Vackra Valborg

Titta! Finns det något vackrare? Lika vackert, kanske, men vackrare?
En vitsippsbacke gör hela mig glad. Just den här finns alldeles intill Solna centrum, framför mina ögon (och min kamera) idag. Blomma bredvid blomma så långt ögat kan nå - så fixar Valborg sig vacker till kvällens fest för att hälsa maj välkommen!

Copyright Klimakteriehäxan

Kors då!

Korsstygn är enkelt. Korsstygn är kul. Korsstygn kan bli jättesnyggt, direkt vackert - som på min fina maskrosduk, som det faktiskt börjar bli dags att ta fram nu om man vill ha korsstygn i takt med (års)tiden.

Men nu finns ännu ett sätt att brodera i kors och vara med sin tid. Man klickar här och kommer till en site där det bara är att välja in en av de bilder man har i datorn så vips! har man ett korsstygnsmönster. Det "enda" som sedan återstår är att plocka fram tyg, garn och nål och sätta igång.

Jag gjorde testet med min egen signaturbild här på bloggen. Känner dock viss tveksamhet inför själva projektet. Dels längar jag inte efter att se mig själv som broderi, dels är min lista på UFO:s (UnFinished Objects) redan alltför lång.

Men på samma site kan man hitta andra bilder färdigpixlade och klara att sy. Vad sägs om en liten textil variant av Lasse Berghagen eller Marilyn Monroe, till exempel? Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kan väl annars vara en idé nu när det drar ihop sig till valkampanj? En sak tror jag man kan räkna med: den dag någon hänger upp sin favoritpolitiker i korsstygn på väggen kommer kommentaren lika säkert som amen i kyrkan: Kors då!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös onsdag - Wordless Wednesday

Det var länge sedan som jag hängde på ordlösa onsdags-kedjan. Nu har den bytt adress och har dessutom fått ett tema i sin svenska version - denna vecka FRUKT. Och min bild lovar frukt: det här blir kastanjer så småningom! Scrolla ned i bloggen så ser du hur det sett ut i helgen.
Fler ordlösa men fruktsamma bilder den här vägen.

Haven´t been doing WW for quite some time, but spring brought me back. And what you see is chestnuts in the making! Scroll down in my blog and you can see how it developped the last two days.
More Wordless Wednesday photos here.

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt rolig läsning

Alldeles färsk i den svenska pockethyllan finns den nu, Alan Bennetts lilla roman "Drottningen vänder blad". Läsaren får uppleva hur den brittiska drottningen dras in i litteraturens värld när hon råkar hamna i en bokbuss som kört fram till ett av hennes slott. Hon lånar något för att vara artig - och ganska snart är hon fast, fångad i en för henne ny värld av goda historier berättade på ett fängslande sätt.

Det är en väldigt originell liten bok som man (i alla fall jag) läser med ett roat leende ända fram till det överraskande slutet. Man kan inte låta bli att undra om Elizabeth II läser några böcker på riktigt? Och om hon i så fall har någon att diskutera dem med? Och om hon flyr undan tråkiga drottningplikter tack vare att hon alltid har något läsvärt i handväskan? Att många gubbar i hennes omgivning är precis så stela och trista som i Bennetts skildring är hur som helst lätt att tro.

Men den engelska originaltiteln var omöjlig att översätta till svenska. "The Uncommon Reader" heter den då, med en dubbeltydighet som vikingarnas språk inte har någon motsvarighet till. Ingen som jag kan komma på i alla fall, är det kanske säkrast att tillägga!

Copyright Klimakteriehäxan

The Uncommon Reader ISBN 1-84668-049-2
Drottningen vänder blad ISBN 91-7037-459-7

Tisdagstema STRESS

Nej, kaffe hjälper verkligen inte mot stress. Det gör snarare sakerna värre. Men likväl är det otroligt lätt att ta till kannan och hälla upp ännu en kopp när de olösta uppgifterna staplar sig, siffrorna inte stämmer, telefonen bara ringer och ringer men beskedet du väntar på ändå inte kommer.
Vad händer andra som använder kameran för att skildra stress?
Kolla här!

Copyright Klimakteriehäxan

Gammal kärlek: Älskade gubbe!

Jag har nog alltid älskat jordgubbar. Trots att jag inte tålde dem som barn, inte gubbarnas småkusiner smultronen heller. Men som tur var gick den allergin över och i dag är det ingen tvekan: jag kan kallas för jordgubbstokig, jordgubboman, jordgubbsfantast. När andra kvinnor under sina graviditeter käkat murbruk, sugit på saltlakrits eller tuggat hallonbåtar, så höll jag mig till jordgubbarna.

Och även om jag instämmer i de röster som säger att de svenska, solmogna, gubbarna är allra godast så köper jag och äter även de importerade bären. Som nu, en liter för (bara!) 14:90 hitfraktad ända från Spanien. Skäms inte ens när jag tycker att de spanska gubbarna också smakar bra, trots att mötet mellan det fasta fruktköttet och mina smaklökar är annorlunda. Vitaminerna finns där ju, antioxidanterna, järnet - nyttigheter alltihop. Och få kalorier!

Halvvägs ner i lådan möter jag så gubben som verkligen utmärker sig: en jätte! Mitt livs största jordgubbe! Till råga på allt är den nästan hjärtformad, som om den vill besvara min kärlek!
Som bevis för vår varma relation måste naturligtvis den älskade gubben förevigas. Och för att ni också ska förstå dimensionen ligger en liten svensk enkrona där bredvid!
Snart finns de svenska, de nyplockade, de solmogna också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nyförälskad

Jag har blivit förälskad. Hastigt och lustigt och oväntat, en kärleksaffär som slumpen ordnat – ja, det är väl den som oftast skickar iväg den där tändande gnistan som får känslorna att svalla?

Han – eller är det rent av en hon? – som är föremålet för min låga heter Samsung och är en laptop bara hälften så stor som min vanliga. Ett fullständigt oplanerat impulsköp till ett extrapris som jag, trots bristande expertis, fann förträffligt: 2499 kronor.
Till saken hör att den maskin jag dagligen knattrar på närmar sig sin fyraårsdag, vilket är snudd på uråldrigt i datorernas värld, det har jag förstått.

Nu bekantar jag mig som bäst med min nya kärlek, som har elva timmars batteritid och inbyggd webcam, för att ta ett par exempel på anledningarna till min förälskelse.
Alltså har jag äntligen laddat ner Skype (”HAR du VERKLIGEN inte Skype?" är en fråga jag faktiskt hunnit bli lite trött på) och hälsat på hos vänner på USA:s västkust, kompisar vars ansikten jag inte sett på minst tio år – tills nu. Ser fram emot nya skajp-sessioner så snart jag hunnit leta upp folk.

Återstår bara att flytta och kopiera saker mellan maskinerna. En gammal dator kan ju faktiskt bestämma sig för att lägga sig ner och dö, utan förvarning.
Jag går i ständig fasa för att en dag precis allt ska vara borta, långt ute i cyberspace. Även om världen inte skulle gå under skulle i alla fall jag tappa en hel del jag gärna vill ha kvar ett tag till.

Men när jag nu ändå hade fått upp farten i elektronikbutiken shoppade jag också en extern hårddisk, en sådan jag borde ha köpt för sisådär fem år sedan.
Ack om saker bara ville ordna upp sig i mappar och kopiera sig själva … men det går tyvärr inte lika snabbt och enkelt som att bli störtkär.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur ont kan det göra?

Konstaterandet kom från Karin Boye som slog fast: Visst gör det ont när knoppar brister!
Men hur ont det gör, det lär vi aldrig få veta.

