Presentsäsong

Den stora presentsäsongen är här.
Födelsedagarna duggar tätt, Fars Dag nalkas för den som är lagd åt det hållet – och så, innan man riktigt hunnit fatta det, är det jul.
Vad ska man ge bort? Eller vad ska man önska sig, om någon frågar? För presenter är trots allt kul, inte alls bara att få utan också att införskaffa!

Det blir allt svårare ju äldre föremålet för uppvaktningen blir. Vi har ju så förtvivlat mycket prylar, mer än vi behöver, självförvållat eller tack vare andra.
Jag har tidigare skrivit om min bekant som har en klockren önskelista, två punkter lång: hon vill gärna ha sådant som vissnar och sådant som rinner.

Men när jag frågar min mamma, som är på god väg mot de 90, om hon har något speciellt hon längtar efter vänder hon på resonemanget.
Visst, hon kommer alltid att uppskatta en fin blomma – vem gör inte det – men hon gör en annan sorts lista: saker hon INTE vill ha. Hon behöver inga fler ljusstakar, inte en blomvas till.
Jag inser att hon har en poäng.

Det är rätt gott om vaser och ljusstakar hemma hos mig också. Och inte tänker jag önska mig vare sig det ena eller det andra. Vilket inte är det samma som att det aldrig blir fler.
Den grymma sanningen är att det är jag själv som drar hem de flesta. Jag kan fortfarande falla handlöst för en i mina ögon jättevacker ljuslykta som kan sprida lite varmt skimmer över matbordet i höstkvällen. Just nu står min senaste present till mig själv där, en glaskula från Indiska, inte dyr alls. Men fin.

Vaser då? Jo med vaser är det märkvärdigt nog så, att hur många man än har är det alltid lika svårt att hitta en som passar den bukett man just fått (eller köpt).
Jag har försökt råda bot på den där bristen. Vilket leder till en samvetsfråga: hur många Aalto-vaser kan en människa ha? Olika färger, olika storlekar – odödlig design!

Risken finns att jag är på väg mot någon sorts rekord i den lilla tävlingen.
Men om någon ändå prompt vill ge mig en vas, så kan jag fortfarande tänka mig en komplettering. I så fall kommer jag upp i sju …

Copyright Klimakteriehäxan

Hu!

Man skulle kunna tro att jag stannat till inför en Halloween-skyltning. Men inte då. Detta halsband fanns härom dagen i skyltfönstret (därav den konstiga bildkvaliteten, glas blir problem) tillhörande en av Stockholms mer fashionabla butiker.
Smak ska man ju som bekant inte diskutera. Fast möter jag en människa som har det där på sig törs jag inte garantera att jag inte tar upp diskussionen i alla fall.
Hu. Och bu.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad jag tycker om döskallar (i modet alltså) rent generellt kan man förresten läsa om här.

Sju sanningar

En utmaning har kommit i min väg, från Cicki.
Avslöja sju sanningar om dig själv, det är påbudet.

Ok, här kommer några inte alltför förskräckliga sanningar - därmed har jag antytt att det finns värre ...

Jag gillar Desperate Housewives. Fortfarande.

Jag har ofantligt svårt att kravla mig ur den sköna sängen när klockradion skramlat igång med morgonekot.

Jag har genuint usel karaktär när det gäller mat och godis. Det sätter spår.

Jag äger långt fler böcker som jag tror att jag ska läsa än någon människa kan hinna med.

Jag älskar höstens färger. Men det ska vara i solsken!

Jag avskyr att ha ont i halsen. Som jag har nu. Fast det egentligen inte är något att klaga på. Om man jämför.

Jag är glad att jag inte är en chef med stort personalansvar. För att ta något lite "större".

Se där: sju gånger "jag". Nu är tanken att utmaningen ska skickas vidare till sju andra bloggare, men erfarenheten säger mig att det är väldigt lätt att plocka någon som redan fått samma uppmaning både en och två gånger. Beror förstås på att av alla tusentals människor som bloggar återvänder man mer eller mindre troget till en mindre krets - det enda rätta vore kanske att plocka helt okända, bloggare som man inte har en aning om? Hm, nästa gång. Kanske.

Känner du för att avslöja sju sanningar om dig själv? Gör det, och lägg in en kommentar här så kommer vi och tittar!

