Blänkande blankt tisdagstema - nyputsat?

Här har det kokats makaroni i mängder!
Spisen med de blanka kopparkärlen är en vital del av köket i Villa San Michele, huset som Axel Munthe byggde i Anacapri högt uppe på Capris bergskant.
BLANKT är tisdagstemat för just den här tisdagen. Så då passar jag helt enkelt på att ta er med till det historiska (och tämligen fantastiska) huset som nu är ett museum.
Men kokar min pasta i modernare kärl som kräver mindre putsning ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det var på Capri vi mötte varandra

Den som hamnar på Capri kan omöjligt undgå Axel Munthe.
Den som hamnar på Capri bör ha gjort sin läxa, särskilt om man är svensk som Munthe, och åtminstone ha läst "Boken om San Michele".
Det hade inte jag. Men nu reparerar jag skadan. Eftersom jag hamnat på Capri. Och kan alltså citera den gamla dängan "det var på Capri vi mötte varandra" – Munthe och jag ...

Boken är en litterär sensation. Den skrevs allra först på engelska och gavs ut 1929 – Munthe verkar bland mycket annat ha varit ett språkgeni. Han skrev också själv den svenska versionen, som kom ut ett år senare. Sedan dess är den översatt till 52 språk och en suverän storsäljare, rent av i Stieg Larsson- och Astrid Lindgren-klass – möjligen är hans bok läst av ännu fler, fast utspritt över lång tid, förstås.

Boken går inte längre att köpa i Sverige, eftersom Bonniers inte gett ut den i ny upplaga sedan 2001. Jag lånade en på bibliotek. Läslusten infann sig inte: ett luggslitet exemplar med trasiga pärmar och ett typsnitt som inte kändes inbjudande det heller. Men skam den som ger sig – jag kände plikten kalla och satte i gång.

Döm om min förvåning när jag efter bara något kapitel helt övertygats om att detta är en historia jag verkligen vill läsa! Ögonen flyger över sidorna, det är underhållande i skröna efter skröna, som man inte nödvändigtvis behöver ta för absoluta sanningar (det skriver författaren också själv i förordet). Berättelsen om den alkoholiserade apan Billy glömmer man inte, lite kul också att Carl Bildt dyker upp – fast av en äldre årgång, förstås. Men boken bjuder också på en hel del tänkvärt: om synen på dödshjälp, om människans inställning till djuren och djurförsök, om klasskillnader i samhället, om inbillade sjukdomar och läkekonstens sätt att tas med dem.

Döden är ett återkommande tema. Munthe hade en dödskalle på sitt skrivbord, samarbetade nära med begravningsentreprenörer och balsamerare, begravde omsorgsfullt sina hundar och andra husdjur, patienter dog ohjälpligt, han bekänner att han kände skräck när koleran spred sig i Neapels fattigkvarter eller när tbc angrep många i hans omgivning – ändå hävdar han att han egentligen aldrig var rädd att dö, att döden tillhör livet som något fullständigt naturligt.

Bland det första som möter besökaren på Villa San Michele är en svartvit golvmosaik föreställande ett skelett (bilden). I handen har benranglet en kanna vin och en med vatten, tillbehör som Munthe vill ska förmedla budskapet: ta vara på det roliga medan chansen finns (vilket gör mig lite vänligare stämd, jag är inte förtjust i dödskalle-utsmyckningar rent generellt). Själv avled han 1949.

Jag har förstått att tidigare generationer läst Munthe och verkligen beundrat honom. Min egen mamma berättar att hon hela sitt liv drömt om att få resa till Capri och se hans märkliga hus i Anacapri. I dag är turistströmmen tät, den svenske läkarens historia berättas i sammandrag på alla möjliga språk, ”Boken om San Michele” köps i museibutiken.

Fast alltså inte på svenska, annat än för den som vill ha den som hörbok, inläst av Krister Henriksson. Så om du nu precis som jag kommer på att du vill läsa denna fascinerande historia är det antikvariat eller bibliotek som gäller. I pocketversion fanns den i serien ”En bok för alla” 1996.
Och faktum är att etiketten ”en bok för alla” passar rätt bra!

