torsdag, januari 24, 2013

Huvudsaken

Det dyker upp odiskutabla bevis på att jag blivit vuxen, En Äldre Person. Många av de där signalerna  medför inga som helst problem, men icke desto mindre är de väldigt tydliga. Just i dessa dagar konstaterar jag ett sådant tecken som visar på en viss mognad, en utveckling jag absolut aldrig skulle ha trott komma min väg om ni hade frågat mig för några år sedan.

Men nu står det helt klart: jag har blivit förändrad. Och förändringen består i att jag nu för tiden, av alldeles egen och fri vilja, tar på mig en huvudbonad när termometern visar ett ansenligt antal minusgrader. Mössa på!

Annat var det förr. Mamma förmanade. Vad skulle jag drabbas av för hemska åkommor, jag som vägrade att sätta något varmare än ett paraply över skallen, oavsett väderlek? Inga, ansåg jag bestämt. Lika lite som att det var ett problem att ha nylonstrumpor och pumps i snögloppet.

Missriktad fåfänga, självklart. Fast jag var inte ensam. Visst hade vi stickade luvor, käcka baskrar – den allra mest avskydda varianten av alla – hattliknande saker, sjaletter och mössor av sporttyp, men de trycktes långt in i garderoben eller ner i en låda för att aldrig mer se dagens ljus. De ligger förmodligen där än. 

I dag hivar jag upp en skrålla med lammskinn inuti, drar den över öronen och ända ner till ögonbrynen och tycker förstås att det är jätteskönt när isvindarna hejdar sig utan att nå min hårbotten.
Klädsamt? Det kan verkligen diskuteras. Dottern, som var med när jag hittade den och vars omdöme jag oftast litar på, dömde ut den fullständigt.

-Du köper INTE den där, sa hon med sin allra strängaste röst.
-Men känn så mjuk och gosig den är! sa jag. Och inte dyr heller!
-Den är HEMSK, upprepade hon.
-Fast jag tar den nog i alla fall, protesterade jag.
-Du har den ALDRIG när jag ar med!!! sa barnet med många bestämda utropstecken och blängde på modern.

I dag är jag väldigt nöjd med den där mössan. Vilket väl får kallas för huvudsaken. Dottern har inte heller några problem med den. För runt hennes panna är det drygt trettio plusgrader medan hon viftar med tårna i den thailändska sanden. Och om vi vore på samma plats skulle jag definitivt inte ha mössan, möjligen en liten piffig solhatt … kanske rent av en hon kunde tänkas godkänna.
Annat är det i minus fjorton och snålblåst. Mössa på, tantvarning eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. jag är lite osäker vad skrålla är, men själv har jag en supervarm boa (??) av lamm, menar "halsduk". Själv konstaterar när jag går tokigt (?) klädd: "Vems skulle titta på mej!?"

    SvaraRadera
  2. P.S.
    Maken gillade inte alls min senaste mössa (?) från London, men jag är supernöjd att jag köpte den ändå, trots hans skakningar på huvudet... Dessutom tycker dottern att den är snygg :)

    SvaraRadera
  3. Hannele: Även så här långt söderut är en "skrålla" ett förklenande ord för hatt. Ofast sammansatt: hattskrålla.

    K-häxan: Jag har ju frusit från barndom till klimakteriet, så inga problem för mig med mössa! För ca 15 år sen sydde jag i fårskinn, väst, vantar, tofflor - och två hattar. Den ena ser ut som en kapsyl, så den tycker jag inte om. Den andra är stor och ser ut som en lockig gråhårig peruk, typ Art Garfunkel som gråhårig... Den älskar jag. Den har en fördel: ingen känner igen mig...

    SvaraRadera
  4. Förresten, du kan ju gissa vad familjen tycker om min jätteperuk!

    SvaraRadera
  5. Det är skönt att bli "vuxen" och lämna för gott alla fåfäng... Nej du var definitivt inte ensam hihi :)

    Har också en mycket oklädsamt mössa som jag jättenöjd med ;)

    Varma hälsningar
    Halina

    SvaraRadera
  6. Anonym12:09 em

    Valborgsmässoafton innebar ofta invigning av pastellfärgad vårkappa + taxklackade vita slingback-skor.
    Oavsett väder. Ibland snöade det ju t o m - men man hade ju å andra sidan elden att värma sig vid. Och jag överlevde också trots mors varningar och oro.
    Men det var då det :o)

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  7. SAOL säger "löjlig damhatt" om skrålla.

    Det har jag aldrig haft.

    SvaraRadera
  8. bosse3110:04 fm

    Ni damer har det inte lätt. Att göra sig själv tillfreds tycks stört omöjligt. Vi herrar är förmodligen redan från barndomen lte mer frusna av oss, tror jag. Varm mössa har därför inte varit ett problem, utan en stor tillgång. Jag konstaterar på både barn och barnbarn att långkalsonger och rejäl mössa är nödvändiga vintertillbehör. Oavsett eventuell tjusighet. Fast nu finns på sladden ett 11-årigt flickbarnbarn som nog kommer att vålla föräldrarna visst bekymmer. Modemedvetenheten är onödigt hög nämligen.

    SvaraRadera
  9. Jag har ROSA långkalsonger, helt moderiktigt :)

    SvaraRadera