CITAT om dagens läsvanor

"Vissa samlar frimärken. Andra jagar lyckan. Själv letar jag alltid efter en bra bok. Jag är nog inte ensam. Och jag har nog särskilt inte varit ensam under coronapandemin. En pinfärsk undersökning beställd av P1 i samband med kanalens litteraturvecka konstaterar att mer än en fjärdedel (27 procent) av svenskarna har läst fler böcker än vanligt under perioden."

-Madelaine Levy, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, skriver om svenskarnas läsvanor så som de ser ut när coronasmittan härjar bland oss. Man blir väl inte jätteförvånad ... men tidningens kulturredaktion passar också på att dra igång ett projekt för att lista 2000-talets bästa böcker. Som etta bland romanerna ligger, enligt SvD:s egna medarbetare, Karl Ove Knausgårds serie "Min kamp". Först på plats nummer fem hittar jag en av mina stora favoriter: "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie.

De betydelsefulla böckerna

Vad betyder böcker och läsning för dig? Det är veckans kulturfråga från Enligt O. Att böcker och läsning betyder mycket för mig och har gjort så ända sedan jag lärde mig läsa, det står utom alla tvivel. 

Min mamma såg till att jag alltid hade böcker, det hade inte hon haft i sin barndom trots att hon önskade det väldigt intensivt. Yngst av sju syskon var hon, och hon mindes livet ut hur lycklig hon blev när hennes nästan tjugo år äldre bror kom hem och gav henne en bok i present. Själv fick jag bergsäkert minst en bok både till jul och födelsedag – annars hade dagen varit helt misslyckad!

Min allra första bok.

Kanske kan läslusten gå i arv? Om den inte finns där spontant gör man som förälder klokt i att jobba på saken. Det har jag gjort, högst medvetet, tillsammans med barnens far som förvisso har sina rötter i en bokhandel. Vi har definitivt lyckat med Dottern, medan det är lite mer tveksamt med Sonen, som i nuläget nästan inte öppnar en bok. Dock har hans lille son många böcker, så hoppet lever om traditionen! Och alla böcker är betydelsefulla, därom råder inga tvivel!

Läsningen bjuder ju på så himla många olika saker: kunskap, spänning, underhållning, inblick i nya miljöer, språkliga äventyr. Och vilket samtalsämne böcker är, bara en sån sak! Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag ytterst bestämt.

Första boken jag läste själv.

Enligt O slänger med en bonusfråga också, och påminner därmed om en "högtidsdag" som fallit åtminstone mig ur minnet: Hur uppmärksammar du Världsbokdagen på fredag? 

Tja, vad sägs om lite färska räkor och en skvätt vitt vin, rostat bröd och ost? Lite grönsaker och några kex. Efter en rejäl lässtund i solen. Om den nu kan tänkas visa sig, det är visst lite osäkert. Men det finns ju bekväma sittplatser med bra ljus även inomhus. Just nu är jag mitt inne i "Den okända Astrid Lindgren" av Knut Bohlund. Intressant! Mycket om just barnböcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Nygammal stickning

Tänkte just ta mig an Gems Weekly Photo Challenge som är STICKA. Men någonstans ringde en klocka. Och minsann, samma utmaning gällde i juni 2019! Då uteblev inspirationen till en ny text. Fast en eller annan nytillkommen bloggbesökare kanske vill läsa mina snart två år gamla rader om en hantverksform som jag tycker är värd all aktning, även om jag inte längre utövar den själv. Förvisso kan man sticka på flera sätt, vaccinsprutor är exempelvis populära stickredskap i dessa tider ...

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag – jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig – jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets bästa – hittillls

Vad har varit den bästa läsningen hittills i år? Tre böcker får plats i tisdagstrion, efter Ugglans instruktioner. 

Allra bäst är än så länge "Gileads döttrar" (The Testaments) av Margaret Atwood. Det är fortsättningen på "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) och jag såg verkligen fram emot den. Blev inte besviken! Det blev faktiskt min allra första bok 2021 men den blir nog svårslagen året ut. 

Den tidigare Alma-pristagaren Jacqueline Woodsons barndomsskildring "Another Brooklyn" tyckte jag var riktigt bra. Det är 70-tal i New York och tuffa tider för en ensamstående svart mamma med flera barn. Boken tycks ha fått behålla sin engelska titel även i Sverige - eller läste jag den på originalspråket? Minns inte!

Tredje boken jag väljer handlar också om självupplevd barndom. Emma Reyes blev hyllad som konstnär i Paris, men hennes väg dit var väldigt lång. Hon föddes i Colombia och kom att växa upp i ett nunnekloster, där flickorna levde ett liv som mest kan liknas vid slaveri. "Brev från min barndom" (Memoria por correspondencia) består verkligen av brev. Hon skrev dem som vuxen till en god vän och drog sig till minnes de dramatiska åren. Boken fanns som radioföljetong, så jag har lyssnat på den. Ligger tyvärr inte kvar.

