Min samling av vårtecken växer. Vilken dag som helst är den komplett.
Onsdagens skörd är inte dålig – eller vad sägs om följande:
Två sportbilar kör nedcabbat.
Blommande gul svalört, en riktig påskmatta, lyser i en trädgård i Bromma.
Utslagen forsythia finns i Berzelii Park.
Och flera uteserveringar står klara att ta emot hungriga och törstiga, som helst intar födan i solen. Eller åtminstone utomhus.
Lägg därtill att jag fyndat ett par blommiga boots. Hur coola som helst!
Jag behöver snart inte samla fler bevis för att vi kommit in i en ny årstid!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 12, 2006
tisdag, april 11, 2006
Nä men hallå, Linda Skugge!
För någon liten vecka sen bekände jag att jag nog faktiskt tillhör Linda Skugges Fan Club.
Min entusiasm uppstod när jag läste hennes ”Lilla ångestboken”.
Men nu blir jag kanske tvungen att ompröva mitt medlemskap.
Nog för att jag blivit pådyvlad ett och annat förr – ni minns kanske hur jag blev Klimakteriehäxan? (allra första posten längst ner i arkivet berättar den historien).
Jag har heller inte hymlat med att jag tillhör gänget som är 50+. Vilket betyder att tio år har gått sedan jag blev 40+.
Nu öser Linda, 32, galla över 40+. I en krönika som jag upptäckt först nu.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Vi konsumerar alltså (enligt Linda) för mycket lådvin, går barfota alldeles i onödan, köper trendiga kläder som kräver yngre ansikten och, helst, mindre rumpor.
Vi ser ut som julgranar (oklart om hon menar före eller efter barrningen).
Vi säger att vi ska Ta Ett Glas Vin och framhåller det som den enda goda livet har att bjuda.
Vi är helt enkelt skittrista, hela bunten.
Påstår Linda. Ja, hon skriver inte ordet ”skittrist” men det står mellan raderna, tydligt och klart.
Nog vore det väl intressant för henne att bli bekant med några representanter för 40+. Märk väl, jag säger inget om oss riktigt gamla, alltså 50+, det kan kanske bli för mycket. För djärvt.
Men Linda, se dig om.
Det måste finnas någon, en granne, en kollega, en släkting som fyllt 40 och kan få dig att om inte helt tänka om så i alla fall medge att inte precis samtliga som passerat 40-strecket kan dras över en kam – eller ännu hellre puttas rakt ut över ättestupan.
Du har ju bara åtta år dit. Tiden går fort… fortare än du anar!
Copyright Klimakteriehäxan
Min entusiasm uppstod när jag läste hennes ”Lilla ångestboken”.
Men nu blir jag kanske tvungen att ompröva mitt medlemskap.
Nog för att jag blivit pådyvlad ett och annat förr – ni minns kanske hur jag blev Klimakteriehäxan? (allra första posten längst ner i arkivet berättar den historien).
Jag har heller inte hymlat med att jag tillhör gänget som är 50+. Vilket betyder att tio år har gått sedan jag blev 40+.
Nu öser Linda, 32, galla över 40+. I en krönika som jag upptäckt först nu.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Vi konsumerar alltså (enligt Linda) för mycket lådvin, går barfota alldeles i onödan, köper trendiga kläder som kräver yngre ansikten och, helst, mindre rumpor.
Vi ser ut som julgranar (oklart om hon menar före eller efter barrningen).
Vi säger att vi ska Ta Ett Glas Vin och framhåller det som den enda goda livet har att bjuda.
Vi är helt enkelt skittrista, hela bunten.
Påstår Linda. Ja, hon skriver inte ordet ”skittrist” men det står mellan raderna, tydligt och klart.
Nog vore det väl intressant för henne att bli bekant med några representanter för 40+. Märk väl, jag säger inget om oss riktigt gamla, alltså 50+, det kan kanske bli för mycket. För djärvt.
Men Linda, se dig om.
Det måste finnas någon, en granne, en kollega, en släkting som fyllt 40 och kan få dig att om inte helt tänka om så i alla fall medge att inte precis samtliga som passerat 40-strecket kan dras över en kam – eller ännu hellre puttas rakt ut över ättestupan.
Du har ju bara åtta år dit. Tiden går fort… fortare än du anar!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 10, 2006
Nu ÄR det vår!
I helgen kom de ut. Cyklarna. Och vårjackorna.
Ungarna snirklar runt på gården på nya tvåhjulingar. Som tur är har de hjälm, för färden ser allt annat än stadig ut. Men så är det väl första gången, i alla fall för säsongen. Och för den som liksom jag samlar på vårtecken är detta ännu ett välkommet inslag.
Regnet och vinden har gjort ett bra jobb med snön. Isen ser riktigt rutten ut och är landlös långa sträckor. En svan simmar i den smala springan. Sopmaskiner jagar grus på trottoarerna och shorts och axelbandslöst fyller skyltfönstren. Till och med meteorologerna verkar lite optimistiska: efter denna evigt långa, mörka, kalla, snötyngda vinter kryper termometerns kvicksilver upp över nollan, hela dygnet.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med eftertryck: Äntligen!
Fast i sanningens namn måste medges att även våren har sina mörka sidor. Ta till exempel det icke upplockade hundbajset, nu tinat till en stinkande smörja. Bortkastat godispapper och en och annan snusdosa ligger på marken som bevis för den gamla devisen att allt som göms i snö kommer upp i tö. Hopknycklade öl- och läskburkar som ingen orkat ta med sig till återvinningen glimmar visserligen i solstrålarna, men vackert är det inte ändå. Varför skäms ingen?
Det som snart ska bli grön gräsmatta är fortfarande smutsgrått, liksom överdraget av ett tjockt lager dammig spindelväv. Kylan, tjälen, sitter kvar i jorden, det är långt kvar tills det känns inbjudande att ordna en liten picknick. Smutsigt smältvatten stänker kring alla sorters hjul och gummisulor och skapar prickmönster på kläderna, prickar av icke-trendig sort, som är svåra att få bort i tvätten.
Semlorna verkar ha försvunnit, vi har väl hunnit tröttna eftersom de numera dyker upp redan dagarna efter jul. Men krokusen strålar gul och blå intill väggen. Koltrasten är här. Snödropparna är det full fart på. Inne lyser påskliljorna, ett fynd: trettio stycken för tjugo kronor. Snart finns de där ute också.
Jag väljer att helt bortse från snöyran i morse. Den är bortglömd, förlåten, spåren försvunna.
Det är vår.
Tack och lov.
Copyright Klimakteriehäxan
Ungarna snirklar runt på gården på nya tvåhjulingar. Som tur är har de hjälm, för färden ser allt annat än stadig ut. Men så är det väl första gången, i alla fall för säsongen. Och för den som liksom jag samlar på vårtecken är detta ännu ett välkommet inslag.
Regnet och vinden har gjort ett bra jobb med snön. Isen ser riktigt rutten ut och är landlös långa sträckor. En svan simmar i den smala springan. Sopmaskiner jagar grus på trottoarerna och shorts och axelbandslöst fyller skyltfönstren. Till och med meteorologerna verkar lite optimistiska: efter denna evigt långa, mörka, kalla, snötyngda vinter kryper termometerns kvicksilver upp över nollan, hela dygnet.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med eftertryck: Äntligen!
Fast i sanningens namn måste medges att även våren har sina mörka sidor. Ta till exempel det icke upplockade hundbajset, nu tinat till en stinkande smörja. Bortkastat godispapper och en och annan snusdosa ligger på marken som bevis för den gamla devisen att allt som göms i snö kommer upp i tö. Hopknycklade öl- och läskburkar som ingen orkat ta med sig till återvinningen glimmar visserligen i solstrålarna, men vackert är det inte ändå. Varför skäms ingen?
Det som snart ska bli grön gräsmatta är fortfarande smutsgrått, liksom överdraget av ett tjockt lager dammig spindelväv. Kylan, tjälen, sitter kvar i jorden, det är långt kvar tills det känns inbjudande att ordna en liten picknick. Smutsigt smältvatten stänker kring alla sorters hjul och gummisulor och skapar prickmönster på kläderna, prickar av icke-trendig sort, som är svåra att få bort i tvätten.
Semlorna verkar ha försvunnit, vi har väl hunnit tröttna eftersom de numera dyker upp redan dagarna efter jul. Men krokusen strålar gul och blå intill väggen. Koltrasten är här. Snödropparna är det full fart på. Inne lyser påskliljorna, ett fynd: trettio stycken för tjugo kronor. Snart finns de där ute också.