Dock kan man konstatera, att smärtan verkar vara relativt kortvarig. För det hände saker på bara ett dygn med knopparna på trädet som jag tog en bild av i går, de ser helt annorlunda ut i dag! Exempel på den sortens underverk som sammantaget ger oss våren.

Det är i alla fall skönt när sådant som gör ont går över fort. Förmodligen skulle Karin Boye hålla med om det om man kunde fråga.

Copyright Klimakteriehäxan

Valfritt i Veckans fönster

Det var lampan som drog min blick till sig. Antagligen har de tillverkat den guldglänsande skärmen själva, ungarna och personalen på dagiset på Reimersholme i Stockholm. Den som kikar in ser de typiska inventarierna som passar barn mellan noll och sex år. Men det fiffiga är ju att samtidigt som man tittar in genom fönstret har man chansen att se det som händer bakom ens rygg: utsikten över vattnet, folk på strandpromenaden, den typiska broprofilen, gräsmattan som kanske är lite grön, träden som är fulla av knoppar.
Andra fönster att kika in i eller kolla spegelbilden i hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens predikotext

Ibland hör jag hur jag förvandlas till predikare. Rollen är inte riktigt naturlig för mig, men jag hamnar där ändå. Och nästan utan undantag är anledningen att jag just – eller i alla fall någon gång – läst en bok som fascinerat mig så att jag menar att ALLA borde läsa just den boken.

Detta trots att jag är väl medveten om att smaken är lika delad som baken också när det gäller litteratur, att den som älskar scifi och fantasy kanske aldrig kan fösas in i fållan där Amado och Vargas Llosa finns, aldrig kan dras med i ett familjedrama från 1800-talet eller ens dra på smilbandet åt en humoristisk nordisk granne som Erlend Loe eller (en tidig) Paasilinna. Ännu svårare kan det vara att förklara varför ”Den mystiska händelsen med hunden om natten” (av Mark Haddon) blir så omvälvande genom sin blick in i en autistisk människa. Och hur många gånger ska jag höra mig själv säga: Du måste läsa ”Drömmar vid havet” av Björn Larsson?!
Nu är jag där igen.

Om det var slumpen eller något fint pris som gjorde att jag en gång läste ”En halv gul sol” (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie minns jag inte. Men att denna unga kvinna från Nigeria lyckades få mig engagerad i Biafra-konflikten så långt efteråt gjorde mig intresserad av att se vad hon mer åstadkommit. I veckan har jag precis avslutat hennes novellsamling ”The Thing Around Your Neck” och lagt ihop boken med en förunderlig känsla av att ha gjort en resa. Resan har gått både till och från Nigeria, till storstaden Lagos och byar på landsbygden där traditionerna stått emot moderniteterna. Färden har tagit mig med till invandrarkvarter i USA, till minoritetsproblem, till överklassens finrum, texten har ställt frågor, kloka frågor, om integritet kontra integration.

Nu är ”Purple Hibiscus” på väg till mig, Chimamandas debut. Jag hoppas och tror på ännu en afrikansk resa. Den kommer också på svenska snart, som ”Lila hibiskus”.
Läs henne du också!
Därmed är det slut på dagens predikotext.
Det är ju trots allt söndag ...

Copyright Klimakteriehäxan

"The Thing Around Your Neck" ISBN 978-0-00-730621-3

Att tänka med rätt kroppsdel

En kunglig förlovning går till historien innan den hann gå över i äktenskap. Och anledningen är av allt att döma att han, den ofrälse, har haft en snabb affär med någon som definitivt är yngre, eventuellt också kan kallas snyggare.
Varför blir man inte förvånad?
Jo för att man har hört det förut.

Det går vid det här laget att rada upp synnerligen välkända män som avslöjats som vänstrare så att det räcker till en kö på Systembolaget dagen före Valborg. Kanske till och med i ett par butiker. De finns i historien, de poppar ideligen upp i nutiden, de är presidenter, toppolitiker, världsstjärnor, superatleter. Plus det senaste nytillskottet i form av en snygg jurist hemtam kring Stureplan.

Och trots att de åker dit en efter en har frasen ”androm till varnagel” inte någon effekt. Pang på rödbetan, bara! Antagligen tror man att det inte kan hända, att ingen ska komma på det lilla äventyret, att ingen ser eller har sett, att ett hopp över skaklarna kan passera bara man hanterar det snyggt. Men det där vaccinet herrarna tror sig ha fått, det finns faktiskt inte.

Grundproblemet är ett, och ett enda.
Man måste välja vilken kroppsdel som ska få styra. Vilken ska en man använda när han tänker?
Det finns två huvudkonkurrenter. Den ena gömmer sig bakom gylfen, en alert sak som är pigg på att komma ut och lufta sig. Den andra sitter i tryggt förvar bakom pannbenet, är fylld av små grå celler, ser ospännande ut och går alldeles för ofta förlorande ur matchen.

Att det ska vara så svårt att välja! Trots att man riskerar att mista både den söta prinsessan och en stump av kungariket!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer i SvD, i DN, på svt.se, i AB och i Expressen. Plus ett antal ställen till, förstås ...

Se på mina skor - andra gör det!

Somliga går i trasiga skor.
Men det gör inte jag, och det är jag glad för. Speciellt en dag som i dag när jag varit ute och knallat runt i mina blingade Jimmy Choos.

Ni minns kanske att i raden av stjärndesigners som gjort specialkollektioner åt H&M var Jimmy Choo höstens namn. Han är ju mest känd för sina skor, men gjorde också kläder, väskor och andra accessoarer till modekedjan. Och trendkänsliga såg sin chans att komma lite närmare etiketten "modelejon" och få ett plagg med lite extra stuns i. Eller ett par skor.

Den som köper ett ”vanligt” par av Jimmys skokreationer betalar lätt 7 000 kronor, inte sällan mer. H&M-varianterna kostade om jag minns rätt under 1500 kronor. För pengarna fick man svindlande höga klackar, många remmar, klara färger, mycket glamour. Problemet är att väldigt få klarar att gå i de där skorna, den där klackhöjden kan bringa den stadigaste kvinna på fall – och gör det också. Jag, som verkligen gillar skor, var inte lockad ett enda dugg.

Alltså var det nog inte så konstigt att H&M:s Choo-skor faktiskt inte sålde slut i första taget. Inte ens i första reavändan! Så plötsligt en dag i januari var det halva reapriset. Samtidigt som jag stod öga mot öga med förmodligen den enda modellen som var lågklackad. Reptilpressat skinn, tight passform – och glitter!

Kunde naturligtvis inte motstå att prova. De satt som handsken. Skinn rakt igenom. Och prislappen då? 400 kronor, man får tacka! Stod heller inget om åldersgräns vad jag kunde se.
Men snömodd matchade inte modellen så det blev ju nödvändigt att invänta våren.
Nu är den här. Och jag har gått med Jimmy på fötterna i flera dagar: hur bekvämt som helst. Samt snyggt, håll med om det!

En och annan kommentar har jag fått, utan undantag positiva – de med avvikande uppfattning kniper väl ihop, kanske.
Själv är jag ytterst nöjd med mitt fynd. Samt tänker på en gammal reklamslogan som nog har mer än femtio år på nacken: Se på dina skor, andra gör det!
Jag blir glad när jag tittar på mina fötter som glittrar lite spjuveraktigt i vårsolen. Titta gärna och gläd dig, du också!
Se på mina skor, andra gör det!

Copyright Klimakteriehäxan

Skepp o´hoj!

Damen har faktiskt fyllt 100, och jag var inte alls beredd på att möta henne på promenaden hemåt. Men där fanns hon plötsligt framför mig, där jag knatade fram på Nybrokajen i lätt motvind och med aningen för tung ryggsäck.

