Av alla teveserier jag inte följer sänds ett nytt avsnitt ikväll. Det är fyrans ”Sverige, Sverige, fosterland”.
Som naturligtvis kan vara alldeles utmärkt, det har jag uppenbarligen inte en aning om, eftersom jag ingenting sett.
Men när jag läser i tidningen att de som medverkar är ”vanliga svenskar” får jag lite problem att hänga med i tankegångarna.
De ”vanliga svenskar” som medverkar i det aktuella programmet heter Thomas Di Leva, Robert Aschberg, Salvatore Grimaldi, Roy Andersson och Kristina Lugn.
En udda och rätt flummig musikpersonlighet, en maktfaktor i teve-världen, en förmögen och lyckad företagsledare, en filmskapare med världsrykte och landets mest särpräglade poet och dramatiker.
Så bra att de vanliga svenskarna fått sina företrädare utsedda.
Om inte annat så för att vi andra vet lite bättre hur vanliga eller ovanliga vi själva är.
Synd att bara en av fem är en kvinna.
För det är ju ändå en rätt vanlig sorts människa, även här i landet.
Man får väl trösta sig med att "Desperate housewives" (som också sänds ikväll och som jag inte missar) innehåller rätt många damer.
"Vanliga" hemmafruar?
Tja. Det är ju en definitionsfråga, uppenbarligen.
UPPDATERAT
Å så fel det blev!
Jag missade de desperata hemmafruarna. Ofattbart.
Men såg tio sekunder av Salvador Grimaldi. Ungefär lika obegripligt.
Hur som helst såg han ju faktiskt rätt vanlig ut.
Och dottern, den guldklimpen, har bandat vår favvoserie och därmed räddat mig.
Då kan allt bli som vanligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 05, 2006
måndag, september 04, 2006
Spegel, spegel på väggen där
Solen lyser fortfarande långa stunder.
Innan höstvindarna blir riktigt svala och molnen alltför tjocka och regntunga skulle jag vilja föreslå en liten promenad för Stockholms-besökare – eller för all del för stockholmare som normalt inte har vägarna förbi. Det räcker att gå bara ett par hundra meter!
Så här: Ta dig till Hornstull på Södermalm och sedan ner till Hornstulls Strand. Du kommer till det flytande Liljeholmsbadet (på sätt och vis också ett utflyktsmål) och går sedan till vänster längs vattenbrynet. Där är det marknad på helgerna, men jag tycker att du ska gå dit en vanlig vardag, när alla stånden inte skymmer det jag menar är poängen med promenaden
För det som för inte särskilt länge sedan bara var en ful, grå betongvägg, delvis lite färggladare på grund av avancerat klotter, det är nu ett enda långt skimrande, häftigt konstverk. Innanför väggen fanns tidigare någon sorts garage. Där är det ofta full kommers numera, tillsammans med restaurang och fik. Och för att ge allt detta, som går under det gemensamma namnet Street, en mera lockande fasad fick två konstnärer uppdraget att göra något åt saken.
Nu finns här verket Miraculum. Det består av inte mindre än 510 kvadratmeter jättehäftig spegelmosaik. Motivet är blommor som krasse och näckrosor och mer tropiska arter blandat med blad i klara färger och djärva former som gör att man blir lätt till sinnes.
Det är två tjejer som står för denna jättetavla, Backa Carin Ivarsdotter och Monica Larsson. För att få upp alla bitar har de haft hjälp av fem mosaikläggare – det tog ett tag, vet vi som brukar flanera förbi lite då och då.
Bland de saker här i huvudstaden som är värda en liten omväg tycker jag definitivt att Miraculum hör hemma.
Spegel, spegel på väggen där –
den snyggaste väggen är just den här!
Copyright Klimakteriehäxan
Innan höstvindarna blir riktigt svala och molnen alltför tjocka och regntunga skulle jag vilja föreslå en liten promenad för Stockholms-besökare – eller för all del för stockholmare som normalt inte har vägarna förbi. Det räcker att gå bara ett par hundra meter!
