"Mitt" Indien

Om jag säger Indien så säger du … Vad ploppar upp i ditt huvud?

Det är Anna på Kulturkollo som slängt ut frågan. Här kommer svar!

I skafferiet kryddor: curry, koriander, garam masala. Och så på tallriken tandoori-kyckling med ris.

I bokhyllan: "Den vita tigern" (The White Tiger) av Aravind Adiga.
"Vem vill bli miljardär?" (Slumdog millionaire) av Vikas Swarup.
"Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.
Alla tre finns i dramatiserad version, den svenska gick som serie i SVT men verkar inte ligga kvar på Play längre.

Film: "Monsunbröllop" från 2001. Utan internationella stjärnor men en hejdundrande fest för ögat. Som också kan behöva putsas med näsduk.

Foto SvT

TV: "Världens sämsta indier", serie i sex delar på en halvtimme vardera. David Batra, svensk komiker med indiskt påbrå, bekantar sig med sin bakgrund med hjälp av Malin Mendel Westberg. Lyckat äventyr! Ligger kvar på SVT Play.

Nej, jag har aldrig varit i Indien. Kommer heller inte att resa dit. Lång resa avskräcker, till att börja med. Tror dessutom att det är för varmt och för trångt. Även om det säkert är väldigt häftigt och vackert också. Men i bok-, film- och tv-version hänger jag på! Indisk mat blir det dock rätt sällan, trots att jag gillar det.

Uppdatering: Kommer på att jag nyss hörde ett radioprogram om Indien. Det är val där nu. Valet pågår i över en månad, det tar rätt lång tid när uppåt en miljard röstberättigade ska säga sitt. Helt enkelt historiskt: längst, störst, dyrast. Svårt att fatta hur enormt stort Indien är!

Copyright Klimakteriehäxan 

I vår tid i bokform

Veckans topplista handlar idag om böcker som utspelar sig i vår samtid och som på ett eller annat sätt ger sig i kast med att skildra världen runtomkring oss så som den ser ut just nu. Så lyder påbudet från Johanna i deckarhörnan.

Då blev det dags att ta sig en funderare. Jo, Jennifer Clements "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen) är ett bra exempel. Hon tar läsaren med till Mexiko, där flickor på landet behandlas som varor man köper och säljer, använder och slänger. Clement kan Mexiko, historien bottnar i verkligheten. Fantastiskt bra.

Olle Lönnaeus har skrivit böcker i tio år, men inte blivit riktigt "upptäckt". Jag tycker han förtjänar att läsas, han skriver underhållande, historierna utspelar sig mest i Skåne, bland människor som inte landat på samhällets solsida. "Mike Larssons rymliga hjärta" gillade jag, exempelvis. Hörde den i en utmärkt inläsning av Christian Fex.

"Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" hamnade i mina händer av en ren tillfällighet. När jag fattade att detta faktiskt var berättelsen om Emmy Abrahamsons egen väg till kärleken blev jag glad. Charmig och lättläst!

En verklig favorit jag har är Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes "Americanah" fick mig att åtminstone ana hur det kan vara att som svart kvinna leva med en vit man i USA, där det (som lite överallt här i världen) fortfarande är gott om fördomar. Och insikten om vad en flicka med krulligt hår kan tänkas gå igenom för att försöka få det rakt ... svindlande läsning för en med supersvenskt blont och spikrakt ...

Malin Persson Giolito är på väg att bli en av våra största författare, om hon inte redan installerat sig i den skaran. Hennes "Störst av allt" tippas bli en braksuccé i tv-version på Netflix. "Bara ett barn" blir kanske också dramatiserad så småningom. Allt jag läst av henne hittills är riktigt bra. Ofta kring barn och unga i nutidens jobbiga samhälle.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert – och tarvligt

Kanske var jag 20. Förälskelsen slog ner som en blixt från klarblå himmel. Jo, himlen var blå och den perfekta bakgrunden för blommande magnolia, som jag bara älskade från första anblicken. Sedan dess har jag njutit av de där blommande träden många vårar, både på hemmaplan och utomlands.

