Hål i huvudet

Det började som ett lätt molande och blev så småningom en rejäl huvudvärk. Solens strålar var för skarpa, himlen för ljus, det annars så vackra fågelkvittret skar ilsket genom luften som rent av var i varmaste laget. Ett hundskall kändes som ett slag mot pannan. Tankearbetet, i den mån det fungerat tidigare, stannade av helt.
Ont i skallen. Tomt i skallen. Som hål i huvudet.
Så kan det också gå. Men kanske går det över.
För somliga gör det aldrig det …

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÄVENTYR - något som måste berättas!

Ett äventyr blir inte ett riktigt äventyr förrän man berättat det för någon. Visst kan magen knyta sig av rädsla, visst kan något storslaget få en att häpna, visst kan till synes oöverkomliga problem övervinnas. Men först när fler fått höra historien blir det ett äventyr på riktigt!

För vem skulle i längden ha brytt sig om ingenjör Andrée om ingen, med hjälp av hans dagböcker som återfanns på isen, berättat om hans och luftballongens öde? Vem hade förstått vidden av att stå mitt i öknen i Botswana, utan kontakt med omvärlden, men med röda lejonögon blinkande i mörkret och en nyss uppbrunnen bil om inte Jenny Söderquist och Helene Åberg skrivit boken ”Exit Kalahari”? Hade vi anat hur ett liv bland apor skulle kunna te sig utan Jane Goodall?

Nu är det förstås så – och det är väl tur – att riktigt så där dramatiska äventyr upplever vi vanliga människor inte så ofta. Men vi är ändå ute och rör på oss, vi ser nya och ibland riktigt spännande saker. Det är då vi åtminstone förr i världen brukade skicka ett och annat vykort, till böcker räcker det där äventyret mera sällan …

Idag är de där postburna vykorten mindre vanliga, men de finns. Många fortsätter att uppskatta den där lilla försändelsen som ramlar in genom brevlådan, sms-ande och mms-ande till trots. Och riktigt alla har ju faktiskt inte dator eller ens mobil.

Fast ett problem vidlåder vykortet, det gammalmodiga. För medan posten hemmavid mestadels levererar det man lagt på lådan inom ett eller högst ett par dygn verkar inte den effektiviteten gälla just vykort.
Oftast hinner både äventyraren och hans/hennes berättelse hem före kortet, som kan låta vänta på sig i veckor. Ibland kommer det faktiskt inte fram alls.

Frimärkena man sätter på korten från Italien antyder att här ska det gå undan, här ska rapporten från äventyret levereras på direkten.
Återstår att de hur det går med det. För nog har två veckor på Capri varit ett äventyr, om än inte otäckt eller dramatiskt. Det kan räcka med en promenad till den lokala matbutiken för att känna sig på jungfrulig mark. Vilket medför äventyr också i matväg!

Äventyr är Veckans tisdagstema! Och jo, visst kan man väl säga att jag tog mig vissa friheter eller som det hette i uppsatssammanhang i skolan "missuppfattning av ämnet" ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha en italienare? Var så god!

Han kör oss runt Capri i en av alla utflyktsbåtar som ständigt går ut och in i Marina Grande. Det blåser en hel del, men han manövrerar sitt flytetyg elegant i det klarblå/turkosa vattnet. Relingen smeker de dramatiska stränderna. Vi stirrar som förhäxade på lodräta bergsbranter, rester av ruiner från romartiden, grottor, de berömda Faraglioni-klipporna, kärlekstunneln, andra båtar, väggar klädda med bougainvillea.

