Vad är det de inte begriper?

Tog en vårlig promenad längs landsvägen. Ackompanjerad av glad fågelsång och stundtals med en citronfjäril i sällskap kändes det trivsamt i största allmänhet. Plötsligt reflekterades solstrålarna i något nere i ett dike. Något blankt.
En burk som nyligen innehållit starköl.

Lite kändes det som att solen gick i moln, fast den lyste ju precis lika energirikt som nyss. Men mitt intresse hade fått nytt fokus, jag lämnade citronfjärilen åt sitt öde.

De dök upp en efter en: burkarna, flaskorna, plastlådorna,. Alla uppenbarligen tömda på sitt innehåll och sedan snabbt och lätt langade ut genom ett bilfönster för att hamna i det där diket. Vad som skulle kunna tänkas hända med avfallet efter det kan inte ha bekymrat den nu otörstige ens en millisekund.

På en sträcka av mindre än 200 meter plockade jag skräp. Det tog inte slut på eländet, men min påse rymde inte mer. Hade ju inte precis planerat för en plogging-tur (joggning/promenad och skräpplockning kombinerat), även om det nu råkade bli så. En mycket större kasse hade lätt kunnat fyllas när min vandring fortsatte. Och då ska ni veta att detta är inte en särskilt hårdtrafikerad väg!

Att döma av min skörd är öldrickarna de värsta syndarna, tätt följda av dem som tror och hoppas att Red Bull ska förhöja deras ork och värde på flera plan. Men även de som köper bubbelvatten slänger sina plastflaskor i naturen. De glittrar ikapp med läskburkarna.

Hur är det möjligt? Hur kan det vara så att vuxna människor fortfarande tror att förpackningar gjorda av plåt och plast bara försvinner för att man slänger ut dem från en bil? Har de lyckats undgå all information om nedbrytningstider, risker för djur? Och har de inte heller fattat att man faktiskt ofta betalar för förpackningarna, en pant som man får tillbaka för eget bruk? Slanten kan också skänkas till olika organisationer för forskning eller välgörenhet genom ett enkelt knapptryck i butikens returmaskin.

Det här är en historia med enbart förlorare. Privatpersonen handlar dyrare än nödvändigt, välgörenhetsinrättningar får mindre bidrag, och – värst av allt naturligtvis – miljön belastas både med metall och plast. Den blir dessutom förfulad av skräpet. För det där blänket i diket, det är inget ögat njuter av.

Räddningen stavas återvinning. Det är ett måste, en nödvändig investering för framtiden. Returförpackningar ska gå i retur, det är därför de heter så.
Ska det vara så himla svårt att begripa?

Min skörd. Nästan alla går att få tillbaka panten för. Alla kan återvinnas.

PS Drar mig till minnes en liten reseberättelse från en kompis som på 70-talet besökte Kuba. En grupp svenska turister fraktades runt i buss. Matsäck följde med. Efter lunchen samlade svenskarna ihop sitt skräp i en kasse. Vände sig till guiden och undrade var man kunde slänga avfallet. Enkelt, tyckte guiden, öppnade ett bussfönster och langade ut hela härligheten ...

Uppdatering: 18 kronor blev det. Beviset ser du här. Dock står det inte tydligt vilken organisation som får pengarna. Tror Team Rynkeby jobbar med barncancerfonden.

Copyright Klimakteriehäxan