Kärleken håller i sig. Den ledde bland annat till en jättefin klänning designad av Gudrun Walla, på 80-talet, jag har den kvar fast den är för liten ... Mönstret på tyget förstås magnoliablommor. Min yoghurtskål, i nästan dagligt bruk, har magnolia utanpå (och en liten knopp på insidan). O s v. Men något eget magnoliaträd har det aldrig blivit, jag saknar lämplig plats för ett sådant.

Däremot är det med förväntansfulla steg som jag går på magnoliapromenad på Södermalm. Där finns de, både vita och (min favorit) rosa, en del översållade med blommor, andra med glesare kvistar. Fast jag och min kamera kommer inte riktigt tillräckligt nära, jag får nöja mig ändå.

Ett fyrkantigt fält med penséer gläder också mitt öga.
När jag kommer hem blir jag desto ledsnare. Eller snarare arg. I går hade vi två fint nyplanterade cementkrukor utanför porten: ranunkel, penséer, bellis, förgätmigej. I dag har någon rafsat åt sig nästan alla plantorna. Det har hänt förr, i fjol också faktiskt.

Hur den är funtad som stjäl ur en planterad kruka kan jag bara inte räkna ut. Tarvligt! Ynkligare tjuv finns väl inte? Personen i fråga har inte tillgripit växter för att lindra sin nöd eller stilla sin hunger, det skulle ju kunna vara en förmildrande omständighet. Fast här handlar det inte om något ätbart.

Visst kan jag på sätt och vis förstå att man kan hungra efter blomsterprakt. Men fiolerna för violerna får man stå för alldeles själv! Man kan väl inte njuta av stulna blommor?

Lägger till bild på min disktrasa, tyvärr slängd nu - men "let´s part on a happy note" är ju en bra princip!  Wettexdukens magnolia ritad av Gudrun Walla, hon som också gjort min fina klänning.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för sommardäck

Minnesgoda bloggläsare kan kanske komma ihåg det förädlade bildäcket som väckte min absoluta och odelade förtjusning i fjol. En helt ny variant på blomkruka, skulle jag vilka kalla det. Suverän återvinning. Kan rent av kallas design!
Jag önskade mig ett däck i present, och fick det.

Och se så fint det blev! Smockfullt i påskliljor i ministorlek! Ersätts så småningom med somrigare blomster. Hett tips: pelargonior.
Sommardäck ÄR trevligare än vinterdito.

Copyright Klimakteriehäxan

I största hast

Med ett styng av sorg i hjärtat hade jag just tvingats konstatera att jag inte hade någon skylt redo för Veckans skyltsöndag.
Just då skulle jag slänga lördagens tidning. Och ser det ni nu ser på mitt foto!

För i massmediernas värld är det numera så att man i jakt på tid och effektivitet allt oftare jobbar genom att fylla i en befintlig mall. Alltså är förstasidan till Svenska Dagbladets lördagsbilaga Magasinet förberedd, och det betyder att man alltid har "hål" klart för ett citat i överkant. Ett citat som, det vet jag numera, är från "en person som säger något bra om något bra" ... och så fyller man i namnet och ett ord som anger vilket ämne det handlar om.

Så kan det bli extra bråttom, och då händer det: man glömmer fylla i hela den där tomma mallen, missar något av hålen. Med det där lite genanta resultatet. Ni har säkert sett exempel på samma fenomen i tv också, när en intervjuad människa i stället för namnskylt med eget namn får heta XXXXX XXXXX. Händer även där.

Nu inser jag att det är lite tveksamt att kalla detta för en skylt, men BP som är "chef" över bloggprojektet Skyltsöndag verkar vara lagd åt det generösa hållet, och kan tänkas godkänna även detta. Och om du klickar på länken här kommer du vidare till andra bloggare som visar skyltar, av de mest skilda slag. Dessutom: vem vet, jag kanske hittar en "riktig" skylt innan dagen är slut!