Med tanke på årstiden hade det ju varit klädsamt att ta med Karl Ove Knausgårds "Om våren", men jag är inte övertygad om hans storhet även om jag bitvis tyckte texten var väldigt välformulerad. Också den läste jag med öronen, i Sveriges Radios tappning. Men upp på prispallen tar han sig inte. Fast han funkar som "krok" till en nytagen vårbild!

Om våren – helt utan anknytning till herr Knausgård.

Copyright Klimakteriehäxan

Generationsskifte

Vi står inför ett generationsskifte. Hör hur blomsterförsäljaren säger, att köpetulpanerna, de där i rejäla buntar, är på upphällningen. I vanlig ordning har jag burit hem väldigt många sen i december (tror jag började då om inte ännu tidigare ...).

Jag har glatt mig åt de frasiga bladen, de kraftiga knopparna, den obändiga livskraften som får dem att växa en decimeter minst, trots den magra skaffningen de får. Ja, bara vatten, alltså. Fast jag byter till färskt i vasen, lite får man ju ändå gulla med dem. Sedan behåller de sin skönhet, även om den förändras, tills sista bladet kroknar och trillar av.

Men nu är det inte långt kvar innan vi får glädja oss åt den nya generationen, den vars lökar har övervintrat i backen och nu noterat att våren är här. Raderna med blad blir tätare, grönare och kraftigare för varje solig dag. Snart, snart är det dags ... En sann fröjd för ögat, även om de inte hamnar i vas. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vackraste söndagsskylten finns här!

Om bloggstafetten Skyltsöndag vore en tävling anser jag att jag borde vinna den. (Ni kan ju kolla vilken konkurrens jag har, klicka vidare till BP!) Ja men titta bara på Ekbackens lövskogslund på Lidingö! Så mycket vackrare blir inte våren. Starka trädstammar, vindlande stigar och så en mängd vitsippor! Bättre skyltat? Går inte.

Min skyltskörd denna vecka kommer från två promenader, en alltså på Lidingö och den andra vid Sätrastrandsbadet söder om Stockholm. Här dyker graffitigruppen (?) Olydig upp igen, och titta vilken charmig eller möjligen busig flicka som drar blickarna till sig, och till soptunnan hon pryder!

Lite lustigt att tatueringsfirmans reklamskylt mitt i vitsippsbacken faktiskt också innehåller
en blomma. Men ta inte detta som reklam, ni vet ju vad jag tycker om tatueringar.

En skylt i metoo-anda, feministisk gräsrotsrörelse som sprider sitt budskap:
Håll er i skinnet gubbar!

Sippbacken utan "störande" skylt. Håll med om att det är lite prins Eugen över bilden!

Glädjeämne helt utan skylt.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om wettexdukar

Har jag hittat någon mening, lite extra tänkvärd, i det jag läst denna vecka? 
Ja naturligtvis! Hur skulle det annars gå med Veckans mening, som Skriv-Robert tagit initiativet till?! Det gäller att lyfta fram en formulering som är rolig, klok, informativ eller kanske bara tokig? Hur som helst en mening som du ger ett par extra sekunder. Denna veckas fynd hämtar jag ur "Käraste disktrasa –historien om en uppfinning från Sverige" av Åsa Kax Ideberg och Anna-Karin Murén.

En bra idé, en okuvlig vilja och en köttkvarn kan vara bra att ha när du ska utveckla och ta patent på en ny produkt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hej på en fredag!

Vi verkar kunna se fram mot en riktigt fin vårhelg om man ska tro på väderleksprognoserna. Låter bra! Det betyder nog att magnoliaknoppen jag fotade i går slår ut, och att det rosa blomtaket i Kungträdgården börjar bli tätt. Men lugnast att börja fredagen som man brukar: med Elisa Matildas fem fredagsfrågor, denna gång med fokus på konsumtion!

1. Vad för ”onödigt” skulle du köpa om du hade obegränsade resurser? Svårt. Men varför inte en "prenumeration" på lyxig kroppsvård? Massage, pedikyr, manikyr, hamam-bad, ansiktsbehandling ... dyrt alltihop!
2. Vad skulle du inte köpa för alla pengar i världen? "Färdigtrasiga" jeans. Tatuering.
3. Konsumerar du någonting mer än vad du tror andra gör? Ja. Böcker och kläder, kuddar och blommor.
4. Vad är något du sällan lägger pengar på? Taxiresor.
5. Finns det något du köper till andra, men aldrig till dig själv? Presentkort.

Copyright Klimakteriehäxan 

Den ska du läsa!