M/S Angantyr har nämligen en speciell roll i mitt liv. Det var på hennes däck som vi gifte oss, Maken och jag, en vacker sensommarkväll på Mälaren, med glada gäster, enkel buffé, vin och levande musik som fixade såväl brudvalsen som betydligt jazzigare toner.

Att det blev ett bröllop med marina stänk i arrangemanget berodde mest på tillfälligheter, men det blev ganska lyckat, det måste man väl säga så här nästan 27 år senare. Fast vi har aldrig varit ombord igen under åren som gått, trots att fartyget använts i en del linjetrafik i Stockholms vatten. Nu verkar hon vara på väg till sjöss ännu en säsong.

Så kanske är det dags att göra en avstickare längs Memory Lane, alltså kliva upp på landgången och kasta loss. Men redan från kajen kände jag att båten på något vis är mindre nu än då, kanske lite luggsliten också – å andra sidan, det måste väl få synas att 100-åriga damer haft ett långt och aktivt, kanske rent av slitsamt, liv?

Angantyr, som fått låna ut sitt namn, var själv dock inte kvinna som annars är brukligt när det gäller att döpa båtar, utan en riktig flåbuse som gick bärsärkagång i en isländsk saga. Där finns flera kämpar och kungar med samma namn. Borde vi kanske ha döpt vår förstfödde, Sonen, till Angantyr, som en påminnelse om bröllopet?
Nej, flåbusar göre sig icke besvär. Fast det var en trevlig fest … utan bärsärkagång …

Copyright Klimakteriehäxan

Den första!

Aldrig vet man vad som finnas att skåda när man drar upp sin persienn på morgonen. Som i morse, till exempel.
Först såg jag haren, den busen, som har ätit upp alla våra krokusar.
Sedan såg jag dem. Årets första vitsippor.

De borde väl ha funnits redan i går, men jag upplevde det som att de kommit upp under natten. Och förmodligen ångrade de sig, för i ett par ynka plusgrader föll det snöblandade regnet, nederbörd som gav koltrasten skrämselhicka och fick honom att tystna.

Dessutom blåste det lite småsnålt. Sipporna knep ihop kronbladen och kröp ihop ner mellan grässtrån som inte hunnit bli klorofyllstinna utan fortfarande stöter i brunt. Men ändå såg man tydligt de små öarna av sippblad, öar som blir härligt vitprickiga så snart solen kommer ut och gör världen lite trevligare för såväl vårblommor som människor.

Några små huttrande krakar hämtade jag in, det hör till. Och se! i stugvärmen ruskar de på sig, slår ut den vita lilla kjolen och skickar fram de gula ståndarna mot ljuset. Underbart!
Jo då, jag vet att jag är långt ifrån först att möta vitsipporna av 2010 års modell.
Men det här var mina första. Lika ljuvligt varje gång!
Fast när jag nu fäller ner min persienn igen för natten är det fortfarande snöblandat blask därutanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Det gäller att hänga med …

Vårt språk undergår en ständig förändring. Ibland kämpar man emot, hårt och envist, ibland är man chanslös oavsett mängden energi som kan satsas i den där motståndskampen.
I den senare kategorin faller alla de nya förkortningar som beskriver diverse trender, modenycker som gärna beskrivs i sms eller tweets, eller bokstavskombinationer som fungerar som en snabb blinkning mellan de redan insatta, de som hänger med redan från början.

Jag har tidigare varit inne på det här med ”nättiskan”, skriftspråket som besparar oss nedslag/knapptryckningar och som ibland faktiskt gör trista och torra vardagsmeddelanden nästan kul.
Men nu är det dags att öka på det där ordförrådet. Några bokstavskombinationer har jag ramlat över, och jag har fått några av mig hittills okända från Kulsprutan, flitig gäst och kommentator här på bloggen (alltid lika välkommen!).

För nu när våren väl ändå är här för att stanna dyker vissa modeföreteelser upp på stadens gator och torg, företeelser som fått sina egna beteckningar.
Visst har ni sett folk med VBL redan?
Och i kategorin TFFF är det blott alltför lätt att hamna. Speciellt om man råkar välja en LSD som dagens outfit. Då kan det vara läge att allvarligt överväga en satsning på 4M, en svensk förkortning.
Och vill man vara en äkta it-girl (eller -boy) kan det vara på tiden. Några av dem lyckas ju avancera och bli en WAG, dessutom.

Nu sitter du där med pannan i djupa veck, eller hur?
Om vi börjar med de där it-flickorna så har jag länge haft lite problem med dem. Är det yngre damer som jobbar med informationsteknik, den allena saliggörande? Eller är det månne ett modernt sätt att påpeka att vissa tjejer har ”det”?

Nej, relationen till it-teknik existerar inte, det kan vi slå fast. "Det" har de kanske. För it-girls är unga, sexiga och snygga, och de dyker utan synbar anledning upp i olika medier – plötsligt bara finns de på bild, överallt, och kan bli ombedda att leverera en åsikt om precis vad som helst. Dock blir de flesta it-flickor inte särskilt långlivade i rollen, även om en och annan uppnår celebritets rang. Antagligen kan termen appliceras på en rad såpastjärnor som tillägnas rader av kvällstidningslöpsedlar innan de raskt återförs till tystnaden och den förlåtande glömskan.

It-girls har ofta VBL, det vill säga underkläder som sticker fram och syns (Visible Bra/Boxer Line). På bilderna från mingelpartyt har samma flicka inte sällan en LSD, eftersom den glittrar och skänker lite extra glamour – håll med om att en liten paljettklänning gör det! (Little Sequined Dress).

Problemet dyker upp när termen TFFF passar in: För fet för modet (Too Fat For Fashion). Vilket möjligen kan avhjälpas med helsvenska 4M-metoden, som betyder Mer Motion Mindre Mat. Många av oss skulle kalla det för 5M, eftersom vi i ärlighetens namn bör lägga till ordet Motvilligt …

WAG då? Jo, en dröm för många: att bli kvinnan i en idrotts- och speciellt en fotbollsstjärnas liv (Wife And Girlfriends). Vi känner ju till dem, inte minst från WAG-termens hemland Storbritannien (Victoria "Posh" Beckham!!!)

Hur kul det nu är lär väl majoriteten av it-flickorna aldrig få veta. Även om de jobbar stenhårt för att hänga med, evigt rädda för att bli TFFF när en LSD inte ens kan piffas upp med VBL.
Och en vacker dag kan även en it-girl tvingas inse, att hon drabbats av CRAFT (Cannot Remember A Fucking Thing) vilket ofta omfattar MSS (Missing Sock Syndrom).

Copyright Klimakteriehäxan

PS: För tydlighets skull - nej, det är inte jag på någon av bilderna. Men ni kan få gissa vem av damerna som mest påminner om mig.

Tisdagstema: MUSIK

Varför har dragspel så många belackare? När det kan låta så häftigt? Allt kan ju omöjligt skyllas på musikgurun Sten Broman, som vid det här laget varit död i nästan tjugo år. Det var han som sa att "Dragspelsmusik fungerar alldeles utmärkt, som surrogat - om man befinner sig i Finnskogarna eller på en båt ..."

I händerna på Bengan Janson, en av Sveriges absolut skickligaste på dragspel, kan det faktiskt bli nästan hur kul som helst. Och nu råkade jag ha en bild på honom och hans fantastiska instrument, som glittrar och glimmar i takt med att bälgen rör sig i en schottis eller vad det nu kan vara som han väljer att leka fram.