Killen är inte bara flink med båten, han är vacker också. Som klippt och skuren för en semesterflirt. Mycket behaglig att titta på, i vita shorts, vit pikétröja, vitt bälte. När vinden friskar i drar han på sig jackan. Håret är solblekt på skulten, solglasögonen valda med omsorg, skägget ansat men ändå lite åt det vilda hållet. Om han gått på land kunde han kallats ett strandfynd! Hade det varit för 30-40 år sedan hade man gärna vilat mer än blicken på honom …

Nu tror ni förstås att jag har fått en knäpp, gått och blivit gumsjuk under Italiens sol.
Nej då, så illa är det inte. Men ögon i skallen har jag ju ändå!
Och så kommer jag att tänka på låten som Claes Eriksson skrev för Galenskaparnas "Stinsen brinner", perfekt för Sveriges nationaldag – här är en del av den tänkvärda texten:

Lyssna och hör
Flickornas kör
När dom sjunger
Pappa jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Alla andra kan du kasta
Fixa nån som är ledig
Annars flyr jag till Venedig
Åh du gamla och du fria
Detta blir en pizzeria
Redan döpt till Mamma Mia
Oh Sole Mio...
Här ska det bli
Det lovar vi
En pizzeria
Snart är allt svenskt
Helt italienskt
Oh Mamma Mia!


Copyright Klimakteriehäxan

En alldeles naturlig borste

Ni vet hur det kan vara ibland när man gett sig utomlands och ska ha självhushåll. Man saknar ett och annat, endera går det inte att få tag i eller så känns det som gruvligt onödiga utgifter att köpa fler. Jag tänker på saker som osthyvel, wettexduk, pepparkvarn.
Och så den svenska diskborsten.

För den som glömt att inkludera just den i packningen finns det en vanligt förekommande växt här på Capri som kan upplevas som en ren provokation. Ett naturens eget köksredskap.
Den har det lite krångliga men högst begripliga namnet Kalifornisk flaskborst-buske, (Callistemon) men den lär ha sina rötter (nåja, ursprung i alla fall) i Australien.

Nej, jag har inte och tänker inte prova hur den eventuellt fungerar i kombination med vatten och diskmedel. Men håll med om att den är anslående!
Kanske kan minnesbilden av den glatt röda blomman tjäna som en påminnelse nästa gång: nu ska vi inte glömma diskborste!

Copyright Klimakteriehäxan

Sandaltid

Sommartider är sandaltider, vare sig man befinner sig i en svensk värmebölja eller i medelhavsklimatet på Capri. Dags för tårna att släppas ut, på semester i friska luften.
Och på den här ön verkar sandaler vara en av grundpelarna när det kommer till lokal design. Skoaffärerna skyltar undantagslöst med handgjorda skapelser, och självaste skomakaren är ofta en del av skylten.

Capris sandaler är mestadels exklusiva. De glittrar och glimmar, de kan fås i olika klackhöjder - och skulle den modell man fastnat för inte finnas i rätt storlek, med den klack man gillar bäst eller inte riktigt passa den fot den ska sitta på tar det en kvart (ja de säger det: 15 minuter!) innan man får en anpassad sko, en där en eventuell knöl beretts plats eller en hög vrist fått längre rem.

Det där som glittrar är allt från plast till swarowski-kristaller och halvädelstenar. Priserna blir därefter - eller vad sägs om det nätta priset 350 euro för ett par (toppnoteringen jag sett)?
Dock har nästan alla modeller en sådan där pinne mellan stortån och pektån, en uppfinning jag aldrig lärt mig att trivas med. Så jag behöver inte bekymra mig om någon souvenirsandal, ens i de lägre prisklasserna. Jo, det finns under 100 euro också ... men då får man förmodligen inte träffa skomakaren ...

Copyright Klimakteriehäxan

Il pranzo caprese

Frukt och grönsaker brukar bjuda på rena skönhetsupplevelser, såväl på svenska torg som på utländska marknader. Lådorna med rött, grönt och gult i olika toner läggs ofta upp med estetiska baktankar – det ser åtminstone så ut när man står där inför rutmönstret fyllt av färska frestelser.

Marknaden vid det lilla busstorget i Anacapri blev därför något av en besvikelse. Under några hektiska förmiddagstimmar hålls den öppen, tre av veckans dagar, och det är där både hemmafruar och de lokala restaurangerna fyller sina skåp och skafferier. Så även vi besökare, när vi väl lärt oss hitta dit. Men den där ögonfröjden är ersatt av effektivitetens rationella hantering: trälådorna slängs åt sidan allt eftersom de töms, plastbackarna flyger, den avskalade blasten hamnar i skräpiga högar.