Så här: Ta dig till Hornstull på Södermalm och sedan ner till Hornstulls Strand. Du kommer till det flytande Liljeholmsbadet (på sätt och vis också ett utflyktsmål) och går sedan till vänster längs vattenbrynet. Där är det marknad på helgerna, men jag tycker att du ska gå dit en vanlig vardag, när alla stånden inte skymmer det jag menar är poängen med promenaden
För det som för inte särskilt länge sedan bara var en ful, grå betongvägg, delvis lite färggladare på grund av avancerat klotter, det är nu ett enda långt skimrande, häftigt konstverk. Innanför väggen fanns tidigare någon sorts garage. Där är det ofta full kommers numera, tillsammans med restaurang och fik. Och för att ge allt detta, som går under det gemensamma namnet Street, en mera lockande fasad fick två konstnärer uppdraget att göra något åt saken.
Nu finns här verket Miraculum. Det består av inte mindre än 510 kvadratmeter jättehäftig spegelmosaik. Motivet är blommor som krasse och näckrosor och mer tropiska arter blandat med blad i klara färger och djärva former som gör att man blir lätt till sinnes.
Det är två tjejer som står för denna jättetavla, Backa Carin Ivarsdotter och Monica Larsson. För att få upp alla bitar har de haft hjälp av fem mosaikläggare – det tog ett tag, vet vi som brukar flanera förbi lite då och då.
Bland de saker här i huvudstaden som är värda en liten omväg tycker jag definitivt att Miraculum hör hemma.
Spegel, spegel på väggen där –
den snyggaste väggen är just den här!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 03, 2006
Varför tycker jag inte om tagetes?
I sommar har jag haft tio tagetesplantor i en kruka på balkongen.
Jag tycker mycket om blommor. Men jag tycker inte om tagetes. Har aldrig köpt en planta, ännu mindre ett frö.
De här fick jag i present.
Hoppas jag såg glad ut. Men det var i så fall bara artighet, ingen äkta glädje.
Min mamma sår tagetesfrön varje vårvinter, pysslar om de trådsmala skotten, vrider krukorna så att de små krakarna ska växa rakt upp mot himlen. Sedan klämmer hon mödosamt ner dem i rabatten och är odelat förtjust. Jag förstår inte hennes entusiasm.
Min dotter fick av en kompis tagetes i kruka när hon fyllde år. Jag förstod det inte.
Varenda blomsteraffär skyltar med tagetes långt inpå sommaren, ifall någon kund skulle ligga efter i plan(t)eringen. Ni vet redan att jag inte fattar varför.
Varför tycker jag då inte om tagetes, denna omhuldade sommarplanta som trivs på de flesta ställen, blommar snällt och inte verkar behöva mycket mer vård och omtanke än lite vatten då och då?
Deras försvenskade namn, sammetsblomma, låter väldigt trevligt. Deras färg lyser alltid upp, vare sig de är klargula, roströda eller lite strimmiga. För den trädgårdsälskare som har problem med hungriga växtätande matgäster som kommer i skymningen (företrädesvis fyrbenta, då) lär de också vara bra – tagetes smakar tydligen inte gott. Deras blomningstid är lång. De finns i olika storlekar, bara att välja den som passar i rabatten eller balkonglådan. Idel plus, helt enkelt.
Men snart är det dags att göra höst på balkongen. Då är det legitimt att slänga dem. Borde ju uppskatta att de gjort sin plikt och blommat i månader. Nej, nu ska de bort! Aldrig mer tagetes!
Ju mer jag tänker på saken, ju konstigare blir det.
Jag sitter rent av här och får dåligt samvete.
Varför tycker jag inte om tagetes?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tycker mycket om blommor. Men jag tycker inte om tagetes. Har aldrig köpt en planta, ännu mindre ett frö.