Men apropå Sten Broman så hade han ju absolut sina poänger, han också, alldeles oavsett inställningen till dragspelsmusik. Dels var han ett modelejon med alldeles egna och mycket bestämda regler för vad som var snyggt, dels var han en slagfärdig herre som sällan blev ordet skyldig. Det var till exempel Broman som myntade uttrycket "Är man tillräckligt begåvad behöver man ingen motion."

Kampanjen mot dragspel, i Bromans anda, (ibland kallade han det vid dess gamla namn dragharmonika) har väl vid det här laget ebbat ut, även om många tycker illa om jularboeriet rent generellt. Fast man ska ju ha klart för sig en sak: det finns de som verkligen gillar bälgaspelmusiken också. Det har dessutom rejäl internationell spridning. Bilden nedan är tagen i Slovenien!

Fler bilder det sjunger och spelar om hittar du vägen till med ett litet klick här - raka vägen till Tisdagstema.se!
PS Förresten kommer Bengan Janson snart med ett nytt album, på vilket han spelar (dragspel, självklart) och sjunger Allan Edwalls visor. Eller kanske skivan rent av redan är ute??? Skivsläppet var planerat till förra veckan!

Copyright Klimakteriehäxan

Underligt i veckans fönster

Temat för bilderna i fotokedjan Veckans fönster är UNDERLIGT.
Att fönstret är runt är väl inte så konstigt - men visst är det väl underligt att jag tog den här bilden alldeles nyligen? Med vintern på andra sidan glasrutan, snötäcket tjockt, istapparna så gott som livshotande, dov tystnad dämpad av drivorna ... Tittar jag ut i dag känns det faktiskt underligt. Även om det hör till, i själva verket är alldeles jättevanligt, förutsägbart och helt enligt reglerna.

Fler och måhända långt underligare fönster kan du kika på och kanske in i om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

För evigt svart

"Å så snygg, i de där jättefina, fantastiska färgerna! Finns den i svart?"

-Lotta Jakobsson, konferencier på egna modebutiken O´Sofinas vårvisning, berättar anekdot ur vardagslivet med kunderna i affären.

"Väldigt praktiskt, för man vill ju gärna vara lite snygg när man står i kö också."

-Lotta igen, i en kommentar till skjorta med påkostat mönster på ryggen.

Kärlek på distans

Vi har, efter en tid av kyla och utebliven kontakt, återupptagit vår relation. Nu kommer han som förr, i princip varje dag, så att vi kan umgås. Det värmer lika mycket som vårsolen. Ibland väcker han mig mitt i natten för att han har något viktigt att framföra - det är OK, trots att sömnen behövs.
Visserligen håller han en viss distans, så pass stor att det aldrig blir någon närbild när jag försöker föreviga honom, men trots avståndet: jag älskar honom ändå, min storsångare, min koltrast!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om mat

"När det gäller mat är det en grundläggande sak jag gärna återkommer till: jag är så tacksam att vi har mat över huvud taget."

-Britt Marie Mattson, journalist på Göteborgs-Posten med den originella titeln "förste reporter", bjuder på en tänkvärd sentens när det blir tal om en av alla dessa nya svenska kokböcker. Hon säger sig ha sett alldeles för mycket för att vara kräsen.
Vill du förresten ägna mer tankar åt mat - här finns ett quiz som testar vad du vet om olika myter om mat!

Tjejblog efterlyses

Är det någon mer än jag som tappat kontakten med tjejblog.com?

Läget på nätet - och tisdagstema SIFFROR

Funderat över hur det är ställt där ute på det stora nätet? Vad folk ägnar sig mest åt? Om Facebook är ute eller inne? Törs du gissa hur många nätanvändare det finns i Afrika? Hur många mail som skickas - och hur många av dem som är spam?
Jesse Thomas, amerikansk datanörd(?) i Washington DC, tog reda på en massa om läget på Internet och gjorde en video som publicerades i februari i år, så siffrorna bör vara ganska aktuella. Har du fyra minuter över så starta videon här nedan genom att klicka på pilen i nedre vänstra hörnet.
En sak är klar: som nätanvändare behöver man aldrig känna sig ensam.

JESS3 / The State of The Internet from JESS3 on Vimeo.

Det här fick också bli mitt bidrag till veckans tisdagstema som är SIFFROR. Fler varianter den här vägen!

Att välja sida

Årets majblomma är grön och turkosaktigt ljusblå. Den börjar säljas i dag. Så har skett varje vår ända sedan 1907, så det är en gammal tradition.

Vi svenskar brukar troget köpa de där knappnålarna med kronblad av papper på. Vi gör det i tron att vi på det sättet hjälper barn som har det svårt så att de kan få det lite bättre.
Och vi köper av någon av de ungefär 100 000 ungar mellan 9 och 12 år som, för 10 procent av den summa man sålt för och med ett tävlingsmoment inlagt, vandrar runt på gator och torg eller knackar dörr för att sälja sina blommor.

Men i år har någon kommit på en alldeles fantastisk, nyskapande idé.
Genom att välja vilken kragflik eller sida av jackan man sätter majblomman på ska man också visa sina politiska preferenser. Höger eller vänster - "årets lättaste val" heter det i kampanjen.

Jaha. Man ber att få gratulera till nytänkandet.
Vilket kommer att leda till att jag förmodligen inte köper en endaste liten knappnålsblomma, än mindre sätter den på mig.

UPPDATERAT: Bloggarkompisen Hannele tipsar från sitt hisingska paradis att jag kan köpa två och sätta en till höger och en till vänster. Tja, det skulle ju kunna vara en tanke. Eller om man bara köper en och byter sida med jämna mellanrum?
Nej. Inte bra. På hemväg i dag mötte jag ett majblommesäljande barn. Och sa nej. Av ren tjurskallighet. Inget ädelt drag, jag vet, kanske ändrar jag mig innan nästa erbjudande kommer. Och tar två, en för Hannele och en för mig, så att säga ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 43 - en riktig kändis

När turen har kommit till den fyrtiotredje fågeln i min omedvetet hopkomna pippisamling kommer jag till plötslig insikt om, att det jag betraktat som en udda och kul liten väska är en betydligt "finare" pippi än jag förstått.

Det finns ett namn i den där väskan, designern bakom verket. Cora Jacobs står det, och "Made in the Philippines". Något får mig att googla och - har man sett på maken! Cora började sin bana som brottmålsadvokat men började göra väskor och det har hon numera gjort i trettio år (jag misstänker att min väska tillhör en av hennes tidigare kollektioner). Vi som har köpt hennes skapelser är spridda över världen. Elizabeth Taylor, Kim Basinger och drottning Silvia hör till dem, så man får väl säga att jag är i relativt gott sällskap.

Under förra våren tillägnades Cora Jacobs en alldeles egen utställning på ett museum jag verkligen får lust att besöka: handväskmuséet i Amsterdam. Eftersom hon gjort väskor åt några av de finaste modehusen i Paris, som Dior, Yves St Laurent och Givenchy, platsar hon naturligtvis där. Det lär ha varit Monacos prinsessa Stephanie som fick ögonen på de originella accessoarerna och gjorde så att Cora Jacobs hamnade hos Christian Dior.

Att hennes väskor lyfts fram beror också på att hon är en föregångare när det gäller att använda nya material. Min fågelväska - är det en tukan som pryder den? - har fått sitt mönster i vad som ser ut som flätade fibrer av bast. Ett par fält verkar vara skinn, även om själva väskan är i konstmaterial.

Cora Jacobs’ väskor kallas numera "ecological chic", visar det sig. Hon är konsekvent miljövänlig i sitt bruk av lokala filippinska resurser: palmfibrer, bambu, jute, canvas, sockerrör, snäckskal, och en och annan skinnbit. Extra fiffigt tänkt är användandet av vattenhyacint, för den växten är ett hot mot omvärlden på helt egen hand, eftersom den växer ofantligt snabbt och kväver allt annat liv i vattnet.
Kombinationen av material, mönster och hantverk gör resultatet lyckat. Och när det gäller mönstren återkommer min tukan, bland andra exotiska motiv.

