fredag, mars 13, 2020

Sov gott!

Sov gott! säger vi till varandra fram på kvällskvisten lite till mans, inte sant?
Rätt så rutinartat kanske. Men faktum är att det är få saker som människan har sådan nytta av som god sömn. Så det är en sann välgångsönskan, det där!

Det är bara att jämföra en bra natt med en dålig och allt står som i ett förklarat skimmer: när man mest varit vaken och snurrat som en elvisp mellan lakanen är man grinigare, skrynkligare och hungrigare än efter de där ostörda timmarna när friden regerat i sovrummet. Att sova ordentligt underlättar för den som vill gå ner i vikt och för den som vill orka mer. Dessutom är det där urgamla begreppet "skönhetssömn" inget att fnysa åt!

Oftast sover jag gott, men ibland händer det att hjärnan på något vis drar igång en extra verksamhet i samma ögonblick som jag släcker lampan. Då hjälper det inte att jag har sköna lakan, svalt i rummet, inga störande ljud tränger sig på. Jag är klarvaken, trots att jag borde vara ganska trött. Det blir många vändningar, kuddbyten och ibland tänder jag lampan och läser några sidor.

För en tid sedan hade jag flera såna nätter och gick då till apoteket för att fråga efter någon sorts insomningspiller som jag förstått att rätt många nyttjar  själv har jag inte tagit ett enda litet sömnmedel någonsin.

En liten vit plastburk kom med mig hem, ett valerianapreparat. Och det hjälpte! Allt som behövdes var uppenbarligen att köpa burken och ställa den i badrumsskåpet, för sedan dess har jag sovit, riktigt gott dessutom. Medicinburken är oöppnad.

Idag är det hur som helst inte bara fredag den 13, det är World Sleep Day, den internationella sömndagen också. När den är slut och inget otrevligt har hänt trots dagens datum önskar jag er alla en riktigt god natt!

Här några käcka krabater som sovit gott i ett antal månader, men som nu inget hellre
vill än att komma upp ur sin vila! Tulpanerna verkar trotsa vädret. Fast några
knoppar syns ännu inte.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 12, 2020

Helgfrågan

Ibland är de här frågorna som Mia i bokhörnan kommer med på torsdagar långt ifrån enkla att besvara. Det gäller i högsta grad dagens:
Nämn en bok som gjort stort intryck på dig. Tja, jag gör det lätt för mig i alla fall!

Med risk för att verka tjatig återkommer jag till en reportagebok som jag önskar att många, många läser. Än en gång säger jag alltså "Två systrar", en mästerlig bok av Åsne Seierstad. Läsaren får inblick i en värld som känns (åtminstone för mig) oerhört främmande, trots att alla beståndsdelar finns i vår omedelbara närhet.

Ja, boken utspelar sig i Norge, men jag är övertygad om att samma fenomen går relativt enkelt att hitta också i Sverige. Vi som följde serien "Kalifat" som nyss sändes av SVT känner garanterat att det förhåller sig på det viset. Att komma till paradiset genom att bli självmordsbombare lockar långt ifrån alla ... och det är väl en evig tur.

Bonusfråga: Finns det något du skulle vilja bli bättre på?
Ojojoj. Svaret är ja, men listan för lång för att få plats här! Men tänk om man vore perfekt, så enkelt allt vore då ...

Copyright Klimakteriehäxan

På två dagar har jag ...

... till min egen stora förvåning tillbringat mer än fyra timmar i en bekväm fåtölj på biografen Victoria, utan medhavt sällskap.
Jag hade bestämt mig för att jag ville se "Min pappa Marianne", filmen som bygger på Ester Roxbergs bok om vad som hände när hennes pappa Åke bekände att han ville klä sig som kvinna och heta Ann-Christine.

Det har gått sex år sedan boken kom ut, men nu har den alltså blivit film med Rolf Lassgård som prästen som alltid känt en stark dragning till kvinnliga attribut. Lassgård har berättat i otaliga intervjuer att han träffat Åke/Ann-Christine i verkligheten för att bättre förstå och kunna gestalta historien. Nu är han strålande i rollen, men det är i princip alla de andra skådespelarna också. Särskilt imponerad är jag av Hedda Stiernstedt, som vi ju känner som "Nina" i "Vår tid är nu". Här är hon Mariannes dotter.