Denna apriltorsdag har jag kunnat sitta ute på balkongen och läsa, i härlig vårsol. Så underbart! Men nu har det blivit eftermiddag och solen tar sig inte in i min balkongvrå längre. Då blir det en helgfråga från Mia i bokhörnan i stället!

I dag vill hon ha ett riktigt hett lästips: Boktipsa om en bok du tyckte var riktigt bra och varför du tycker andra ska läsa den?

Ja men världens alla bokhyllor är ju fulla av dem, böckerna som ger oss så mycket! Nu gällde det ändå att landa på en enda. Då bestämmer jag mig för en helt fantastisk bok som jag visserligen bloggat om förr, men den är värd all uppmärksamhet den kan få: Rebecca Skloots "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Det är förvisso en faktabok, men man läser den som en roman. 

Läsaren får bekanta sig med den unga svarta småbarnsmamman som sliter för att få ihop livets olika beståndsdelar. Men så drabbas hon av cancer i livmodern. Hennes liv går inte att rädda, men det går däremot bra med hennes cancerceller, som kommer att bli en oerhört viktig beståndsdel i den moderna cancerforskningen.

I medicinarvärlden blir hon känd som HeLa och hennes cancerceller bevaras, odlas och säljs till forskare världen över. Stora summor är i omlopp. Hennes fattiga familj vet ingenting, Henrietta själv har inte heller fått chansen att avgöra om hon ville att hennes fall skulle bli föremål för några  laboratorieövningar.

Först när den energiska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot börjar nysta i historien blir det känt hur fallet hanterats, och rättvisa skipas i någon mån sedan familjen i alla fall får viss ekonomisk ersättning.

Historien Skloot berättar handlar om rasism, om fattigdom, om okunskap, om (o)etiska beslut och, förstås, om cancer. Bitvis blir texten alltför faktaspäckad för en icke-medicinare, men de avsnitten hoppade jag glatt över. Det gjorde inget, den dramatiska berättelsen håller hela vägen. Författarens engagemang lyser på varje boksida, det är omöjligt att inte dras med.

Medan cancerdiagnoserna ständigt duggar omkring oss och behandlingarna undan för undan blivit bättre liksom chanserna till överlevnad kan det vara lämpligt att sända en tacksamhetens tanke till Henrietta Lacks, som bara blev 31 år gammal, men som gjort så många en stor tjänst.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Glömde visst bonusfrågan: Vad är det bästa med våren? Mitt svar är ljuset, blommorna, fåglkvittret. Och just i dag mötte jag ju årets första blommande magnolia, på Reimersholme!

Copyright Klimakteriehäxan

Tappa inte huvudet!

Ensam kvar.

I går tappade jag en handske, en fin, en blå. Ingen som hittar den har nån glädje av den, för enhänta personer dräller det inte av, som bekant. Och vad gör jag med en udda blå nappahandske? Inget. Men jag vågar inte slänga den, inte än, för man vet ju aldrig ... tänk om vänstern ändå skulle dyka upp?

Värre är det om man råkar tappa huvudet. Se bara på min roliga diskborste! Upp och ner, som det är enklast att hänga den, tappar den inte bara huvudet utan också sin charm, tycker jag. Fast titta! Den går ju att räta upp också! En klassisk före-efter-situation i köket!

TAPPA är också nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Hoppas inte folk tappat vettet eller tron på framtiden eller något annat, som möjligen kan vara värre att förlora än en handske ...

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Handsken, den borttappade, är återfunnen! Glad blev jag!

En sippa värd att besjunga

Blåsippan ute i backarna står
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt
rusa sen hem under rop och skratt. 

Mor, nu är våren kommen, mor. 

Nu får vi gå utan strumpor och skor. 

Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan hon säger så: 

Blåsippor aldrig snuva få. 

Än få ni gå med strumpor och skor, 

än är det vinter kvar, säger mor.

Där har ni mitt svar på Veckans kulturfråga, som Enligt O har ställt även denna onsdag: Vilken text om våren är din favorit? 

Jag besjunger så gärna den lilla blåsippan, en blomma att älska och vårda (fridlyst på de flesta ställen i Sverige, glöm inte det!) Alice Tegnér skrev musiken och Anna-Maria Roos texten till denna visa, som känns evigt grön på flera sätt. Och alla har vi den väl med oss från tidigaste barndom, eller hur?

Jag hade kunnat tänka mig Gustaf Frödings "En litten låt ôm vårn" också, men den hade jag ju med här på bloggen alldeles nyligen, så det var för tidigt för en repris, tyckte jag.

Copyright Klimakteriehäxan 

Har vi nån tur med väderstrecken?

Hur gott om väderstreck är det i våra boktitlar? Ugglan & boken efterlyser dem i veckans tisdagstrio. Ja, har vi nån tur med vädret? Jo då, för all del ... i alla fall med väderstrecken ...