Idag framstår Cora Jacobs som en sann filantrop. Hon har gjort mängder av kvinnor på Filippinerna självförsörjande genom att få dem att sy handväskor, och hon har bildat ett särskilt företag (La Cora Creatives) för att stötta filippinskt hantverk. Idag arbetar också en av hennes döttrar, Pinky, i företaget och formger egna modeller.

Jag har helt enkelt en väska som är en riktig kändis i handväskornas släkte. Vilken tur då att jag sparat den i många år! Den är inte alls sliten även om den tappat axelremmen den hade när jag köpte den, men nu när jag vet hur "fin" den är tror jag det är läge att köpa en liten kedja och börja använda min pippiväska på nytt. Kan ju bli ett riktigt "conversation piece", nu när jag stiftat bekantskap med Cora Jacobs!

Copyright Klimakteriehäxan

Porträttet på Cora Jacobs kommer från en presentation av henne på företagets hemsida.

Att ange sig själv

Dottern envisas med att stanna kvar i Norge och jobba. Häromdagen fick hon post till sitt föräldrahem, ett kuvert som såg ganska så officiellt ut. Jo, det skulle öppnas, tyckte hon, trodde att det kanske handlade om skatten.

Jag sprättade. Visst var det hennes norska skattepapper. Och inte för att man brukar bli särskilt glad och uppiggad av sådana, men den här gången blev jag det. För vet ni vad självdeklaration heter på det förtjusande språket norska?! SELVANGIVELSE!

Där ser man. I svenska öron låter det ju som direkt anpassat för skatteplanerare, nolltaxerare, alla sorters fuskare. Med det förbehållet förstås att sådana väldigt sällan anger sig själva …
Men det ska Dottern göra. I ärlighetens namn. I Norge, på norska. Måtte det gå bra, trots att ordet får en att ana tunga och långvariga påföljder!

Copyright Klimakteriehäxan

Beach 2010

Jag har köpt ny baddräkt. Eller, om sanningen nödvändigtvis ska fram, köpt två nya baddräkter.
Hur har nu detta gått till?

Alla vet ju att få saker är så plågsamma som att gå in i en butik och titta efter något man kan tänkas våga visa sig i, på stranden, vid poolen, i trädgården. Visst, det är ju något man gör på våren eller försommaren. Men den där halvnakna människan man möter i provrumsspegeln har den typiska, ursvenska vinterfärgtonen: sorgligt grågrönblekbeige. Hu!
Jag tog den till synes enkla vägen, förbi spegeln i hytten, utan att prova.
Beställde på postorder.

Köpet var fullständigt oplanerat. Jag kliver av på en busshållplats för att byta linje, men som vanligt missar jag ”min” buss så att det blir väntetid. Den brukar jag använda till att läsa, men just den här dagen hade jag glömt ta med lektyr. På bänken i busskuren ligger dock en tidning. Jag tar tacksamt upp den och upptäcker då, att det är en postorderkatalog från ett företag som jag känner till men aldrig gjort affärer med.

I brist på bättre bläddrar jag förstrött mellan barnkläder, sportutrustning, skor (VEM vågar köpa skor på postorder?), kalsonger och jeansmodeller. Så faller blicken på en baddräkt. Men hoppsan! Den är ju snygg! Jag läser texten: ”formar och håller in”. Helfodrad. Bara 299 kronor (senast jag köpte en, en som också skulle forma och hålla in, kostade den mer än det dubbla). Helt otippat stoppar jag ner katalogen i väskan när bussen svänger in.

Väl hemma slår jag upp baddräktsutbudet igen. Går till företagets hemsida för att kolla storlekarna. Får syn på en annan baddräkt, en tvådelad, för bara 200 kronor. Ja men herre gud, man får ju ändå betala expeditionsavgift?! Och har returrätt! Kan prova hemma, i största enskildhet!

Beställt och klart. Någon som vill slå vad om huruvida det skulle komma att passa? Såg med bävan fram emot leveransen.
Men jag behövde inte bäva länge. Varorna levererades fullkomligt blixtsnabbt. Nu har jag hämtat min försändelse. Och provat.

Nååå, vad trodde ni? Jag vet vad jag trodde. Att allt förmodligen skulle gå i retur. Och vad händer?
Jo, det minst förväntade. Allt passar. Min mun gapar öppen, men eftersom det inte alls är förskönande för min redan måttligt charmerande spegelbild, den som går i sorgligt grågrönblekbeige, stänger jag den.

Och hur var det nu med det där ”formar och håller in”? Sisådär. Förstås. Framförallt beträffande bikinin, som naturligtvis lämnar magen fri att utveckla sig på alla ledder. Men man kan ju ligga ner medan den kroppsdel som ligger närmast solen, alltså den där kulan, blir brun …
Det ska bli skönt när vi väl är där. Även om jag fortfarande ser fram emot Beach 2010 med viss bävan. Som om nu det skulle hjälpa. Men det som eventuellt verkligen skulle hjälpa, det är en helt annan historia.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Av någon anledning som du kan få grunna på verkar den där blomman på magen vara mindre på min baddräkt än på den som sitter på modellen på Haléns hemsida.

Turkburk

Den man som symboliserar hur hälsosam svensk ”turkisk” yoghurt är visar sig inte alls vara turk, utan grek. Förväxlingen ogillas som alltid när turk tas för grek eller tvärtom, i det här fallet hoppas greken att bli 50 miljoner rikare på kuppen. Möjligen har han rådgivare som inte har full koll på hur mycket yoghurt av turkisk typ vi konsumerar i Sverige, men det är klart: försöka duger.

Dock påminner detta om den urgamla historien om mannen som kommer hem och överraskar sin hustru med en vacker mörkögd yngling i sängen.
-Ut ur mitt hus ditt kräk! skriker den bedragne maken.
Förföraren skyndar iväg, men hejdar sig ändå i steget, för rätt ska vara rätt:
-Jag inte vara grek, vara turk!

Ok då, låg nivå. Men liiiite drog du på mun, medge det! All humor kan ju inte vara av bästa kvalitet.
För övrigt tycker jag att den där yoghurten är rätt god. Apropå kvalitet, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Med varm hälsning från Kerstin Thorvall

En ytterst begåvad och betydelsefull penna har skrivit färdigt. Den som höll i pennan hade många hängivna läsare, och hennes texter har lång hållbarhetstid.

Kerstin Thorvall blev 84 år och hann under sitt liv skriva mängder av böcker, även om hon inledde sin karriär som tecknare. För ofantligt många tjejer och kvinnor blev hon en sorts väninna på avstånd, en som förstod och kunde berätta om hur det ibland bar iväg i livet, med passioner, äktenskap, barn och relationer.

Jag minns väl hur välkommen ”Boken till dig” var när jag fick den i tonåren. Thorvall skrev mer om och för både barn och tonåringar. Senare läste vi alla hennes kåserier i Damernas Värld, och så småningom klev romanerna in i bokhyllan. För all del, man kan tycka att hon skrev samma historia flera gånger – den om sin uppväxt med den stenhårda mamman och den varme men psyksjuke pappan – men det blev ändå läsvärt.
”När man skjuter arbetare” kan ingen undgå att bli gripen av. Det blev en trilogi, med ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte” som uppföljare.