Copyright Klimakteriehäxan

En blomma på Mors Dag

Jag brukar sannerligen inte få vare sig blommor eller särskilt mycket annat speciell uppmärksamhet heller när det är den där sista söndagen i maj, den som kallats Mors Dag i 90 år. Har vant mig vid det här laget, visserligen - men nog var det väldigt trevligt av den här hortensian att slå ut just i dag!
Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om mina erfarenheter av och tankar kring Mors Dag-firande finner du om du klickar på etiketten "mors dag" här nedan!

Veckans fönster är inramat!

Jag kom släntrande gatan fram när jag fångades av anblicken: en liten gård som blommade i alla färger, i olika stora krukor. Där fanns glödande fuchsia, fantastisk pelargon, amaryllis, kaktus och mycket mer. Och så, längst in, det av pepparfrukter, citroner och lökar fenomenalt inramade fönstret.

Mannen som ordnat med alltihop såg mitt intresse och ropade en hälsning. Snart hade jag berättat att jag kommer från Sverige - och vips! så bytte mannen språk och gick över till flytande svenska. Det har gått 40 år sedan Pepino var uppe hos oss i norr, säger han. Vilket framstår som helt obegripligt när man hör honom prata.

Det är också Pepino som står för allt som odlas utanför hans hus i Anacapri, den ena av Capris två huvudorter och den som ligger högt upp över havet. I dag är han pensionär, efter ett långt arbetsliv i restaurangbranschen på ön, och lägger stor del av sin tid på sina blommor och grönsaker. Det går inte att ta miste på hans stolthet när han pekar på de olika krukorna:
-Den där är visserligen ny för i år, men den där, den blommar för tredje gången! Och knopparna i liljan är ovanligt många!

Av amaryllisarna gillar han bäst den jämnt eldröda, medan jag pekar på den vitstrimmiga som min favorit. Pepparfrukterna garanterar han framkallar brand i munnen, vitlöken är trind och snyggt flätad.
Och när jag ber att få ta en bild ställer han upp direkt, det vill säga att han sätter sig på sin favoritplats framför det fönster han ramat in med sina egna produkter.

Temat för denna veckas fönster är helt enkelt inramat - kunde inte ha passat mig bättre!
Snart ska jag gå förbi Pepinos hus igen. Kanske har hans hortensior hunnit slå ut?

Copyright Klimakteriehäxan

Mellantid

Tiden försvinner.
Det har hetat, att man ska ta vara på dagarna som ligger mellan hägg och syren, årets vackraste, årets bästa att vara ledig, bara njuta av natur, väder, sommar runt hörnet.
Men den tiden finns inte längre.

För häggen hade inte hunnit mer än halvvägs när årets syrener blev knall-lila, vita eller möjligen rosa moln. Mellanrummet, det berömda, det avgudade, var avskaffat, av naturen själv.
Vilket ger ny kraft åt dem som påstår, att det är faktiskt mellan syren och hägg den tid ligger som verkligen ska tas tillvara.

Det betyder förvisso många fler dagar att njuta av - även om den där vintern som oavvisligen gör sig påmind mest liknar en istid. Men just nu njuter vi, i mellantiden.
Och förresten är också kastanjen ikapp - brukade inte den blomma när det var skolavslutning?

Copyright Klimakteriehäxan

Ö som i Österrike

Det heter ju att man aldrig blir för gammal för att lära sig nya saker. Turligt nog verkar det kunna stämma. Och ofta tror jag att det hänger ihop med uppmärksamhet. Hur många gånger har det inte hänt mig att jag passerar ett kvarter jag åkt förbi hur frekvent som helst – och så, plötsligt, ser jag något nytt. Ett hus, en affär, en skylt, ett konstverk. Men hallå, när kom det där dit?