Copyright Klimakteriehäxan

God nyhet på sängkanten

Lax är jättegott och nyttigt. Strömming också.
Och visst äter jag tonfisk ur burk. Spätta från frysdisken. En och annan rökt makrill. Sej kan man naturligtvis också sätta i sig. Liksom några andra simmande proteinanhopningar.
Men i dag har det förlösande ordet sagts: vi ska få börja äta torsk igen.
Tack och GOD natt!

Copyright Klimakteriehäxan

Fritt från finanskris

Finanskris är höstens ord, ifall ni inte har upptäckt det.
Den är världsomspännande, den drabbar urskiljningslöst och den sprider oro bland alla med bolån, osäkra investeringar, sparare såväl som slösare.
Men samtidigt finns det personer som har fantastiska inkomster – trots att de varit döda i åratal.

Tidskriften Forbes har koll på pengar. Nu har man publicerat listan över de avlidna människor som fortfarande tjänar massor (ja, deras arvingar då, förstås).
Allra mest inkomster har Elvis Presley, som dog för 31 år sedan. Han har tjänat 52 miljoner dollar, drygt 350 miljoner kronor, det senaste året. Det är till och med mer än i fjol.

Tvåa på listan är Snobbens skapare, tecknaren Charles M Schulz, död år 2000. Hans livsverk inbringade 33 miljoner dollar.
Skådespelaren Heath Ledger, Australiens stolthet, som gick bort bara 28 år gammal i januari i år, fick sitt genombrott i Ang Lees fenomenala ”Brokeback Mountain”, men det är tack vare sin sista roll i en Batman-film som han tjänat 20 miljoner dollar på de senaste tolv månaderna.

Ledger var kanske ingen Einstein, men Albert Einstein själv (död 1955) tar fjärdeplatsen på listan över hela världens avlidna som drar in mest pengar. Einstein har gett namn åt en pedagogisk leksaksserie, ”Baby Einstein”, och den har gett 18 miljoner dollar i vinst.
En teve-veteran tar femteplatsen. Aaron Schelling var mannen bakom succéer som ”Charlies Angels” och ”Beverly Hills” och det har betytt ett kassaklirr av 15 miljoner dollar.

Stora stjärnor och stora hjärnor har ett ekonomiskt liv långt efter döden.
Finanskrisfritt, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Forbes.com

Tisdagstema: Grå

Fler bilder av grått hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Rosa tider

Det är mycket rosa just nu. Rosa kläder, rosa accessoarer, rosa prylar.
Cancerfondens bröstcancerkampanj pågår för fullt, de rosa banden säljs i var och varannan affär, som bidrag till fortsatt forskning kring den där eländiga sjukan som drabbar så många - och som vi andra, som klarat oss hittills, ständigt oroar oss för.

Målet är att nio av tio av de insjuknade ska bli friska igen. Alla går tyvärr inte att rädda, ofta på grund av sen upptäckt av tumören.
Nya siffror från Socialstyrelsen visar nu faktiskt att målet inte är så rysligt långt borta.

För tjugo år sedan överlevde i genomsnitt 78 procent, i dag ligger siffran mellan 85 och 89,2 procent vilket ger ett riksgenomsnitt på 87,4.
Det sämsta resultatet har man uppnått i Blekinge, det högsta i Stockholm.
Men för att den positiva utvecklingen ska fortsätta krävs förstås, att vi går på mammografi regelbundet, påpekar Cancerfonden (som också passar på att önska kvälls- och helgöppet för bröströntgen).

Och så är det förstås inte fel att vi fortsätter att köpa de där rosa sidenbanden.
Fast jag tycker att det blir lite fult när man klämt in den där lilla säkerhetsnålen i kragen eller på kappan.
Så jag kör en kombo: en rosa bandet-brosch (säljs på Guldfynd, flera modeller, ger också ett bidrag till fonden) med sidenbandet bakom.
Snyggt va?

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

Rent trolleri

Jag avskyr att bli lurad. På alla sätt och vis.
Men ändå är jag jätteförtjust i trolleri. Innerst inne vill jag gärna tro att magi finns, att trollkarlar fungerar, att damer kan sågas itu (och komma ut hela igen) och att kaniner kan försvinna i en hatt.