När ljuset tändes i salongen var det alldeles uppenbart att vi som inte tror att coronaviruset trivs i biomörker var både rörda och berörda allihop! "Jag ville inte att det skulle ta slut", sa en kvinna bakom mig. "Verkligen det bästa på länge" fyllde en annan i. "Kanonfilm" nickade en man till sitt sällskap medan de krånglade på sig sina vinterjackor för att möta de snåla vindarna på Götgatan. Jag håller med.

Fast det var på andra försöket jag såg just den här filmen, för första gången kom jag lite för sent. Men det gjorde ingenting, för då upptäckte jag att man kunde se "No more fucks to give", Mia Skäringers bejublade scenshow som spelats in efter enorm publiksuccé på livescener runt om i Sverige och nu premiärvisades på Internationella Kvinnodagen och så i tisdags.

I över två timmar behärskar hon scenen, både live och på filmduken, det är dans, grova skämt, starkt feministiskt driv, rolig drift med några svenska alfa-hannar, en berättelse om ett one-night-stand i New York (fast blev det något, egentligen?), lite om konsten att hejda en fjärt, funderingar kring hur man uppträder när man sittligger i en gynstol. Bland annat. Mycket känns självupplevt, en del är det definitivt också. Här finns både humor, udd och genuin ilska.

Det som riktigt överraskade mig, det var sångnumren. Jag hade bara hört Mia Skäringer sjunga en enda gång och då tyckte jag faktiskt att det lät rätt förskräckligt. Kanske hade hon en dålig dag, kanske hade jag vax i öronen, jag vet inte, men faktum är att i den här showen sjunger hon kanonbra!

"Min pappa Marianne" kommer med största säkerhet att finnas kvar på biorepertoaren ett tag, innan den så småningom får en eller annan Guldbagge också ... Se den, säjer jag, och ta för säkerhets skull med en näsduk! Det är en varm film!

Däremot verkar det som om Mia Skäringers film inte får något långt liv alls. Såvitt jag förstår är inga fler föreställningar inplanerade, vilket känns som ett riktigt slöseri. Såvitt inte det är tänkt att bli en återkommande attraktion den åttonde mars, förstås?

Det tog i alla fall en himla lång tid innan jag äntligen fattade varför showen heter som det heter. Mia måste ha tröttnat på att höra slentrianfrasen "I don´t give a fuck". Naturligtvis blir allt bättre om vi bryr oss ... men den bollen var jag tydligen sist på.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna är hämtade ur filmerna

onsdag, mars 11, 2020

Upplysande

Tvärnitade när jag fick syn på den: bordlampan som är ett par kvinnoben i högklackat, med en vid och vippig kjol som skärm och med ett knytskärp i midjan. En underkjol i spets skymtar också fram i ljuset. Kvinnobenen är gjutna i betong och kjolen sydd i thaisiden.
Visst är den underbar! Klart humörhöjande!

Skapelsen heter Leglight och är formgiven av Sara-Tuva Kippel. Kände att jag var tvungen att kolla lite mer om damen i fråga. Hon är inte bara konstnär, hon är snickare och erfaren scenograf också, och har jobbat med en lång rad svenska film- och tv-produktioner. "Production designer" är den titel hon använder, och hon finns i Tyresö.

Om jag vill ha den där lampan? Jajamensan, mer än gärna. Fast jag vet inte riktigt var den skulle kunna stå, den kräver en del utrymme helt för sig själv för att komma till sin rätt! Upplysningsvis kostar denna upplysande tingest 6000 kronor med en kjol, men man kan köpa till fler kjolar i andra färger och mönster. De kostar 1500 kronor styck, och den som köper Leglight vill säkert ha både sommarkjol och vinterdito ... minst ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 10, 2020

Då drar vi österut!

Denna tisdag ska vi ta en sväng till Asien. För i just den världsdelen ska historierna utspela sig i de böcker som vi gör plats för i Tisdagstrion denna vecka, det har Ugglan & Boken bestämt. Häng med mig till Japan, Kina och Indien!

