Veckans mening – om den viktiga bokstaven O

Gustaf Fröding är en av få poeter som jag lärt mig uppskatta. Värmlänning av "fin" familj men med brokigt förflutet, legendariskt misslyckad som kvinnotjusare men mycket älskad som folklig skald med både djup och humor. Han var tämligen ointresserad av att gå i skola men skrev ändå in sig vid universitetet i Uppsala efter tiden i gymnasiet. Mer studiemotiverad blev han inte, men däremot gick han med liv och lust in för studentlivet, nationsfesterna, suparna och de galna påhitten. Sina ärvda pengar slarvade han bort. När nu det dök upp en bok om Frödings stormiga och mytomgivna ungdomsår, "Dä kvetter" (Det kvittar) av litteraturprofessorn Johan Svedjedal, slog jag till och köpte den. Nu har jag ju inga erfarenheter av den sortens studentliv, framför allt inte som det såg ut på 1880-talet, men jag blir mer "bekant" med min idol ... som under sju terminers akademiska studier klarade av en enda tenta ... nåja, det gick ju bra för honom ändå, som journalist och, så småningom, folkkär författare. På vägen dit omgav han sig förvisso med många vänner. Ibland kärvade relationerna, men de kunde också repareras, Vilket Svedjedal beskriver med följande fina bild, alltså Veckans mening:

Som i så många studentvänskaper lösgör sig o:et i ordet ovänner, rullar ner i Fyrisån och flyter bort.

Copyright Klimakteriehäxan