Jag väljer att helt bortse från snöyran i morse. Den är bortglömd, förlåten, spåren försvunna.
Det är vår.
Tack och lov.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 09, 2006
(Sön)Dagsnoterat
En fin sak med söndagar är att man har lite extra tid att ägna åt dagstidningarna, som dessutom är tjockare än till vardags.
Och när man är färdigläst kan det hända att ett och annat stannar kvar i minnet. Som till exempel detta:
ALIBI TILL SALU
Har du planer på att hoppa över de äktenskapliga skaklarna? Jättesugen på en ny sexpartner? Eller vill du fortsätta en gammal älskare-älskarinna-relation, men kanske under lite nya former?
Du kan köpa dig ett vattentätt (?) alibi. Sedan är det bara att sätta planerna i verket.
I England heter tjänsten FakeAlibi.co.uk, i USA AlibiNetwork.com.
För en klart överkomlig penning kan man få en inbjudan som ser ytterst äkta ut, till en konferens som förefaller grundmurat tråkig. Och sedan viftar den som tänker sig ut på äventyr lite nonchalant med sin inbjudan under näsan på sin partner, som snabbt tillstyrker.
-Res du, det där verkar så trist så det är säkert viktigt.
Redan för sju veckor sedan hade den brittiska alibi-servicen haft 21 000 nöjda kunder. Och tro nu inte att det bara är karlar som köper sig en täckmantel för en sexutflykt – hälften av kunderna är kvinnor. Kvinnorna har dessutom ofta själva planerat sitt alibi och behöver bara skaffa ”bevisen”, medan männen köper en paketlösning med både idé och bevis. Normalpris: 50 pund (ungefär 750 kronor) men kan förstås bli betydligt dyrare om omständigheterna är extra komplicerade.
Man kan läsa om detta i en bilaga till dagens Aftonblad. Men tro inte att en AB-reporter hittat detta själv. Vad som inte står i AB är att hela storyn, fast mycket roligare skriven, fanns i brittiska Independent söndagen den 19 februari.
HEPBURN SNYGGAST AV ALLA
Audrey Hepburn har vunnit en omröstning om vem som är världens genom tiderna vackraste kvinna, skriver DN.
Lilla späda Audrey blev het någon gång på 50-talet. ”Prinsessa på vift”, en av hennes mest berömda filmer, har gått på svensk teve flera gånger, ”Frukost på Tiffanys” likaså.
Så där ja – sträck på er alla ni tjejer i storlek 34, med rådjursögon och rejäla, mörka ögonbryn. Sörj inte längre de bröst ni aldrig fick. Inse i stället att ni liknar världens vackraste!
Och ni silikonstinna bystdrottningar som tokshoppat när det var extrapris på botox – släng er i väggen. Men gör det försiktigt, för all del, så att inte de falska brösten exploderar. De har ju ändå varit rysligt dyra i inköp.
Vi andra, mittemellan-typerna, vi får harva på som vanligt.
”Hel och ren under” är ju på sätt och vis också ett skönhetsideal.
TRAFFICKING - PÅ SVÄRMORSVIS
Dottern är på väg mot påskfjällen tillsammans med pojkvännen. De har en ganska lång tågresa framför sig innan skidbackarna brer ut sig, vita, fina och nypistade, får man anta
Undrar om grabben sitter där och funderar på vad han skulle kunna få ut för mig på E-Bay medan han lyss till dunkandet i skenorna. En engelsman bjuder ut sin frus mamma för ett pund till hugade kunder på nätet.
Frågan är given: vad kan man ha henne till?
Tja, lite matlagning och städning, kanske tar hon hand om tvätten? Och tillhandahåller lite erotik om stämningen så påkallar?
Man kan ha en kvinna av svärmorstyp till mycket. Det kanske inte svärsöner tänker på.
Priset på E-Bay bör ha gått upp ordentligt.
JÖSSES FLICKOR - SEVÄRD TROTS ALLT?
Nya ”Jösses flickor - Återkomsten” hade premiär på Stockholms Stadsteater i går. Jag har känt stor tveksamhet inför experimentet. Men i dag är båda morgontidningarna lyriska.
Fast det finns avvikare, förstås. En kvinna jag känner såg genrepet, hon har liksom jag originalversionen i minnet som en total höjdare. Hon var inte lika entusiastisk som proffsrecensenterna – föreställningen tar t ex mer än fyra timmar, och det kan ge även de mest engagerade damer träsmak.
Efter tidningarnas hyllningar är jag ändå beredd att ompröva mitt tidigare beslut att inte se den nya versionen.
Kan jag, vill jag, törs jag?
Jag säger väl ja då. På alla tre frågorna. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Och när man är färdigläst kan det hända att ett och annat stannar kvar i minnet. Som till exempel detta:
ALIBI TILL SALU
Har du planer på att hoppa över de äktenskapliga skaklarna? Jättesugen på en ny sexpartner? Eller vill du fortsätta en gammal älskare-älskarinna-relation, men kanske under lite nya former?
Du kan köpa dig ett vattentätt (?) alibi. Sedan är det bara att sätta planerna i verket.
I England heter tjänsten FakeAlibi.co.uk, i USA AlibiNetwork.com.
För en klart överkomlig penning kan man få en inbjudan som ser ytterst äkta ut, till en konferens som förefaller grundmurat tråkig. Och sedan viftar den som tänker sig ut på äventyr lite nonchalant med sin inbjudan under näsan på sin partner, som snabbt tillstyrker.
-Res du, det där verkar så trist så det är säkert viktigt.
Redan för sju veckor sedan hade den brittiska alibi-servicen haft 21 000 nöjda kunder. Och tro nu inte att det bara är karlar som köper sig en täckmantel för en sexutflykt – hälften av kunderna är kvinnor. Kvinnorna har dessutom ofta själva planerat sitt alibi och behöver bara skaffa ”bevisen”, medan männen köper en paketlösning med både idé och bevis. Normalpris: 50 pund (ungefär 750 kronor) men kan förstås bli betydligt dyrare om omständigheterna är extra komplicerade.
Man kan läsa om detta i en bilaga till dagens Aftonblad. Men tro inte att en AB-reporter hittat detta själv. Vad som inte står i AB är att hela storyn, fast mycket roligare skriven, fanns i brittiska Independent söndagen den 19 februari.
HEPBURN SNYGGAST AV ALLA
Audrey Hepburn har vunnit en omröstning om vem som är världens genom tiderna vackraste kvinna, skriver DN.
Lilla späda Audrey blev het någon gång på 50-talet. ”Prinsessa på vift”, en av hennes mest berömda filmer, har gått på svensk teve flera gånger, ”Frukost på Tiffanys” likaså.
Så där ja – sträck på er alla ni tjejer i storlek 34, med rådjursögon och rejäla, mörka ögonbryn. Sörj inte längre de bröst ni aldrig fick. Inse i stället att ni liknar världens vackraste!
Och ni silikonstinna bystdrottningar som tokshoppat när det var extrapris på botox – släng er i väggen. Men gör det försiktigt, för all del, så att inte de falska brösten exploderar. De har ju ändå varit rysligt dyra i inköp.
Vi andra, mittemellan-typerna, vi får harva på som vanligt.
”Hel och ren under” är ju på sätt och vis också ett skönhetsideal.
TRAFFICKING - PÅ SVÄRMORSVIS
Dottern är på väg mot påskfjällen tillsammans med pojkvännen. De har en ganska lång tågresa framför sig innan skidbackarna brer ut sig, vita, fina och nypistade, får man anta
Undrar om grabben sitter där och funderar på vad han skulle kunna få ut för mig på E-Bay medan han lyss till dunkandet i skenorna. En engelsman bjuder ut sin frus mamma för ett pund till hugade kunder på nätet.
Frågan är given: vad kan man ha henne till?
Tja, lite matlagning och städning, kanske tar hon hand om tvätten? Och tillhandahåller lite erotik om stämningen så påkallar?
Man kan ha en kvinna av svärmorstyp till mycket. Det kanske inte svärsöner tänker på.
Priset på E-Bay bör ha gått upp ordentligt.
JÖSSES FLICKOR - SEVÄRD TROTS ALLT?
Nya ”Jösses flickor - Återkomsten” hade premiär på Stockholms Stadsteater i går. Jag har känt stor tveksamhet inför experimentet. Men i dag är båda morgontidningarna lyriska.
Fast det finns avvikare, förstås. En kvinna jag känner såg genrepet, hon har liksom jag originalversionen i minnet som en total höjdare. Hon var inte lika entusiastisk som proffsrecensenterna – föreställningen tar t ex mer än fyra timmar, och det kan ge även de mest engagerade damer träsmak.