Nu är det förstås så att jag med hjärnan vet att det inte handlar om något annat än rent och skärt lurendrejeri, fast skickligt sådant. Alltså kan jag med hjärtat fortsätta att applådera åt Joe Labero och Carl-Einar Häckner och alla deras fingerfärdiga kollegor.
Jag vet att vi är många som febrilt koncentrerar oss på att titta på deras händer när saker ska till att försvinna eller byta plats.
Vet också att vi är tämligen exakt lika många som aldrig hinner uppfatta någonting. Klart frustrerande!

Små barn uppskattar oftast trolleri utan att grubbla. När ungarna var små skaffade Maken en bok och lärde sig några enkla knep: slantar gick genom bordsskivor, spader kung dök upp precis när han skulle – enkla konster men oerhört effektiva. Ja, i ärlighetens namn tyckte jag också att familjens egen trollerimästare var riktigt flink, nästan så jag började tro att han kunde trolla …

Så blev det födelsedag och påbjudet kalas med alla tillbehör: ballonger, fiskdamm, glass, tårta, lekar, godis.
Och så skulle den stolte barnafadern visa sina nyförvärvade kunskaper. Han skulle trolla. Publiken, i sex-sjuårsåldern, var förväntansfull.
Det varade inte länge.

Knappt hade den svarta trollstaven lyfts förrän Sonen upphävde sin späda stämma.
-Jag vet hur pappa gör!
Vi hyschade. Maken gjorde en ny ansats.
-Jag vet visst hur han gör! sa barnet förtrytsamt.
Maken hade begått misstaget att visa trolleriboken. Vilket förkortade hans karriär som illusionist å det kraftigaste, ja man kan säga att det blev tvärstopp.

Själv utsätts jag dock för ett fenomenalt trick med ojämna mellanrum, ett trick som man verkligen försökt förklara för mig, men som jag absolut inte kan begripa.
Det utspelar sig när jag har tvättat, förslagsvis en lång bordduk.
Då ska den manglas.
Jag lirkar in den så slätt jag någonsin kan mellan valsen och mangelduken och låter maskinen ”svälja” den nytvättade. Fast min duk är längre än mangelns, så min duk slår några extra varv runt valsen.

Det är när jag anser att jag manglat färdigt som trolleriet sker.
Då kommer den där rena linneduken ut igen – fast nu ligger den inte längre inuti mangelduken , där den rullat in, utan under. Tämligen slät kommer den fram på fel ställe, medan jag rynkar pannan, lika lurad, lika oförstående, varje gång.
Rent och skärt trolleri, kom inte och påstå något annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Det mörka Blackeberg - nu på världskartan!

Jag har sett höstens utlovade biosensation: ”Låt den rätte komma in”, filmversionen av John Ajvide Lindqvists debutroman med samma namn. Han har också skrivit manus till filmen, som regisserats av inneregissören framför andra just nu, Tomas Alfredson.

Det var fortfarande ganska ljust när jag kom ut ur biosalongen, och det var jag glad över. Annars hade jag nog gått och spanat efter vampyrer i träden på väg hem. För det här är verkligen en skräckfilm, med mycket blod och elände och grymhet.
Kände mig tacksam över att ha läst boken, på så vis var jag förberedd på ruskigheterna, som skulle ha kunnat bli outhärdliga annars.

Egentligen tycker jag att boken är bättre, där finns mer av historier med lite djup, mer om relationer mellan människor, mer dramatik på ett inre plan, så att säga. Fast där finns förstås också scener så gruvliga att de omöjligen skulle kunna göras i bilder.

En otäck scen av många i filmen är när katter överfaller en kvinna som fått vampyr-smittan.
Katter hatar vampyrer, det är tesen.
Kvinnan värjer sig förgäves mot kanske femton fräsande, klösande, bitande, skrikande katter.
Det tog fyra personer två månader att åstadkomma den scenen – kattanfallet är datoranimerat!
Vilket man inte har en tanke på, förstås, när man sitter där och nästan känner klorna tränga in i en.