De här fick jag i present.
Hoppas jag såg glad ut. Men det var i så fall bara artighet, ingen äkta glädje.
Min mamma sår tagetesfrön varje vårvinter, pysslar om de trådsmala skotten, vrider krukorna så att de små krakarna ska växa rakt upp mot himlen. Sedan klämmer hon mödosamt ner dem i rabatten och är odelat förtjust. Jag förstår inte hennes entusiasm.
Min dotter fick av en kompis tagetes i kruka när hon fyllde år. Jag förstod det inte.
Varenda blomsteraffär skyltar med tagetes långt inpå sommaren, ifall någon kund skulle ligga efter i plan(t)eringen. Ni vet redan att jag inte fattar varför.
Varför tycker jag då inte om tagetes, denna omhuldade sommarplanta som trivs på de flesta ställen, blommar snällt och inte verkar behöva mycket mer vård och omtanke än lite vatten då och då?
Deras försvenskade namn, sammetsblomma, låter väldigt trevligt. Deras färg lyser alltid upp, vare sig de är klargula, roströda eller lite strimmiga. För den trädgårdsälskare som har problem med hungriga växtätande matgäster som kommer i skymningen (företrädesvis fyrbenta, då) lär de också vara bra – tagetes smakar tydligen inte gott. Deras blomningstid är lång. De finns i olika storlekar, bara att välja den som passar i rabatten eller balkonglådan. Idel plus, helt enkelt.
Men snart är det dags att göra höst på balkongen. Då är det legitimt att slänga dem. Borde ju uppskatta att de gjort sin plikt och blommat i månader. Nej, nu ska de bort! Aldrig mer tagetes!
Ju mer jag tänker på saken, ju konstigare blir det.
Jag sitter rent av här och får dåligt samvete.
Varför tycker jag inte om tagetes?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 02, 2006
Siffermystik kring 11 september
Snart infaller ännu en av dessa årsdagar som tvingar oss att tänka tillbaka på någon speciell händelse.
Den 11 september är det fem år sedan den massiva terroristattacken mot New York inträffade.
Och lagom till årsdagen premiärvisas Oliver Stones dramatiserade version ”World Trade Center” på filmfestivalen i Venedig – hur en fiktionalisering skulle kunna öka intensiteten i detta drama kan man dock fundera över…
Många är de som vridit och vänt på alla detaljer kring händelserna.
Någon av dem har kommit fram till en bunt märkliga sammanträffanden. Det handlar om sifferexercis av ett slag som inte vem som helst skulle lyckas med.
Men de här teorierna sprids nu på nätet med högsta fart. Kanske har du redan fått dem i din mailbox – om inte, here goes:
1) New York City skrivs med 11 bokstäver.
2) Afghanistan skrivs med 11 bokstäver.
3) Ramsin Yuseb (som anses ha planerat attacken mot World Trade Center/Twin Towers) skrivs med 11 bokstäver.
4) George W Bush skrivs också med 11 bokstäver.
Detta kan självklart vara rena tillfälligheter, men här kommer mer:
1) New York är USA:s 11:e delstat.
2) Flygplan 11 hade 92 passagerare (9 + 2 = 11).
3) Flygplan 77, som också flög in i Twin Towers, hade 65 passagerare (6 + 5 = 11).
4) Och så själva datumet: den 11/9 eller som amerikanerna säjer ”nine-eleven” (9+1+1=11).
5) "US emergency services" (vårt 112) larmnummer är 911 (nine-eleven direkt, eller ta tvärsumman igen: 9 + 1 + 1 = 11).
Fortsatt bara tillfälligheter? Kolla in det här:
1) Totalt antal döda på flygplanen som störtade var 254 (2 + 5 + 4 = 11).
2) 11 september är årets 254:e dag (2 + 5 + 4 = 11).
3) Bomberna i Madrid sprängdes 3/11 2004 (3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 = 11).