Fast egentligen gör det kanske inte så mycket. Inte när man sitter där framför sin lunch som bara dräller av vitaminer och fantastiska smakämnen. Jag köper något jag inte vet vad det är men vill prova, jag plockar några gigantiska tomater, nyskördade apelsiner med bladen kvar vid fästet. Jordgubbarna från Neapeltrakten smakar ljuvligt, melonen är mogen trots att jag inte tror det – frågar en dam som råder mig att låta den vänta någon dag innan jag sätter kniven i den. Försäljaren hör det och protesterar: Inte alls, det är bara att äta! Han har rätt.

Nästa utflykt till torget väljer jag aprikoser, persikor, päron, äpplen, sallad, plommontomater. Men squashblommorna, vackert klargula om de tillåts slå ut, står jag över. De lär annars vara en lokal delikatess, fyllda och/eller friterade. Inget jag ens drömmer om att ge mig på! Det räcker så bra att matlagningen består av att skära, ta bort kärnor och sedan bara sätta tänderna i lunchen här på Capri, il pranzo caprese.

Copyright Klimakteriehäxan

Blänkande blankt tisdagstema - nyputsat?

Här har det kokats makaroni i mängder!
Spisen med de blanka kopparkärlen är en vital del av köket i Villa San Michele, huset som Axel Munthe byggde i Anacapri högt uppe på Capris bergskant.
BLANKT är tisdagstemat för just den här tisdagen. Så då passar jag helt enkelt på att ta er med till det historiska (och tämligen fantastiska) huset som nu är ett museum.
Men kokar min pasta i modernare kärl som kräver mindre putsning ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det var på Capri vi mötte varandra

Den som hamnar på Capri kan omöjligt undgå Axel Munthe.
Den som hamnar på Capri bör ha gjort sin läxa, särskilt om man är svensk som Munthe, och åtminstone ha läst "Boken om San Michele".
Det hade inte jag. Men nu reparerar jag skadan. Eftersom jag hamnat på Capri. Och kan alltså citera den gamla dängan "det var på Capri vi mötte varandra" – Munthe och jag ...

Boken är en litterär sensation. Den skrevs allra först på engelska och gavs ut 1929 – Munthe verkar bland mycket annat ha varit ett språkgeni. Han skrev också själv den svenska versionen, som kom ut ett år senare. Sedan dess är den översatt till 52 språk och en suverän storsäljare, rent av i Stieg Larsson- och Astrid Lindgren-klass – möjligen är hans bok läst av ännu fler, fast utspritt över lång tid, förstås.

Boken går inte längre att köpa i Sverige, eftersom Bonniers inte gett ut den i ny upplaga sedan 2001. Jag lånade en på bibliotek. Läslusten infann sig inte: ett luggslitet exemplar med trasiga pärmar och ett typsnitt som inte kändes inbjudande det heller. Men skam den som ger sig – jag kände plikten kalla och satte i gång.

Döm om min förvåning när jag efter bara något kapitel helt övertygats om att detta är en historia jag verkligen vill läsa! Ögonen flyger över sidorna, det är underhållande i skröna efter skröna, som man inte nödvändigtvis behöver ta för absoluta sanningar (det skriver författaren också själv i förordet). Berättelsen om den alkoholiserade apan Billy glömmer man inte, lite kul också att Carl Bildt dyker upp – fast av en äldre årgång, förstås. Men boken bjuder också på en hel del tänkvärt: om synen på dödshjälp, om människans inställning till djuren och djurförsök, om klasskillnader i samhället, om inbillade sjukdomar och läkekonstens sätt att tas med dem.

Döden är ett återkommande tema. Munthe hade en dödskalle på sitt skrivbord, samarbetade nära med begravningsentreprenörer och balsamerare, begravde omsorgsfullt sina hundar och andra husdjur, patienter dog ohjälpligt, han bekänner att han kände skräck när koleran spred sig i Neapels fattigkvarter eller när tbc angrep många i hans omgivning – ändå hävdar han att han egentligen aldrig var rädd att dö, att döden tillhör livet som något fullständigt naturligt.

