rent av att det trots allt handlar om virus – och då kan möjligen alltihop bli bra, alldeles på egen hand.

Copyright Klimakteriehäxan

Om cancerhotet - i Aftonbladet

En redaktör på Aftonbladet har läst boken "Klimakteriehäxan" och kom att tänka på mig när beskedet om att min vän och kollega Ingela Agardh dött av sin cancer.
Tidningen hade beslutat göra en cancersatsning, och ringde mig för att be om en text.
Det var lätt att säga ja, för jag hade redan funderat på att ta upp ämnet, utan att komma till skott.
Idag finns texten i Aftonbladet, både i papperstidningen och på nätet. Och här, förstås.

"JAG TÖRS INTE RÄKNA EFTER HUR MÅNGA SOM DRABBATS"
Aina Bergvall: ”Det handlar inte om OM man ska få cancer – utan NÄR”

Skulle ha hört av mig, men tiden gick för fort.
Det är bara en vecka sedan jag läste Ingela Agardhs bok, ”Den största nyheten”. Tänkte att jag måste ringa, säga att jag tyckte att hon ställde väsentliga frågor. Men mest för att gratulera henne ändå – till boken, för all del, men mest till att hon så uppenbart släppt rädslan för döden.
Vi människor borde lära oss att säga, inte OM jag dör, utan NÄR. Och leva därefter.
Väldigt få gör det. Antagligen för att det är svårt. Och läskigt.

Varje dag får nitton kvinnor i Sverige den där fruktade diagnosen. Många av dem är fortfarande så unga att de inte hunnit flytta hemifrån. Barn!
Och när mamma får cancer drabbas hela familjen. Var dag har ett ständigt inslag av oro, mängder av frågor: biter strålningen? krymper cellgifterna tumören? finns det metastaser?

Just nu går en kompis, bara 40, på sina första cellgiftsbehandlingar. Ett bröst är redan borta. Hon är tvåbarnsmamma som tappade håret genast, gick med sjal på skolavslutningen. Hon säger det inte, men jag vet att hon undrar om hon är med nästa gång de sjunger ”Den blomstertid...”

En kvinna som aldrig rökt skulle just gå i pension och såg fram emot den nya friheten. Med bara veckor kvar till sista arbetsdagen konstaterades hennes lungcancer, och i stället för skogspromenader och skärgårdsutflykter gör hon nu regelbundna turer till Radiumhemmet.

En annan vän och kollega dukade inte under förrän bröstcancern gjorde sin tredje framstöt och då inte gick att hejda. Vitsippsbuketten jag plockat blev hennes sista blommor, fast jag tror kanske att hon aldrig såg dem.

Visst har läkarna blivit duktigare, visst har metoderna blivit bättre, visst har medicinerna blivit fler. Ändå är det få besked vi fruktar mera, cancerdomen som leder till det alltid oförtjänta straffet.

I dag törs jag nästan inte räkna efter hur många vänner, kollegor, släktingar och bekanta som drabbats, i olika hög grad och med olika sjukdomsförlopp. Jag bävar för varje nytt dödsbud, för varje ny begravning. Men gläds också reservationslöst när en nyss förkrossad patient lyckostrålande berättar att doktorn just ringt: allt är borta!
Just det hände härom veckan. Det är sådana ögonblick som får trösta oss, ett tag till. För innerst inne känns det faktiskt som om det inte handlar om OM man ska få cancer – utan NÄR.

Få människor orkar kämpa den kampen lika länge och lika tålmodigt som Ingela Agardh (och andra vänner). Men deras exempel är värda inte bara respekt och beundran, de kan också bli vårt stöd den dag vi behöver det.
När Ingelas blick slocknade igår var det en levnadsglad människa som försvann, trygg i sin tro, trygg i sin vetskap om att hon gjort vad hon kunnat.

