Pippi på långfredagen

Min svarta ståltrådshöna måste ha minst tjugo år på nacken.  Det är mycket för ett sånt här fjäderfä. En höna som lever på att lägga ägg blir 7-9 år, fast ännu vanligare är förstås att de inte ens kommer upp i mogen, det vill säga äggproducerande, ålder, eftersom vi så gärna äter dem som unga, alltså kycklingar.

Med tanke på den här pippins ålder blev jag rätt häpen när jag härom dagen fick syn på en precis likadan i en butik, dock i silverfärg. Men varför ändra på ett vinnande koncept? Jag gillar den ju fortfarande! (I min pippisamling har den nummer 40.)

Om vi är hemma på påskafton brukar de kokta äggen ligga och vänta i hönans ståltrådsmage. När ungarna var små var äggen målade, det blir de inte längre. Funkar ändå.

Varje påskhelg brukar jag dessutom ha ett jätteägg i beredskap. Det kan bli efterrätt, till exempel. Ni ser årets modell här till höger. Håll med om att den fina glasskålen, från Boda för många år sedan, är en perfekt äggkopp i den här storleken om man råkar tycka om honungsmelon!

Och detta kan ju aktualisera frågan: vad kom först? Hönan eller ägget? Svaret, det självklara, lär väl knappast dyka upp den här påskhelgen heller. Men soligt ska det bli ändå, det tackar vi för!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Två "äkta" påskdukar har jag. Ni ser dem här. Den övre är en metervara från Ikea, inköpt för väldigt länge sedan, designer okänd. Den undre fanns en gång i tiden i olika storlekar på Åhléns, också den utan uppgift om formgivare. Synd!