söndag, januari 04, 2009

Mobilberoende

Nog för att det kan förefalla ofantligt länge sedan, men jag var faktiskt en av dem som länge vägrade mobiltelefon. Ansåg att om man ville ha tag på mig så fanns jag nåbar, hemma eller på jobbet, och den tid jag vistades mellan de två stationerna tyckte jag inte att någon behövde ha koll på mig. Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare, eller hur?

Numer behöver den meningen byta tempus: Få ärenden var så överhängande att de inte kunde klaras av … för numera är allt överhängande. Den som gått ifrån sin mobil känner sig som en halv människa, i den finns ju halva livet: kontaktuppgifterna till så gott som alla man vill kunna ta kontakt med. Förr i världen lärde vi oss snabbt nummer efter nummer – idag kan man knappt sitt eget, eftersom det bara är en av alla informationer som lagrats i mobilens minne.

Där finns också några sparade sms som betydde mycket när de kom och som fortsatt att betyda något. Enstaka bilder, visserligen av halvdan kvalitet, men ändå av visst värde. Minnesanteckningar, samtalsräkning, de där mms:n som förmedlade semesterstämning och värme långt bortifrån.

Och det är bara att erkänna: vid det här laget är också jag fast i mobilträsket. Alltså blev det knepigt när min telefon drunknade i Årstaviken. Ingen återupplivnings-åtgärd hade effekt. Jag stod som naken, onåbar, utan möjlighet att kontakta massor av människor vars (mobil)nummer jag enbart har i, just det, vad annars, mobilen. Och de kunde inte få tag i mig.

Nu väntar jag som bäst på att en ny telefons batteri ska bli laddat och brukbart. Då får jag också veta hur mycket information som gick till Mälarens botten – och hur mycket som faktiskt finns kvar på sim-kortet, som tack och lov verkar kunna simma, precis som namnet antyder.

Ja, det känns som ofantligt länge sedan jag dristade mig till att påstå att jag inte behövde någon mobil. "Mobilberoende" är en etikett som kan klistras också på mig. Antagligen är det väl också bara en tidsfråga innan jag ständigt går omkring med en snäcka i örat, eller en bluetooth-mojäng på tröjan. För tänk om det tar för lång tid för mig att svara? Det gör det ju ibland, när mobilen envist ringande leker kurragömma i handväskan.

Men hinner jag inte få fatt i den och svara ringer man väl igen om det är något viktigt?
Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare. Precis som förr. Om man tänker efter. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

15 kommentarer:

  1. Jag var också lite trög i starten, men tycker idag, att det är en bra hjälpmedel. Konstigt att man inte kan lagra sim-information, låter stenålders. Konstigt att man inte satsar på sånt, för nästan alla vill behålla några viktiga meddelanden, nummer och annat.

    Nu har även min 76-åriga mor mobil, hon har vägrat tidigare. Fast hon lämnar den hemma vid gympan och annat, för att den inte ska störa...

    SvaraRadera
  2. Det finns billiga små simkortsläsare så att man kan göra en backup av t.ex. telefonboken på sin dator. Det var förresten ett tag sedan jag uppdaterade min, det är nog dags!

    SvaraRadera
  3. Du skriver väldigt bra och dessvärre känner man igen sig väldigt väl. ;)
    Svar: Nä, nu åker julen ut, kan ej vänta på Knut. ;)
    Ha en fin söndag.

    SvaraRadera
  4. Läste om ditt dopp i Årstaviken och inser att du har slagit mitt badrekord i år. Jag brukar inte börja bad i januari.

    Jag är väldigt beroende av att ha min mobil med mig....det mesta finns ju som sagt i den.

    SvaraRadera
  5. Men kära nån vilken dramatik du varit med om redan!!!

    Eld och vatten - vad finns kvar? Luft... jord... Undrar just...

    Min nya mobil har ännu inte ringt, jag har bara fått några sms. Jag tycker det är jätteskönt att jag inte måste använda den i ett kör - men jag känner mig tryggare när den är med. Så jag är beroende även om jag inte nyttjar den ofta.

    SvaraRadera
  6. Tänk att man kan bli så beroende av en liten tingest. Som sagt var, hur klarade man sig förr. Nu kom jag på ett blogginlägg som jag ska skriva om ett mobiläventyr.....:-)

    SvaraRadera
  7. Vilken start på det nya året! Hoppas att mötet med luft och jord ska vara lugnare!

    Jag har funderat på simkortsläsare som Ingela skriver om. Jag kunde överföra allt från en tidigare mobil till datorn med IR, bekvämt och skönt att veta att informationen fanns kvar ifall det hände något.

    SvaraRadera
  8. Jag går ingenstans utan min mobil. Fick min första på gymnasiet när jag gång på gång blev kallad till expeditionen för att ridskolan ringt och sökt mig. Varje gång där behövdes vikarie och det var ofta :)
    Men hur hamnade den i Årstaviken??

    SvaraRadera
  9. En sån där simkortsläsare är förmodligen en väldigt bra investering - och jag tänker numera också ofta på att jag borde ta kopior av en massa som ligger lagrat i min laptop ... den dagen hårddisken lägger av står man där!

    SvaraRadera
  10. Har du ingen backup på laptoppen?!?!!

    SvaraRadera
  11. (en liten låda vid sidan om, jag lägger alla foton där direkt, kostar 500 kr, fråga din son...)

    SvaraRadera
  12. Man får ju bara erkänna att man har lite svårt för nya grejor.
    Är själv 54 år och fembarnsmor och inte är det som när man var 18 . Himla mysig blogg du har.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  13. Tack Attis, det värmer!
    Hannele - jag rodnar ... visst har jag ett och annat på usb-minne, men det mesta saknas ... får väl ta tag i det, jag tänker ju åtminstone på det numera! Suck!

    SvaraRadera
  14. Det är därför man skaffar barn, att det fixar det viktiga åt en :)

    SvaraRadera
  15. Det där känner jag igen precis.
    Jag var också motståndare länge.
    Men nu... är det som det är.
    Fast jag kan mycket väl lägga den ifrån mig. Däremot ropar mannen li alltid _-har du mobilen med dig?
    Vill de något får de ringa igen eller så kan jag ringa upp när jag har tid.
    Så du har helt rätt och skriver bra gör du också.
    Annika

    SvaraRadera