4) Madrid-attcken inträffade 911 dagar efter Twin Towers (nine-eleven/9 + 1 + 1 = 11).
Lägg sedan till detta:USA:s mest typiska nationalsymbol, efter Stars & Stripes, är örnen. Följande vers är hämtad ur Islams heliga bok, Koranen:
"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of Allah and while some of the people trembled in despair still more rejoiced: For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah and there was peace."
Detta är Koranens vers nummer 9.11.
Tror du fortfarande att det handlar om slumpen? Så kan det naturligtvis vara. Men ändå.
Öppna Microsoft Word och gör så här:
1) Skriv Q33 NY (obs med versaler). Detta är flightnumret för det första flygplanet som flög in i Twin Towers.
2) Markera Q33 NY.
3) Gå upp i textstorlek – förslagsvis till 36 eller 48 punkter, för tydlighetens skull.
4) Ändra typsnittet till WINGDINGS
Vad händer?
Jo man blir ganska förvånad.
Och ändå är alltihop rimligen bara fånigt. Inte kan sluga terrorister sitta och pyssla med sån här siffermystik innan de beslutar var, när och hur det är dags att slå till?
Men vid det här laget är det många världen över som delar vår förvåning.
Den 11 september är det fem år sedan den massiva terroristattacken mot New York inträffade.
Och lagom till årsdagen premiärvisas Oliver Stones dramatiserade version ”World Trade Center” på filmfestivalen i Venedig – hur en fiktionalisering skulle kunna öka intensiteten i detta drama kan man dock fundera över…
Många är de som vridit och vänt på alla detaljer kring händelserna.
Någon av dem har kommit fram till en bunt märkliga sammanträffanden. Det handlar om sifferexercis av ett slag som inte vem som helst skulle lyckas med.
Men de här teorierna sprids nu på nätet med högsta fart. Kanske har du redan fått dem i din mailbox – om inte, here goes:
1) New York City skrivs med 11 bokstäver.
2) Afghanistan skrivs med 11 bokstäver.
3) Ramsin Yuseb (som anses ha planerat attacken mot World Trade Center/Twin Towers) skrivs med 11 bokstäver.
4) George W Bush skrivs också med 11 bokstäver.
Detta kan självklart vara rena tillfälligheter, men här kommer mer:
1) New York är USA:s 11:e delstat.
2) Flygplan 11 hade 92 passagerare (9 + 2 = 11).
3) Flygplan 77, som också flög in i Twin Towers, hade 65 passagerare (6 + 5 = 11).
4) Och så själva datumet: den 11/9 eller som amerikanerna säjer ”nine-eleven” (9+1+1=11).
5) "US emergency services" (vårt 112) larmnummer är 911 (nine-eleven direkt, eller ta tvärsumman igen: 9 + 1 + 1 = 11).
Fortsatt bara tillfälligheter? Kolla in det här:
1) Totalt antal döda på flygplanen som störtade var 254 (2 + 5 + 4 = 11).
2) 11 september är årets 254:e dag (2 + 5 + 4 = 11).
3) Bomberna i Madrid sprängdes 3/11 2004 (3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 = 11).
4) Madrid-attcken inträffade 911 dagar efter Twin Towers (nine-eleven/9 + 1 + 1 = 11).
Lägg sedan till detta:USA:s mest typiska nationalsymbol, efter Stars & Stripes, är örnen. Följande vers är hämtad ur Islams heliga bok, Koranen:
"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of Allah and while some of the people trembled in despair still more rejoiced: For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah and there was peace."
Detta är Koranens vers nummer 9.11.
Tror du fortfarande att det handlar om slumpen? Så kan det naturligtvis vara. Men ändå.
Öppna Microsoft Word och gör så här:
1) Skriv Q33 NY (obs med versaler). Detta är flightnumret för det första flygplanet som flög in i Twin Towers.