Copyright Klimakteriehäxan

En föregångare till Garbo

En gång i tiden, närmare bestämt för 58 år sedan, var det här "bokmärket" värt 100 kronor. Ganska dyrt för att hålla reda på hur långt man kommit i en bok, eller hur? Speciellt om man betänker dåtidens penningvärde.

Men i dag är detta bara en lätt sliten och skrynklig (och dubbelvikt) papperslapp. Samtidigt ett utmärkt bokmärke.

Fast säg mig en sak: var inte våra sedlar vackrare förr?  Greta Garbo i all ära, men ser inte 60-talsmodellen lite mer värdefull, om än inte lika flärdfull, ut?

Att berätta vad vi bokläsare använder för att undvika hundöron i våra böcker är Boklystens idé. Hannele och BP brukar också visa vad de gillar att lägga mellan sidorna. Mina märken ser du, alla trettiofem jag visat hittills, om du klickar på etiketten "bokmärke" här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Här behövs ingen text

Copyright Klimakteriehäxan

Fem frågor om mat

1. Vad skulle du kunna laga med hjälp av det som just nu finns i ditt kylskåp? Någon sorts pastasås kan det definitivt bli. Med bacon. Eller en ostvariant – chevre på rödbetor eller rågbröd, eller stekt halloumi med sallad. Såväl bacon som ost ser jag till att ha hemma, i kylen. Och ägg.
2. Vad blir det oftast kvar för rester hos dig? Jag kokar ofta mer potatis än jag räknar med att det ska gå åt. Använder i potatissallad eller -gratäng, eller värmer upp på annat sätt.
3. Kan du koka soppa på en spik? Nja, det ska vara en ovanligt rejäl spik i så fall. Fast en titt i skafferiet kan lösa det mesta, där finns diverse burkar ... och de kan kompletteras med något ur frysen!
4. Tar du med dig mat i doggy bag om du ätit ute? Tycker jag äter upp, alltid! Om inte ber jag gärna om doggy bag, det är bra på alla vis.
5. Sorterar du ditt matavfall? Sorterar allt mitt skräp men sanningen att säga blir det otroligt lite matavfall, jag tar reda på så gott som allt. Hatar att slänga mat.

Det är Elisa som ställer fem frågor på fredagar, och denna vecka om ett väldigt kärt ämne: mat. För god mat tillhör de njutningar de allra flesta kan uppskatta, oavsett ålder och andra intressen. Den som blivit vegetarian har också utomordentliga möjligheter att njuta numera, inte bara hemma utan även på restaurang.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets bok?

Tolv böcker är nominerade och tolv författare (och några färre förlag) får nu ställa sitt hopp till entusiastiska bokläsare, för det är "vanligt folk" som fäller utslaget i denna tävling om den ståtliga titeln "Årets bok". Och de nominerade är (som det brukar heta):

• De dubbelt så bra, Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag)
• Det som göms i snö, Carin Gerhardsen (Bookmark)
• En katts resedagbok, Hiro Arikawa (Nona)
• Järtecken, Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag)
• Manhattan Beach, Jennifer Egan (Albert Bonniers förlag)
• Mörkret, Ragnar Jónasson (Modernista)
• Pachinko, Min Jin Lee (Polaris)
• Påfågelsommar, Hannah Richell (Forum)
• Silvervägen, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)
• Stormvarning, Maria Adolfsson (Wahlström & Widstrand)
• Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell (Norstedts)
• Vaggvisa, Leila Slimani (Natur & Kultur)

Nu har Mia i bokhörnan också låtit veckans helgfråga handla om detta. Hon undrar:
Vad tycker du om nomineringarna? Var det rätt böcker? Vilken bok saknade du? Och så en bonusfråga: Hur många av dessa har du läst?

Låt mig börja bakifrån. Jag har bara läst "Silvervägen", och om det blir Årets bok blir jag grymt besviken. Tycker inte alls att den motsvarade förväntningarna som allt snack om den skapade.