Efter tidningarnas hyllningar är jag ändå beredd att ompröva mitt tidigare beslut att inte se den nya versionen.
Kan jag, vill jag, törs jag?
Jag säger väl ja då. På alla tre frågorna. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Bortglömda souvenirer
I dag har jag uträttat ett storverk.
Jag har städat i skafferiet.
Det sker inte så ofta i vårt hem, det är lätt att konstatera med tanke på de fynd som jag gjort längst in i de mörkaste hörnen.
Till stor del handlar det om souvenirer. Inköpta på semesterresan, oftast, i ögonblick av inspiration och spontan förtjusning över nya smaker, kombinationer och ingredienser.
Men väl hemburna, i en alldeles för tung resväska, åker burkarna in i hyllan och där blir de bevisligen kvar. Fullständigt bortglömda.
Ingen i vår familj har så mycket som tittat åt de små grekiska vinbladsdolmarna i olivolja. Priset var 275 drachmer när det begav sig – det är fem år sedan Grekland gick över till euro.
Bläckfiskringarna i någon sorts sås, ”salsa americana” påstås det, från Italien, har aldrig kommit på bordet. Och nog minns jag när jag letade upp burken med ”berberechos al natural” i Lissabon, även om det var åratal sedan jag var i Portugal. Berberechos är om jag minns rätt en sorts skaldjur, och det blev jag antagligen bjuden på och förtjust i.
Japanskt drinktilltugg i en påse måste jag ha fått i present men inte vågat pröva. Hoppsan, där låg oreganon som jag köpte av en liten grekisk gumma för att hon såg fattig och ledsen ut. Oreganon smakade ingenting, men gumman blev lite gladare. Nu åker alltihop ut – men får man slänga burkar i metallåtervinningen utan att ta ut det förmodligen väldigt äckliga innehållet först?
Pulvret som ska kunna förvandlas till en ”äkta” creme caramel finns där också. Inte mindre än tre paket. Instruktionerna är bara på italienska, men innan jag slänger också efterrätten i soporna ska jag banne mig försöka göra en omgång. Finns inget bäst-före-datum så vitt jag kan se… Och lite övning i italienska språket kan aldrig skada. Fram med lite latte freddo (kall mjölk) bara!
I många år har jag shoppat souvenirer för konsumtion. Ofta på flaskhyllorna i den lokala livsmedelsbutiken. Kul att bjuda på, har jag tänkt. Hem kom exotiska likörer i regnbågens alla färger, aperitifer med fantasieggande namn och en och annan väldigt nischad spritsort. Min ”bar” såg så småningom ytterst imponerande ut, jag tillförde ständigt nya varianter, eftersom jag reste mycket i jobbet under en period.
Det var bara det att ingen ville dricka mina intressanta sorter. Utbudet ökade, inget gick åt. Jag kunde stå där med mina gäster och göra en storslagen gest mot min dryckeskollektion: varsågod, vad får det lov att vara? Kanske en liten kokosaperitif, med lätt anstrykning av solkräm? Eller den här, på gröna äpplen och rödpeppar?
Gästen avböjde utan undantag, vänligt men bestämt. Men kanske hade jag ett glas vitt vin i stället, det skulle passa bra?
Flaskorna har försvunnit, lite pö om pö. Till sist hade jag ett ”drick-upp-allt-jag-har”-kalas, och då fick de inbjudna som tackat ja stå sitt kast…
Numera stålsätter jag mig till och med inför flaskor som är rena prydnaden i sig själva, oavsett innehåll. För det mesta, är det bäst att jag lägger till.
Om jag nu skulle ge mig i kast med kylskåpet när jag ändå fått upp ångan?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har städat i skafferiet.
Det sker inte så ofta i vårt hem, det är lätt att konstatera med tanke på de fynd som jag gjort längst in i de mörkaste hörnen.
Till stor del handlar det om souvenirer. Inköpta på semesterresan, oftast, i ögonblick av inspiration och spontan förtjusning över nya smaker, kombinationer och ingredienser.
Men väl hemburna, i en alldeles för tung resväska, åker burkarna in i hyllan och där blir de bevisligen kvar. Fullständigt bortglömda.
Ingen i vår familj har så mycket som tittat åt de små grekiska vinbladsdolmarna i olivolja. Priset var 275 drachmer när det begav sig – det är fem år sedan Grekland gick över till euro.
Bläckfiskringarna i någon sorts sås, ”salsa americana” påstås det, från Italien, har aldrig kommit på bordet. Och nog minns jag när jag letade upp burken med ”berberechos al natural” i Lissabon, även om det var åratal sedan jag var i Portugal. Berberechos är om jag minns rätt en sorts skaldjur, och det blev jag antagligen bjuden på och förtjust i.
Japanskt drinktilltugg i en påse måste jag ha fått i present men inte vågat pröva. Hoppsan, där låg oreganon som jag köpte av en liten grekisk gumma för att hon såg fattig och ledsen ut. Oreganon smakade ingenting, men gumman blev lite gladare. Nu åker alltihop ut – men får man slänga burkar i metallåtervinningen utan att ta ut det förmodligen väldigt äckliga innehållet först?
Pulvret som ska kunna förvandlas till en ”äkta” creme caramel finns där också. Inte mindre än tre paket. Instruktionerna är bara på italienska, men innan jag slänger också efterrätten i soporna ska jag banne mig försöka göra en omgång. Finns inget bäst-före-datum så vitt jag kan se… Och lite övning i italienska språket kan aldrig skada. Fram med lite latte freddo (kall mjölk) bara!
I många år har jag shoppat souvenirer för konsumtion. Ofta på flaskhyllorna i den lokala livsmedelsbutiken. Kul att bjuda på, har jag tänkt. Hem kom exotiska likörer i regnbågens alla färger, aperitifer med fantasieggande namn och en och annan väldigt nischad spritsort. Min ”bar” såg så småningom ytterst imponerande ut, jag tillförde ständigt nya varianter, eftersom jag reste mycket i jobbet under en period.
Det var bara det att ingen ville dricka mina intressanta sorter. Utbudet ökade, inget gick åt. Jag kunde stå där med mina gäster och göra en storslagen gest mot min dryckeskollektion: varsågod, vad får det lov att vara? Kanske en liten kokosaperitif, med lätt anstrykning av solkräm? Eller den här, på gröna äpplen och rödpeppar?
Gästen avböjde utan undantag, vänligt men bestämt. Men kanske hade jag ett glas vitt vin i stället, det skulle passa bra?
Flaskorna har försvunnit, lite pö om pö. Till sist hade jag ett ”drick-upp-allt-jag-har”-kalas, och då fick de inbjudna som tackat ja stå sitt kast…
Numera stålsätter jag mig till och med inför flaskor som är rena prydnaden i sig själva, oavsett innehåll. För det mesta, är det bäst att jag lägger till.
Om jag nu skulle ge mig i kast med kylskåpet när jag ändå fått upp ångan?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 08, 2006
Middagstips!
Rotar runt i recepthögarna i jakt på något till lördagsmiddag.
Förmodligen är jag inte alldeles ensam om det.
Om du också är på väg mot mataffären men inte har någon bra idé så vill jag gärna rekommendera den här varianten på kycklingfilé. Jag har gjort den upprepade gånger och alla äter stora portioner... så ta till lite i överkant när du handlar det som behövs...
Duger bra att bjuda gäster på!
Att det sen inte bara blir gott utan är enkelt (tar kanske en kvart ungefär) och inte särskilt kostsamt är bara bonus.
KYCKLINGPASTA MED FETA
Ingredienser
4 port
300 g pasta
3 kycklingfiléer, ca 400 g
2 vitlöksklyftor
2 tomater
smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk oregano
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
150 g Apetina feta
Gör så här:
Koka pastan. Skär kycklingen i bitar. Skala och hacka vitlöken. Skär tomaterna i bitar. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna. Lägg i vitlöken och låt den fräsa med. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll på grädden och låt allt koka ihop några minuter. Smula ner osten i bitar, lägg i tomat och garnera ev med färsk oregano. Servera såsen till pastan.
Tips: Servera med svarta oliver i en skål.
Receptet kommer från arla.se.
Förmodligen är jag inte alldeles ensam om det.
Om du också är på väg mot mataffären men inte har någon bra idé så vill jag gärna rekommendera den här varianten på kycklingfilé. Jag har gjort den upprepade gånger och alla äter stora portioner... så ta till lite i överkant när du handlar det som behövs...
