Tack för alla skratt!

Patricia Routledge 1929-2025

Hon var en kvinna som verkligen fått mig att skratta. I rollen som Hyacinth Bucket blev hon helt enkelt världsberömd. Kvinnan med blomnamnet var huvudperson i den brittiska långköraren "Skenet bedrar" (Putting Up Appearances). 

Som en av de två brevskriverskorna i BBC Radios underbara "Ladies of Letters" (sändes i hela tretton år!) var hon också helt oemotståndlig, jag har den kompletta serien på cd och har skrattat mig nästan sjuk under lyssningen! Blev också en tv-serie, och i botten ligger en bokserie skriven av Carole Hayman och Lou Wakefield. 

Det är något med tajmingen, med att kunna låta som en förnärmad och grymt orättvist samt missförstådd tant som gör att hon hanterar liknande roller med bravur. Patricia Routledge kunde leverera repliker så att de verkligen gick hem, man hörde alla undertonerna, alla ironierna även om de var relativt milda ... ett visst mått av igenkänning kanske också kunde dyka upp ...

Dame Patricia Routledge – jo hon adlades av drottning Elizabeth – spelade förstås fler roller, bl a i musikaler i Storbritannien, och Broadway-debut gjorde hon också på 1960-talet, Men det var framför allt tv-publiken som kunde njuta av henne i decennier.

Nu har denna stjärna slocknat. En månad före sid 95-årsdag skrev hon den text ni strax kan läsa här - vid sin död hade hon hunnit fylla 96. Hon delger helt enkelt sin omvärld hur hon hanterat att bli äldre, och hon har gjort det på ett sätt som manar till efterföljd! Läs!

“I’ll be turning 95 this coming Monday. When I was younger, I often worried I wasn’t good enough —that I’d never be cast again, that I’d disappoint my mother. But these days begin in peace and end in gratitude.”

In my forties, my life finally began to make sense. Before that, I’d performed steadily — provincial stages, radio plays, West End productions — but felt somewhat lost. I was searching for something within myself, a home I hadn’t yet found.

At 50, I took a television role that many of you would later know me by — Hyacinth Bucket from Keeping Up Appearances. I thought it would just be a minor role, a brief moment. I never expected it to become beloved across the globe. That character taught me to embrace my quirks and quietly healed something deep within me.

At 60, I started learning Italian — not for my career, but simply so I could sing opera in its native tongue. I learned the gentle art of living alone without loneliness, reading poetry aloud each night — not to perfect diction, but to soothe my spirit.

At 70, I returned to Shakespearean theatre, a place I once thought I’d aged out of. This time, there was nothing to prove. I stepped onto those legendary boards with calmness. The audience felt that serenity. I had stopped performing; I was simply being.

At 80, I discovered watercolor painting. I painted flowers from my garden, nostalgic hats from my youth, and faces glimpsed on the London Underground — each painting was a silent memory made tangible.

Now, at 95, I write letters by hand. I’m learning the simple joy of baking rye bread. I still breathe deeply each morning. Laughter remains precious, though I no longer feel the need to make others laugh. Quietness is sweeter than ever.

I’m writing this today to share something simple and true:

Growing older isn’t a final act — it can be life’s most exquisite chapter if you allow yourself to bloom once more.

Let the years ahead be your treasure years.

You don’t have to be perfect, famous, or adored.

You only need to be present — fully — for the life that’s yours.

With warmth and gentle love,

— Patricia Routledge

Tack för alla skratt du bjudit på genom åren, Patricia. Det här "avskedsbrevet" som jag trillade över på Facebook är ett under av klokhet, så tack för det också! Vila i frid!

Copyright Klimakteriehäxan