De två barnskådespelarna i huvudrollerna som Oskar och Eli är fenomenala. Och fotot är spännande – täta närbilder, annorlunda utsnitt.
"Låt den rätte komma in" har redan fått en skrälldus med priser och är en internationell fullträff, verkar det som. Det mörka Blackeberg har hamnat på världskartan!
John Ajvide Lindqvist själv har redan sett filmen åtta gånger. Han tänker se den igen.

Jag, som inte så gärna vill bli skrämd utan gärna ser en romantisk komedi som låter mig lämna biografen med ett leende på läpparna, tänker inte se om den. Man skulle ju kunna bli mörkrädd.
Får nog bli ”Rallybrudar” i stället, eller ”Fishy”!
Faktum är att Joh Ajvide Lndqvist och jag har en gemensam favorit i romcom-genren. Vi gillar "Notting Hill" båda två.

Copyright Klimakteriehäxan

Recension i SvD här och i DN här.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Låt den rätte komma in.
Och här kan ni se Eftersnack från i tisdags med John Ajvide Lindqvist som gäst!

Kan det vara genetiskt?

Det finns saker man måste göra vare sig man vill eller ej.
Tråkiga saker. Som att plocka ur en nyss körd diskmaskin. Visst, innehållet är rent och inte behöver man bränna sig på fingrarna heller, bara man har vett att vänta några avsvalnande minuter.
Tråkigt är det ändå.

Då har jag kommit på mig själv med att försöka göra det lite roligare. Diskret, i tysthet. Och trots att jag vet hur fånigt detta kan låta så har jag nu bestämt mig för att göra en träda-fram-are.
Det handlar om att ta ur besticklådan.
Här kommer bekännelsen: Jag tävlar när jag gör det. Med mig själv.

Först tar jag smörknivarna, vi har sådana där av eneträ. Sedan tar jag kanske osthyvlarna. För att ta mig an skedar, gafflar, knivar och teskedar – inte i någon bestämd ordning. Däremot ska jag i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Vet ni att det är faktiskt svårare än det låter. Rätt som det är har en gaffel gömt sig bland knivarna, en tesked krupit in i en större skedsort. Och då kan jag bara konstatera att jag misslyckats. Får helt enkelt satsa på ett bättre resultat nästa gång.

Så bad jag vid något tillfälle Sonen att ta sig an den rena disken. Han gjorde det, faktiskt utan knot. Det skramlade lite diskplockartypiskt omkring honom. Plötsligt hörde jag ett väldigt irriterat mutter, en liten halvkvävd svordom.
-Vad är det? undrade jag.
-Äsch, svarade Sonen generat, det var inget.

Fast det var det ju. Det kröp fram. Han hade missat urplockningen av besticklådan med en enda kniv som blev ”fel”.
Han försöker göra en tråkig sak lite roligare genom att tävla med sig själv. Han ska i ett enda svep ta alla av en sort, utan att missa en enda.
Och det är definitivt inte jag som lärt honom det.
Kan det vara genetiskt?

Copyright Klimakteriehäxan

Tokshopping

Det händer ibland, inte minst så här i årstidsskarvarna, att man drabbas av shoppinglust. Vill ha något nytt att piffa upp vardagen med, om så bara en enkel t-tröja eller ett kul modesmycke.
Men det finns de som verkligen shoppar. Och då menar jag TOKSHOPPAR.

Sarah Palin var guvernör i den amerikanska delstaten Alaska. Tills nyligen en förhållandevis okänd kvinna. Men så blev hon otippat vicepresidentkandidat för republikanska partiet, vid sidan av John McCain. Det betydde enorm exponering, mitt i rampljuset.
Sådant ställer vissa krav.

Tokshopping kan man väl kalla det här: 150 000 dollar, över 1,1 miljoner kronor, har det kostat att styla Palin (och hennes familj) sedan början av september. Det visar dokument från den republikanska partiledningen som en nyhetssajt grävt fram. Och det handlar inte bara om kläder utan också annat, som smink och frisörbesök, förstås.

Nu är frågan: hjälper det? Alla förhandstips säger åtminstone för tillfället att det är demokraternas kandidat Barack Obama som tar hem presidentposten – hur mycket han lägger ner på sina slipsar och kostymer har mig veterligen ännu inte kommit ut.