Duger bra att bjuda gäster på!
Att det sen inte bara blir gott utan är enkelt (tar kanske en kvart ungefär) och inte särskilt kostsamt är bara bonus.
KYCKLINGPASTA MED FETA
Ingredienser
4 port
300 g pasta
3 kycklingfiléer, ca 400 g
2 vitlöksklyftor
2 tomater
smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk oregano
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
150 g Apetina feta
Gör så här:
Koka pastan. Skär kycklingen i bitar. Skala och hacka vitlöken. Skär tomaterna i bitar. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna. Lägg i vitlöken och låt den fräsa med. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll på grädden och låt allt koka ihop några minuter. Smula ner osten i bitar, lägg i tomat och garnera ev med färsk oregano. Servera såsen till pastan.
Tips: Servera med svarta oliver i en skål.
Receptet kommer från arla.se.
torsdag, april 06, 2006
Present: senilsnöre
I dag har jag fått en present.
Den kom från oväntat håll.
Presenten är ett rosa senilsnöre i plast.
Avsändare är Amelia Adamo.
Hon säljer en ny tidning – ja, ni har knappast undgått att se reklamen, med henne själv som omslagsflicka på M-magasin. Hon är en raffig 58-åring i jeans och moderiktig vit skjorta, fast jag kan inte se att hon har något senilsnöre om halsen.
Med presenten följer ett test, bestående av fem frågor.
Amelia undrar om jag svarar ja eller nej på
om jag känner mig yngre än jag är
om jag gillar att läsa om både vanliga, ovanliga och kända människor
om jag är mån om att hålla både in- och utsidan i form
om jag är nyfiken på livet och gillar att pröva nyheter
och
om jag, som antas ha växt upp med hippies och yuppies, i dag känner mig som en Mappie?
Jag kan glatt svara ja på de fyra första.
Men hur vet man egentligen om man är en Mappie?
Det ska uttolkas ”mogen aktiv pionjärperson”.
Mogen? Jo vars.
Aktiv? För all del.
Men pionjärperson? Vad är det? Och hur höga är kraven?
En annan textrad i reklamutskicket sticker ut:
”Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever”.
Jo, det gäller nog Amelia, den damen har näsa och nypor för att göra tidningar. (Och börsklipp, har det visat sig just i dag.)
Men ska hon lyckas den här gången?
Genom att ge mig och tusentals andra presumtiva prenumeranter ett senilsnöre?
Amelia radar upp fler igenkänningstecken på en äkta Mappie.
Det handlar om de som var de första tonåringarna.
Som växte upp med rock´n roll och 60-talsdesign.
Som skapade dagis för att kunna jobba och yogaboomen för att koppla av.
Tja, visst stämmer det väl, i alla fall delvis.
Och lite intressant låter det med en ny tidning, i alla fall bitvis.
Jag som brukar nappa på erbjudanden kan känna ett litet intresse för sjalen, fast den är av ull och för tankarna till fel årstid, i alla fall tidvis.
Det kan bli en provprenumeration, tre nummer, sjal och parfym.
Men senilsnöret överväger jag allvarligt att skicka tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om någon händelsevis inte vet vad ett senilsnöre är, så använder man det för att hänga glasögonen runt halsen. Då hittar man dem lättare, nämligen.
Den kom från oväntat håll.
Presenten är ett rosa senilsnöre i plast.
Avsändare är Amelia Adamo.
Hon säljer en ny tidning – ja, ni har knappast undgått att se reklamen, med henne själv som omslagsflicka på M-magasin. Hon är en raffig 58-åring i jeans och moderiktig vit skjorta, fast jag kan inte se att hon har något senilsnöre om halsen.
Med presenten följer ett test, bestående av fem frågor.
Amelia undrar om jag svarar ja eller nej på
om jag känner mig yngre än jag är
om jag gillar att läsa om både vanliga, ovanliga och kända människor
om jag är mån om att hålla både in- och utsidan i form
om jag är nyfiken på livet och gillar att pröva nyheter
och
om jag, som antas ha växt upp med hippies och yuppies, i dag känner mig som en Mappie?
Jag kan glatt svara ja på de fyra första.
Men hur vet man egentligen om man är en Mappie?
Det ska uttolkas ”mogen aktiv pionjärperson”.
Mogen? Jo vars.
Aktiv? För all del.
Men pionjärperson? Vad är det? Och hur höga är kraven?
En annan textrad i reklamutskicket sticker ut:
”Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever”.
Jo, det gäller nog Amelia, den damen har näsa och nypor för att göra tidningar. (Och börsklipp, har det visat sig just i dag.)
Men ska hon lyckas den här gången?
Genom att ge mig och tusentals andra presumtiva prenumeranter ett senilsnöre?
Amelia radar upp fler igenkänningstecken på en äkta Mappie.
Det handlar om de som var de första tonåringarna.
Som växte upp med rock´n roll och 60-talsdesign.
Som skapade dagis för att kunna jobba och yogaboomen för att koppla av.
Tja, visst stämmer det väl, i alla fall delvis.
Och lite intressant låter det med en ny tidning, i alla fall bitvis.
Jag som brukar nappa på erbjudanden kan känna ett litet intresse för sjalen, fast den är av ull och för tankarna till fel årstid, i alla fall tidvis.
Det kan bli en provprenumeration, tre nummer, sjal och parfym.
Men senilsnöret överväger jag allvarligt att skicka tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om någon händelsevis inte vet vad ett senilsnöre är, så använder man det för att hänga glasögonen runt halsen. Då hittar man dem lättare, nämligen.
Het kandidat till Årets Dumstrut
En skolbibliotekarie i Falkenberg har infört en ny regel beträffande vem som får låna ur skolans bokförråd.
Den elev vars byxor sitter så lågt att tros- eller kalsongkant sticker upp göre sig icke längre besvär.
Fel huvudbonad (basebollkeps t ex) är också anledning till att man inte får låna en bok.
Hur klädseln hänger ihop med läslusten verkar bibliotekarien inte kunna förklara.
Och det förstår jag att hon inte kan.
VEM skulle kunna det?
Och VARFÖR ska inte alla elever uppmuntras att använda sig av skolbiblioteket?
För jag garanterar att ingen drar upp byxorna för bibliotekariens skull.
Ge henne ett pris. Till exempel Årets Dumstrut. Finns inte det, så är det dags att instifta!
Hoppas bara att ungarna får låna böcker någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Hallands Nyheter avslöjade hela storyn.
Aftonbladet.se har gått vidare. Rektorn verkar nu lite ångerfull...
UPPDATERING FREDAG: Förbudet är avskaffat.
Den elev vars byxor sitter så lågt att tros- eller kalsongkant sticker upp göre sig icke längre besvär.
Fel huvudbonad (basebollkeps t ex) är också anledning till att man inte får låna en bok.
Hur klädseln hänger ihop med läslusten verkar bibliotekarien inte kunna förklara.
Och det förstår jag att hon inte kan.
VEM skulle kunna det?
Och VARFÖR ska inte alla elever uppmuntras att använda sig av skolbiblioteket?
För jag garanterar att ingen drar upp byxorna för bibliotekariens skull.
Ge henne ett pris. Till exempel Årets Dumstrut. Finns inte det, så är det dags att instifta!
Hoppas bara att ungarna får låna böcker någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Hallands Nyheter avslöjade hela storyn.
Aftonbladet.se har gått vidare. Rektorn verkar nu lite ångerfull...
UPPDATERING FREDAG: Förbudet är avskaffat.
onsdag, april 05, 2006
Billigt bling-bling glittrar bra
Det gör inget om glittret inte är äkta, det har jag hört etikett- och smyckeoraklet Magdalena Ribbing säga. Hon påstår till och med att man inte kan vara säker på att kungligheter och annat juvelbehängt folk alltid har äkta vara, även om man vet att dom både har råd med och tillgång till de dyraste varianterna.
Och nu, när bling-bling blivit ännu ett hett nytillskott till svenska språket, är glitter av alla sorter trendigare än någonsin.
Såg i ett teve-program hur man kan få sin mobil personligt och individuellt utsmyckad med swarowski-kristaller, till en ”ringa” (oops) kostnad på några tusenlappar. Paris Hilton har förstås gjort det, man får anta att Nicole Ritchie inte kom långt efter.
Och om man betänker att sådana damer förmodligen också byter mobilmodell ungefär lika ofta som vi andra byter trosor, så är det här väl en skaplig nisch för folk som kan hantera klister, glasbitar och pincett.