Hon visste också att hon vunnit mängder av tv-tittares hjärtan, ända sedan hon började som reporter fram till de senaste årens inhopp i Gomorron Sverige.
Ingela tordes ta plats, var modig inte bara inför döden utan också i livet, i stort likväl som i smått. Minns med ett leende konflikten när det var dags för en maratonsändning med Ingela som programledare och mig som redaktör. Kungen fyllde 50 och SVT sände direkt från morgonen.

Ingela kom i hatt.
-Men du ska väl inte ha den där? sa jag förskräckt, mån om att inte brättet skulle skymma hennes blick in i kameran, en så viktig kontaktväg mellan oss och våra tittare.
-Klart jag ska ha hatt, sa Ingela, det har man så här dags på såna här kalas! Och jag som är så stor ska ha stor hatt, det fattar du väl? Jag vill visa att man kan vara stor OCH snygg!

Naturligtvis hade hon hatten på.
Och stor, och snygg, det var hon, ända in i det sista.

Aina Bergvall är journalist på SVT och berör ämnet bröstcancer i sin nyutkomna bok "Klimakteriehäxan".

Copyright Klimakteriehäxan/Aftonbladet

Här hittar du mer om bröstcancer i AB, här om Ingela i DN och här i SvD.
Och om du vill veta mer om boken klickar du bara på bilden av omslaget, här uppe i bloggens vänstra hörn. Vill du köpa den? Fråga i bokhandeln eller beställ den på nätet!

Varför sätter man inte punkt?

Ännu en säsongsstart, nu för Veckans topplista med upprinnelse i Johannas deckarhörna. Intressant ämne på direkten: vilka böcker är för långa? Ibland känns det som att en berättelse kunde ha kortats med 100 sidor eller mer och att boken förmodligen skulle ha tjänat på ett sådant ingrepp. 

En författare kommer jag att tänka på direkt. Han heter Leif GW Persson och säljer böcker som få. Men han har svårt att sätta punkt, som exempelvis för 1: "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" – ja redan titeln är onödigt mångordig! Hans självbiografiska böcker är mer koncisa.

Nästa blir Steve Sem-Sandbergs 2: "De fattiga i Łódź" och jag vet att jag kanske borde skämmas nu ...
3: Elisabeth George har jag gjort slut med i största allmänhet, just på grund av historiernas längd. Att jag aldrig tar tag i 4: "Agaat" av Marlene van Niekerk har direkt med storleken att göra: över 700 sidor. Sak samma med Marilyn Frenchs 5: "Sin mors dotter" (Her mother´s daughter). Har börjat med kroknat.

Numer läser jag inte alltid ut böcker som jag hinner tröttna på innan jag kommit till sista sidan. Rent generellt tycker jag att folk skriver onödigt långt. Kan det ha med datorerna att göra? Det man nyss strukit kan lätt infogas på ett nytt ställe, bara med ett ctrl+c ...

Om jag finge önska skulle böcker hålla sig till mellan 300 och 350 sidor, och ännu färre är bara bra! Men det kräver förmodligen mer av skribenten att fatta sig lite kortare. Och sedan sätta punkt.

Copyright Klimakteriehäxan

Det här är mitt revir!

Nu har vi en bofast hackspett i vårt hus.
Efter att ha konsulterat expertis, hos Anticimex och bland fågelvänner, handlar det om revirtänkande. Och jag vill gärna hävda mitt.

Hålet. Det var inte ens litet!

När hanen ska ha tag i en hona gäller det att hacka så det hörs, och då fann vår inkräktare tydligen att det ekade bra om han hackade just under taket. Därinnanför är det tomt, så spettskrället hade helt enkelt hittat den perfekta resonanslådan för sin serenad. Där finns också förklaringen till att en del hackspettar ger sig på plåt, som parabolantenner och liknande: det ekar vida omkring om man hackar där!

Rekommendationen jag fått är att markera att reviret redan är upptaget. Vilken man kan göra genom att sätta upp en konstgjord hackspett. Vi råkade ha en i lager! En dörrknackare, handgjord på Åland och inköpt på skärgårdsmarknad på Fjäderholmarna för rätt många år sedan. Dottern hade den vid dörren till sitt rum.

