Svanen är på inget sätt min favoritfågel, men när de första ungarna för året visar sig är det svårt att inte bli charmerad. Naturligtvis väser den lätt folkilskne fadern hotfullt åt mig och min kamera, men han stannar på vattnet - och jag på land. Mellan oss guppar de tre små ulliga barnen. Kullarna brukar vara större, vem vet vad som hunnit hända med eventuella syskon? Kanske har de fallit offer för storgäddan i Mälarens djup? Många är farorna som lurar på små sommarbarn! Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Förra sommaren när vi var ute på skäret ett par gånger, följde vi en svanfamilj och jag vet inte hur många timmar jag bara satt och glodde på dem. Vilsamt! Ska bli spännande att se om några av dem finns kvar.
SvaraRaderaDet kom en inkräktande svanhanne en gång, slagsmålet var på liv och död, men "vår" pappa kunde till slut jaga bort inkräktaren och friden la sig igen.
Fridfull bild. Men så är ju karln inte med heller, eller?
SvaraRaderaKulsprutan
Svanar är vackra. Alldeles speciellt gillar jag ljudet av deras vingpennor när de sveper förbi på himlen.
SvaraRaderaBloggblad - visst är det lite märkligt att de vackra fåglarna är så argsinta! Men det är klart, lejon och tigrar och andra vilda djur är ju också vackra och farliga på en och samma gång.
SvaraRaderaKulsprutan - jag är inte 100 på om det är mamma eller pappa som är på bilden. Hur vet man skillnad på herr och fru Svan när de bara ligger och simmar? (tog bilden en god stund efter att fräsandet tagit slut)
Bruno B - sant. Det är ett mäktigt ljud!