Själv är jag glad om jag fattat hälften av finesserna med själva mobilen, så försök inte få mig att byta modell i onödan, och försök för all del inte pracka på mig pynt till telefonen!
Men det där var en parentes, för egentligen går mina tankar till betydligt tjusigare former av bling-bling.
Inför varje storhelg dyker de där märkliga annonserna upp i tidningarna. Annonser som marknadsför smycken i 150 000 kronors-klassen och en bra bit därutöver. Så här till påsk visar man upp bilder på kopior av Fabergé-ägg – den äkta varan är väl lite för sällsynt för att förekomma i svensk dagspress, men de här går inte av för hackor de heller. Påskägg som påskägg…
Nu kommer en parentes till:
Jag har faktiskt ett speciellt påsksmycke. Ett ägg, just. Nästan naturlig storlek. Och ur ägget tittar en liten kyckling. Hela skapelsen, i äkta plast, hänger i en läderrem (äkta!) och är inköpt i New York för snart 30 år sedan. Kostade ett par dollar – och på den tiden var dollarn billig. Affektionsvärdet är högt, behöver jag förklara mer? Påskägg som påskägg!
Tillbaks till finglittret, tillbaka ett par månader i tiden.
Till den 14 februari var det hjärtan, hjärtan och åter hjärtan, det ena med större diamanter än det andra.
Och så står priserna där, i små diskreta kursiva siffror.
Kring jul och nyår ringar, örhängen och halsband som matchar. Alla sorters ädla stenar och pärlor stora som spelkulor förekommer. Broscher av många modeller – jag har speciellt fäst mig för en återkommande, den föreställer en rosa råtta med diamanter i nosen och på svans och öron. Den är riktigt ryslig. Samt svindyr.
Strax bredvid en collier (dvs ett fint halsband) i svarta pärlor och något mer. Priset är förstås sexsiffrigt.
En vanlig dödlig konsument häpnar.
Nej, jag blir inte överraskad av hur dyrt det är. Jag har fattat att rubiner, akvamariner, diamanter och sådant kostar.
Men det som verkligen förvånar mig, det är att man över huvud taget annonserar. Det måste ju vara fullständigt överflödigt!?
Den som tänker efter inför en jubileumsdag eller en julafton och kommer på att ”oj, nu var det länge sedan gumman fick ett nytt halsband” – och då är redo att investera ett antal normala månadslöner i presenten styrs väl inte av ett reklambudskap i en tidning?
Sådant folk kan väl vägen till de fina juvelerarna ändå?
Är enda vitsen att vi som inte rör oss med de där summorna ska bli imponerade eller rent av avundsjuka? Konstigt.
Dottern tycker att det finns kul bling-bling både på H&M och en affärskedja som heter Glitter. Det är bara att hålla med. På plussidan en viktig sak: här börjar prislistan långt under hundralappen.
Kanske borde hon få något till påsk?
För, märk väl, det behöver inte vara äkta.
Men kan vara jättefint ändå.
Påskägg som påskägg.
Bling-bling på er. Låt oss glittra ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan
Och nu, när bling-bling blivit ännu ett hett nytillskott till svenska språket, är glitter av alla sorter trendigare än någonsin.
Såg i ett teve-program hur man kan få sin mobil personligt och individuellt utsmyckad med swarowski-kristaller, till en ”ringa” (oops) kostnad på några tusenlappar. Paris Hilton har förstås gjort det, man får anta att Nicole Ritchie inte kom långt efter.
Och om man betänker att sådana damer förmodligen också byter mobilmodell ungefär lika ofta som vi andra byter trosor, så är det här väl en skaplig nisch för folk som kan hantera klister, glasbitar och pincett.
Själv är jag glad om jag fattat hälften av finesserna med själva mobilen, så försök inte få mig att byta modell i onödan, och försök för all del inte pracka på mig pynt till telefonen!
Men det där var en parentes, för egentligen går mina tankar till betydligt tjusigare former av bling-bling.
Inför varje storhelg dyker de där märkliga annonserna upp i tidningarna. Annonser som marknadsför smycken i 150 000 kronors-klassen och en bra bit därutöver. Så här till påsk visar man upp bilder på kopior av Fabergé-ägg – den äkta varan är väl lite för sällsynt för att förekomma i svensk dagspress, men de här går inte av för hackor de heller. Påskägg som påskägg…
Nu kommer en parentes till:
Jag har faktiskt ett speciellt påsksmycke. Ett ägg, just. Nästan naturlig storlek. Och ur ägget tittar en liten kyckling. Hela skapelsen, i äkta plast, hänger i en läderrem (äkta!) och är inköpt i New York för snart 30 år sedan. Kostade ett par dollar – och på den tiden var dollarn billig. Affektionsvärdet är högt, behöver jag förklara mer? Påskägg som påskägg!
Tillbaks till finglittret, tillbaka ett par månader i tiden.
Till den 14 februari var det hjärtan, hjärtan och åter hjärtan, det ena med större diamanter än det andra.
Och så står priserna där, i små diskreta kursiva siffror.
Kring jul och nyår ringar, örhängen och halsband som matchar. Alla sorters ädla stenar och pärlor stora som spelkulor förekommer. Broscher av många modeller – jag har speciellt fäst mig för en återkommande, den föreställer en rosa råtta med diamanter i nosen och på svans och öron. Den är riktigt ryslig. Samt svindyr.
Strax bredvid en collier (dvs ett fint halsband) i svarta pärlor och något mer. Priset är förstås sexsiffrigt.
En vanlig dödlig konsument häpnar.
Nej, jag blir inte överraskad av hur dyrt det är. Jag har fattat att rubiner, akvamariner, diamanter och sådant kostar.
Men det som verkligen förvånar mig, det är att man över huvud taget annonserar. Det måste ju vara fullständigt överflödigt!?
Den som tänker efter inför en jubileumsdag eller en julafton och kommer på att ”oj, nu var det länge sedan gumman fick ett nytt halsband” – och då är redo att investera ett antal normala månadslöner i presenten styrs väl inte av ett reklambudskap i en tidning?
Sådant folk kan väl vägen till de fina juvelerarna ändå?
Är enda vitsen att vi som inte rör oss med de där summorna ska bli imponerade eller rent av avundsjuka? Konstigt.
Dottern tycker att det finns kul bling-bling både på H&M och en affärskedja som heter Glitter. Det är bara att hålla med. På plussidan en viktig sak: här börjar prislistan långt under hundralappen.
Kanske borde hon få något till påsk?
För, märk väl, det behöver inte vara äkta.
Men kan vara jättefint ändå.
Påskägg som påskägg.
Bling-bling på er. Låt oss glittra ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 04, 2006
Det sa bara "klick"
Det var ett ögonblicks, nej en nanosekunds verk.
I samma sekund som jag klickade med musknappen skrek jag, högt.
-NEEEJ!
Men förgäves.
I minst en timme hade jag suttit och hamrat och filat på formuleringarna i ett arbetsdokument som skulle mejlas ut till en rätt stor grupp människor innan jag gick från jobbet.
Jag hade just satt punkt och skulle be en kollega läsa innan jag slängde iväg meddelandet.
Det var bara det att jag inte hade sparat dokumentet. Inte en enda rad. Inte en enda gång.
Kom åt någon knapp på tangenbordet, såg aldrig vilken, såg bara "pratbubblan" komma upp och klickade blixtsnabbt på "nej". I samma ögonblick såg jag att jag inte, som jag trodde, för hundraåttitolfte gången avböjde att installera ett rättstavningsprogram. Jag tackade nonchalant nej till att spara mina någorlunda noggrant avvägda formuleringar.
Bara ett klick bort. Fullständigt omöjligt att ångra - ja, jag kollade för säkerhets skull med några mer datasinnade människor, men det var ju som jag trodde. Word krusar inte den som tackar nej till stavningshjälp.
Så nu är kvällen räddad, så att säga.
Bara att börja om från början.
Med den lilla skillnaden att nu ska jag trycka på "Ctrl + S".
Ideligen.
Den som spar han har.
Inte minst i datorsammanhang.
Det säjer bara "klick".
Copyright Klimakteriehäxan
I samma sekund som jag klickade med musknappen skrek jag, högt.
-NEEEJ!
Men förgäves.
I minst en timme hade jag suttit och hamrat och filat på formuleringarna i ett arbetsdokument som skulle mejlas ut till en rätt stor grupp människor innan jag gick från jobbet.
Jag hade just satt punkt och skulle be en kollega läsa innan jag slängde iväg meddelandet.
Det var bara det att jag inte hade sparat dokumentet. Inte en enda rad. Inte en enda gång.
