Fem män jag tänkt återvända till

Det finns av någon anledning favoritförfattare som faller i glömska. Nya namn gör entré, tiden räcker inte till eller så kanske författaren skrev någon mellanbok som inte var den bästa och som gjorde att mitt intresse svalnade. Den här veckan handlar topplistan om fem favoriter som jag inte har läst något av på evigheter.

Så där skriver i dag Johanna i deckarhörnan, och tänk så rätt hon har! Så lätt det är att tappa bort en skribent som man en gång fallit pladask för. Sedan går tiden och den där läsupplevelsen glöms bort. Men nu gräver vi upp en kvintett av såna som borde bli aktuella igen. Och dunkar ihop dem till en topplista. Det blir för min del fem förhållandevis moderna herrar från lika många europeiska länder, män jag tänkt återvända till. Utan att göra slag i saken.

Carlos Ruiz Zafón är en sådan. Hans "Vindens skugga" (La sombra del viento) tyckte jag väldigt mycket om och nog har jag uppföljaren här ... men läst den har jag inte.

José Saramago fick Nobelpriset 1998 och jag förstod varför när jag läste "Alla namnen" (Todos os nomes), en roman som kom ut året innan. Har flera andra av hans (väldigt många) romaner i hyllan men inte lyckats läsa en enda.

Bernhard Schlinks "Högläsaren" (Der Vorleser) var otroligt bra på flera olika plan: en kärlekshistoria mellan ytterst ojämlika personer, i skuggan av en politisk kristid i författarens hemland Tyskland. Gripande. 

Jan Kjaerstad är ett av Norges stora namn. Han har kallats "den perfekte romanförfattaren" och är väldigt produktiv. En av hans succéer är en trilogi som startar med "Förföraren" och den läste jag med stor behållning. Har köpt de följande två delarna också. Ja, du gissar rätt: de har aldrig öppnats.

Peter Høegs genombrottsroman hette "Fröken Smillas känsla för snö". Men "Kvinnan och apan" älskade jag, den var mycket bättre! Efter den gav han inte ut något på tio år. Fast nu finns nyare verk att ta sig an. Det har inte blivit av.


Copyright Klimakteriehäxan