söndag, februari 11, 2007

Nånannan-ismen sprider sig

eller
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA

Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.

Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.

Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.

Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.

Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.

Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?

Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Jaha, den där "nånannanismen" har vi drabbats av också..eller rättare sagt min dotter. För jag har misslyckats med att få henne att förstå att vi bör hjälpas åt med städning och sånt. Hon tycker alltid att det är nån annan som ska göra det. Nån annan=jag. :(

    Så jag är nog ändå vederbörligen imponerad av att du lyckats få dina ungar att ta hand om sitt eget. Men visst är det svårt att hitta den gyllene medelvägen och en bra balans? Själv blev jag precis den där tjatiga trista morsan jag lovat att aldrig bli och nu har jag gett upp för det ger ju uppenbarligen bara motsatt resultat, vilket jag kan förstå! Klart man vänder taggarna ut och skiter i att hjälpa till när man får höra detta ständiga gnat..!

    Förhoppningsvis kanske min dotter hamnar där så småningom att hon frivilligt börjar hjälpa till och de få gånger hon faktiskt får ett ryck och städar sitt rum, plockar undan tvätten eller får för sig att ta middagsdisken, berömmer jag henne som bara den och visar min uppskattning. Hoppas den strategin går bättre än tjat-strategin! :)

    SvaraRadera
  2. Ett tröstens ord från Ryssbält tapes
    http://ryssbalt.blogspot.com/2007/01/tonringar.html

    SvaraRadera
  3. Anonym1:48 em

    Min morsa satte upp ett papper med "GRIS-STIA" på dörren till mitt rum. Om inte jag själv fixa det fortsatte det att vara en grisstia tills jag fick nog.

    SvaraRadera
  4. Vi mammor känner naturligtvis skuld, det är vad mammor är till för! Hav förtröstan, barnen kommer att lära sig att leva efter den gyllene regeln så småningom.

    SvaraRadera
  5. Det där med Gris-stia var ett bra tips, tror jag. Det ska jag prova med min dotter, få se om hon kan få ändan ur vagnen med hjälp av det..

    SvaraRadera