Kom åt någon knapp på tangenbordet, såg aldrig vilken, såg bara "pratbubblan" komma upp och klickade blixtsnabbt på "nej". I samma ögonblick såg jag att jag inte, som jag trodde, för hundraåttitolfte gången avböjde att installera ett rättstavningsprogram. Jag tackade nonchalant nej till att spara mina någorlunda noggrant avvägda formuleringar.
Bara ett klick bort. Fullständigt omöjligt att ångra - ja, jag kollade för säkerhets skull med några mer datasinnade människor, men det var ju som jag trodde. Word krusar inte den som tackar nej till stavningshjälp.
Så nu är kvällen räddad, så att säga.
Bara att börja om från början.
Med den lilla skillnaden att nu ska jag trycka på "Ctrl + S".
Ideligen.
Den som spar han har.
Inte minst i datorsammanhang.
Det säjer bara "klick".
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 03, 2006
Han ser på mig - hela tiden...
Det är andra gången vi ska sova tillsammans.
Hotellrummet är tyst, ombonat och bekvämt.
Någon - han? - har till och med ställt fram en liten flaska vin på sängbordet. Allt verkar mycket lovande, som upplagt för en underbar natt.
Hans mörka ögon följer minsta rörelse jag gör. Det är en vacker karl jag har sällskap av. Håret är ostyrigt, charmigt, en liten lock faller busigt ner i pannan. Hans haka har en aning av skäggstubb, av den sexiga typen. Skjortkragen är nonchalant uppknäppt och under skjortan tittar en oklanderlig vit t-shirt fram. Han ser ut som en riktigt he-man och glimten i blicken antyder både det ena och det andra.
Trots allt känner jag mig lite besvärad. Att han tittar på mig absolut oavbrutet blir stressande. Jag fumlar lite när jag knäpper upp jeansen, vänder mig bort när jag tar ner behåbanden och släcker en lampa till innan jag drar av mig trosorna. Kastar en förstulen blick åt hans håll när jag inte längre har en endaste tråd på kroppen. Hans leende är oförändrat vänligt, nästan ömt.
Jag vet ju att vad som än händer, om jag snarkar som en hel manskör, sparkar av mig täcket, drömmer mardrömmar eller springer på toa mitt i natten så är han kvar när jag vaknar, med samma varma, intensiva blick som aldrig viker från mig. Jag kommer att tänka på gamla hitlåtar som "Do you still love me in the morning" och "Help me make it through the night".
Med knapp nöd hejdar jag mig från att sjunga refrängerna för honom. Det behövs ju inte, han är inte av den flyktiga typen.
Men innan jag somnar ska jag titta lite på teve och kanske läsa några sidor. Då glömmer jag bort honom, släpper hans blick. Fast innan jag släcker blinkar jag åt honom och kastar en slängkyss och ett litet "Good Night".
Han heter Mel Gibson och hans porträtt hänger vid fotändan av min hotellsäng. I naturlig storlek.
Om jag drömmer om honom?
Å nej, så lätt går det inte.
Sju timmar senare.
När jag vaknar är hans ögon faktiskt blå. Men oföränderligt leende. Och lika intresserade. Han ser på mig, hela tiden.
Vi ska sova tillsammans en natt till...
Copyright Klimakteriehäxan
Hotellrummet är tyst, ombonat och bekvämt.
Någon - han? - har till och med ställt fram en liten flaska vin på sängbordet. Allt verkar mycket lovande, som upplagt för en underbar natt.
Hans mörka ögon följer minsta rörelse jag gör. Det är en vacker karl jag har sällskap av. Håret är ostyrigt, charmigt, en liten lock faller busigt ner i pannan. Hans haka har en aning av skäggstubb, av den sexiga typen. Skjortkragen är nonchalant uppknäppt och under skjortan tittar en oklanderlig vit t-shirt fram. Han ser ut som en riktigt he-man och glimten i blicken antyder både det ena och det andra.
Trots allt känner jag mig lite besvärad. Att han tittar på mig absolut oavbrutet blir stressande. Jag fumlar lite när jag knäpper upp jeansen, vänder mig bort när jag tar ner behåbanden och släcker en lampa till innan jag drar av mig trosorna. Kastar en förstulen blick åt hans håll när jag inte längre har en endaste tråd på kroppen. Hans leende är oförändrat vänligt, nästan ömt.
Jag vet ju att vad som än händer, om jag snarkar som en hel manskör, sparkar av mig täcket, drömmer mardrömmar eller springer på toa mitt i natten så är han kvar när jag vaknar, med samma varma, intensiva blick som aldrig viker från mig. Jag kommer att tänka på gamla hitlåtar som "Do you still love me in the morning" och "Help me make it through the night".
Med knapp nöd hejdar jag mig från att sjunga refrängerna för honom. Det behövs ju inte, han är inte av den flyktiga typen.
Men innan jag somnar ska jag titta lite på teve och kanske läsa några sidor. Då glömmer jag bort honom, släpper hans blick. Fast innan jag släcker blinkar jag åt honom och kastar en slängkyss och ett litet "Good Night".
Han heter Mel Gibson och hans porträtt hänger vid fotändan av min hotellsäng. I naturlig storlek.
Om jag drömmer om honom?
Å nej, så lätt går det inte.
Sju timmar senare.
När jag vaknar är hans ögon faktiskt blå. Men oföränderligt leende. Och lika intresserade. Han ser på mig, hela tiden.
Vi ska sova tillsammans en natt till...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 02, 2006
Att vara Madonna
”Jordklotets mest berömda människa” sa Parkinson när han presenterade gästen i det program som sändes i svensk teve i går kväll. Hon sa aldrig emot honom. Fast hon bjöd på (oväntat?) motstånd, för det här är ingen duvunge utan en dam med huvudet på skaft och affärstalangerna sover aldrig. Nu marknadsförs en ny cd och en dokumentärfilm om hennes liv.
Det kan inte vara lätt att vara Madonna.
Och definitivt inte enkelt att bli det heller.
Madonna har förvisso passerat sin 47-årsdag och är med stormsteg på väg att utvecklas till en riktig Klimakteriehäxa – om än en inte alldeles vanlig sådan. Men ändå.
I besöksstolen hos talkshow-världens nestor Michael Parkinson avslöjar hon att hon en gång i tiden betalade hyran för en New York-lägenhet (som hon delade med mängdes av kackerlackor) genom att sitta nakenmodell. Om kursdeltagarna sparat sina croquis-övningar från den tiden går det säkert att göra en hacka på dem i dag, förutsatt att det finns en chans att leda i bevis att den avritade kroppen just är Madonnas.
Hon erkänner utan omsvep att hon gillar att bli uppassad och att hon då och då får ett och annat vredesutbrott. Och när hon fick barn gick det med henne som med de flesta andra mammor: hon fick nya insikter, nya prioriteringar. Men ingen hjälp av maken med blöjbytena – där har hon något att lära!
På frågan om hur man håller ett äktenskap vid liv kom hon med ett konkret tips: Säg förlåt ofta. Även om du inte menar det. Det kommer man långt med, sa hon trosvisst.
Hon berättade också om utanförskap, om hur hon som liten konsekvent inte gjorde som alla andra, om saknaden efter mamman som dog, om styvmodern som fick sitta i kläm och om konflikter med pappan, som än i dag inte har henne som sin favoritsångerska.
-Han väljer mellan Tony Bennett och Celine Dion, sa Madonna efter en halv sekunds betänketid.
Själv blev hon ”upptäckt” efter en audition för en roll som gick till någon annan. Men producenten, en fransman, ringde och erbjöd specialbehandling. Han hade sett att det i den där tjejen fanns potential för något stort. Hon fick sin karriärstart i Frankrike men åkte snart hem igen, sa att det handlade om semester – men återvände aldrig. Och nu vet vi hur det gick. ”Most famous on the planet”.
Och det är tydligt att hon inte tänker ge upp sin position i första taget. Madonna är en tjej som vet vad hon vill, gör det, och vill höras och synas under tiden. En textrad i låten ”Hung up” från hennes nya cd lyder ”Time goes by /paus/ so slowly” och hon bär verkligen syn för sägen. Evigt ung, snudd på (fast såg jag inte antydan till fladder på överarmen när hon vinkade till publiken?) och åtminstone ur vissa aspekter en förebild för oss andra som inte vill bli orkeslösa gummor i förtid. (Fast inte ur andra - se posten nedan!)
Men en förebild som inte är lätt att nå upp till.
Det finns bara en Madonna, och det vet hon om.