Så gott som ofelbart är svaret från omgivningen att det där, vad det nu är, har funnits på exakt samma ställe de senaste decennierna/åren eller åtminstone månaderna/veckorna. Fast jag har aldrig lyckats se, aldrig lagt märke till, aldrig brytt mig. Förrän nu – och då är jag alltså helt fel ute.

Härom sistens gick jag in på Systembolaget, eftersom väderleken påbjöd vitt vin, att drickas kallt, i sommartider, till sommarmat. Skulle köpa något österrikiskt, eftersom mig närstående vinkunskapare menar att det är säkrast tänkbara kort just när det gäller vitt.

Jag strövade mellan hyllorna bågnande under alla flaskor. Sydafrika, Australien, Chile, Frankrike, Argentina, Spanien – flaggorna satt prydligt på hyllkanterna och berättade om druvornas ursprung.
Varför hittade jag inte Österrike?
Är inte deras flagga röd och vit eller minns jag fel? Panorerade med blicken över buteljraderna utan framgång.

Tänkte just kapitulera inför övermakten och ta en chilenare (igen) när en av bolagets anställda kom förbi.
-Ursäkta, men var står österrikarna? Kan inte hitta!
Hon pekade, ner mot golvet en bit bort, sa:
-Där borta. Sist, förstås!

Sist. Eftersom Österrike börjar på Ö. Och jo då, jag kan alfabetet. Men hade aldrig, ALDRIG, reflekterat över att vinerna på Systembolaget står uppställa i bokstavsordning efter produktionsland. Hade uppenbarligen heller inte orkat böja tillräckligt på nacken.
Se där. Nu lärde jag mig något nytt. Igen. Vilken tur att man inte är för gammal för det!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Blev rekommenderad Loimer Lenz Riesling (nr 96488) Vitt vin, torrt, friskt & fruktigt (enligt katalogen). Årgång 2009. Producent Weingut Fred Loimer, 79 kr - det var gott!

Litterärt i Veckans fönster

Skyltfönster har sin absoluta charm, håll med om det! Ett föremål fångar ens blick och intresse, kanske för att det är ett svar på en hett närd önskan eller kanske för att det bara får en att häpna med sin skönhet, tecken på uppfinninfsrikedom eller annat som lockar.

Själv har jag en gruvlig tendens att fastna framför bokhandelsfönster, oavsett öppettiderna. Men den här gången var det inte några vanliga böcker som fick mig att tvärstanna och plocka fram kameran, dessutom. Bokhyllan är broderad i petit point på en kudde, placerad i vad jag väljer att kalla en äkta läsfåtölj. Skyltfönstret visar upp ett väldigt varierat sortiment: glas, porslin, textilier, möbler, prydnadsföremål, konst.

Men det var alltså böckerna som fångade mig. Den originella kudden skulle inte vara särskilt svår att göra en egen variant av, för den som i likhet med mig fortfarande tycker att broderi är en hedervärd sysselsättning - om än inte uppskattad efter förtjänst ...

Klicka upp bilden nedan i större format får du mönsterhjälp!

Så broderade bokryggar i ett skyltfönster i Boston fick bli mitt bidrag när fotokedjan Veckans fönster har LITTERÄRT som tema. Kolla fler illustrationer av begreppet här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sunkigt glädjeämne

När jag lyssnar på radio är det så gott som alltid P1 som står på, hemma, i bilen, i mobilen. Men i söndags kom jag mitt in i ett program som låg över min koncentrationsnivå där jag satt bakom ratten. Alltså knappade jag runt och hamnade i stället i P3 – och gjorde ett fynd!

Fyndet heter P3 Sunk och är ett musikaliskt humorprogram. Och det låter sig svårligen stängas av när man bjuds på låtar som ”Jag vill ha stekt gök med lök” med Thore Skogman eller en ny text till Beatles ”When I´m 64” som går: ”Jag är rätt bra på proppar och rör” – en tonsatt kontaktannons för en händig karl som vill framhäva sin användbarhet i inte bara romantiska utan också praktiska sammanhang?