Några av de andra har jag tänkt läsa: Jonas Gardell skriver i regel lysande. En deckare av Christoffer Carlsson har jag i hyllan, visserligen inte den senaste, men den ska jag ta tag i. Bengt Ohlsson tycker jag är intressant men ojämn. Resten är jag väldigt obekant med, men en (för mig) ny islänning kan kännas lite frestande.

En titel/författare saknar jag: "Vajlett och Rut" av Karin Alfredsson. Hon nominerades för sin förra bok, fast vann inte då. Den här romanen är bättre.
Alex Schulman och "Bränn alla mina brev" borde också ha platsat. Fast han vann ju 2017.

Det året kom Katarina Wennstams "Gänget" också ut. Jag läser den just nu. Wennstam skriver kanonbra och måste rimligen vinna den här titeln förr eller senare. Hennes fjolårsbok har jag dock inte läst, så jag kan inte med säkerhet säga att den borde finnas med bland kandidaterna, men jag tror det ...

Som ni förstår kan jag omöjligt tippa en vinnare. Kommer heller inte att rösta.

Bild från Bonniers.

Copyright Klimakteriehäxan

De rosa dagarna är här

Samma lyckokänsla varje gång. Lika trångt varje år. I princip exakt likadana fotografier i varje kamera ... men det kan inte hjälpas när de rosa dagarna är här! Just nu är blomningen som mest intensiv i de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Och vi är väldigt många som vallfärdar dit. Samt delar med oss av upplevelsen på sociala medier!

Copyright Klimakteriehäxan 

I växthuset

Det pågår en ny folkrörelse omkring mig. Inte en väckelse- men en växthus-.
På 30-årskalas nyligen fick födelsedagsbarnet ett stort och ett litet växthus att pussla ihop på tomten, för egen odling av trevliga grönsaker och blommor.

En väninna fick sitt i 70-årspresent, och sedan dess är det ingen hejd på antalet "hemgjorda" tomater, gurkor och pumpor. Med lite tur får man ett smakprov! Dessutom har hon lyckats klämma in en stol och ett litet bord så det är riktigt ombonat och ett möjligt ställe att koppla av med en bok och en fika, i sällskap av allt det gröna.

Växthus hos ÖoB.

För stadsbor med växthuslängtan har Ikea länge framgångsrikt salufört varianter i miniformat där man åtminstone kan förgro sina plantor, kanske med sikte på balkongen. Folk med stor tomt åker till byggvaruhuset och köper, det kan vara en byggsats eller så skapar man efter eget huvud. Mindre beständiga konstruktioner görs med plastduk i stället för glas. Och när jag väl fått upp ögonen för den här trenden ser jag glashus lite överallt, de flesta väldigt nya.

Går man sedan på Thielska galleriet och ser Jobs-utställningen där har växthuset (övre bilden) fått ännu ett användningsområde: som inramning till konstverk vars motiv hämtats i naturen. Smart!
Själv har jag dock inte anammat idén. Har ingen plats som passar (jag är ju balkongbonde), dessutom krävs passning av växterna. Men som "spaning" betraktat tycker jag att jag lyckats!

Copyright Klimakteriehäxan

De lär sig tydligen aldrig

”Hans personliga trovärdighet har tagit allvarlig skada” säger Moderaternas partiledare Ulf Kristersson om den riksdagsledamot som är den senaste i raden att överraskas med ett sätt att hantera skattebetalarnas pengar som trotsar allt en ”vanlig medborgare” skulle kunna komma på i sin vildaste fantasi, än mindre kunna komma undan med. 

Nu blev den här svindlaren avslöjad. Men dessförinnan hade han i alla fall fått 158 000 kronor, pengar han inte hade någon som helst rätt till.  

”Allvarlig skada”? Jo det kan man lugnt påstå.

Den första reaktionen nyheten utlöser är ilska. Men också trötthet. För vi har ju hört det förut. Någon har gjort en prakttavla. Igen. De lär sig aldrig.