Mitt tummade ex av Liza Dalbys bok.
Hemma i USA kallades hon
"The Blue-Eyed Geisha".
Låt mig först bekänna att jag sedan länge tyckt att geishornas värld verkar osedvanligt spännande, om än rätt så hemsk. Läste en reportagebok, skriven av den första västerländska kvinna som fick genomgå en klassisk japansk geishautbildning, och jag tyckte det var helt fascinerande: kulturkrocken, de urgamla traditionerna, den stenhårda drillen, synen på relationer mellan män och kvinnor o s v. 

När jag sedan fann "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) blev jag helt överrumplad när jag upptäckte att den skrivits av Arthur Golden, som uppenbarligen var man och inte ett skvatt japan. Ett helt fantastiskt levnadsöde var det hur som helst, och i många delar överensstämmande med verkligheten, det har insatta personer vittnat om. Det var en bok jag knappt kunde lägga ifrån mig!

Fascinerad är jag också av att en tysk journalist, Jan-Philipp Sendker, verkar veta så otroligt mycket om Kina, både det som en gång var och det som är. I "Viskande skuggor" (Das Flüstern der Schatten) rör man sig både i Hongkong och fastlands-Kina, samma sak i uppföljaren "Ensamhetens språk" (Drachenspiele). Hans Kina-serie är tredelad, men den sista boken har jag inte läst. Än. Ska definitivt göra det.

I Indien lär det bo inemot 1,4 miljarder människor. Då kan man ju misstänka att det bland dem finns rätt många duktiga författare, eller hur? Jag har bara läst några få, men i Aravind Adigas "Den vita tigern" (The White Tiger) tyckte jag att jag hamnade mitt i Delhi, där huvudpersonen arbetar som chaufför åt ett rikt par. Spännande läsning, liknar en deckare men romanen ska nog egentligen inte ha den etiketten. Boken fick Booker-priset 2008.

Tre snygga omslag också, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, mars 09, 2020

Blommor till kvinnor som förtjänat dem

SARA_DANIUS_webb-3.jpg
I går stod den på Norrmalmstorg mitt i Stockholm, blomversionen av Nobel-klänningen som Pär Engsheden skapade för Sara Danius, en kort period ständig sekreterare i Kungliga Svenska Akademien. Hon bar den på den Nobelfest som skulle komma att bli hennes sista. Men klänningen gjorde verkligen att hon syntes!

Den orange och rosa kreationen, som var stor som ett moln, stod i skarpast möjliga kontrast till de svartvita frackherrarna som annars regerade på podiet under prisutdelningen som vanligt. Klänningen, sydd i 25 meter sidentaft, verkar nu bli en viktig del av Danius eftermäle. Det är också den hon bär på Daniel Fyffes fina porträtt "Sara" som du kan läsa mer om här.

Samtliga hennes och Engshedens fyra Nobel-klänningar  de skapade dem verkligen tillsammans  ska snart finnas att beskåda på Nationalmuseum, dit de skänkts.
Utställningen öppnar den 26 mars och blir säkert ett pålitligt dragplåster, för exklusivt mode är kul att titta på, det är vi många som tycker!

Så tråkigt då att klänningen i blomsterupplaga redan var borta när jag kom till Norrmalmstorg i dag. Den var en del av Interfloras sätt att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen (igår). Fast jag tycker ju att blommorna borde ha hållit ytterligare någon dag ... Bland andra Astrid Lindgren, Elin Wägner, Jenny Lind och Margareta Krook höljdes också i blommor dagen till ära, men utan att ha kollat misstänker jag att även de är tillbaka i den statygråa verkligheten i dag. De förtjänade dock alla sina blommor!

Ett debattinlägg av annat slag som också har med Danius att göra kom med på årets Vårsalong på Liljevalchs. "Flytta svenska akademien till Göteborg!" står det på den gyllene skylten, skapad av Manfred Soeder. Texten var rubriken på ett uppmärksammad krönika i Göteborgs-Posten som tidningens kulturchef Björn Werner skrev hösten 2018. När Vårsalongen nu snart plockas ner från utställningens väggar hamnar just det här verket i Göteborg  eftersom kulturchefen, naturligtvis förtjust över att ha gjort  avtryck i konstvärlden, köpt det!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto på statyerna: Interflora

söndag, mars 08, 2020

Skyltat i storstan

Vilken god idé! Färre pappmuggar för take-away, mindre disk efter den som
väljer att slå sig ner vid ett av borden på kondiset. Och lite billigare fika. En
klockren win-win-situation hos Bröd & Salt som finns på inte mindre än tolv
olika ställen i Stockholm. Ute i landet också, kanske?
Nog för att området kring Slussen är hemskt för närvarande, men man måste säga att
de satt upp rätt roliga skyltar att titta på för oss som passerar. Såg dock ingen människa
som löd uppmaningen. Såg å andra sidan inte till Jessica heller ...
Ta detta som en förvarning: Världssömndagen infaller den 13 mars vilket betyder att
det snart är dags, men du hinner förbereda dig! Bädda rent, ny pyjamas ... Att den 13
råkar vara en fredag får vi hoppas inte har någon negativ effekt på sovandet.
Här en skylt som passar extra bra i dag, på den Internationella kvinnodagen!
Bara att ta åt sig för varje flicka, tant, kvinna, tjej, fruntimmer, dam eller klimakteriehäxa!

Vill du botanisera bland fler skyltar av de mest skilda sorter är det enkelt: klicka bara på den här länken som tar dig till BP. Hon har listat alla skyltande bloggare!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 07, 2020

Just nu i mars

Just nu läser jag ett opublicerat manus skrivet av en kär kollega, Rolf Söderberg, som döpt sina memoarer till "Mitt liv som murvel". Han har varit med om så ofantligt mycket som blivit världshistoria! Växlar med Liane Moriartys "Tre önskningar" (Three Wishes).
  
Just nu tittar jag på sista säsongen av "Homeland" igen, fast jag egentligen inte vill. Ruggigt. 


Just nu lyssnar jag på en sen del i berättelsen om Damernas Detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Katarina Ewerlöf läser "I muntra damers sällskap" (
In the Company of Cheerful Ladies)  och det gör hon väldigt bra. Fast om koltrasten öppnar näbben lyssnar jag allra helst på honom.

Just nu längtar jag efter en tripp till solen, men det känns inte klokt att boka en resa. Är inte så skraj för den där influensan, men oplanerade veckor i karantän på hotell (som man förmodligen tvingas betala) låter direkt avskräckande. 

Det är bloggen Kulturkollo som infört den här sortens månadsuppdatering. Tänkt att plockas upp den första lördagen i månaden, så nu var det dags igen! Kan bli nio nummer till i den här "serien" med andra ord. 

Välkommen mars, du har ju redan kommit en bit på väg!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 06, 2020

Ensam, själv och tyst

Elisa Matilda ställer fem nya fredagsfrågor i dag, när solen lyser igen (tack!) och man så gärna vill tro att världen är på väg åt rätt håll, trots alla domedagsprofetior som dyker upp i alla möjliga och omöjliga kanaler.

Nu är det i alla fall ENSAM som är nyckelordet. Vilket inte är exakt samma sak som SJÄLV, det stör mig att man inte håller isär dem! Man bor inte själv, man bor ensam. När små barn lär sig äta själva är det inte alls som att inta en måltid ensam. Ett jobb kan man göra ensam  eller så gör man det själv! Det är inte samma sak! OK, färdigtjatat om detta. Nu Elisa Matildas frågor:
  1. Vad är något du inte kan göra ensam? Kan och kan  men jag är inte särskilt sugen på att resa ensam. Vill ha en resekamrat att bolla med, kommentera det man ser och upplever.
  2. Vad kan du inte göra om det är stimmigt runt omkring? Kan få svårt med koncentrationen, möjligen för att jag är alltför nyfiken på det som omger mig ... men jag njuter mer av god mat om miljön är lågmäld och tystnad underlättar också läsning, förstås.
  3. Vad kan du inte göra om det är knäpptyst? Men då kan man väl bara gilla läget! Utan att tänka högt, möjligen?
  4. Vad kan du bara göra hemma? Lagar mat gör jag ingen annanstans än i eget kök.
  5. Vad är något du vill klara av själv men inte kan? Önskar att jag vore lite mer praktiskt/tekniskt lagd, fast jag inte är helt hjälplös.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 05, 2020

Dagens ord 73 finns i bokhyllan


BOKRYGGSPOESI

-Ja se det hade jag aldrig stött på förut! Men någon gång ska förstås vara den första. Och i dag hände det! Kul grej, faktiskt!

Helgfrågan, varje torsdag, från Mia i bokhörnan. Nu denna:
Har du nån bokryggspoesi?
Bara att gå och leta, helt enkelt. Osäkert vad resultatet blir ... men jo då! Fast enkelt var det inte. Jag får ihop två och båda andas ond bråd död:

Älskade syster! Augusti är en farlig månad. 
Månen vet inte. Våld! Förbjudet område! 
DOM DÖDAR OSS!

Fullmåne  alla under himlen, en frans av löv.
Det onda ögat, tre sekunder  ett fritt och muntert lik!

Alltså poesi är inte riktigt min grej ... uppskattar väldigt få diktare och ger i princip inga nya en chans. Inte är jag mycket till poet själv heller, uppenbarligen inte ens när det kommer till den väldigt speciella grenen bokryggspoesi ... mina liknar mer nån sorts "kortkrim"! Det blir spännande att se vad andra bokbloggare fått ihop för dramatiska rader.

Blir påmind om en liten sak på rim som verkligen tilltalar mig. Den följer det klassiska mönstret för en äkta limerick. Tyvärr är jag inte säker på vem som var författaren, men detta publicerades (tror jag) som en dagsvers för länge sedan i Dagens Nyheter:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers


Så där ja, då fick ni er en bra dikt till livs i alla fall. Snudd på genial, eller hur? Önskar verkligen att jag hade skrivit den själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Vart tog våren vägen?

Den där våren som verkade ligga i startgroparna, vart tog den vägen? Kan en vår bara lägga i bromsen och dra sig tillbaka med bibehållen värdighet?
I tulpanbacken jag ser från mitt sovrumsfönster är bladen mer än decimeterhöga. Krokusen blommar, vintergäcken likaså. Då kommer det, snöslasket, som får mig att vilja dra täcket över huvudet.

Medan världen där ute återgått till grått får man söka sina gladare färgupplevelser på annat håll. Sent omsider kom jag iväg till Vårsalongen på Liljevalchs, museets årligen återkommande och givna succéutställning, som öppnade i januari och stänger i slutet av mars.

Egentligen blev jag nog ganska besviken, tyckte få av objekten var något att hurra för och fortsätter irritera mig på att så många utvalda konstnärer får med tre-fyra-fem verk medan så otroligt många andra ratas. Men Mårten Castenfors bryr sig ju inte om att jag tycker så! Och det är förvisso han som bestämmer!

Inget i årets utställning kommer ens i närheten av fjolårets fantastiska skapelse av kollektivet Forma. På en hel vägg fanns individuella träbitar som symboler för människor som flytt från Afghanistan till Sverige men nu hade en påtvingad returresa att vänta. Jag publicerar med förtjusning en bild på det i år igen!

Men om man är sugen på grönskan, på blommor, på sommarfärger kan man i alla fall glädja sig åt några textila bilder som skapats av Anna Fjällbäck. Hon har gjort en sorts mosaik av tyg på trä, humörhöjande!


Linnéa Eklöfs återbrukslampa "Spargrisen" fick mig också på bättre humör.

Fjolårets i särklass mest imponerande verk på Vårsalongen. Man blev bara stående!
1500 personer deltog i arbetet. Sammanlagt fanns 17 000 träbitar, var och en
symboliserande en afghansk flykting i Sverige. Ingen träbit var en annan lik.
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 04, 2020

Dagens ord 72


GULDVATTEN

-Ordet framkallar vackra bilder för min inre syn: ett blankt skogstjärn i solnedgång, snälla havsvågor som glittrar när ljuset speglar sig i topparna. Men detta är betydligt mer prosaiskt. Det handlar om det som expertisen kallar för den i särklass bästa växtnäringen, som till råga på allt är gratis om än lite bökig att fixa. Fast jag vet att grannens fenomenala balkongpelargonior är resultatet av just guldvatten, men då visste jag inte vad det hette ... Receptet är enkelt i alla fall: en del urin blandas med tio delar vatten. Och allt som blir begjutet med denna vätska ska växa så det knakar! Tänk om detta är det som skulle betyda nytt liv åt min Benjamin