Programledaren Kalle Lind säger, lite ursäktande, att urvalet egentligen består av sådant som aldrig borde ha fått spelas in. Det kan man ju bilda sin egen uppfattning om! En del av de artister som grävts fram är okända förmågor, men tänk att Brita Borg besjungit Jan-Öjvind Swahn! Att svenskcountryhjälten Alf Robertson undrat ”Vem ska ge mina grisar mat?” Att Stellan Skarsgård (som väl inte sjöng särskilt bra i Mamma Mia heller) gjort något som verkar vara en smäktande hyllning till en hjärtevän: "Ler mot dig"!

Låtlistan är en enda lång frestelse. Eller vad sägs om ”Medelålders män” med den som en gång utsågs till Sveriges sexigaste karl, Sven Wollter? Och visst minns vi diskusbjässen Ricky Bruch – han finns på skiva med ”Mig fångar ingen brud”, vilket måste vara en ren lögn, för jag minns bestämt att han figurerat som gift.
Kalle Lind säger att han ”spelar musik man inte vågade hoppas existerar”.
Jag kan bara tacka och ta emot, och blir gladare på köpet!

Programmet sänds i fyra delar och för den som i likhet med mig missat det hittills finns de naturligtvis på nätet. De två sista programmen är ännu inte sända.
Stekt gök med lök, förresten, är inte det en matidé att nappa på för någon krögare som vill skapa en egen nisch i restaurangvärlden?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VITT - i romantiska Paris

De är klädda i vitt, både brud och brudgum. De har valt att gifta sig i en av världens erkänt mest romantiska städer: Paris. Och evenemanget, det lyckliga ögonblicket, ska förevigas för framtiden, den som eventuellt kommer att vara livet ut.

Turisterna, flanörerna, väntar artigt, tar omvägar medan fotografen regisserar. Brudgummen verkar bli ganska irriterad. Inte heller bruden tycks helt till freds med situationen, trots den vackra klänningen, slöjan, det noggrant koafferade håret, de stiliga smyckena, de tunna vita armbågslånga vantarna. Faktum är att flugan under hennes tillkommandes haka till och med åkt lite på sniskan. Hade jag vågat - och kunnat alla orden på lämpligt språk - hade jag velat ropa "Liiite gladare om jag får be!".

Hur det har gått? Om de lever lyckliga? Om det där bröllopet blev det minne för livet de säkerligen hoppades?
Det får vi aldrig veta.
Men bilderna från bron över Seine är hur som helst mitt bidrag när tisdagstemat är VITT. Trots att mitt närområde är fullt av strålande vacker vithet som hör årstiden till: hägg, äppelblom, kastanjepyramider, syrener och en och annan vitsippa som kämpar för sin överlevnad. Och trots att de alla egentligen slår vilken bröllopsbild som helst, även om också mannen är vitklädd ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt månsken

I går kväll lyste en fantastisk fullmåne upp natthimlen över huvudstaden. Sevärt!
Och tio år har gått sedan månen gick upp över en av de bättre svenska tv-serierna vi sett: "Soldater i månsken", manus Klas Östergren, regi Tomas Alfredson.

Har du inte sett den, så kommer chansen nu: första delen (av fyra) repriseras i kväll kl 21 i SVT1.
Såg du den då, precis som jag, kan man med fördel se den igen. I rollerna finns bland andra Gösta Ekman, Göran Ragnerstam och Frida Hallgren.
Sevärt!

Copyright Klimakteriehäxan

Fixeringsbild i rosa

Ja titta noga! Vad är det du ser på bilden?
Är det kanske ett konstverk, en installation? Är det grovsopor på avvägar? Är det resterna av en havererad picknick?

Ja inte vet jag. Men jag vet alldeles säkert att du ser en stekpanna av tämligen vanlig typ. Det är bara det att den här är täckt med rosa färg.
Den rosa stekpannan står på en av de "betonghyllor" som sticker ut under gamla Årstabron, den som skapades efter antik modell av Cyrillus Johansson och är en del av Södermalms specifika charm och stadsbild.