Denne någon är oftast en makthavare. Det kan vara en företagsledare, en folkvald politiker, en bankchef, en människa av vilken sort som helst, men en som tror sig vara smartare än sin omvärld.

/.../

Det är lätt att förfasa sig över hans och de andra svindlarnas agerande. Det som är riktigt svårt att begripa, det är att inte lurendrejarna verkar lägga märke till att deras ”kollegor” plötsligt åker dit, mister jobbet, måste berätta för sina barn, hamnar i domstol, får straff. /forts/

Läs hela min krönika som publicerats på News 55, gratissajt med sikte på en publik 55+. 

Copyright Klimakteriehäxan

När det går i rosa

För att hänga på Veckans topplista hos Johanna i deckarhörnan skulle man denna gång hitta rosa bokomslag.

Där tycks jag gå bet. Det enda som dyker upp i hyllan är min egen bok, "Dela lika". Även om den drar lite åt det lila hållet. Hur som helst är det kul att den lever vidare. Används just nu som uppskattad högläsning i en fjärdeklass, fick jag veta så sent som igår.

Jan-Philipp Sendkers "Ensamhetens språk" (The language of solitude) lär vara rosa, men den hittar jag inte trots att jag vet att jag köpt den.

Riktigt rosa lär det i alla fall vara i Kungsträdgården nu. På torsdag ska jag ta mig dit, för en stunds sublim njutning, helt i körsbärsblomsrosa!

Copyright Klimakteriehäxan

I dag: Världsbokdagen

Hur högtidlighåller man lämpligast Världsbokdagen, en märkesdag instiftad av Unesco (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur)? Den kallas också Världsdagen för böcker och upphovsrätt. Det är viktiga beståndsdelar både i samhället, i medievärlden och i människors privatliv.

I en text publicerad av Unesco dagen till ära slås fast:
"En bok är en länk mellan forntid och framtid. Det är en bro mellan generationer och över kulturgränser. Det är en kraft som skapar, och låter oss dela, visdom och kunskap."

En dag för att främja tolerans och förståelse alltså. Inga dåliga ambitioner. Återstår frågan hur man lämpligen högtidlighåller den.
Tja vad sägs om att läsa en stump? 

Copyright Klimakteriehäxan

Smart i platt plast

Inte har jag en aning om vem som kom på idén att skapa en hopvikbar vas av plast. Men någon fick en snilleblixt, vasen tillverkades i en rad glada färger och såldes, vill jag minnas, på Hemtex. Inte dyr alls.

Om man som jag gärna vill kunna ta in en liten blomma på ett hotellrum för att öka trevnaden ett snäpp är ju detta den ultimata lösningen: tandborstglasen får förbli tandborstglas, till exempel. Ner med vasen i resväskan! Dess konstruktion är dessutom genial eftersom öppningen sluter sig såväl om en väldigt liten bukett som en bestående av många stjälkar.

När jag nu råkade ha en sådan här sak i gladaste gult (jag har åtminstone en röd och en blå också) passade jag på att plocka några påskliljor. Än är det ju påsk! Dock får man hacka i sig att nästa semla förmodligen är ett drygt halvår bort. Det är (påsk)smällar man får ta.

Dessutom är temat för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka VÄXT, så då passar jag på med en bild på en absolut favorit: vitsippan. Lägger dessutom till klätterhortensians blad, och så den ljuvligt gulgrönt blommande lönnen ... Växter att älska!

Årets första vitsippebukett, med de sista (?) blåsipporna. Det tog mig 8400 steg att få ihop den, men det var det värt.

Copyright Klimakteriehäxan

Liten skylt med bra budskap

Den grå tröjan, inköpt på rea på Åhléns, är en Carin Wester-modell som föll mig i smaken. Mjuk, varmare än en t-tröja. Och jag tror det var absolut sista exemplaret!
Nu är den använd och lite solkig. Kollar tvättetiketten för att se hur tröjan bör hanteras. Då får jag en glad överraskning!

