torsdag, februari 01, 2007

Dags igen för Harry Potter - sjuan är på väg!

Den 21 juli kommer den, boken som många väntar på. JK Rowlings sjunde bok om Harry Potter, ”Harry Potter and the Deathly Hallows”. Det blir intressant att se om samma hysteri uppstår en gång till, med folk som köar utanför bokhandlar mitt I natten för att snabbast möjligt få sitt exemplar.
En svensk översättning kommer förmodligen inte långt därefter, fast datum och titel inte avslöjats än.
Men egentligen behöver man inte vänta på den.

Alldeles vanliga svenska ungar kan ta sig till engelsk text lång tidigare än många föräldrar vågar tro.
Själv läste jag tidigt Alistair MacLeans ”Kanonerna på Navarone” på engelska, trots att jag säkert missade en femtedel av orden. Men det hindrade mig inte, storyn var så spännande att det gick av bara farten – och när den tröskeln var avklarad var det bara att fortsätta.

I vår familj har Harry Potter varit en god hjälp på den vägen.
För tio år sedan, när den första Potter-boken kommit ut, reste vi till London. Vi tittade på kronjuvelerna, vi matade duvorna (man fick det då), vi åt fish and chips, vi såg vaktombytet vid Buckingham Palace och räknade slagen när Big Ben visade heltimme.

Och så gick vi förstås till en bokhandel. Där låg den, redan omsusad: ”Harry Potter and the Philosopher´s Stone” (”Harry Potter och de vises sten”). Succén var omedelbar, boken hade redan hunnit tryckas med ett speciellt vuxen-omslag förutom den ursprungliga barnversionen.
Jag fastnade. Vände mig till dottern och sa:
-Den här boken har jag hört är jättespännande. Ska vi inte köpa den? Jag tror att du kan läsa den alldeles själv, fast den är på engelska!
Dottern såg inte övertygad ut.
Men jag köpte den ändå, om inte annat så till mig själv.

När vi kom hem och packade jag upp la jag in den tjocka volymen i dotterns rum och uppmuntrade henne att försöka. Efter ett par dagar frågade jag om hon läst och hur hon i så fall tyckte att det gick. Hon skakade på huvudet.
-Alldeles för svårt, sa hon.
Jaha. Bara att acceptera. Jag var nöjd att hon i alla fall hade prövat.

Så gick det någon vecka, Harry P kom aldrig på tal. Tills en dag när dottern kom farande ut ur sitt rum.
-Mamma, finns det fler böcker om Harry Potter? undrade hon ivrigt.
Samma sak som hände mig hade hänt henne: hon kunde inte sluta trots allt, måste få veta hur det gick.
Sedan dess har vi troget köpt de följande sex historierna, alla på originalspråket. Törs tippa att vi kommer att inhandla även nummer sju – som lär vara den sista i serien.

Och vi är i gott sällskap. Historierna om livet på Hogwarts är översatta till 64 språk. Böckerna har sålts i över 325 miljoner exemplar, på svenska i drygt två miljoner, detta enligt det svenska förlaget.
JK Rowlings är superstjärnan i böckernas värld och behöver aldrig mer lyfta ett finger – eller en penna – om hon inte vill.

Hon och Harry P har cementerad plats i litteraturhistorien, oavsett vad man tycker om böckerna. I min personliga litteraturhistoria har hon också en hedersplats.
Hon fick mitt svenska barn att förstå, att man inte behöver vara rädd för att ta en bok på engelska.
Och det är inte bara nyttigt och praktiskt, det är roligt också!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Anonym12:42 em

    Jag stod inte kö kl. 12 på natten när sexan kom ut - jag befann mig i Aberdeen så jag skickade dottern ;-). Hon köpte en till sig själv också.Sen låg två förhandsbeställda exemplar och väntade här hemma - ingen ville ju vänta på att nån annan blev färdig...
    Och ja, sjuan är förhandsbeställd på Amazon.

    SvaraRadera
  2. Anonym3:04 em

    Hurra - nu dör han äntligen! Jag är så j-a trött på HP. Fast jag tycker det är bra att ungarna - dina och andras - lär sig läsa på engelska. Det behövs. Men köa inte. Allt kommer till den som väntar säjer dom.

    SvaraRadera
  3. Fast riktigt säker på att han dör kan man väl inte vara... två ska avlivas i boken har förf sagt, men inte vilka!

    SvaraRadera
  4. Anonym3:21 em

    Vi får vänta och se! Fast köar gör jag INTE!

    SvaraRadera