fredag, januari 06, 2006

Liten frys - mycket filé

Vad ska vi äta?
Den evigaste av alla eviga frågor dyker ofelbart upp framåt middagstid, om inte förr.
Högen med urrivna men osorterade och garanterat oprövade recept på nya s k spännande maträtter kan enstaka gånger inspirera, om man bara orkar bläddra lite.
Men alldeles för ofta kammar jag noll, både i minnet, i den vanligaste kokboken och i den där hopplösa kökkenmöddigen av dammiga tidningsklipp. (Ja ni vet ju redan att jag är receptoman. Dessutom en som då och då drabbas av kökströtthet.)

-Ta nåt ur frysen, säger folk ibland lite käckt när man bekänner sin idétorka.
Då menar de oftast något halvfabrikat eller rent av en alldeles färdig rätt för mikron eller ugnen.
Produkter som ligger i fåniga plastskålar med en stor pappkartong runt om.

Sådana finns inte i min frys. Får omöjligt plats, sedan hjälper det inte om paketet heter ”Feel good” eller ”Bli smal” eller möjligen ”Nyckeln till ett friskare liv”.
Jag har nämligen en alldeles osedvanligt liten frys, en som är proportionerad för ett ensamhushåll eller möjligen, möjligen ett liv i tvåsamhet utan matintresse.

Vi har bott i den här lägenheten i snart tjugo år, och när vi flyttade in var köket nytt. Frysen var förstås lika liten då som nu, bara nyare. Och inte bygger man väl om ett helt kök som ändå är väldigt fräscht – bara för att frysen är i minsta laget?
Alltså har vi samma frys kvar.
Den är ständigt till brädden fylld med livets nödtorft. Det som ska rädda en ur den eviga ”vad-ska-vi-äta-knipan”.

Och har man liten frys stavas livets nödtorft så här:
F. I. L. É.
Fyra bokstäver som räddar en köksarbetare med idébrist.
Först och främst kycklingfilé. Hönsfarmarnas gåva till varje kock, amatör som proffs. Kan varieras i evighet, passar till allt: potatis, pasta, ris, i sallad, i paj. Ofta på extrapris – jag har för vana att köpa färsk och frysa in själv, inbillar mig att jag eventuellt betalar för mindre insprutat saltvatten då.

Sedan har vi den goda och pålitliga kamraten fläskfilé, oftast av danskt ursprung. Också en frekvent extraprisvara som låter sig frysas för att tas fram när behovet uppstår. Har starka likheter med kycklingvarianten, det vill säga mängder av variations- och kombinationsmöjligheter föreligger.

Till fest äter vi gärna oxfilé. Finns det sådan där det står ”ursprungsland Brasilien” i köttdisken slår jag till. Superbra, alltid. Och jättebilligt om man jämför med den svenska.
Lammfilé är också festmat.
Ett par gånger har jag testat strutsfilé, men lika lite som kalkonfilé var det värt de extra kronorna – strutsen smakar ungefär som oxe och kalkonen är till förväxling lik en vanlig kyckling.
Torskfilé, en gång fattigmansmat, nu med dragning åt lyxhållet, hör också hemma i min frys, liksom laxfilé, som dock får behålla skinnet tills det är dags för pannan.

Gemensamt för
dessa proteinkällor är i alla fall att man använder rubb och stubb när maten väl ska tillredas. Alltså maximalt utnyttjande av utrymmet i den trånga frysen. Om man packar med eftertanke går det att klämma in en påse wokgrönsaker, skivad bacon, lite bröd och en nödbit falukorv dessutom – falukorv är ju också filé, på sitt sätt…
Så långt är allt gott och väl och det går att hålla svälten från dörren. Men det blir väldigt tråkigt den dagen frysen lägger av – och man inte märker det.

I vårt fall hände det när vi var bortresta på två veckors sommarsemester. En snäll granne plockade post och vattnade krukväxterna, men det gjorde hon förstås inte varje dag. Döm om hennes behärskade förtjusning när hon på värt köksgolv ser en brunaktig sörja breda ut sig framför frysen.
Hon fick slänga allt, som luktade apa och dessutom naturligtvis var uräckligt att hantera över huvud taget.

Och vad var det då hon fick slänga?
Jo filé. Ox-, kyckling-, fläsk-, ja till och med kalkonfilé hade jag den gången. Rätt mycket av varje sort, dessutom – det hade väl varit extraprisfest på Ica.

Visste ni att man på försäkringsbolagen talar om ”filémissbrukare”?
Det var en sådan de trodde att jag var när jag gjorde skadeanmälan och åberopade hemförsäkringen.
”Filémissbrukare” är sådana som till vardags har frysen full med billigt rostbröd, lite Hemglass och blåvita fiskpinnar. Men när något går sönder och allting blir förstört, då hävdar försäkringstagaren att det faktiskt bara fanns filé i frysen. Fin filé, av bästa sort.

I vår frys var det en lampa som gått sönder och orsakade förödelsen. Jo, vi fick pengar från försäkringsbolaget. De tyckte väl att mängderna ändå var små – vi har ju trots allt en av marknadens minsta frysar.
Och jag är alltså fortfarande filémissbrukare.
Om inte av födsel, så i alla fall av ohejdad vana.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Håller med filé är gott i alla former...
    det äts massor här och till vissas förskräckelse även från Uruguay, Brasilien mm Jag hävdar ju då alltid att vi inte ska prata med den....

    SvaraRadera
  2. Filé är godis! Å jag struntar i vilket land det kommer från! Håller med Malin,, jag skall inte snacka med dom!
    Kan du inte skaffa en fristående liten frys? Om du behöver mer frys, vill säga.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker då rakt inte heller att det har någon betydelse från vilket land filén kommer, överlever brasilianarna det så gör säkert vi det också.
    Vi äter ofta olika filér, dock inte falufilé, det är inte populärt i den här familjen...tyvärr ;o)

    SvaraRadera