lördag, januari 21, 2006

Om damers (och andra människors) ålder

Man frågar aldrig om en dams ålder. Det är en så gott som helig regel.
Däremot hindrar ingenting att man spekulerar fritt om samma dams ålder. Men även i den situationen gäller det att tänka sig för.
Satsa i underkant om du misstänker att damen i fråga är inom hörhåll. Lyckas det kan du på långt håll se att hon växer, får klarare blick, större självkänsla. Du ligger bra till.
Har du lagt dig i ditt tycke rekordlågt, och vet att hon hör dig, är du illa ute om reaktionen blir den klart motsatta.
Somliga ser ju ändå alltid ut som 17, kan man då försöka försvara sig med, fast det är inte säkert att det går hem, det heller.

Men nog är det fascinerande det här med åldersfixeringen. Den börjar gruvligt tidigt och går igenom olika tydliga faser.
Fråga den nyblivne fadern hur gammal bebisen är, och han svarar snabbt:
-Tre och en halv vecka i dag.
Fråga bebisen själv något år senare, och en knubbig barnahand flyger i luften med ett oklart antal fingrar spretande.
-Tå å ett hajft, säger barnet.
-Jaha, och hur många år blir du nästa födelsedag då? undrar den vänliga tanten.
Upp flyger handen igen, med alla fingrar i luften, och ungen jublar förväntansfullt:
-Måååånga!

Sedan fortsätter jakten på de viktiga åren.
Sexis.
Första klass.
Tioårsdagen, en JÄMN födelsedag.
Debut som tonåring.
På det stadiet höjer människan gärna sin ålder ett snäpp.
-Snart 14, säger den som nyss fyllt 13, med hopp i rösten.

Så närmar sig 15-årsdagen, med mopedtillstånd och barnförbjudna filmer på bio.
En bekant drar sig till minnes hur han skulle gå på sin första förbjudna film, och hur han förberedde sig på att säga att han faktiskt var 15, vilket han naturligtvis inte var.
Men när frågan kom var det inte ”Hur gammal är du?” som han hade förberett sig på.
I stället fick han frågan:
-När är du född?
Då gick det i baklås.
Stammande fick han till sist fram ett:
-Eeeeöööö…. Nittonhundrafe… femton….
Men att den fjunige pojken skulle ha närmare till graven än till sommarlovet gick inte biovaktmästaren på. Det blev ingen film den kvällen.

18 är nästa riktmärke, myndighet, körkort, rösträtt, alkohol. Den dagen vill också många ta ut i förskott.
20 blir inledningen på den räcka jämna födelsedagar som omgivningen tenderar att värdera mer än andra milstolpar i livet. Nu kan svaret på frågan om ens ålder variera båda uppåt och neråt allt efter sinnesstämning, situation och behov.

Men visa mig den 37-åring som inte är 37 fortfarande kvällen innan 38-årsdagen. Kanske blev det ingen 30-årskris – den är inte obligatorisk! – men att 40 kryper närmare brukar kännas, fast det skrämmer lång ifrån alla.
40-årsdagen har blivit het som festdag på senare år. Monica Zetterlund höll på sin tid ett riktigt brakkalas så dags i livet, med motiveringen att man vet ju aldrig om man fyller 50, så varför vänta?

50 har varit stort i evigheter. Min morfar var en av många som fick käpp med silverhandtag när han fyllde ett halvt sekel, men så är det väl också mer än ett halvt sekel sedan dess.
60 är mer komplicerat, bjuder på färre kalas, färre tidningsnotiser.
I centralamerikanska tidningar kan man stöta på ett fantastiskt uttryck för jämna födelsedagar, för där skriver man helst inte ut de 50 åren heller. Festföremålet ”har långa borddukar” heter det – om dukarna är längre ju högre antalet år är framgår inte…

50+ kan man kanske vara livet ut om man känner för det.
Pensionärer dyker numera upp i varierande åldrar, då ekonomiska förmåner får kompensera för att man måste deklarera sin status som ”gammal”.
-Jo, jag har fyllt 62, medger gränsöverskridaren, som vid det laget lika väl kan vara 67.

Men sedan, som genom ett mirakel, är vi tillbaka i barndomen.
80-åringen som klarar sig själv är ”duktig”. 90-åringen utan rollator likaså.
Och efter 100-årsdagen blir veckor och månader intressanta igen.
”Avled vid en ålder av 101 år och fyra månader” kan det stå i tidningen.
Eller hur en pigg tant, 102 och ett halvt år gammal, gett sig ut på en jordenrunt-resa.

Vi räknar helt enkelt alldeles för mycket år, månader, rentav veckor.
För den viktigaste slutsatsen har ju ändå Hasse Alfredsons pastor Jansson myntat:
”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.”
I det perspektivet blir åren mindre intressanta.
Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Japp...Hasse och Tage är aldrig fel.
    Sen är man ju inte äldre än man känner sig :O)

    SvaraRadera
  2. Heh, bra skrivet! "Nittonhundra... femton" - hahaha!

    SvaraRadera
  3. Anonym12:40 em

    Det där med biobesök hände mig. Jag hade lånat en jättestor överrock och försökte se så gammal ut som möjligt. Fick frågan om ålder och sen när jag fyllt år.
    Sex..ti..sjätte februari stammade jag fram. MEN JAG KOM IN!!

    SvaraRadera
  4. Anonym1:10 em

    Håller helt med.
    En tanke i förlängningen av detta: Kanske borde jobbansökningar avidentifieras inte bara när det gäller härkomst utan även ålder?

    SvaraRadera
  5. Anonym4:45 em

    Kände igen de där du skrev Snart 14, säger den som nyss fyllt 13. Min systerdotter som just fyllt 3 sa att hon var 4 snart, här går de undan må ja säja. En annan önskar den kunde stanna i den åldern man är i och leva så sen :) men de går ju inte.

    SvaraRadera
  6. Men då finns ju repliken som man alltid kan ta till i födelsedagstider: Alternativet till att bli ett år äldre är sämre... Oscar Wilde????

    SvaraRadera