Faktum är att det sedan några dagar står ett knallrosa vardagsföremål på var och en av de där utskjutande bitarna som finns på tre av pelarnas sidor: en petmojtelefon, ett par barnkängor, en transistorradio, en blomkruka, en spargris, till exempel. Och visst ser det rätt kul ut, mot allt det trist gråa?!

Kanske är det konst. Kanske hade det något med karnevalen att göra. Kanske är det bara någon som rensat lite i skåpen och till råga på allt hittade en burk med rosa färg.
Men man måste ju inte alltid ha svar på alla frågor, eller hur?

UPPDATERING: det har börjat glesna på hyllorna (detta skrivet lördag fm 21/5). Åtminstone fem av de rosa prylarna har försvunnit. Men svaret på vem och varför, det har åtminstone inte jag fått!

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarmode med magi i

Sommarklänning.
Smaka på ordet! Laddat med positiva känslor! Visst är det glatt, härligt varmt, lite blommigt i kombination med bara ben och ett par sandaler som mest består av några snören? Äntligen är det dags! Det är nästan magiskt!

Modepressen förkunnar att det blir en klänningssommar i år. Det blir det faktiskt varje år, det behöver man inte vara trendguru för att veta. Precis lika lite nytt som att djurmönstrat blir supertrendigt till hösten – till varje höst, alltså.
Men vad gör det. För i det där begreppet "sommarklänning" ligger så mycket, både minnen och förväntningar. Skolavslutning, examensyra, bröllopsfest, midsommardans. Grillat och picknick och cykeltur till badviken. Semesterströvtåg i gassig storstad, kaffestund i syrenbersån.

Alltså är det extra lätt så här års att haka av en liten klänning från butikens galge och låta plagget följa med hem, med alla de där positiva känslorna i samma plastpåse.
Fast när jag kommer hem med mitt nyförvärv inser jag, att förra årets sommarfynd ju redan hänger där, knappt använd, tillsammans med några tidigare årgångar som också varit i sparsamt bruk.

För hur mycket klänningssommar det ändå blir, hur lockande de nya kollektionerna än ter sig, hur bra extrapriser vi än erbjuds – så går vi ju ändå mest omkring i byxor, låt vara att de framåt juni har aningen kortare ben.
Men i ordet ”sommarbyxor” finns absolut ingen magi.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: Vad är egentligen en gardin?

Temat för bloggfotokedjan Veckans fönster är denna gång VALFRITT.

Valfritt är det också hur man använder sina fönster: med eller utan gardiner är en diskussion som vi ibland tvingas föra, vi som åtminstone periodvis och i vissa rum kör gardinlöst. Ett brott mot sedvänjan, men en vinst när det kommer till ljusinsläpp och utsikt.

Vad är då en gardin? Tja, den kan vara en färdigsydd längd i trendriktigt mönster från närmsta heminredningsbutik. Den kan vara en hemvävd familjeklenod. Den kan vara ett från början tänkt provisorium, med knappnålarna kvar i fållen, en nödlösning som på något obegripligt sätt blivit permanent. Man ska inte låta sig bli fastlåst vid några principer när det gäller gardiner, det hävdar jag bestämt.

För den som är lite djärvare kan också välja att sätta upp alla sina gamla blixtlås i fönsterkarmen. Kanske har de sprättats ur nötta plagg för att återanvändas, kanske har de bara aldrig kommit i bruk. Med lite pill, händig- och envishet kan de förvandlas till en alldeles unik och kul gardinkappa i helt egen design - som den på bilden. Tyvärr fotograferad i motljus, men ni får ändå en uppfattning om skapelsen. Och möjligen inspiration? Ligger där en bunt dragkedjor och dräller? Kanske passar de, om inte just i denna veckas fönster, så lite längre fram?

För svaret på frågan vad en gardin egentligen är, det är inte låst.
Det kan faktiskt vara blixtlås ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du klickar på bilden syns konstruktionen lite bättre!

Slutcitat

"Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det."

