Så vad kan då bli bättre än en marsipankyckling till påsk? En win-win-situation, skulle en spelare kalla det. Eller en superkombo.
De här två sötnosarna, bara ungefär 4 cm höga, fick jag i fjol i present av en middagsgäst. Men eftersom de såg så rara ut blev de aldrig uppätna utan hamnade på en hylla i ett köksskåp, där de stått tills nu. I dag vill nog ingen börja tugga på dem, men de fick komma ut tillsammans med lite andra påskfåglar som huset förmår.
Trots att jag är lite osäker på hur långt liv de här kamraterna kan tänkas få tilldelas de härmed nummer 81 (som de får dela på) i min pippisamling. Samtidigt som de är onsdagens påskpippi.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
har inte frågat min diabetessköterska hur det blir med marsipan, i torkad form kanske det går bra.
SvaraRaderaFörmodligen inte idealiskt käk för en diabetiker ...
RaderaMen de ät ju jättesöta! I dubbel bemärkelse. Eftersom de är två så blir det väl kvadrubbel då eller? Nähä, det ordet finns visst inte.
SvaraRaderaSött x fyra!
Jag hade heller haft svårt för att bita huvudet av dem. Inte bara för att jag är lagom förtjust i marsipan utan för att de ju är så charmiga! Herrarna här hemma hade bara gapat och skyfflat in.
Sitter och funderar ... Är det marsipan? Det är inte sockerpasta? Det är så vitt, tänker jag. Inte för att jag heller skulle äta dem nu ett år senare oavsett material men sockerpasta borde väl hålla lite längre.
RaderaDefinitivt marsipan. Som du konstaterar: söta i dubbel bemärkelse!
Raderadet är marsipan, ser jag, naturvit och gulfärgat
SvaraRaderaHahaha! Vid det här laget är de nog jämförbart med gipskycklingar. Du är nog den första och troligen enda person som faktiskt sparar på marsipankycklingar och ställer dom i ett köksskåp, där de troligen kommer att klara sig flera år till. Återvinning när den är som bäst - nästan;-)
SvaraRaderaJag nändes helt enkelt inte tugga på dem ... återvinning? nja, men kaloribesparande. Som allt man INTE äter. :-D
Radera