lördag, november 08, 2008

Det är svårt att skiljas

Det måste nog bli skilsmässa.
Men lätt blir det inte.
Ur djupet av en garderob kom den fram, min gamla kära skrivmaskin. Den svarta väskan var grå av damm. Hade så när glömt hur tung den var.

Jag köpte den för pengar jag fick när jag tog studentexamen. Ett lätt beslut: jag visste verkligen att jag ville ha en skrivmaskin.
Om jag minns rätt fick jag lite rabatt av en avlägsen släkting och när jag bar hem dyrgripen var jag helt enkelt lycklig.
Nästan alla ”bärbara” skrivmaskiner hette Facit Privat på den tiden. Min var exakt likadan, fast det stod – står – Odhner på den, jag har aldrig förstått varför. Och beteckningen "bärbar" är förstås en sanning med modifikation. Om man inte vill se det som styrketräning, alltså.

Otaliga brev har hamrats fram på den där maskinen (kom inte och påstå att det var oartigt, de blev långa och lättlästa!). Lite annat också, som ingen mer än jag själv har läst: novellförsök, enstaka ”dikter”, skelett till längre historier som aldrig gått i full-bordan, förtroenden som stannat mellan mig och mitt tangentbord.
Vi har rest tillsammans också, trots vikten. Vi har helt enkelt levt ihop, i ett alltigenom harmoniskt förhållande!

Den fungerar naturligtvis fortfarande. Gamla stadiga prylar gör ju ofta det. Men vad ska jag ha den till, mer än 40 år senare? Har inte använt den på en evighet, fast under en kort period tyckte Dottern att den var en rolig leksak som "gjorde" bokstäver - sedan blev också hon snabbt datoriserad.
Kommer alla datorer att packa ihop, elektriciteten ta slut, ordbehandling bli ett minne blott? Knappast. Och skulle så ske skulle det naturligtvis ändå inte finnas färgband … eller Tippex när man skriver fel …

Det måste nog bli skilsmässa.
Får väl åberopa lång och varaktig söndring som skäl.
Men lätt blir det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. Anonym4:34 em

    Min "hemmaskrivmaskin" var röd...och det var sorgligt att lämna den på loppis. Jag hoppas den fick ett bra hem!

    SvaraRadera
  2. Suck jag tror inte ens det går att bli av med en på loppis! jag hade nog förresten också gärna haft en röd men det fanns inte just där och just då...

    SvaraRadera
  3. jag förstår separationsågesten,
    ta ett snygg foto och rama in :)

    SvaraRadera
  4. Jag har inte klarat av skilsmässan från min än....jag har den kvar.
    Men visst har jag tänkt som du.

    SvaraRadera
  5. Spar till eftervärlden.
    Skrivmaskinen är en makalösmanick.

    SvaraRadera
  6. Usch, tänk att så fiffiga grejor ska behöva "gå ur tiden"... Det är som med gamla hederliga pianon, de går knapp att skänka bort ens och är såna fantastiska skapelser. Jag har mitt kvar och tänker så ha, spelar i alla fall nån gång ibland på det.

    SvaraRadera
  7. Anonym11:52 fm

    Nej, man skiljer sig inte från sina gamla skrivmaskiner. Min mammas gamla Facit Privat är naturligtvis bortslängd sedan länge, men min egen Remington Portable kommer ingen någonsin att tillåtas slänga bort, även om min fru då och då antytt att det vore dags.
    Dessutom tror jag fortfarande att vi, som lärde oss skriva på gamla mekaniska skrivmaskiner, skriver på ett lite annorlunda sätt än till exempel mina barn. De skriver med en ursinnig hastighet, men utan den klassiska sekreterarfingersättningen, touch-metoden. Men vi skriver åtminstone med redig tyngd i anslaget och hamrar eftertryckligt in tankarna i den elektroniska evigheten. Tänk, jag skriver faktiskt fortfarande 1 och 0 med lilla l och stora O ibland när jag inte tänker mig för. För det fanns inte ens ettor och nollor på min Remington Portable. Tänk va, så enastående odigitalt.

    Så släng inte skrivmaskinen!

    SvaraRadera
  8. Jag har både pianot och Privaten kvar. Det förra används ibland, den senare aldrig. Jag trodde kanske att barnen skulle vilja "leka" med den, men de skriver ju på datorn även om de lekskriver.

    Det kan bli tal om skilsmässa så småningom.

    SvaraRadera
  9. Jag skulle aldrig ha slängt min gamla tunga Facit - som inte var av resemodell, men maken skickade iväg den (vart?)innan jag hann få veta. Han tyckte ju att jag ändå bara skrev på datorn...

    Jag har skrivit brev på maskin i över 30 år, mycket mer lättläst än min slarviga handstil. Och mycket mer personliga än de korta korta handskrivna blev.

    Klart att du ska spara din maskin!

    SvaraRadera
  10. Ok då, den får smyga undan i nåt hörn ett tag till... mot bättre vetande...

    SvaraRadera