Bland det första som möter besökaren på Villa San Michele är en svartvit golvmosaik föreställande ett skelett (bilden). I handen har benranglet en kanna vin och en med vatten, tillbehör som Munthe vill ska förmedla budskapet: ta vara på det roliga medan chansen finns (vilket gör mig lite vänligare stämd, jag är inte förtjust i dödskalle-utsmyckningar rent generellt). Själv avled han 1949.

Jag har förstått att tidigare generationer läst Munthe och verkligen beundrat honom. Min egen mamma berättar att hon hela sitt liv drömt om att få resa till Capri och se hans märkliga hus i Anacapri. I dag är turistströmmen tät, den svenske läkarens historia berättas i sammandrag på alla möjliga språk, ”Boken om San Michele” köps i museibutiken.

Fast alltså inte på svenska, annat än för den som vill ha den som hörbok, inläst av Krister Henriksson. Så om du nu precis som jag kommer på att du vill läsa denna fascinerande historia är det antikvariat eller bibliotek som gäller. I pocketversion fanns den i serien ”En bok för alla” 1996.
Och faktum är att etiketten ”en bok för alla” passar rätt bra!

Copyright Klimakteriehäxan

En blomma på Mors Dag

Jag brukar sannerligen inte få vare sig blommor eller särskilt mycket annat speciell uppmärksamhet heller när det är den där sista söndagen i maj, den som kallats Mors Dag i 90 år. Har vant mig vid det här laget, visserligen - men nog var det väldigt trevligt av den här hortensian att slå ut just i dag!
Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om mina erfarenheter av och tankar kring Mors Dag-firande finner du om du klickar på etiketten "mors dag" här nedan!

Veckans fönster är inramat!

Jag kom släntrande gatan fram när jag fångades av anblicken: en liten gård som blommade i alla färger, i olika stora krukor. Där fanns glödande fuchsia, fantastisk pelargon, amaryllis, kaktus och mycket mer. Och så, längst in, det av pepparfrukter, citroner och lökar fenomenalt inramade fönstret.

Mannen som ordnat med alltihop såg mitt intresse och ropade en hälsning. Snart hade jag berättat att jag kommer från Sverige - och vips! så bytte mannen språk och gick över till flytande svenska. Det har gått 40 år sedan Pepino var uppe hos oss i norr, säger han. Vilket framstår som helt obegripligt när man hör honom prata.

Det är också Pepino som står för allt som odlas utanför hans hus i Anacapri, den ena av Capris två huvudorter och den som ligger högt upp över havet. I dag är han pensionär, efter ett långt arbetsliv i restaurangbranschen på ön, och lägger stor del av sin tid på sina blommor och grönsaker. Det går inte att ta miste på hans stolthet när han pekar på de olika krukorna:
-Den där är visserligen ny för i år, men den där, den blommar för tredje gången! Och knopparna i liljan är ovanligt många!

Av amaryllisarna gillar han bäst den jämnt eldröda, medan jag pekar på den vitstrimmiga som min favorit. Pepparfrukterna garanterar han framkallar brand i munnen, vitlöken är trind och snyggt flätad.
Och när jag ber att få ta en bild ställer han upp direkt, det vill säga att han sätter sig på sin favoritplats framför det fönster han ramat in med sina egna produkter.

Temat för denna veckas fönster är helt enkelt inramat - kunde inte ha passat mig bättre!
Snart ska jag gå förbi Pepinos hus igen. Kanske har hans hortensior hunnit slå ut?

Copyright Klimakteriehäxan

Mellantid

Tiden försvinner.
Det har hetat, att man ska ta vara på dagarna som ligger mellan hägg och syren, årets vackraste, årets bästa att vara ledig, bara njuta av natur, väder, sommar runt hörnet.
Men den tiden finns inte längre.

