måndag, september 21, 2009

Nalle fick stanna hemma

I veckans Bildligt talat bidrog jag med ett foto på den sovande björnen. Då skrev jag också, att en text om denne högt älskade familjemedlem skulle komma. Här är den.
Nalle fick inte följa med till Norge.
Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?

Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?

Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.

Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!

De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.

När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.

Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.

Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.

Copyright Klimakteriehäxan

11 kommentarer:

  1. Faktiskt en jättesöt historia. Och jag brukar också snusa lite försiktigt på nåt i barnens rum när längtan blir för stor.

    SvaraRadera
  2. Jättegullig nallehistoria!

    Modigt gjort att flytta till Norge. Känns säkert mer som separation än när mina flyttade... 1,5 mil resp. 4,5 mil bort.

    SvaraRadera
  3. När barnen flyttar långt hemifrån, känns det tungt i början.
    Min dotter flyttade 50 mil och jag tyckte det var i världens ände.
    Men nu efter 11 år börjar jag vänja mig.

    SvaraRadera
  4. Mmm gilar den här historien.
    En älskad nalle........
    Ha det gott

    SvaraRadera
  5. Vilken fin historia. Nu får Nalle trösta dig istället...:-)

    SvaraRadera
  6. Anonym10:50 fm

    Undrar om dottern förstår att mamma kanske behöver Nalle mer just nu......

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  7. Vilken underbar historia om Nalles liv tillsammans med din dotter.

    Här har vi också nallarna kvar efter sönerna som har flyttat ut. De trivs bra här tillsammans med mina nallar.

    Mitt barnbarn fick sin nalle på sin första julafton. Den har också en speciell historia, inköpt och beställd i London på Harrods. Väntetiden var lång...nästan som en graviditet. Han hette egentligen Oscar....men döptes om till Clifford....han skulle ha ett engelskt klingande namn tyckte de.
    Lillan älskar sin Clifford och han sover med henne varje natt.
    :-)

    SvaraRadera
  8. http://tankevagor.blogspot.com/2008/12/frsta-julen.html

    Minns du? Du var uppmärksam och såg att han blinkade med ögat den lilla charmören till nalle? ;-)

    SvaraRadera
  9. Alla gillar en gullig nalle, eller hur? :-)
    Londongirl, Clifford är jättefin, har tittat på honom nu nästan ett år efteråt! (och skrev kommentar nr 40!!!)

    SvaraRadera
  10. Anonym9:18 em

    En underbar historia och den nallen är verkligen berest.

    Speciellt gillade jag delen om hur han kom in i ert liv för första gången.

    Tur att du har kvar honom när längtan blir för stor, visst är det bra med skype och allt annat men den fysiska kontakten behövs.

    Jag har lite kläder av lilleman som jag brukar ta på mig. En keps samt en träningströja som jag fått av honom i somras när han var hemma och gick igenom efterlämnade kläder, då tänker jag på honom.

    /Avsändare Margareta

    SvaraRadera
  11. Vilken rörande och söt historia om Nalles liv hos er. Dottern tycker säkert att det är skönt att du tar så väl hand om honom:)
    Må så gott!

    SvaraRadera