-Författarinnan Kerstin Thorvall skriver sitt eget eftermäle i ett brev till sönerna, "när jag är död". Thorvall avled för ett drygt år sedan och SvD-medarbetaren Karin Thunberg har nu suttit och läst i alla hennes efterlämnade papper, som finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Bland dagböcker, brev och annat fann Thunberg det oöppnade "testamentet". Eftermälet kommer nu att, i enlighet med Thorvalls önskan, huggas in på hennes gravsten i Fläckebo i Västmanland.
Läs hela SvD-artikeln här! En separat krönika i ämnet finns här.
Och här på bloggen kan du (förstås) sen tidigare läsa om Kerstin Thorvall: här, här och här.

Idealiska husdjur

Nog för att vi är djurvänner. Men vi har aldrig haft husdjur. Maken har förvisso i sin barndom haft både hund och närstående katt. Själv önskade jag mig alltid en hund – det skulle vara en Westie – men blev aldrig matte på riktigt, bara plastmatte till en pointer, som jag i och för sig älskade högt och hade hand om en hel del. Sara var en strävhårig tax som gick under smeknamnet Rusande Limpan, henne hade jag också till låns medan ägarna var på semester en gång. Mer blev det inte.

Våra barn har heller aldrig varit riktigt inne på att ha husdjur. Visserligen blev de lite sugna på marsvin när en kompis fått ett, en långhårig sak, som dock inte var speciellt sällskaplig. En sommar skötte de grannens sköldpadda Sune, men fann att Sune luktade illa – och så var inte det heller särskilt intressant. Dottern önskade sig för all del ett djur i flera år, men eftersom det skulle vara en äkta giraff blev det heller aldrig ett alternativ vi övervägde.

Runt omkring oss har dock djuren funnits, klappvänliga, gulliga och ulliga. Det har på något vis ändå räckt med det. Fast nog har en och annan bekanting, i mer eller mindre förtäckta ordalag, antytt att barn ska inte berövas kontakten med ett alldeles eget djur, av vad slag det nu vara må. På den punkten hade vi helt enkelt misskött oss som föräldrar.

Så en gång, för ganska många år sedan nu, bodde min kompis Lena i vår lägenhet medan vi själva var borta. Hon behövdes i Stockholm, där hon tog hand om sin sjuke bror, så därför lämnade hon sin vardag i Portugal.
En bättre ”husvakt” kunde vi inte ha haft under semestern. Blommorna prunkade, eftersom de vare sig låtits torka ut eller blivit dränkta. Köket glänste, badrummet också.

Fast Lena tyckte att det hem där hon annars trivdes ganska bra verkligen saknade någon sorts husdjur. Själv hade hon hund, födde upp fina valpar, hade tikarna kvar som kära och uppskattade trotjänare långt efter att de lönsamma valpkullarna upphört att komma.

Vi kom hem efter att Lena återvänt till sitt (från vad som skulle visa sig ha varit hennes sista besök i hemlandet). Och hon hade köpt en present, som tack för lånet av bostad. Bredvid det lilla akvariet låg en lapp på vilken hon skrivit, att hon ville åtgärda vår uppenbara brist: nu hade vi husdjur, precis som varje familj med självaktning bör.

En gul och en rosa fisk simmar i glasburken – men bara om man trycker på knappen så att batteriet aktiverar små magneter och får det färgglada paret att röra på sig … Växtligheten är bilder av blad klistrade på glaset, på botten ligger små stenar i klara färger. Ingen matning att glömma, ingen rengöring att irriteras av, problemfritt för eventuella allergiker! Och ingen behöver ta hand om dem om vi åker bort! Helt enkelt alldeles idealiska husdjur!

Jag hade glömt bort akvariet tills jag stökade runt i källarförrådet på jakt efter något annat. När påsen med akvariet dök upp kände jag hur jag log med hela ansiktet. Så typiskt Lena!
Nu simmar de små firrarna igen. När deras hårda plastmunnar stöter mot glasväggen hörs ett litet pickande ljud. Visst är det hemtrevligt med husdjur!

Copyright Klimakteriehäxan