Totalt skrev Thorvall över femtio böcker, en imponerande produktion. Och hon gick hem inte bara bland kvinnor. Själv berättade hon förtjust om hur hon bokats för en uppläsning och när hon mötte publiken fanns där riktigt många, unga, män!
Thorvall gillade karlar och det gjorde hon ingen hemlighet av. Vi har kunnat läsa rätt mycket och tämligen detaljerat om hennes energiska sexliv, i exempelvis ”Svart resa”. Och ”Det mest förbjudna” gjorde stor skandal när den kom, inte bara för sexskildringarna utan också för uppgörelsen med modern.

Men betydligt roligare har det varit att ta del av andra av hennes funderingar, som i ”Tänk om det är klimakteriet?” Hon kallar texterna ”hormonfunderingar för kvinnor” och det är träffsäkert och rakt på, om att bli äldre utan att egentligen vilja, men eftersom evig ungdom inte finns … Så småningom gjorde hon sig också hörd i debatten om både psyk- och äldrevården.

2005 publicerades det som blev hennes sista bok, diktsamlingen ”Jag är en grön bänk i Paris”.
Thorvall älskade den franska huvudstaden och var där massor av gånger, med start som tecknare då hon fick gå på visningar i de stora modehusen, plocka upp trenderna och föra dem vidare till Sverige. Modeintresset höll i sig ända upp i 80-årsåldern, då hon gärna tog sig till Hornsgatan och köpte linnekläder designade av Olars Ulla, vars etikett ”Klädd i konst” måste ha passat Thorvall på alla vis: kvinnligt, färgstarkt, iögonenfallande.

Hon hade sedan länge bestämt vad som skulle stå på hennes gravsten, det avslöjade hon i en tidningsintervju för några år sedan, redan då märkt av åldrandet och sjukdom. "Hon som ville säga som det var - inte som det borde vara" är orden som ska huggas in till hennes minne.

Jag går till min bokhylla för att se vad jag har kvar av Kerstin Thorvall. Trilogin, förstås, bland andra. Och så upptäcker jag att jag har en bok signerad av henne själv 2003, då vi träffades, i tjänsten, så att säga. Då lärde jag mig var hon köpte kläder, att hon gärna åt en liten soppa och avslutade sin måltid med mörk, riktigt mörk, choklad. Och så fick jag en varm hälsning, som jag nu delar med mig av!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Kerstin Thorvall här och här. Ännu mer här och här. Läs Göran Greiders ord om henne här. Förläggaren Eva Bonnier minns henne här och här.
Och här på bloggen finns Kerstin Thorvall (förstås) sen tidigare: här, här och här.
Här hittar du en lista över alla Kerstin Thorvalls böcker.

När öronen inte går att stänga

Har ni tänkt på hur många människor det finns som alls inte förstår ordet kollektivtrafik? Som kliver ombord på en buss, dunkar rumpan i ett spårvagnssäte, klämmer sig in i en t-banevagn – och sedan uppför sig som det handlar om privattransport, en väldigt privat transport.

En buss jag ofta nyttjar frekventeras självklart av många andra människor som arbetar i samma företag, i samma kvarter eller i samma bransch. Man känner igen många fler än man känner, skaver armbåge med en kollega som inte man är mer än högst rudimentärt bekant med. Men många känner naturligtvis varandra rätt väl, och utnyttjar åktiden till att prata med varandra.

Självklart är samtal tillåtet. Men det är enligt mitt sätt att se klokt att fundera en aning över de ämnen som man väljer att avhandla. Jag har tvingats lyssna till äktenskapliga gräl i mobiltelefon, löneförhandlingar, diskussion om individers lämplighet för vissa arbetsuppgifter, jag har åhört detaljerade beskrivningar av heta nätter (å ja ba xxxx, men då yyyy han ba, liksom coolt asså, att zzzz). Allt på samma busslinje …

Häromdagen rågades måttet. Jag sitter tillsammans med tre yngre personer, som uppenbarligen arbetar ihop, ingen av dem känner jag igen, ingen av dem har en aning om vem jag är. De avhandlar situationen på jobbet: hur hopplös chefen är, hur själviskt en kvinnlig kollega uppträder, hur lat en kille är – samtliga med namns nämnande. Det är obehagligt men oundvikligt, ljudnivån är sådan att det inte går att undgå informationen.

Så stelnar hela jag, för nu sägs namnet på en kvinna jag jobbat en hel del med och uppskattar, även om vi inte träffats på länge. Hur är det nu med hennes kvaliteter? Njaa, sisådär, avgör trion. Och hennes man då, också en kollega? Jo men han är ju sjuk så han kommer nog inte tillbaka.
Inom loppet av en minut har vi medpassagerare fått ta del av diagnosen: cancer av en viss sort, går inte att operera, rätt eländigt alltihop.
Fullständigt respektlöst om ett hårt öde.

Nu hade jag på andra, privata, vägar fått veta hur jobbig parets situation blivit, hur allvarligt sjuk mannen är. Så jag fick ingen chock, den var redan avklarad.
Men hade jag inte vetat hade jag fått informationen i bussen, av några tjattrande människor som inte har en aning om att kollektivtrafik är till för alla och inte platsen för livets mest privata samtalsämnen, eller vardagens svåraste frågor.

Det gamla ordspråket ”Tala är silver men tiga är guld”, det borde många fler ta sig en funderare på. Innan de hojtar hemligheter i mobilen eller skvallrar skoningslöst för närbelägna öron som inte kan hjälpa att de hör, som inte går att stänga.

Copyright Klimakteriehäxan

Minnet av en tårta

En gång för länge sedan, när jag var väldigt ung, hamnade jag i Wien en sommar. Det var i jobbet, men arbetsuppgifterna var av hanterlig storlek och det blev lite tid över för att utforska staden. Jag hade läst på innan och hade en lista på saker som skulle ses, upplevas och, inte minst, ätas.

Österrike hade (har? har inte varit där på evigheter) intressant mat, med influenser från hela Centraleuropa. Jag blev helt förälskad i serbisk bönsoppa, wienerschnitzeln motsvarade mina vildaste förväntningar, Süssknödel var försumbart men Apfelstrudel var ljuvligt … Och så var det det där med Sachertårtan. Mytomspunnen, applåderad, gjord på hemligt recept och bara på Hotel Sacher.

Naturligtvis gick jag till hotellets kafé och beställde en bit, med vispgrädde – Schlagobers. Mina förväntningar kom inte på skam, tårtan var tung och mörkt och mäktigt chokladig, det tunna lagret av sött aprikosmos bröt perfekt, det var bara att lägga på en gräddklick och njuta.
När det var dags att åka hem gick jag tillbaka till Sacher och köpte en tårta att ta med, i enlighet med principen att endast det bästa är gott nog. De är hållbara och säljs dessutom än i dag i en snygg trälåda med guldfärgade metalldetaljer, själva lådan tror jag att jag fortfarande har kvar i någon vrå.

Sedan den där sommaren har jag förvisso ätit många bitar chokladtårta. Ibland har de till och med kallats Sachertårta, de har varit olika kladdiga, olika chokladladdade, de har serverats med grädde och utan grädde. Men den riktigt riktiga, den som bakats i Wien, har jag inte smakat på alla dessa år. Förrän nu.

En granne kommer resande från Wien och medför en rejäl trälåda med Sachertårta. Vi bjuds på fika, sänker kniven i det exklusiva bakverket. Jag sätter skeden i tårtbiten och minns den varma sommaren i centrala Wien, den sköna blåa Donau som i själva verket var nästan lika brun som tårtan, Heurigen-kalaset med årets vin, motorvägen till Salzburg där alla körde så fort att jag mest ville blunda …

Vad händer? Jo naturligtvis blir jag besviken. Var det inte mer än så? Är den inte rent av lite i torraste laget? Ska det inte vara lite mer aprikossötma? Gott, för all del, men definitivt inte värt sitt pris.
Jag grubblar över anledningen. Kommer fram till att chokladtårta inte längre är exklusivt, att smaken förändras, att myter ibland måste krossas.