Grannare julros har jag nog aldrig sett. Stod på trottoaren där jag gick fram i går, på
Birger Jarlsgatan. Har den fått guldvatten på rötterna månntro?
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 03, 2020

Historier i och om städer

I stadsmiljö ska historierna utspela sig i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Jag har en triss i ess att erbjuda, men är osäker på huruvida just de här titlarna finns översatta till svenska. Andra böcker av författarna finns i alla fall. Kanske har jag nämnt dem alla tre tidigare, men här är de:

"Manhattan Transfer" av John Dos Passos handlar om hur storstaden New York gror och växer. Dos Passos är alldeles för sällan ihågkommen, en fantastisk skribent. Var han inte rent av bättre än sin polare Hemingway?

I "The Red Mandarin Dress" förflyttar Qiu Xiaolong läsaren till Shanghai. Författaren övertygar mig om att han "kan" den här staden, man känner hur det luktar, man är med dem på en matbit i ett hål i väggen, man ser trafiken ... Det finns flera böcker om kriminalaren Chen Cao.

"The Blue Knight" är historien om framför allt en polis som ingår i LAPD, Los Angeles Police Department. Han är inte världens bästa barn, han äter gärna gratis, tar gärna lite extra paus ... men polis är han. Joseph Wambaugh var själv anställd vid LAPD innan han sadlade om och blev framgångsrik deckarförfattare. Han vet helt enkelt vad han talar/skriver om.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 02, 2020

CITAT om en känsla jag känner igen

"Jag är på karnevalen på Trinidad och känner mig som en lyktstolpe. Jag vill också kunna dansa. Så där. /.../ Men att få till rumpan som här – är stört omöjligt.
Ena skinkan åt höger, andra åt vänster, hela rumpan 
i en egen rytm och så resten av underlivet ska snurra åt andra hållet. Här talar vi varken om trefjärdedelstakt eller ens åttondelar. Det är turbo. Jag försöker, men är förlorad i alla bemärkelser, söker rent fysionomiska försvar: min rumpa har helt enkelt inte fyra varvsinställningar."

-Oj oj så väl jag känner igen situationen som Lotta Lundberg beskriver i en krönika i 
dagens Svenska Dagbladet. Jag har visserligen aldrig varit på karneval i Trinidad, 
men det där med att absolut inte kunna hänga med på dansgolvet där alla andra förefaller ha rytmen i blodet, det har jag lidit av åtskilliga gånger. Glömmer aldrig en kväll på Bola Prieta i Rio de Janeiro. Jag var drygt trettio. Bredvid mig dansade en kvinna som nog nosade på sin åttionde födelsedag. Hon rörde sig som en ängel, medan jag ... knappt rörde mig alls.
Och aldrig har jag lyckats bli ens en smula bättre på rumpvickning!

söndag, mars 01, 2020

Små skyltar har också budskap

Att folk sätter upp skyltar med nej tack till reklam är man ju van vid. Men kan man
 förvänta sig att få agnarna sållade från vetet? Det hade jag inte en aaaaaaning om!

Söndag är alltid Skyltsöndag, oss bloggare emellan. Vi plåtar och visar stora skyltar, snygga skyltar, roliga skyltar, konstiga skyltar. Och så, plötsligt, blir det några osedvanligt små skyltar! Som här och nu! Om du vill kolla skyltningen hos fler klickar du på den här länken, för hos BP finns en lista på alla som brukar delta. Bloggprojektet Skyltsöndag har vid det här laget flera år på nacken!

Poppies är död. Hen var kanske ett marsvin, en katt, en kanin, en fågel eller 
en väldigt liten hund. Tomrummet efter kompisen blev hur som helst stort. 
Alltså fick den döde en egen liten grav och en (väldigt) liten skylt till minne. 

Sämsta tänkbara fotoljus i Kungsträdgården i går, men jag kunde förstås inte låta bli.
Kungsans japanska körsbärsträd skyltar med vår. Hur tokigt det än kan kännas ...

Copyright Klimakteriehäxan