För häggen hade inte hunnit mer än halvvägs när årets syrener blev knall-lila, vita eller möjligen rosa moln. Mellanrummet, det berömda, det avgudade, var avskaffat, av naturen själv.
Vilket ger ny kraft åt dem som påstår, att det är faktiskt mellan syren och hägg den tid ligger som verkligen ska tas tillvara.

Det betyder förvisso många fler dagar att njuta av - även om den där vintern som oavvisligen gör sig påmind mest liknar en istid. Men just nu njuter vi, i mellantiden.
Och förresten är också kastanjen ikapp - brukade inte den blomma när det var skolavslutning?

Copyright Klimakteriehäxan

Ö som i Österrike

Det heter ju att man aldrig blir för gammal för att lära sig nya saker. Turligt nog verkar det kunna stämma. Och ofta tror jag att det hänger ihop med uppmärksamhet. Hur många gånger har det inte hänt mig att jag passerar ett kvarter jag åkt förbi hur frekvent som helst – och så, plötsligt, ser jag något nytt. Ett hus, en affär, en skylt, ett konstverk. Men hallå, när kom det där dit?

Så gott som ofelbart är svaret från omgivningen att det där, vad det nu är, har funnits på exakt samma ställe de senaste decennierna/åren eller åtminstone månaderna/veckorna. Fast jag har aldrig lyckats se, aldrig lagt märke till, aldrig brytt mig. Förrän nu – och då är jag alltså helt fel ute.

Härom sistens gick jag in på Systembolaget, eftersom väderleken påbjöd vitt vin, att drickas kallt, i sommartider, till sommarmat. Skulle köpa något österrikiskt, eftersom mig närstående vinkunskapare menar att det är säkrast tänkbara kort just när det gäller vitt.

Jag strövade mellan hyllorna bågnande under alla flaskor. Sydafrika, Australien, Chile, Frankrike, Argentina, Spanien – flaggorna satt prydligt på hyllkanterna och berättade om druvornas ursprung.
Varför hittade jag inte Österrike?
Är inte deras flagga röd och vit eller minns jag fel? Panorerade med blicken över buteljraderna utan framgång.

Tänkte just kapitulera inför övermakten och ta en chilenare (igen) när en av bolagets anställda kom förbi.
-Ursäkta, men var står österrikarna? Kan inte hitta!
Hon pekade, ner mot golvet en bit bort, sa:
-Där borta. Sist, förstås!

Sist. Eftersom Österrike börjar på Ö. Och jo då, jag kan alfabetet. Men hade aldrig, ALDRIG, reflekterat över att vinerna på Systembolaget står uppställa i bokstavsordning efter produktionsland. Hade uppenbarligen heller inte orkat böja tillräckligt på nacken.
Se där. Nu lärde jag mig något nytt. Igen. Vilken tur att man inte är för gammal för det!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Blev rekommenderad Loimer Lenz Riesling (nr 96488) Vitt vin, torrt, friskt & fruktigt (enligt katalogen). Årgång 2009. Producent Weingut Fred Loimer, 79 kr - det var gott!

Litterärt i Veckans fönster

Skyltfönster har sin absoluta charm, håll med om det! Ett föremål fångar ens blick och intresse, kanske för att det är ett svar på en hett närd önskan eller kanske för att det bara får en att häpna med sin skönhet, tecken på uppfinninfsrikedom eller annat som lockar.

Själv har jag en gruvlig tendens att fastna framför bokhandelsfönster, oavsett öppettiderna. Men den här gången var det inte några vanliga böcker som fick mig att tvärstanna och plocka fram kameran, dessutom. Bokhyllan är broderad i petit point på en kudde, placerad i vad jag väljer att kalla en äkta läsfåtölj. Skyltfönstret visar upp ett väldigt varierat sortiment: glas, porslin, textilier, möbler, prydnadsföremål, konst.

Men det var alltså böckerna som fångade mig. Den originella kudden skulle inte vara särskilt svår att göra en egen variant av, för den som i likhet med mig fortfarande tycker att broderi är en hedervärd sysselsättning - om än inte uppskattad efter förtjänst ...

Klicka upp bilden nedan i större format får du mönsterhjälp!

Så broderade bokryggar i ett skyltfönster i Boston fick bli mitt bidrag när fotokedjan Veckans fönster har LITTERÄRT som tema. Kolla fler illustrationer av begreppet här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sunkigt glädjeämne

När jag lyssnar på radio är det så gott som alltid P1 som står på, hemma, i bilen, i mobilen. Men i söndags kom jag mitt in i ett program som låg över min koncentrationsnivå där jag satt bakom ratten. Alltså knappade jag runt och hamnade i stället i P3 – och gjorde ett fynd!

Fyndet heter P3 Sunk och är ett musikaliskt humorprogram. Och det låter sig svårligen stängas av när man bjuds på låtar som ”Jag vill ha stekt gök med lök” med Thore Skogman eller en ny text till Beatles ”When I´m 64” som går: ”Jag är rätt bra på proppar och rör” – en tonsatt kontaktannons för en händig karl som vill framhäva sin användbarhet i inte bara romantiska utan också praktiska sammanhang?

Programledaren Kalle Lind säger, lite ursäktande, att urvalet egentligen består av sådant som aldrig borde ha fått spelas in. Det kan man ju bilda sin egen uppfattning om! En del av de artister som grävts fram är okända förmågor, men tänk att Brita Borg besjungit Jan-Öjvind Swahn! Att svenskcountryhjälten Alf Robertson undrat ”Vem ska ge mina grisar mat?” Att Stellan Skarsgård (som väl inte sjöng särskilt bra i Mamma Mia heller) gjort något som verkar vara en smäktande hyllning till en hjärtevän: "Ler mot dig"!

Låtlistan är en enda lång frestelse. Eller vad sägs om ”Medelålders män” med den som en gång utsågs till Sveriges sexigaste karl, Sven Wollter? Och visst minns vi diskusbjässen Ricky Bruch – han finns på skiva med ”Mig fångar ingen brud”, vilket måste vara en ren lögn, för jag minns bestämt att han figurerat som gift.
Kalle Lind säger att han ”spelar musik man inte vågade hoppas existerar”.
Jag kan bara tacka och ta emot, och blir gladare på köpet!

Programmet sänds i fyra delar och för den som i likhet med mig missat det hittills finns de naturligtvis på nätet. De två sista programmen är ännu inte sända.
Stekt gök med lök, förresten, är inte det en matidé att nappa på för någon krögare som vill skapa en egen nisch i restaurangvärlden?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VITT - i romantiska Paris

De är klädda i vitt, både brud och brudgum. De har valt att gifta sig i en av världens erkänt mest romantiska städer: Paris. Och evenemanget, det lyckliga ögonblicket, ska förevigas för framtiden, den som eventuellt kommer att vara livet ut.

Turisterna, flanörerna, väntar artigt, tar omvägar medan fotografen regisserar. Brudgummen verkar bli ganska irriterad. Inte heller bruden tycks helt till freds med situationen, trots den vackra klänningen, slöjan, det noggrant koafferade håret, de stiliga smyckena, de tunna vita armbågslånga vantarna. Faktum är att flugan under hennes tillkommandes haka till och med åkt lite på sniskan. Hade jag vågat - och kunnat alla orden på lämpligt språk - hade jag velat ropa "Liiite gladare om jag får be!".

Hur det har gått? Om de lever lyckliga? Om det där bröllopet blev det minne för livet de säkerligen hoppades?
Det får vi aldrig veta.
Men bilderna från bron över Seine är hur som helst mitt bidrag när tisdagstemat är VITT. Trots att mitt närområde är fullt av strålande vacker vithet som hör årstiden till: hägg, äppelblom, kastanjepyramider, syrener och en och annan vitsippa som kämpar för sin överlevnad. Och trots att de alla egentligen slår vilken bröllopsbild som helst, även om också mannen är vitklädd ...

Copyright Klimakteriehäxan