Och så är det det där med hur minnet fungerar: det är lätt att förgylla sådant man upplevt för länge sedan. Förgyllningen kan göras i ständigt nya lager, få minnet att lysa, blänka och skina.
Tills man tvingas upptäcka att för all del, det var väl bra, men tjata inte mer – SÅ märkvärdigt var det inte.
Just så gick det med Sacher-tårtan.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårdnadstvist i vardande?

Tillhör du den modemedvetna skara kvinnor som investerat i en plattång för att få lite stuns på frisyren?
Då kan du ha anledning att bereda dig på en liten vårdnadstvist. För om din man exempelvis reser en del kan han tänkas vilja stoppa den där feminina prylen i packningen. Det handlar nämligen inte bara om ett hjälpmedel för hårskötsel – det är ett multifunktionellt instrument, väl lämpat för en karl!

Visst är det väl flest tjejer som har plattång, men jag vet med bestämdhet att det också finns män som har en egen. Jean-Pierre Barda, innefrisör och något av en trendguru, har en och det är via honom jag insett att det kan uppstå konkurrens om huvudmannaskapet för tången.

Det är nämligen så att herr Barda har gjort en hel liten lista på smarta saker för folk som reser. Billiga hotelltandborstar är bra, inte för tandborstning, men för andra ändamål som rengöring av smycken eller för att tukta spretiga ögonbryn. Bomullstops som ligger på rummet är av dålig kvalite, men kan funka som tillskott i sminkväskan. För att ta ett par exempel.

Plattången då? Jojomensan, den har ett användningsområde man aldrig anat: den ersätter (rese)strykjärnet. Med plattången drar man längs krage, manschetter och knapprad och vips! ser skjortan alldeles nystruken ut. Bör funka även på byxa med pressveck. Eller ett annat plagg som kräver strykning.
Sedan kan man naturligtvis sätta den i håret också, när den ändå redan är varm …

Barda tipsar om detta här – vid första anblicken trodde jag att det var ett aprilskämt, men det publicerades den sista mars, och jag är beredd att testa!
Fast först måste jag
1/ planera en resa
2/ skaffa en plattång
3/ packa något som kräver strykning.
Om detta uppfylls lovar jag att återkomma med en rapport om resultatet.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad minns du ur barnböckerna?

Det finns bevingade ord, ofta använda citat, som har sitt ursprung i böcker för barn, flitigt lästa historier som många kommer ihåg.
Vad minns du?
Testa här!
Det var exempelvis Teskedsgumman som sa "Götapetter!" ifall du undrar.
Och det var Nalle Lufs som en gång konstaterade att "tandskjorta och nattborste kan man alltid få låna".
Men nej, just de citaten finns inte med, så här fick du ingen hjälp!

Copyright Klimakteriehäxan

2000

Nu finns det faktiskt 2000 inlägg på den här bloggen.
Detta är nummer 2001.
Jag är uppriktigt förvånad!

Barnasinne - tisdagstema

Det är något med koncentrationen. Tre barn har ett gemensamt, uppslukande intresse. Något spännande finns där, bland de gröna bladen i trädet vid stranden. Lek pågår, var god stör ej!

Förmodligen skulle vi vuxna inte förstå, även om vi kunde se det där som döljer sig, men som ungarna ägnar sig åt, totalfokuserat. Kanske är det bara spännande för den som har barnasinnet kvar - men en del lyckas ju faktiskt behålla det ganska långt upp i åren.

Fast hemligheter är något som tilltalar barnasinnet. Alla barn har naturligtvis rätt till sina små hemligheter!
Denna veckas tisdagstema är just barnasinne.
Fler tankar och bilder på temat hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Färdigfluget

Nu har hon flugit färdigt för i år, påskkäringen. Tror inte hon kom ända fram till Häcklefjäll, dock. Tar sig kanske en tur på kvasten nästa år igen?

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 42 bringar lycka

Ni är säkert många som i likhet med mig plockat hem en liten tupp som souvenir från en resa till Portugal. Keramik är roligt att köpa, även om de största och maffigaste objekten inte kan beredas plats i bagaget. Min tupp är ungefär en decimeter hög, men han ser stark ut och bär sin stora kam med stolthet. Han har härmed nummer 42 i serien Pippi på fåglar.

Tuppen har förstås en historia. Den har sitt ursprung i den lilla staden Barcelos i norra Portugal. En rik herre ställde till med stor fest, men någon av gästerna stal hans silverbestick. En enkel man greps och skulle dömas mot sitt nekande, just som den rike mannen satt sig till bords igen, beredd att sätta gaffeln i en stekt tupp.
-Om jag är oskyldig kommer den där tuppen att gala tre gånger, sa den anklagade.
Och den stekta tuppen gol. Förstås, för vad skulle det annars ha blivit för legend?

Varianterna på den här tuppen är många. Den finns på kläder, smycken, kakel. Den kallas rättfärdighetens symbol, och om du ger bort en sådan tupp ska den bringa mottagaren tur.
Jag minns inte om jag fick min i present, men den inhandlades under ett av mina besök hos Lena, som bodde på Algarve-kusten, nära Loulé där marknaden hade massor av lokalt tillverkad keramik.

Egentligen har tuppen inte ett skvatt med påsk att göra, men den gömmer sig ofta i den lilla lådan med prylar som hör till just den här helgen. Och kanske fick jag den av Lena, kanske är det henne (och Barcelos-tuppen) jag ska tacka för att jag faktiskt haft en hel del tur i livet … hade jag bara vetat då vad jag vet nu, att den portugisiska tuppen är en lyckobringare, skulle jag ha köpt hönsgården full. Och gett till henne, som inte längre finns.

Copyright Klimakteriehäxan

Gult är fult

OM, jag säger bara OM, någon en dag skulle stöta på mig och jag då har gullackerade naglar (påsk är ingen ursäkt!) - då är det läge att omedelbart se till att jag tas om hand, bevakas alla dygnets timmar, eftersom jag då måste ha passerat den gräns på vars hinsida jag är farlig inte bara för mig själv utan även för omvärlden.
Gult är fult. På naglar, alltså. Och inte bara på mina ...

Copyright Klimakteriehäxan

Efter ägg kommer kyckling - pippi på fåglar 41

Blev det några ägg över från påskbuffén? Frukost för resten av veckan? Smörgåspålägg? Stomme i en sallad? Hackade i en sås? I repris tillsammans med några sillsvansar?

(Okokta) ägg som inte äts upp kan som bekant under vissa förhållanden bli kycklingar. Att en del ägg inte äts upp kan möjligen bero på att vi, som serverats den där buffén, redan plockat i oss så mycket godis ur den stora påskhönans inre att vi helt enkelt inte orkar mer.

Det här blev pippi nummer 41 - med 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48 och 49 i släptåg. Men de är så små att jag väljer att inte räkna dem. Och så snart helgen är över får de allihop återgå till sin låda, i väntan på en ny påsk.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårljud

Nyss insomnad väcks jag i påsknatten av ljud som letar sig in genom mitt öppna fönster. Ljud som, inser jag, är ytterligare bevis för att våren är här.
Nu tror ni att jag än en gång ska sjunga koltrastens lov, eller hur? Nej, han är tyst (fast han finns där ute, det vet jag bestämt!)

Kan det ha handlat om mera vattenfnitter? Nej, smältvattnet har hunnit undan!
Partyglada människor som pratar och skrattar på väg hem? Inte det heller, de måste ha gått en annan väg.
Då måste det väl ha varit en marskatt som missat månadsskiftet? Icke, traktens katter har koll på almanackan.