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan inte vara lätt att vara Madonna.
Och definitivt inte enkelt att bli det heller.
Madonna har förvisso passerat sin 47-årsdag och är med stormsteg på väg att utvecklas till en riktig Klimakteriehäxa – om än en inte alldeles vanlig sådan. Men ändå.
I besöksstolen hos talkshow-världens nestor Michael Parkinson avslöjar hon att hon en gång i tiden betalade hyran för en New York-lägenhet (som hon delade med mängdes av kackerlackor) genom att sitta nakenmodell. Om kursdeltagarna sparat sina croquis-övningar från den tiden går det säkert att göra en hacka på dem i dag, förutsatt att det finns en chans att leda i bevis att den avritade kroppen just är Madonnas.
Hon erkänner utan omsvep att hon gillar att bli uppassad och att hon då och då får ett och annat vredesutbrott. Och när hon fick barn gick det med henne som med de flesta andra mammor: hon fick nya insikter, nya prioriteringar. Men ingen hjälp av maken med blöjbytena – där har hon något att lära!
På frågan om hur man håller ett äktenskap vid liv kom hon med ett konkret tips: Säg förlåt ofta. Även om du inte menar det. Det kommer man långt med, sa hon trosvisst.
Hon berättade också om utanförskap, om hur hon som liten konsekvent inte gjorde som alla andra, om saknaden efter mamman som dog, om styvmodern som fick sitta i kläm och om konflikter med pappan, som än i dag inte har henne som sin favoritsångerska.
-Han väljer mellan Tony Bennett och Celine Dion, sa Madonna efter en halv sekunds betänketid.
Själv blev hon ”upptäckt” efter en audition för en roll som gick till någon annan. Men producenten, en fransman, ringde och erbjöd specialbehandling. Han hade sett att det i den där tjejen fanns potential för något stort. Hon fick sin karriärstart i Frankrike men åkte snart hem igen, sa att det handlade om semester – men återvände aldrig. Och nu vet vi hur det gick. ”Most famous on the planet”.
Och det är tydligt att hon inte tänker ge upp sin position i första taget. Madonna är en tjej som vet vad hon vill, gör det, och vill höras och synas under tiden. En textrad i låten ”Hung up” från hennes nya cd lyder ”Time goes by /paus/ so slowly” och hon bär verkligen syn för sägen. Evigt ung, snudd på (fast såg jag inte antydan till fladder på överarmen när hon vinkade till publiken?) och åtminstone ur vissa aspekter en förebild för oss andra som inte vill bli orkeslösa gummor i förtid. (Fast inte ur andra - se posten nedan!)
Men en förebild som inte är lätt att nå upp till.
Det finns bara en Madonna, och det vet hon om.
Copyright Klimakteriehäxan
Är du lik Madonna?
Den brittiska tidningen Daily Mail publicerade nyligen en stort uppslagen artikel under rubriken ”Lider du av Madonna-syndromet?”.
Tidningen konstaterar, att antalet kvinnor som går i Madonnas fotspår är imponerande – eller skrämmande, beroende på hur man ser det.
Det gäller att partaja på de coolaste ställena långt in på natten för att sedan kliva upp i gryningen och skynda till ett hårt träningspass på gymmet. Möjligen kan man uppfinna ursäkter för att missa föräldramötet eller arbetslunchen – men för dejten med den personlige tränaren existerar inga undanflykter. I handväskan finns laptopen, vilket garanterar snabb uppkoppling mot omvärlden. Då kan man också försäkra sig om de hetaste kapen på nätets mest modestinna säljsajter, en net-a-porter.com.
En inte föraktlig del av lönen går till accessoarer, skönhetsvård och alla möjliga behandlingar.
Fast nytillskotten till garderoben kostar mest. Det kan också leda till att Madonna-kopian utmärker sig mer än lovligt med sina kläder – och ungarna oroar sig blåa för att mamma ska stå i skolporten och vänta iklädd cityshorts och tubtopp med midjan bar, till guldstövlar med skyhög klack. Mamma/Madonna må vara belåten, men omvärlden skär tänder.
Men riktigt nöjd med sig själv blir hon inte ändå, om syndromet är fullt utvecklat. För fullständig tillfredsställelse med livet söker kvinnan sig också till filosofiska eller psykologiska gurus - ayurveda, i Madonnas fall. Och när frälsarivern blir för stor blir det, faktiskt, olidligt. Fast det märker hon inte själv.
På det synnerligen personliga planet kan Madonna-syndromet yttra sig i att kvinnan vid sittande bord börjar skryta om vilken fantastisk älskare hennes man är. En och annan liten pittoresk detalj kryddar berättelsen, medan gästerna skruvar på besvärat på sig. Och det är långt ifrån säkert att den påstådde sexatleten uppskattar att få sina företräden luftade – men det betyder mindre.
En sak till är viktig för kvinnan om hon ska stanna kvar i äktenskapet: mannens karriär får inte gå bättre än hennes.
Hur kul låter det här då?
Inte så värst, va?
Bäst att mota Olle i grind. Här är åtta punkter som karakteriserar den som drabbats av Madonna-syndromet.
Stämmer de på dig?
Då är det kanske dags att ta sig en funderare…
Åtta tecken på utvecklat Madonna-syndrom
Du måste alltid vara bäst – på allt
Du gör vad som helst för att se bra ut
Du verkar ha förlorat din humor
Du bjuder på fest – men kör med dina gäster
Du vet bäst och har svar på alla frågor
Du pratar gärna om ditt sexliv inför vänner och bekanta
Du anstränger dig hårt för att hålla din man i strama tyglar
Du vill inte höra talas om ”hur det var förr” – det är NU som gäller
Copyright Klimakteriehäxan
Tidningen konstaterar, att antalet kvinnor som går i Madonnas fotspår är imponerande – eller skrämmande, beroende på hur man ser det.
Det gäller att partaja på de coolaste ställena långt in på natten för att sedan kliva upp i gryningen och skynda till ett hårt träningspass på gymmet. Möjligen kan man uppfinna ursäkter för att missa föräldramötet eller arbetslunchen – men för dejten med den personlige tränaren existerar inga undanflykter. I handväskan finns laptopen, vilket garanterar snabb uppkoppling mot omvärlden. Då kan man också försäkra sig om de hetaste kapen på nätets mest modestinna säljsajter, en net-a-porter.com.
En inte föraktlig del av lönen går till accessoarer, skönhetsvård och alla möjliga behandlingar.
Fast nytillskotten till garderoben kostar mest. Det kan också leda till att Madonna-kopian utmärker sig mer än lovligt med sina kläder – och ungarna oroar sig blåa för att mamma ska stå i skolporten och vänta iklädd cityshorts och tubtopp med midjan bar, till guldstövlar med skyhög klack. Mamma/Madonna må vara belåten, men omvärlden skär tänder.
Men riktigt nöjd med sig själv blir hon inte ändå, om syndromet är fullt utvecklat. För fullständig tillfredsställelse med livet söker kvinnan sig också till filosofiska eller psykologiska gurus - ayurveda, i Madonnas fall. Och när frälsarivern blir för stor blir det, faktiskt, olidligt. Fast det märker hon inte själv.
På det synnerligen personliga planet kan Madonna-syndromet yttra sig i att kvinnan vid sittande bord börjar skryta om vilken fantastisk älskare hennes man är. En och annan liten pittoresk detalj kryddar berättelsen, medan gästerna skruvar på besvärat på sig. Och det är långt ifrån säkert att den påstådde sexatleten uppskattar att få sina företräden luftade – men det betyder mindre.
En sak till är viktig för kvinnan om hon ska stanna kvar i äktenskapet: mannens karriär får inte gå bättre än hennes.
Hur kul låter det här då?
Inte så värst, va?
Bäst att mota Olle i grind. Här är åtta punkter som karakteriserar den som drabbats av Madonna-syndromet.
Stämmer de på dig?
Då är det kanske dags att ta sig en funderare…
Åtta tecken på utvecklat Madonna-syndrom
Du måste alltid vara bäst – på allt
Du gör vad som helst för att se bra ut
Du verkar ha förlorat din humor
Du bjuder på fest – men kör med dina gäster
Du vet bäst och har svar på alla frågor
Du pratar gärna om ditt sexliv inför vänner och bekanta
Du anstränger dig hårt för att hålla din man i strama tyglar
Du vill inte höra talas om ”hur det var förr” – det är NU som gäller
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 01, 2006
April, april!
Lurad?
Jo, det händer ju.
Barnsligt kul eller skämt på blodigt allvar, det är frågan.
