När skratten tystnar

Jesper Rönndahl, ankare i Svenska nyheter. Foto Sveriges Television.

Att kalla det för sorg vore väl att ta i när man som vi lever i en värld full av elände och ledsamheter. Men ett tråkigt besked var det vi fick sent på fredagskvällen. Det var då Jesper Rönndahl avslöjade att hans tid med satirprogrammet ”Svenska nyheter” i Sveriges Television tagit slut.

När vi äntligen hade fått ett helsvenskt humorprogram som förtjänade just den etiketten: humor!  I tre säsonger har Jesper varit det glada ansiktet som kommit i bild klockan 22 på veckans sista vardag och presenterat den ena smarta texten efter den andra. Han har levererat dem mästerligt: jag har arbetat med många programledare men ingen har varit i närheten av den elegans med vilken Jesper läser prompter! (Prompter, det är den elektroniska ”fusklapp”, alltså manuset, som folk i bild ser när de tittar in i kameran.) 

Här satt en man som fattade att pauser kan vara minst lika viktiga som orden som omger den lilla lilla tystnaden. Han har inte vevat okontrollerat med händerna hela tiden heller, så där tröttsamt som folk ibland gör när de tror att det de har att säga verkar mer genomtänkt ju mer man viftar.

Det här programmet har också varit kemiskt fritt från de där kändisintervjuerna med ansträngda frågor, de vi annars sett i åratal och fortfarande ser (med samma kändisar!) i rader av program. Ingen har varit med för att sälja sin bok eller göra PR för en ny låt/film, tänka sig!

Programmets verkliga storhet har bestått i ämnesvalet. För i ”Svenska nyheter” har man förvisso tagit upp veckans viktigaste händelser, men man har också vänt på stenar som vanliga nyhetsprogram inte rör. Och eftersom det inte handlar om nyheter ”på riktigt” har man kunnat föra kampanjer, som den för organdonation till exempel – med storslaget resultat.

Visst, vi har inte storskrattat hemma i sofforna hela tiden. Det kinesiska äventyret blev lite jobbigt, en del bråk uppstod kring en video om IS för att nämna två knepigheter. Och när Jesper bjöd tittarna att sätta sina barn i ny sorts skolkö blev det körigt på nätet … men det gick rätt lätt att förlåta eller hur?

De så kallade side-kickarna har genomgående varit tämligen o-roliga. Man fattar att de behövs, men önskar att de vore så mycket bättre … åtminstone i närheten av programmets nivå i övrigt.

Naturligtvis är inte allt detta lysande programmaterial en enmansshow, det är inget tv-program, bra eller dåligt. Jesper har uppenbarligen haft en fenomenal redaktion som jobbat med honom, kläckt idéer, finslipat detaljerna, jagat bilder och citat. På själva sändningsdagen har ett 20-tal personer arbetat ända in i kaklet.

Men nu blir det alltså inte fler program. Det är svårt att se en ny människa knalla in i samma studio och försöka fylla de Rönndahlska 42orna (eller vad grabben nu kan tänkas ha för skostorlek).

Som skäl för att avgå säger han att han inte är tillräckligt intresserad av politik. Vilket får mig att tänka, att det kanske var det som gjorde att det blev så lyckat: här satt en kille som inte var expert men som tänkt efter och ställde relevanta frågor vars svar både han och vi gärna ville ha. Gamla käpphästar hamnade i nytt ljus.

Nu har de där härliga fredagskvällsskratten tystnat medan mer eller mindre intelligensbefriad underhållning fortsätter. För den som vill ha tv-roligt på riktigt har rullgardinen dragits ner. Vi kan bara hoppas att någon lyckas dra upp den igen. Enkelt är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan