Il pranzo caprese

Frukt och grönsaker brukar bjuda på rena skönhetsupplevelser, såväl på svenska torg som på utländska marknader. Lådorna med rött, grönt och gult i olika toner läggs ofta upp med estetiska baktankar – det ser åtminstone så ut när man står där inför rutmönstret fyllt av färska frestelser.

Marknaden vid det lilla busstorget i Anacapri blev därför något av en besvikelse. Under några hektiska förmiddagstimmar hålls den öppen, tre av veckans dagar, och det är där både hemmafruar och de lokala restaurangerna fyller sina skåp och skafferier. Så även vi besökare, när vi väl lärt oss hitta dit. Men den där ögonfröjden är ersatt av effektivitetens rationella hantering: trälådorna slängs åt sidan allt eftersom de töms, plastbackarna flyger, den avskalade blasten hamnar i skräpiga högar.

Fast egentligen gör det kanske inte så mycket. Inte när man sitter där framför sin lunch som bara dräller av vitaminer och fantastiska smakämnen. Jag köper något jag inte vet vad det är men vill prova, jag plockar några gigantiska tomater, nyskördade apelsiner med bladen kvar vid fästet. Jordgubbarna från Neapeltrakten smakar ljuvligt, melonen är mogen trots att jag inte tror det – frågar en dam som råder mig att låta den vänta någon dag innan jag sätter kniven i den. Försäljaren hör det och protesterar: Inte alls, det är bara att äta! Han har rätt.

Nästa utflykt till torget väljer jag aprikoser, persikor, päron, äpplen, sallad, plommontomater. Men squashblommorna, vackert klargula om de tillåts slå ut, står jag över. De lär annars vara en lokal delikatess, fyllda och/eller friterade. Inget jag ens drömmer om att ge mig på! Det räcker så bra att matlagningen består av att skära, ta bort kärnor och sedan bara sätta tänderna i lunchen här på Capri, il pranzo caprese.

Copyright Klimakteriehäxan