Men jag har också beställt en, i plåt. Och får dessutom veta att hackspettar ogillar skator. De är också rädda för stora ugglor, så sådana ska också kunna fungera som fågelskrämmor. Båda varianterna finns att köpa i plast, har jag sett, men hur man fäster dem på ett trähus har jag inte riktigt förstått.

Samtidigt inser jag att trähackspetten som jag nyss spikade upp kan få komma in under tak ett tag igen, för det där desperata hackandet efter fruntimmer kommer inte att dra igång på nytt förrän nästa vår. Dock får man räkna med att fågeln vill återvända, säjer experterna, eftersom det antagligen lät väldigt bra om vårt hus. Fast nu ska den inse att det här är mitt revir, inte hans!

Klängrosen som sitter på samma vägg som hackspetten - också mitt revir!

Copyright Klimakteriehäxan

Färdbevis - och bevis på min ungdom...

Jag har lyckats kapa åt mig en fönsterplats på bussen och sitter djupt försjunken i en sudoku när telefonen börjar surra i fickan.
Redan den första millisekunden hör jag på själva tonläget att jag är illa ute.
-Mamma, jag kan inte hitta mitt busskort, har du tagit det? säger Dottern irriterat.

Busskort? Ja visst har jag busskort men –
jo ta mig sjutton, det är hennes busskort jag åker på.
Jag har visat upp det för chauffören, riktigt nära faktiskt. Han hade inga synpunkter. Det hade inte hans kollega heller, jag byter linje för att komma till jobbet och har alltså visat mitt färdbevis en gång till.

Dottern är som alla förstår en hel del yngre än jag, nyss fyllda nitton närmare bestämt. Och hon åker på ett busskort som man måste vara under tjugo för att få ha.
Jag inser till min ohejdbara förtjusning att jag just passerat för att vara tonåring, låt vara på sista versen (det står ”födelseår 88” på kortet) men ändå!!! Två gånger!

Väl framme på jobbet berättar jag stolt om hur ungdomlig jag är. Det är ju bevisat nu.
-Den chauffören var väl blind, säger en kille innan han hinner hejda sig och inse att – hoppsan! – det där var kanske fel kommentar?
Nåja. Han är förlåten.

Dock gruvade jag mig lite för hemfärden.
Det är en sak att åka olovandes på ogiltig biljett när man gör det i god tro. Men skulle jag nu drista mig till att visa ungdomskortet igen?
Jag slapp det problemet.
Grävde i fickan där jag stod på hållplatsen och se! upp kom inte bara dotterns, utan också mitt eget månadskort, köpt till fullt pris.

Fattas bara att de undrar om jag ska ha pensionärsvarianten när jag ska köpa ett nästa gång?
Då skulle det ju jämna ut sig, liksom.
Fast något att skryta med, det blir det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Hej Knut, ajöss jul!

Tomtarnas uttåg.

Suger i mig de sista minuterna i läsfåtöljen bredvid julgranen. Trivs med skenet från de små lamporna, det ganska diskreta glittret från kulor och metallhjärtan i sällskap med mina handgjorda keramikduvor från Guatemala och några små änglar i glas. 

Vår gran var ett fynd, trots att det tydligen var strykande åtgång på "äkta" rödgranar denna jul. Flera försäljare sålde slut, och när jag köpte vår (som uppgavs komma från Hälsingland) sa tjejen som stod för ruljangsen att de jag såg var hennes sista. Sällan har vi haft en finare gran, med jämnare kvistar, nästan Musse Pigg-stuk! Vatten har den druckit hela tiden. Fast nu är det snart bara barren kvar. På golvet, alltså. Och i likhet med andra varelser som tappar sin behåring har vår gran också grånat så smått ...