Ljudet, det distinktiva och omöjliga att ta miste på, kom från en fotboll. Två killar har bestämt att det är kulan-i-luften-dags och kickar boll på gatan nedanför mitt fönster, mitt i natten, i mörkret.
Måste vara vårkänslor!
Vårljud var det definitivt. Med nyutslagen krokus på tåfjuttsavstånd.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskekrim

Det är norrmännen som instiftat företeelsen "påskekrim". Att till varje påskhelg hör att läsa (minst) en deckare, en riktig sidvändare, en historia att fascineras av så att nätterna blir korta och ögonlocken tunga, medan man forsar fram i texten för att få veta hur det går - samtidigt som man fasar för ögonblicket när boken tar slut.

Norges egen deckardrottning Anne Holt presenterade en egen teori om hur det blivit så när hon medverkade i veckans Babel, litteraturprogrammet i SVT.
-Folk skulle fira helg i sina "hytter", som låg otillgängligt och långt bort, sa Holt.
-De ville ta med sig tidsfördriv, och de enda böcker som fanns i liten och lätt version var billiga kioskdeckare - krim, alltså.

Jag har inte anammat principen fullt ut, även om jag helst läser pocket, men å andra sidan är jag mitt i en bok som gott och väl skulle kunna fungera som påskekrim, inte bara för mig utan för väldigt många andra.
Läser "Dödgrävarens dotter" (The Gravedigger's Daughter) av Joyce Carol Oates.
I år måste hon väl ändå få nobelpriset!

Copyright Klimakteriehäxan

Påskcitat

"Vi fick nöja oss med att se på hur mormors skäggvårta guppade när hon åt."

-Berglins drar sig till minnes sin barndoms långfredagar i dagens Svenska Dagbladet.

Min långfredag förgylldes av årets första utslagna krokusar!

Copyright Klimakteriehäxan

Glad Påsk! (och pippi på fåglar 40)

Den är väldigt enkel, min ståltrådshöna. Enkel och samtidigt dyr, vilket i sammanhanget betyder kär och inte har ett skvatt med kronor och ören att göra. Hon kan servera äggen, hon kan hysa en bukett påskliljor eller inrymma ett blockljus som får sprida sitt varma sken över påskbordet. Hon kan kackla fram ett "glad påsk" från mig till er alla, samtidigt som hon är min pippi nummer 40 i serien Pippi på fåglar!

Copyright Klimakteriehäxan

En fågel och en västanfläkt - pippi på fåglar nr 39

Det var mitt allra första besök i USA. Vi hälsade på släkt som bodde norr om New York.
Vilken spännande upplevelse det blev! Saker var ”som på film”, Manhattans skyline, Frihetsgudinnan, Chryslertornet, Hudsonfloden, broarna.

Vi tog oss längs östkusten till Florida – åh, doften av citrusblom som slog emot oss redan vid delstatsgränsen!
Namn som etsade sig in i minnet: Shenandoah Valley. Där blev jag huvudstupa förälskad i Don McLean, vars ”American Pie” gick i jukeboxen på någon vägkrog där vi åt. (Kärleken har faktiskt hållit i sig!)

Tuckahoe hette en station på lokaltåget in till Grand Central Station, och varje gång konduktören ropade ut det gamla indiannamnet rös jag av välbehag.
Blue Ridge Mountains lät också vackert, men där låg dimman tjock som risgrynsgröt, så den vyn blev vi snuvade på.
Nu gjorde det inte så mycket, intrycken blev många ändå.

Manhattans butiker var förstås också en fantastisk attraktion. Där fanns saker man aldrig förr hade sett, lp-skivorna var billiga (Don McLean!), kläderna annorlunda, jeansen ”äkta”, böckerna nya och oräkneliga, hamburgarna stora och mumsiga. Och Howard Johnsons´ Royal Banana Boat oförglömlig.

Märkligt nog har jag faktiskt flera saker kvar från den där resan, trots att snart fyrtio år har gått. Böcker, Don McLean, några udda kökssaker från en rolig inredningsaffär, jag tror den hette Paraphernalia, vilket i så fall var ett perfekt namn på just den butiken.
Och så har jag mitt påskhalsband.
För vårt besök sammanföll med påskhelgen, och påskpynt i alla varianter fanns att välja bland.

Jag valde ägget med den lilla kycklingen, i ett läderband att hänga runt halsen. Verkligen ingen dyrgrip, om man ser till priset. Men varje påsk sedan dess plockar jag fram det och minns den där resan. Kycklingen för med sig en västanfläkt, från andra sidan av det stora havet. I år också förstås.
Det blir samtidigt min pippi nummer 39 i min lilla serie pippi på fåglar!

Copyright Klimakteriehäxan

Lurad - eller?

Första april bjöd på riktigt aprilväder: klart vårbetonat strax efter åtta i morse, för att ha bytt till ösregn en kvart senare. Grått och tråkigt vid lunch – och så, på eftermiddagen, sol och riktigt härligt!
Och så är det det där med aprilskämten.

Nog har man blivit lurad några gånger alltid, ibland rejält. 1962 förklarade en skäggig teknikfarbror i tv att man kunde få färgbild i den svartvita burken om man bara höll en nylonstrumpa tätt inpå rutan. Mamma hann inte stoppa mig, jag hade omedelbart satt saxen i en av hennes strumpor, vred och vände på den uppklippta tygbiten. Vi var många som gick på det där lurendrejeriet, och inte glömmer vi det heller. Men nej, det blev inte färg-tv för det, det tog ytterligare några år – nu är det exakt fyrtio år sedan.

En gång har jag själv bidragit med ett aprilskämt som jag än i dag tycker var ganska lyckat. Jag arbetade på Stockholms största tidning, vi gjorde en lokalsida, och vi skulle självklart skoja med våra läsare. Då uppfann jag den nya bussen, ett trevåningsfordon med plats för riktigt många passagerare. Med en duktig tecknares hjälp fejkade vi bilden och publicerade nyheten att dubbeldäckaren inom kort skulle ersättas med trubbeldäckaren i stadstrafiken. Om någon gick på det? Tveksamt. Men bilden såg väldigt äkta ut!

Vissa aprilskämt är sådana att man gärna vill tro på dem. Dit hör den inte sällan repriserade rean på Systembolaget. Ibland står det i tidningen att värdefulla saker skänks bort till den som kommer först. En hisnande tanke utlöstes när Ekot en gång berättade, att det skulle bli krav på säkerhetsbälte på cyklar.

I Sverige lär vi ha börjat skoja så här redan på 1600-talet. I Frankrike kallas första april för ”aprilfisken” (poisson d'avril), för där finns seden att omärkligt rita fiskar på folks ryggar för att sedan kunna skratta åt den drabbade. Jag har i alla fall ingen fisk på mig, det har jag kollat. Däremot kan det bli en aprilfisk till middag – lax borde väl passa?!

Om jag blivit lurad av något i dag så är jag hittills lyckligt ovetande. Men någonstans såg jag en artikel om att man i en engelsk stad beslutat, att ljuset på alla offentliga toaletter automatiskt ska släckas tio minuter efter att det tänts. Det KAN vara ett utslag av All Fools Day, men det skulle banne mig kunna vara alldeles sant, som en omtanke om miljö, för energibesparing och snålare användning av allmänna medel.

En sak är ju klar: alla skämt är inte dumma … och behöver man mer än tio minuter på toa, egentligen?
Ytterligare en sak behöver inte ifrågasättas: den som har tulpaner i en vas känner sig aldrig lurad.

Copyright Klimakteriehäxan