Längre liv för virkat mode

Det är en alldeles modern, nyutkommen tidning som erbjuder beskrivningen: virka ditt finaste sommarplagg, en topp eller, om du gör den längre, en klänning!

För många år sedan gjorde jag just det. Hade tillverkat två virkade bikinis med framgång, en grön och en brun. Den senare var rätt snålt tilltagen, precis som Damernas värld påbjöd. Båda var riktigt fina och man kunde till och med bada i dem, och jag fick många vänliga kommentarer. Kanske var det det som startade projekt Virkad Klänning.

Jag köpte vitt bomullsgarn och satte igång – detta var på den tiden då jag hade flinka fingrar som faktiskt tillverkade en hel del olika saker i textila material. Något mönster att gå efter hade jag inte. En av bikinibehåarna fick stå för ringningen, axelbanden breddade jag lite, men i övrigt blev den rätt lik, i fasta maskor. Jag hade skapat ett klänningsliv, helt enkelt. Sedan kom det till kjolen, som alltså började högt upp, empirlinje brukar det heta.

Jag gjorde stolpar och luftmaskor, virkade "sidledes" och fick ihop en kjol, inte särskilt lång förstås – det var 70-tal och kortkort över lag. Klänningen blev klar, sommaren kom, jag skramlade ihop lite solbränna och bytte om.
Mor min såg tämligen förskräckt ut. Skulle jag gå ut så där? Ja, det skulle jag.
Pojkvännen såg glad ut, eftersom jag skulle gå ut så där, med honom.
Själv såg jag med största säkerhet också glad ut, eftersom jag dels hade fått klänningen klar, dels sett tydlig uppskattning i ögonen på dåtidens drömprins.

Men även en häftig virkad klänning blir en vacker dag något man inte längre vill använda. Min hamnade i en låda, det gick förstås inte att slänga så många timmars handarbete hur som helst. Vet inte hur lång tid som gick innan jag fick syn på den igen, men många år var det, för jag hade just blivit mamma.
Just då var min kropp inte lämplig att stoppa in i en tajt och lite glest virkad sak med djup urringning. Men jag kom på vad det faktiskt var läge för. Med några raska grepp skilde jag kjolen från den behåliknande överdelen och skred till verket.

Av överdelen blev det ett par riktigt rejäla grytlappar, sådana som faktiskt skyddar mot brända fingrar. Och av den gallervirkade kjolen då? Jo, det krävde visserligen lite mer merarbete (grytlapparna virkade jag bara kant runt) men är man inspirerad går det fort och lätt. Jag la till ett mönster i två blå färgtoner så att den korta kjolen så att säga blev lite längre. Och sedan var det bara att sätta en uddkant runt och voilá: min förstfödde hade fått en alldeles egen babyfilt!

Den där bomullsfilten ligger nu i en alldeles speciell låda. För min känsla är den här gången ännu starkare än förra: det går förstås inte att slänga så många timmars handarbete hur som helst. Om jag skulle få barnbarn (men kom för all del ihåg: ingen brådska för min skull!) så kanske en liten specialdesignad babyfilt kan komma till pass? Man behöver ju inte berätta att den från början var en utmanande miniklänning som satt på farmor/mormor, eftersom det möjligen skulle kunna sprida viss förstämning i den yngre generationen. Och för den virkglada som skapar en klänning i dag kan det kanske vara bra att veta att den kan få ett längre, om än inte evigt, liv.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Blev du virksugen? Mönstret publicerades i Allers, förra veckans nummer tror jag att det var!