Vem man är lik är inte likgiltigt!

Liknar du någon annan människa som folk lätt känner igen? Betyder det något?
Jag vet alldeles bestämt att det kan betyda en hel del. Under flera år arbetade jag konstant med en man som visade slående likheter med den berömde amerikanske skådespelaren och regissören Gene Wilder. Vi vistades en hel del i USA och vi åt av nödvändighet ofta på restaurang. Krogen kunde vara hur fullsatt som helst, men man trollade alltid fram ett litet extra bord – inte skulle Mr Wilder avvisas! Vi tackade och tog emot.

På semester i Rom för några år sedan köade vi för insläpp i någon av kassorna i Vatikanen. En ung man i personalen fick syn på Dottern, blev knallröd i ansiktet, log från öra till öra och sa något om att Cameron Diaz faktiskt var hans stora idol. Tyvärr var det inte Cameron, men han är inte den ende som sett likheten.
Och titta på Sonens flickvän: hon har förbluffande mycket gemensamt med ett av våra vanligaste tv-ansikten, fast i yngre version!

Häromdagen höll jag på att hoppa på en människa på ett flygplan. Hon var en norsk dubbelgångare till en tjej på jobbet, men jag hörde språket och hejdade mig. Har en annan kollega som påminner märkvärdigt mycket om Rowan ”Mr Bean” Atkinson, osäkert hur kul det nu kan vara. Flera personer i min bekantskapskrets brukar pekas ut som modellen för Boxer-Robert, Vickans prins Daniel hamnar också i den gruppen (nej, honom känner jag alltså inte!). Och i nya numret av tidningen Fokus finns ett porträtt av DN-chefen Gunilla Herlitz, som till förväxling ser ut som Patrik Sjöberg!

Det är ganska lätt att trampa i klaveret när det där med likheter poppar upp. Själv har jag som tiopoängare upplevelsen av hur det var att hälsa på min gamla kollega Arne Thorén – bara för att sekunden senare inse, att jag höll förre moderatledaren Yngve Holmberg i handen.

Ibland kan det här jämförandet av ansikten och utseenden bli en hyfsat skojig lek. Flera tidningar har bett läsarna skicka in förslag. De är ofta inte alldeles snälla … Fredrik Reinfeldt har gemensamma drag med Alfons Åberg, tycker många. Ludmila Engquist delar fejs med Erik Blix. Drottningen liknar en hårdsminkad Joker, Natalie Portman och Keira Knightly, båda skådespelerskor, kan vara svårt att hålla isär. Och ser man sig om kanske det rent av vimlar av ”kändisar”, även om det inte är äkta vara.

Det finns – förstås – en site på nätet där man kan söka sin egen dubbelgångare. Jag gjorde det och fick Alex Denisof som manlig like, Amanda Bynes som kvinnlig. Båda är skådespelare, upplyser Google, men är för mig helt okända. Men de har åtminstone den trevliga egenskapen att de är ungefär tjugo år yngre än jag! Och att hoppas på Julia Roberts, Garbo eller Sophia Loren var förstås inte helt realistiskt …
Ett nytt försök med en annan bild säger att jag liknar Peter Sellers. Som min kvinnliga dubbelgångare föreslås Vytautas Landsbergis, litauisk politiker! Har han bytt kön eller ser jag faktiskt ut som en gammal gubbe? Suck!

Dock anser jag att jag i vissa stunder, och jag kallar dem inte mina bästa, visar upp märkvärdigt mycket gemensamt med en annan svensk kvinna: Margareta Winberg, s-politiker som synts mycket genom åren. Fast det är nästan bara jag själv som sett likheten, hittills. Varför är jag då inte helt nöjd med det?

Tja, låt mig bara påminna om den enligt flera källor helt sanna historien om vad som hände när fru Winberg skulle posera för en pressfotograf.
-Se nu till att plåta mig så att jag verkligen blir till min fördel! uppmanade hon honom, van att bli åtlydd.
Den snabbtänkte fotografen var inte sen med svaret:
-Då får du allt ta och vända nacken till.

Nej, det är inte likgiltigt vem man är lik.
Fast allra bäst är det väl ändå om man kan känna sig någorlunda nöjd med att vara den man är.
Lika som bär kan ju andra få vara.

Copyright Klimakteriehäxan