Tomtarna har fått respass lite i förväg, men jag hinner faktiskt inte tröttna eftersom de inte släpps fram förrän dan-före-dan. Vi är inne på julskinka nummer 2, men den kan betraktas som uppäten den med, de sista småbitarna hamnar i frysen. En röd poinsettia åkte nyss ut med soporna trots att den i princip levde, förlåt! Den vita får dock stå kvar, har hållit sig fin ända sen Lucia, då den fick göra Lisa Larsons adventsbarn sällskap. På köksbordet fräscha hyacinter, de reas nu. 

Ajöss, jul, så är läget i dag, Knut-dagen. Märkligt nog är det inte ens ett år tills det är dags att plocka fram alltihop nästa gång! 

I sin prakts dagar ...

Lika många barr som stygn (eller fler?) på den 
av svärmor broderade julgransmattan.

Copyright Klimakteriehäxan

Väntans tider i London

Ett par dagar i London är rätt uppiggande, speciellt om man – som jag – inte varit där på ett bra tag.
Men hoppsan, så rörigt! Det kändes som att så gott som varenda gata är åtminstone till hälften uppgrävd. Avspärrningar, byggnadsställningar, omledd busstrafik, trängre än någonsin.

Den där trängseln hör förvisso till, åtminstone om man uppehåller sig i trakterna kring Oxford Circus en lördag, men nu var det faktiskt rekord. Primark, detta fyndjägarnas paradis, var så smockfullt att det inte gick att andas. Än mindre var det tänkbart att ställa sig i en av de enorma kassaköerna – även fyndjägare kan få nog av väntetider. På finvaruhusen i Knightsbridge var det likadant, de nyss öppnade speciella julavdelningarna kryllade av prydnader, tomtar och familjer som ville få telningarna fotograferade i tomtens famn.

Fast ett pålitligt ställe, det är museishoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man vandra runt som på konstutställning och handla, såväl exklusivt och svindyrt som kul och väldigt överkomligt.
Att ta en öl på puben hör också till de plånboksvänligare nöjena i den brittiska storstaden, men det gäller att man står ut med ljudnivån. Rökfritt är det förvisso numera, men det hjälper inte långt – miljön är påfrestande i alla fall.

Och så är det det där med maten. Det engelska köket serverar stekta tomater, gråa korvar, salta kippers, njurpaj och friterad fisk med pommes frites. Men det finns ju annat också. Alltså bestämde jag mig för att vara lite djärv och valde den dyraste rätten på lunchrestaurangens meny: "smoked haddock with mashed potatoes and poached egg" – fisk är ju både gott och nyttigt ...

Lättrökt kolja alltså, med potatismos och så, lite överraskande, ett pocherat ägg på toppen av anrättningen. Den var färglös och inte alls aptitretande för ögat. När jag började tugga blev det värre. Koljans smak påminde om lutfisk, som jag avskyr. Moset var löst och kladdigt. Och inte blev det roligare när den lösa äggulan rann ner över alltihop.
Det var nästan befriande att komma ut till avspärrningarna och byggnadsställningarna igen, stora som små.

Nu verkar det som om London kommer att se lika rörigt ut ett bra tag till. Men det finns en anledning. Det drar ihop sig till olympiska spel. Och när invigningsceremonin drar igång nästa år ska staden ligga där, fräsch, välordnad, tillgänglig, lockande.
Fast då ska ju inte jag dit, förstås.
Men tills dess får såväl londonbor som turister finna sig i att det är väntans tider. Inte bara i kassaköerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Trafikinfarkt

Ni har hört ordet massor av gånger: trafikinfarkt. Ett tillstånd i vilket vår kära huvudstad numera konstant befinner sig i.
Och om inget snart händer kommer samma åkomma snart att drabba ett stort antal av stadens invånare. Jag är en av dem som absolut finns i riskgruppen.