För på den där lilla fliken med information om material, tillverkningsland och tvättråd har man lagt till ett nytt och väldigt bra budskap.
"Lämna gärna till återvinning eller välgörenhet" står det. Bravo!
Jag lovar. Ska göra det. Men jag tänkte nog använda den ett bra tag till innan det blir dags för nästa "station".

När det är Skyltsöndag är vi ganska många som, under ledning av BP, bjuder på en skylt av något slag på bloggen. En trevlig helgtradition!

Copyright Klimakteriehäxan

Flaggdag

Påskdagen är en allmän flaggdag i vårt land. Vi har flaggstång i Barndomslandet, men den blågula nationalsymbolen kommer sällan upp. Det glöms helt enkelt bort – och skulle man råka hissa den är det nästan säkert att man missar att ta ner den i rätt tid.

Det var hårda regler för användande av flagga förr i världen, men de har luckrats upp betydligt. Fortfarande gäller att den får sättas upp från klockan åtta och ska ner senast nio på kvällen. Dessutom kan man bestämma alldeles själv vad man vill flagga för, det behöver verkligen inte vara en officiell anledning. Dock har jag inpräntat i mig från väldigt tidig barndom att den där duken måste hanteras med största respekt.

Min farfar var sjökapten och på sjön var det noga. Vilket även jag fick lära mig. Exempelvis får tyget aldrig vidröra marken. Och när man viker ihop flaggan ska det ske på sådant sätt att det gula fältet inte syns över huvud taget.

Jag kan inte lova att farfar skulle ge mig godkänt för hur jag hanterar vår flagga idag. Men tror att han nog skulle gilla att den flyger för vinden ovanför huset (där han själv en gång bodde), mot en himmel som nästan är flaggblå, den med. Fint, tycker jag också!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt i påskläsningen

Det fanns en tid när folk skickade påskkort. Vi som är lite, som man säger, årsrika, vi kan minnas det.
Och när jag är tillbaka i Barndomslandet hittar jag en hel bunt! Korten är dessutom i storlek som visitkort. Tillhörande kuvert finns också. Men något sådant behöver jag inte, däremot blev ju detta det perfekta bokmärket mitt i påskläsningen.

Jag är nästan halvvägs i "Ett jälva solsken", biografin om den banbrytande journalisten Ester Blenda Nordström, skriven av Fatima Bremmer, och jag är fascinerad. Spännande, upplysande, rent av överraskande om en kvinna som beredde vägen för sådana som jag, som kom in i yrket femtio år senare än hon.

"Ett jävla solsken" skulle man också kunna använda som beskrivning av helgens väder, men det där lilla ordet i mitten kan vi väl egentligen hoppa över. För plötsligt blev det sommar, shorts och hjälp! var är solkrämen?

Bokmärken efter lust, tillgång och kanske rent av årstid visar vi på Boklystens uppmaning. Hannele har också gott om varan, och BP har förmodligen hittat något nytt, hon med. Eller jobbar på saken.

Med anledning av dagen slänger jag med en liten påskhare också, plåtad på Liljevalchs vårsalong.
Stefan Thunström knåpade ihop den. Rolig, fast kanske inte så gullig ...

Copyright Klimakteriehäxan

P som i Pippi och Påskafton

 

Kärringar, kycklingar, hönor och tuppar. De är påskens portalfigurer. Och den pippi jag valt till denna högtidsdag är gjord i halm.

Hörde jag någon säga (eller tänka) att halmsaker bara hör julen till? Den uppfattningen delades definitivt inte av den som knåpat ihop de här gamla tupparna, som stod och väntade i Barndomslandet. Jag hittade förresten en påskduk till ... det är ingen hejd på traditionsmarkörerna!

Sen är det ju den eviga frågan om vad som kom först: hönan eller ägget. Tillåt mig bredda frågeställningen en aning: vad kom först, vakteln eller ägget? För titta vad ett litet sött påskägg jag fick i present innehöll! De här små skönheterna lär ska kokas i max två minuter.