Den första som poppar upp är John Steinbecks "Öster om Eden" (East of Eden) men har jag verkligen läst den? I hyllan står tretton Steinbeck-böcker men inte den. Då ska jag nog reparera skadan hyggligt snart. Senaste Steinbeck-titel jag läste var "Resor med Charley" (Travels with Charley) och den tyckte jag väldigt mycket om.

Jag fortsätter i samma stil, det vill säga med böcker jag vill läsa men inte kan minnas att jag läst:

"Norrlands akvavit" av Torgny Lindgren och "Södermorsor" av Lena Kallenberg. Den fantastiske Torgny L är ni välbekanta med, men Lena K är inte lika känd. Journalist som specialiserat sig på historiska romaner i typiska stockholmsmiljöer. "Apelsinflickan" är ett bra exempel (och den har jag i alla fall läst!).

Copyright Klimakteriehäxan

Nu hör jag våren!

Det finns vårljud. Tveklöst.
Fågelkvitter, visst.
Första koltrastdrillen, överflygande tranor, gråsparvstjatter som intensifierats, skator som bygger på sitt gamla bo med ännu en våning.

Men när jag lyssnar på våren hör jag också annat. 
Knastret av grus under promenerande fötter. Det är vinterns sand som ännu inte sopats upp. Spridda röster, orden går inte att urskilja, men det låter trivsamt, småpratigt.

Barn på gården med glada rop. Några hoppar rep. Testar trehjulingen. Minns hur vi så här års brukade rota fram spelkulorna och gräva gropar i lerig mark. Jag blev oftast av med mina, först de få fina i glas, sedan försvann alla de andra också, de billigare.

Nu spelar jag inte längre kula förstås, får för mig att ingen annan gör det heller, oavsett ålder. Har inga ungar att hoppa med eller ens veva rep åt, nu nöjer jag mig med att lyssna. Och låter så småningom mina egna skosulor spä på knastrandet som hör den ouppsopade våren till.

Copyright Klimakteriehäxan

En annorlunda skyltsöndag

Bild från Hemnet.

Vem har inte sett den skylten? Vem har inte tuggat i sig några Tulo, tabletten med undertiteln "den lille halsläkaren"? Jag minns att jag tyckte det var gott att "ta en Tulo" som det hette i reklamen.

Nu är den här klassiska neonskylten på Fridhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm allvarligt hotad, hur älskad den än må vara. Den behöver repareras och har blivit dyr i drift. 

Från början gjordes Tulo av godisföretaget Cloetta, men det är nu mer än tjugo år sedan. Tablettasken finns fortfarande, men tillverkas av en retrogodisfirma i Skåne och "halsläkaren" har bytts ut mot "halslenaren" – ja det är klart nån riktig doktor har det ju aldrig handlat om ...

Förra gången Tulo-skylten skulle tas ner och försvinna för gott blev det folkstorm. Ursprungligen kom den upp 1955 och den har under åren fått många starka vänner, den röstades för några år sedan till och med fram som huvudstadens vackraste neonskylt.

Då är frågan vem om någon som är beredd att stå för kostnaderna när man behöver renovera hela härligheten och bland annat byta till led-lampor. Hela fasaden ska repareras, och bostadsrättsföreningen som äger huset ser gärna att de lysande Tulo-tabletterna (de är nio till antalet) ska fortsätta trilla ner längs väggen utanför deras fönster.

Hur det går? Jag tror att Dagens Nyheters engagerade Stockholmsreporter Eva-Karin Gyllenberg kommer att fortsätta följa dramat till det bittra slutet. Som kanske inte blir bittert alls, vem vet? Men håll med om att begreppet "ta ner skylten" får en extra dimension om/när man tar sig en Tulo!

Som inlägg på ännu en Skyltsöndag får väl detta betraktas som ganska udda, men du hittar säkert fler "vanliga" söndagsskyltar om du tar vägen via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Är tiden för corona-modet snart över?

"Kanske, kanske väntar snart ett liv där jäsandet i mjuka brallor med resår i midjan inte längre pågår dygnet runt? Det är många som hoppas det. Nej, det är fel uttryckt. Det är snarare många som är mer än redo att gå ned på sina mysbyxklädda knän och knäppa händerna i en bön om att snart få klä sig i någonting annat än vad som kan rubriceras som funktionellt, allround och praktiskt. I alla fall en del av dygnet. /.../ Många modemärken har redan nu börjat smyga in en hel del glitter och glam i sina kollektioner som en sorts besvärjelse, eller vädjan om att eländet snart måste vara över."

-Susanne Ljung skriver i Dagens Nyheter om corona-modet som hon och många andra hunnit tröttna på. Vårsol och större frihet i en vaccinerad värld framkallar förmodligen ett visst köpsug efter plagg som piggar upp, både sin bärare och omgivningen och, inte minst, modebutikerna.