Några ”allmänna” aprilskämt minns man bättre än andra. Som till exempel det året när teve-nyheterna berättade att man kunde fixa till färg i tevebilden genom att hålla eller tejpa fast en nylonstrumpa framför rutan.
Jag var inte så gammal.
Klippte sönder en av mammas strumpor och vred och vände på det tunna tyget, men inte såg jag någon annan färg än de gamla vanliga: svart, vitt och grått i olika nyanser. Det gjorde förstås ingen annan heller, men vi lär ha varit väldigt många som försökte.
Lurad.
Än i denna dag undrar jag om mamma och pappa också gick på det, eller om de bara lät mig hållas. Mamma hävdar att hon fattade galoppen, men jag är inte övertygad.
Ett år när jag var relativt nybliven stockholmare och brukade åka till jobbet med stans enda dubbeldäckarlinje såg jag med stor förvåning i en tidning att lokaltrafiken skulle satsa på en ny busstyp, en trevånings. Den kallades för ”trubbeldäckare”, stod det. Men nej, den kom aldrig i trafik. Förstås. April, april!
Rea på Systembolaget är ett ständigt återkommande ”skämt” som väl ingen längre går på, hur törstig man än må vara. Värre var det då när DN:s resebilaga härom året hade ett stort uppslaget reportage om ett dittills okänt semesterparadis där vädret alltid var bra, stränderna fantastiska, hotellen liksom maten i lyxklass och så gott som gratis. Jag hade lite ont om tid den där morgonen men gjorde en bock i minnet. Den där artikeln skulle jag läsa noga, sedan var det väl bara att boka och dra iväg.
Nu fanns det de som inte kände lika stor morgonstress och verkligen läste alltihop redan vid frukosten, så innan jag hann hem till tidningen igen hade jag fått klart för mig att Paradiset inte fanns. Bara att beklaga – men hade jag inte haft så bråttom hade jag med största sannolikhet gått på det.
Sedan minns jag också rysligt upprörda kommentarer vid fikabordet på jobbet den gången när något nyhetsorgan trumpetat ut den nya lagen som krävde att också cyklister skulle ha säkerhetsbälte.
Nej, jag skaffade inget.
Men det skulle ha sett kul ut, medge det.
I år känner jag mig lurad, hur som helst. Grundlurad.
För även om jag i går såg en cyklist, förvisso utan säkerhetsbälte, men med bara ben, och även om det råder aktivitet kring skatboet här utanför, så är jag snuvad.
Den 1 april ska det synas, rejält, att våren är på väg.
Det gör ju inte det.
Lurad. Igen.
April, april!
Copyright Klimakteriehäxan
Jo, det händer ju.
Barnsligt kul eller skämt på blodigt allvar, det är frågan.
Några ”allmänna” aprilskämt minns man bättre än andra. Som till exempel det året när teve-nyheterna berättade att man kunde fixa till färg i tevebilden genom att hålla eller tejpa fast en nylonstrumpa framför rutan.
Jag var inte så gammal.
Klippte sönder en av mammas strumpor och vred och vände på det tunna tyget, men inte såg jag någon annan färg än de gamla vanliga: svart, vitt och grått i olika nyanser. Det gjorde förstås ingen annan heller, men vi lär ha varit väldigt många som försökte.
Lurad.
Än i denna dag undrar jag om mamma och pappa också gick på det, eller om de bara lät mig hållas. Mamma hävdar att hon fattade galoppen, men jag är inte övertygad.
Ett år när jag var relativt nybliven stockholmare och brukade åka till jobbet med stans enda dubbeldäckarlinje såg jag med stor förvåning i en tidning att lokaltrafiken skulle satsa på en ny busstyp, en trevånings. Den kallades för ”trubbeldäckare”, stod det. Men nej, den kom aldrig i trafik. Förstås. April, april!
Rea på Systembolaget är ett ständigt återkommande ”skämt” som väl ingen längre går på, hur törstig man än må vara. Värre var det då när DN:s resebilaga härom året hade ett stort uppslaget reportage om ett dittills okänt semesterparadis där vädret alltid var bra, stränderna fantastiska, hotellen liksom maten i lyxklass och så gott som gratis. Jag hade lite ont om tid den där morgonen men gjorde en bock i minnet. Den där artikeln skulle jag läsa noga, sedan var det väl bara att boka och dra iväg.
Nu fanns det de som inte kände lika stor morgonstress och verkligen läste alltihop redan vid frukosten, så innan jag hann hem till tidningen igen hade jag fått klart för mig att Paradiset inte fanns. Bara att beklaga – men hade jag inte haft så bråttom hade jag med största sannolikhet gått på det.
Sedan minns jag också rysligt upprörda kommentarer vid fikabordet på jobbet den gången när något nyhetsorgan trumpetat ut den nya lagen som krävde att också cyklister skulle ha säkerhetsbälte.
Nej, jag skaffade inget.
Men det skulle ha sett kul ut, medge det.
I år känner jag mig lurad, hur som helst. Grundlurad.
För även om jag i går såg en cyklist, förvisso utan säkerhetsbälte, men med bara ben, och även om det råder aktivitet kring skatboet här utanför, så är jag snuvad.
Den 1 april ska det synas, rejält, att våren är på väg.
Det gör ju inte det.
Lurad. Igen.
April, april!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag är en Golden Retriever - eller?
Morgondimma har upptäckt ännu ett personlighetstest, denna gång här.
Vilken sorts hund liknar du? Det är frågan.
Hon blev en Bull Mastiff.
Jag blev en Golden retriever. I och för sig en trevlig sort, men är det verkligen jag?
Så här stod det i alla fall när jag svarat på alla frågorna:
"Golden retrievern är en snäll och tillitsfull hund. Den är glad då den känner sig nyttig och tycker om att samarbeta. Den tycker mycket om att bära grejer i munnen och gör det mer än gärna när den ska hälsa. Detta är ett tecken på stolthet och glädje. Skulle föremålet den valt att bära vara olämpligt och matte eller husse påpekar detta kan den lätt bli ledsen och stött. Golden retrievern älskar vatten. Enligt rasbeskrivningen ska den vara lydig, intelligent och ha naturlig arbetslust. En golden är en stark hund som gärna drar pulka och jobbar fysiskt, men den är ingen direkt sprinter på löpbanan."
Känner jag igen mig? Nja. En sak är i alla fall säker: jag bär väldigt sällan saker i munnen. Och någon löpare är jag inte heller. Men ”lydig”?
Hm. Kanske dags att jobba mer på sin hund-image. Försöka skärpa intelligensen ett snäpp till och frammana den naturliga arbetslusten, till att börja med.
Eller varför inte pröva testet en gång till?
Kanske svarade jag lite för fort på en eller annan fråga?
Sagt och gjort.
Jaha. Nu blev jag en Berner sennen - en ras jag inte är bekant med över huvud taget.
"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."
Om jag nu gör testet en tredje gång, vad blir jag då?
Blodhund? Eller papillon?
Lugnast att avstå.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken sorts hund liknar du? Det är frågan.
Hon blev en Bull Mastiff.
Jag blev en Golden retriever. I och för sig en trevlig sort, men är det verkligen jag?
Så här stod det i alla fall när jag svarat på alla frågorna:
"Golden retrievern är en snäll och tillitsfull hund. Den är glad då den känner sig nyttig och tycker om att samarbeta. Den tycker mycket om att bära grejer i munnen och gör det mer än gärna när den ska hälsa. Detta är ett tecken på stolthet och glädje. Skulle föremålet den valt att bära vara olämpligt och matte eller husse påpekar detta kan den lätt bli ledsen och stött. Golden retrievern älskar vatten. Enligt rasbeskrivningen ska den vara lydig, intelligent och ha naturlig arbetslust. En golden är en stark hund som gärna drar pulka och jobbar fysiskt, men den är ingen direkt sprinter på löpbanan."
Känner jag igen mig? Nja. En sak är i alla fall säker: jag bär väldigt sällan saker i munnen. Och någon löpare är jag inte heller. Men ”lydig”?
Hm. Kanske dags att jobba mer på sin hund-image. Försöka skärpa intelligensen ett snäpp till och frammana den naturliga arbetslusten, till att börja med.
Eller varför inte pröva testet en gång till?
Kanske svarade jag lite för fort på en eller annan fråga?
Sagt och gjort.
Jaha. Nu blev jag en Berner sennen - en ras jag inte är bekant med över huvud taget.
"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."
Om jag nu gör testet en tredje gång, vad blir jag då?
Blodhund? Eller papillon?
Lugnast att avstå.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