Vi har sett rader av svenska politiker som också genomgått smärre metamorfoser på ytan: Maud Olofsson och Lena Hjelm-Wallén för att nämna ett par kvinnor. Göran Hägglund och Lars Leijonborg har också fått lite hjälp på traven – även om ingen av de uppräknade vill kännas vid den handfasta rådgivning de fått.

Har det hjälpt? Otroligt svårt att säga.
Men en sak är klar och omöjlig att bortförklara: det budskap man har att framföra må vara hur väl genomtänkt och viktigt som helst.
Ser man alltför udda ut när man presenterar det är loppet kört.
Och vad är slutsatsen av detta?
Jo ytterligare en ursäkt för den som är lite shoppingsugen, ännu ett argument för att lätta på plånboken. Kanske rent av tokshoppa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Lite mer om tokshopparen Palin här.

Uppåt väggarna igen

Ni vet det där bonadsprojektet på Aftonbladet ...
Jag behöver MÅNGA fler röster! Ligger på plats 21 just nu. Kika på mitt förslag (och rösta gärna) här!
En trist sak finns dock med den där tävlingen.
Mellan tjugo och trettio bidrag (jag har klickat runt en hel del) är likalydande.
"Morgonstånd har guld i mund" är texten, och jag tror att samtliga är inlagda av män.
Suck.
Enda trösten är att de fått få röster och låg poäng.

Tisdagstema: TID

Här har ni ett självporträtt jag tog i somras, vid pass klockan 23 en kväll i juni. Plats: torget i Longyearbyn, Svalbard.
Riktig sommartid.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler tidsbilder här.

Grå vardag

I morrn är det måndag igen.
En så kallat grå vardag.
Men hur grå är egentligen vardagen? Vi diskuterade just det över en öl. Och kom fram till att den inte alls behöver vara så grå.

Fast begreppet är väl cementerat. På bokmässan härom sistens hamnade jag mer eller mindre ofrivilligt på ett seminarium som skulle bevisa att så inte är fallet. Föredragshållaren lyckades inte särskilt väl, hennes power point-bilder (kan någon förbjuda dem, tack!? de är inte ett smack roligare än sin föregångare over head!) skulle klart visa att den snarare är röd, blå, gul och grön, men diagrammen hon och hennes forskarteam ritat och som skulle visa vårt vardagliga svenska levnadsmönster fick faktiskt ett ganska entydigt slutresultat: grått.

Och tveklöst är det så att grått är inne för närvarande.
För efter den där ölen flanerade jag i sakta mak till bussen genom centralaste Stockholm. Tittade i skyltfönster, svängde in i några affärer. Gör man det kan man ganska snabbt konstatera att det är grått som gäller. Höstens verkliga ”must have” i modevärlden är nämligen en grå stickad kofta.

De där koftorna finns hos alla kedjor, hos H&M, Lindex och Kapp-Ahl. De finns på Åhléns och NK, de finns i Fina Butiken 1 och Fina Butiken 2, de finns i sportaffärerna och de finns i alla storlekar, från baby till största damstorlek. Samt även för herrar, naturligtvis.
Alltså ska vardagen höst och vinter 08 prompt vara grå. Samt stickad.

Om jag köpte en? Nej, ”must have” i all ära, men jag tror att jag klarar mig utan.
Vardagen kan vara tillräckligt grå ändå. Samt behöva piggas upp med lite rött, blått, gult och grönt. Och några andra färger till. Även om de inte försetts med någon trendgurus "must have"-stämpel.
Trevlig måndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen

Jaha, nu är vi där igen.
Som vanligt känns det som alldeles för tidigt.
Men i dag mötte jag årets första julgran, med röda klot och hjärtan och tomteaningar.
Plus heminredningstextilier med julkänsla och röda ljus.
Var då?
På Ikea, förstås.
Allt var inte helt färdigt för gröt och skinka, men ljusstakar, julklappspapper, trätomtar och julbelysning - allt fanns.
En mamma försökte avstyra sin pojkes intresse för julgranspynt. Han var kanske i sexårsåldern och hade fastnat för något riktigt glittrigt.
-Vet du vad, försökte mamman som fortfarande befann sig i mitten av oktober, vet du vad, jag är inte riktigt på humör för det där. Inte än, nästa gång kanske!
Nej, inte jag heller.
Inte riktigt än.

Copyright Klimakteriehäxan