Man borde ju vänja sig. Vänja sig vid att varje sommar ska (nästan) alla broar byggas om, (nästan) alla gatubeläggningar bytas ut, (nästan) alla busshållplatser flytta, (nästan) alla cykelbanor dras på nytt sätt, (nästan) alla dubbelfiliga gator bli enkelfiliga. Och det som man i minnet har som en fungerande rondell ska prompt förvandlas till ett enda stort hål där det kanske ska ligga några rör eller så. Som en extra krydda renoverar man hus och då kryper byggnadsställningarna ut i gatan och blockerar halva körfältet. Ovanpå allt lägger vi sedan ett EU-toppmöte och bilden är fullkomlig.

Det är faktiskt så vi har det, vi som envisas med att inte bara bo i Stockholm utan också försöker förflytta oss i samma stad.
Biltrafiken ringlar sakta, sakta för att stå still långa stunder. Rödljuset blir grönt både en och två och tre gånger, man står kvar orörlig. Folk blir lite desperata och gör konstiga manövrer, som egentligen borde leda till långt fler olyckstillbud än de gör. Det enda som rör sig är klockans visare, som obönhörligt avslöjar hur lång tid en sträcka som det ”normalt” tar en kvart att köra lätt blir en drygt timslång biltur.

Nu tänker ni, att tar man bilen får man skylla sig själv. Det finns ju kollektivtrafik! Ja, det gör det. Men t-bana är inget bra alternativ för min del. Buss är enda möjligheten. Och råkar man ha lite konstiga arbetstider, som jag, då funkar det bara enstaka dagar.

För en dryg vecka sedan klev jag ombord på en hållplats vid NK. Drygt fyrtio minuter senare hade vi kommit till Slottet. Det hade tagit mig kanske fem, högst tio minuter att gå dit, men det regnade, jag hade inte insett hur mycket trafik det var – och jag hade som tur var en bra bok att ägna mig åt.

Ibland kan man kliva av bussen vid Nybroplan och gå till fots tvärs över Blasieholmen. Då passerar man kanske fyra-fem bussar på den linje man just gick av, de sitter fast runt Norrmalmstorg. (Hela den sektionen påminner mer om en stor p-plats, fast det sitter någon i varenda bil.) Hoppade på 55:an efter en sådan promenad. Den körde femti meter innan det blev stopp. En stressad chaufför tog mikrofonen och sa med en djup suck:
-Jag är lessen, det här är en trafikdag utan motstycke. Jag är redan 39 minuter försenad, bara så ni vet.

Det är bara det att nu är varje dag sådan. Klart att trafikinfarkt hotar oss alla, busschaufförer, bilister, passagerare! Och den som eventuellt får för sig att ta en taxi riskerar till råga på allt att bli ruinerad, eftersom också en stillastående bil har en tickande taxameter. Fast det är klart, kanske hinner man ut och fixa något enklare ärende under den resans s k gång - fordonet står ju där det står ...

Men varför cyklar inte människan då? är nästa fråga.
Jo, människan cyklar inte längre därför att det har blivit så otroligt farligt. Eftersom så himla många andra cyklar, trampar i maxfart och totalt utan hänsyn till trafikregler och omgivningen, vare sig den är försedd med hjul eller utan.

Alltså är det apostlahästarna som är alternativet. Skulle ibland inte ens ta längre tid, skulle vara bra för hälsan, billigare också. Men allt man alltid släpar på? Och vädret? Och att man måste duscha och byta om när man kommer fram?
Ibland funkar det, framför allt på hemväg från jobbet, och bonuseffekten är att man känner sig ofantligt duktig för att inte säga helyllepräktig, ett föredöme för mänskligheten, en sann miljövän.
Eventuellt är det ett tillstånd som förebygger trafikinfarkt, i alla fall hos oss vanliga dödliga. Vad staden beträffar är risken stor att infarkten är kronisk.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den bra boken som gjorde flera sega bussresor uthärdliga var Eva Franchells "Väninnan". Om historia som hände nyss. Ifall du också blir sittande ...

PS Och apropå bussåkare älskar jag den lilla historia Fredrik Skavlan bjöd på i DN i går: Han tog länge två olika bussar till SVT. Gick av bussen vid Operan, gick bort till Dramaten och gick på en ny buss. Men det var samma buss hela tiden ...