GLAD PÅSK!

önskar Klimakteriehäxan

Just nu i bokväg

Mia i bokhörnan väljer att gå ut mjukt när det blev dags för en ny helgfråga. Alltså undrar hon: Vilken bok läser eller lyssnar du på nu?

Ja det är lustigt hur det blir. Man (jag) tänker att nu ska jag ta den boken härnäst. Och så, plötsligt, tar jag fram en helt annan ... en ny ... trots att jag har flera oavslutade ... suck!
Kanske var det vädret som fick mig att välja i dag. För solen lyser så underbart!

"Ett jävla solsken", en biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer blev det. Boken har fått en August, sålt fantastiskt bra och legat hur länge som helst på listor över rekommenderad bra läsning. Stått ganska länge i min hylla också. Huvudpersonen och jag har yrkestiteln gemensamt, likheter i övrigt misstänker jag inte finns så väldigt många ...

I bilen har vi kommit en bit in i Torgny Lindgrens "Klingsor", en av hans sista romaner. Om en konstnär, hans verk och liv. Författaren läser själv. Men jag har inte blivit riktigt riktigt såld. Så vitt jag inte sitter bakom ratten finns risk att jag somnar, märkligt nog när det gäller Torgny L som jag annars har de bästa erfarenheter av och väldigt höga tankar om.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på långfredagen

Min svarta ståltrådshöna måste ha minst tjugo år på nacken.  Det är mycket för ett sånt här fjäderfä. En höna som lever på att lägga ägg blir 7-9 år, fast ännu vanligare är förstås att de inte ens kommer upp i mogen, det vill säga äggproducerande, ålder, eftersom vi så gärna äter dem som unga, alltså kycklingar.

Med tanke på den här pippins ålder blev jag rätt häpen när jag härom dagen fick syn på en precis likadan i en butik, dock i silverfärg. Men varför ändra på ett vinnande koncept? Jag gillar den ju fortfarande! (I min pippisamling har den nummer 40.)

Om vi är hemma på påskafton brukar de kokta äggen ligga och vänta i hönans ståltrådsmage. När ungarna var små var äggen målade, det blir de inte längre. Funkar ändå.

Varje påskhelg brukar jag dessutom ha ett jätteägg i beredskap. Det kan bli efterrätt, till exempel. Ni ser årets modell här till höger. Håll med om att den fina glasskålen, från Boda för många år sedan, är en perfekt äggkopp i den här storleken om man råkar tycka om honungsmelon!

Och detta kan ju aktualisera frågan: vad kom först? Hönan eller ägget? Svaret, det självklara, lär väl knappast dyka upp den här påskhelgen heller. Men soligt ska det bli ändå, det tackar vi för!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Två "äkta" påskdukar har jag. Ni ser dem här. Den övre är en metervara från Ikea, inköpt för väldigt länge sedan, designer okänd. Den undre fanns en gång i tiden i olika storlekar på Åhléns, också den utan uppgift om formgivare. Synd!

Skärtorsdagens påskpippi

Ni vet säkert hur det kan vara att bli blixtförälskad. Första ögonkastet säger allt: Dig vill jag ha! skriker det i hela kroppen, även om ingen annan kan höra.

Precis så var det när min blick föll på den här skapelsen av en humoristisk, genial och okänd designer. Vasen står framme nästan året runt, på mer eller mindre synlig plats beroende på årstid. Varje gång jag tittar på den känner jag hur mungiporna dras uppåt och det är helt oberoende av årstid!

Denna underbara heminredningsdetalj fick en gång nummer 59 i min pippi-samling och det ska jag inte ändra på. Men den försvarar verkligen sin plats som skärtorsdagens prydnad när jag visar en pippi om dagen i nedräkningen till årets påskafton. Och spänningen är olidlig (eller hur?): vilken fågel kan komma flaxande här i morgon?

Copyright Klimakteriehäxan

Onsdagens påskpippi

Kyckling är gott, det är vi många som tycker. Vi är också en rätt stor grupp godisälskare som gillar marsipan.
Så vad kan då bli bättre än en marsipankyckling till påsk? En win-win-situation, skulle en spelare kalla det. Eller en superkombo.

De här två sötnosarna, bara ungefär 4 cm höga, fick jag i fjol i present av en middagsgäst. Men eftersom de såg så rara ut blev de aldrig uppätna utan hamnade på en hylla i ett köksskåp, där de stått tills nu. I dag vill nog ingen börja tugga på dem, men de fick komma ut tillsammans med lite andra påskfåglar som huset förmår.

Trots att jag är lite osäker på hur långt liv de här kamraterna kan tänkas få tilldelas de härmed nummer 81 (som de får dela på) i min pippisamling. Samtidigt som de är onsdagens påskpippi.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskekrim

Johanna i deckarhörnan rör sig verkligen på sin hemmabana när hon ger oss ämnet för denna veckas topplista:
Nu är vi inne i påskveckan och i Sverige har den norska traditionen med att läsa påskekrim blivit en stor trend de senaste åren. Självklart nappar även jag på det betet och därför tänkte jag att veckans lista skulle handla om de bästa deckartipsen inför påskhelgen.

Nog har jag läst deckare i mängder genom åren. Men att peka ut de fem bästa ... oj så svårt! Här är i alla fall en kvintett som berett mig nöje. Försöker ta med några lite mer udda deckartyper. Var så goda! Det blir förstås böcker jag läst, kanske också bloggat om förut. Vi börjar i Österns rike.

"Viskande skuggor" (Das Flüstern der Schatten) av Jan-Philipp Sendker. Vem hade ihjäl den unge vite mannen och varför? Han reste in i Kina från Hongkong, i affärer var det tänkt, och kom aldrig tillbaka.

"The Red Mandarin Dress" av Qui Xiaolong utspelar sig i Singapore och den inte alldeles vanlige polisen som har huvudrollen är en härlig bekantskap. Han jagar en seriemördare som dödar kvinnor och sätter på liken en röd klänning i traditionell kinesisk modell. Varför har inget förlag gett ut Xiaolong på svenska?

"Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) av Paula Hawkins cirklar kring arbetslösa, alkoholiserade och olyckliga Rachel som låtsas ta tåget till jobbet för att lura sin omgivning. Det hon ser genom fönstret drar in henne i en riktigt giftig historia, med klart överraskande upplösning.

"Lida" (Misery) av Stephen King är fortfarande en favorit bland nagelbitarna. Om författaren som nästan omkommer i en bilolycka, men som plockas upp ur diket och i stället hamnar i en sorts fångenskap hos en galen kvinna som älskar hans böcker och tar kommandot över hans liv.

"Älskade Poona" (Elskede Poona) är en av Karin Fossums många titlar. Just den här historien är både otäck och rörande: den ensamme Gunder ska till flyget för att hämta Poona som kommer från Indien för att bli hans fru. Men hon blir dödad innan de möts, och kommissarie Konrad Sejer får en gåta att lösa. Fossum är bra!

Och vad du nu än väljer att läsa och rysa över i helgen hoppas jag att det blir väder som tillåter läsning i solstol. Det finns hopp om det!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagspippi i påskveckan

Denna praktfulla tupp hemförde jag från en liten utflykt till Uppsala för inte så länge sen. Den stod och väntade på mig i en butik där man sålde både mode och annan design. Naturligtvis gick denna kaxiga fågel inte att motstå, den fick helt enkelt bli ett bidrag till min pippi-samling där den nu tilldelas nummer 80.

Tuppen tänker jag mig egentligen inte som en påskprydnad, den har redan gjort tjänst som lökgömma på köksbordet i flera veckor och får nog behålla det jobbet ett tag till, tror jag. Både vit, gul och röd lök tar den hand om på ett förtjänstfullt sätt.
Denna vecka blir det alltså en pippi om dagen, det är nedräkning till påsk!

Copyright Klimakteriehäxan