Monopol

Monopol. Det där spelet har aldrig engagerat mig. Inte har jag stört mig på vare sig tobaks-, apoteks- eller Systembolagsmonopolet heller.
Men nu har jag stött på ett monopol som faktiskt blivit riktigt irriterande.

I Anacapri, den ena av ön Capris två städer, har jag bara lyckats lokalisera ett enda bageri. Den som vill ha färskt bröd till frukost – och vem vill inte det? – får helt enkelt pallra sig dit. Alternativet är inplastade fabriksbröd, färdigskivade och med konserveringsmedel, men har man lediga dagar och lite extra tid är promenaden till det nybakta värd besväret. Åtminstone brukar det vara så. Den här gången är det ändå lite tveksamt.

Två damer jobbar här, den ena bakom disken, den andra tar betalt i kassan vid sidan av. På morgonen är det knökfullt av olika brödsorter bakom glasrutan: frallor, ”flautas” (ungefär som baguette), bullar med lite grövre mjöl, ciabatta, limpor, lantbröd, croissanter med och utan söt fyllning. Den som vill förbereda sin lunch kan köpa foccaccia med gröna eller svarta oliver, och i ett separat skåp ligger travar med påsar som innehåller små torra kringlor, smaksatta med olika kryddor. Kringlorna används som drinktilltugg eller som tidsfördriv före maten. Och så finns naturligtvis biscotti, de små hårda skorporna med mandel eller choklad.

Så sortimentet går inte att klaga på. Men behandlingen av kunderna, den lämnar åtskilligt att önska!
-Buon giorno! hälsar jag väluppfostrat när jag kliver över tröskeln.
Inget svar, inte en blick. Är butiken tom konverserar damerna varandra, intensivt, om vad räcker min italienska inte till för att förstå. Finns andra redan där inne flyter pratet över mitt huvud, och det fortsätter när det av allt att döma borde vara min tur.

Jag ler så artigt jag kan och söker damens blick. Den glider över mig och förbi, kanske tänker hon på något roligare än jobbet, kanske har dagen börjat dåligt redan innan jag dök upp. Till sist inser hon att jag står kvar. Fräser irriterat:
-Si?!
Jag pekar på panini, jag säger ”integrale”, jag lyxar till det med en liten söt bulle.
-Basta?! undrar hon i samma griniga ton, ivrig att jag ska säga att det räcker så – och så ska hon bli av med mig, kunden/störningsmomentet som bara är till besvär.

Hon ryter ett pris (bröd är förhållandevis billigt, speciellt om man jämför med alla andra priser på Capri) som jag förväntas registrera, eventuellt också kollegan i kassan. Fast kassadamen är fullt upptagen med att skvallra med en annan tant och märker varken mig eller mina pengar, långt mindre vilken summa jag förväntas betala.
Till sist hugger hon mina mynt. Ingen av dem låtsas höra när jag säger ”grazie” och någon gång till och med klämmer till ett ”arrivederci”. I ingen annan av stadens butiker går det till så här.

Nu kan man naturligtvis tänka, att folk här på ön är hjärtligt trötta på turister. Även om det råkar vara ett synnerligen viktigt inslag i den lokala ekonomin. Något tröstas jag ändå av, att tvättäkta italienare på besök uppenbarligen behandlas på exakt samma vis som en svensk. Men nog vore det trevligt om det där bageriet fick lite konkurrens.

Ute på gatan igen konstaterar jag än en gång att jag fått en påse som är så liten att mina bröd inte ryms i den.
Men ett återseende blir det ändå.
Det är ju så det funkar med monopol.

Copyright Klimakteriehäxan