tisdag, juli 31, 2007

Vad ska mamma betala?

Det där begreppet curlingförälder, det är inte en etikett som bara går att skala av när ungarna passerat 18-årsdagen och blivit myndiga.
Försök får ni se hur lätt det är!

Vi står just inför minstingens 19de födelsedag. Hon vill ha snygga kläder, bra make up-prylar, balla skor, modern teknik, lite lyx och allmän guldkant på tillvaron. Så ser önskelistan ut.
Klandra det den som kan. Jag kan det inte, jag har ju ungefär samma önskemål själv.
Men det finns en stor skillnad: jag betalar med pengar som jag egenhändigt arbetat ihop.

Våra tonåringar har nog nästan undantagslöst mer utgifter än inkomster. Sommarjobb, korttidsvikariat, inhopp räcker inte särskilt långt. Barnbidraget har upphört. Studielånet räcker sällan för den som har ett sådant.
Då uppstår frågan: hur länge ska mamma (föräldrarna) stå för mellanskillnaden? Hur långt ska ens ekonomiska välvillighet sträcka sig? Ska de bo och äta gratis tills de flyttar?

Förr eller senare måste den yngre generationen axla sitt eget ansvar. Klara av att betala sina kostnader själv.
Hjälper vi dem genom att fylla i hålen nu – eller ger vi dem helt enkelt sämre förutsättningar att ta hand om sin egen budget?

Budget, förresten. Det ordet är väl i det närmaste okänt. ”Skriv kassabok och gör upp en budget” sa de vuxna när jag började jobba. Kassaboken blev inte långvarig och budgeten aldrig fäst på papper, men trots allt fick jag ordning på mina pengar så småningom. Fast visst fick jag en del hjälp hemifrån – ganska ofta lite lagad mat, en extra slant någon enstaka gång.
Av min allra första lön fick jag ut 459 kronor och jag bodde för 150, så några riktiga utsvävningar kunde det inte bli tal om.

Vi var några föräldrar med så-gott-som-vuxna ungar som började jämföra våra sätt att hantera den nya situationen.
Det visade sig, att barnen fortfarande gärna känner sig som våra barn när det gäller att få saker betalda – men att de envist hävdar sin självständighet när det gäller det mesta som gäller livet i övrigt.
Och det visade sig också att vi samfällt saknade en glasklar idé om hur man bäst hanterar detta.

Visst vill man ju gärna fortsätta att vara den där bussiga mamman som glatt betalar en tröja för ett par hundralappar eller biljetten till filmen alla ”måste” se när ungens börs gapar tom.
Men i längden är det kanske bättre att låta bli.
Fast försök att få telningen med på det resonemanget!
Just födelsedagen är kanske i alla fall fel valt tillfälle...

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

  1. Jag har också svårt för det där... fast för mig handlar det mer om att de kommer hit och bor och äter - olika långa perioder... och jag har inte mage att ta betalt. Visst - de "hjälper till"... diskar/går ut med sopor/hänger tvätt. En gång... "jag har ju ...etc"

    SvaraRadera
  2. anonym med curlingeksem4:13 em

    Om man snart fyller nitton och har litet utbildning ska man väl kunna ta hand om sig själv. Eller flytta till något annat ställe som är mer fördelaktigt? Kanske föräldrarna ska flytta med för säkerhets skull (korttidslån och hemlagat)- eller vidga sina egna vyer......

    SvaraRadera
  3. kulsprutan9:14 em

    Jag hade aldrig klarat av mina försenade högre studier utan ekonomisk hjälp från andra familjemedlmmar - inkluderat mamma självklart - men hoppfullt betalade jag tillbaks det så småningom - på det ena eller andra sättet. Varför ska man inte hjälpa till när man kan. Det är inte alltid lätt när man inte hunnit ta ett steg upp på lönetrappan. Tack, Mamma och ni andra också!

    SvaraRadera
  4. Oj, undrar om curlingeksem är väldigt smittsamt, eller ärftligt rent av? Vet inte vid vilken ålder det började klia på dej, kära Anonym, men i dagens läge är studentexamen inte mycket att komma med på arbetsmarknaden. Och bostadssituationen ser ut som den gör - tror inte att det blir så mycket enklare om vi flyttar allihop! :-))
    Jag säger nog som Kulsprutan: man får vara tacksam att man kom på egna fötter ganska snart. Men jag tror vägen dit är längre nu än när vi skulle ta klivet ut.

    SvaraRadera
  5. Det är OK att hjälpa till ekonomiskt tycker jag, men självklart ska den som får det stödet bidra på alla de sätt den personen kan. Om de bara vill drälla omkring, vaka om nätterna, sova om dagarna och leva som om de bodde på pensionat med "all inclusive" så funkar det inte.

    SvaraRadera
  6. Svåra saker, jag har svårt att ta "hyra", men sommarjobben har gjort att våra ungdomar betalat sina nöjen och kläder själva, sedan många år.. Hemtjänst behöver folk, alla helger året om, helst på julafton och nyår.

    Studielån är värre och sämre nu än på vår tid, man måste betala tillbaka, även om man är arbetslös, det är tuffa tider. Några lägenheter finns inte heller.

    SvaraRadera
  7. (Dessutom äter de ju ganska ofta hos flickvännen :)

    SvaraRadera
  8. Tiderna är inte riktigt såna som i vår tid, tuffare nu.

    SvaraRadera