2) Markera Q33 NY.
3) Gå upp i textstorlek – förslagsvis till 36 eller 48 punkter, för tydlighetens skull.
4) Ändra typsnittet till WINGDINGS
Vad händer?
Jo man blir ganska förvånad.
Och ändå är alltihop rimligen bara fånigt. Inte kan sluga terrorister sitta och pyssla med sån här siffermystik innan de beslutar var, när och hur det är dags att slå till?
Men vid det här laget är det många världen över som delar vår förvåning.
fredag, september 01, 2006
I svartaste Afrika
Nu för tiden verkar det vara inne bland svenskar att skriva böcker om Afrika.
Lennart Hagerfors skildrade sin barndom som missionärsbarn i Kongo, Svante Weyler for till samma trakt och skrev en bok han också, och nu senast har Johanna Nilsson gett sin syn på mormors och morfars tid som missionärer i Afrika och vad det har betytt för senare generationer, bara för att ta några ganska färska exempel.
Låt mig nu genast bekänna: Weylers och Nilssons böcker har jag inte läst, men sett och hört talas om, och dessutom hört författarna själva tala om dem. Hagerfors har jag läst och den tyckte jag var bra, fast inte jättebra.
Men nu har jag slukat en annan bok som har handlingen förlagd till afrikansk miljö. Jag slängde mig lystet över när jag fick den i min hand. Gör det du också!
Redan omslaget är spännande – även om man är hygglig nog att inte jämföra det med utsidan på Weylers bok, som närmast förefaller vara ett skämt (förlåt).
Men det är inuti det blir intressant på riktigt.
För här handlar det inte bara om det svarta Afrika, det handlar om det svartaste Afrika.
Ett Afrika där hiv och aids sätter djupa spår, där bristen på information, vård och skydd är skriande, där fattiga flickor bara får finna sig i gamla dåliga traditioner, där amatörmässiga aborter ofta leder till döden, och där vidskepelse fortfarande är ett begrepp att räkna med.
Boken, som är en debutroman, heter ”80° från Varmvattnet” och är skriven av Karin Alfredsson. Hon har som journalist tillbringat en hel del tid i olika delar av Afrika, och det märks. (En förklaring till den lite kluriga titeln: Varmvattnet är en by som faktiskt finns, den ligger i Västerbotten, inte långt från författarinnans barndomstrakter.)
I den svenska läkaren Ellen Eng har Alfredsson skapat en huvudperson som är tänkt att återkomma i fler romaner. Här i den första ägnar hon sig åt att, med ett forskningsprojekt som täckmantel, smuggla medicinsk utrustning till behövande ute på den afrikanska landsbygden. Ellen Eng har ett engagerat nätverk av modiga kvinnor att samarbeta med, men något går fel – jag ska inte avslöja vad, eftersom jag tycker att ni ska läsa historien själva.
Boken kallas thriller, och det är den förstås på sätt och vis, men jag tycker att dess stora värde ligger i att det känns som om man faktiskt varit med där, i den svarta afrikanska natten. Den krypande olustkänslan när trollkonster dyker upp utanför hyddan är konkret. Och det är direkt sorgligt – och tänkvärt – att vara med om hur en gravid tonårsflicka dör alldeles i onödan.
I svartaste Afrika, mellan hårda pärmar.
Copyright Klimakteriehäxan
”80° från Varmvattnet” av Karin Alfredsson
ISBN: 91-7037-178-4 (inb.)
ISBN: 978-91-7037-178-3 (inb.)
Lennart Hagerfors skildrade sin barndom som missionärsbarn i Kongo, Svante Weyler for till samma trakt och skrev en bok han också, och nu senast har Johanna Nilsson gett sin syn på mormors och morfars tid som missionärer i Afrika och vad det har betytt för senare generationer, bara för att ta några ganska färska exempel.
Låt mig nu genast bekänna: Weylers och Nilssons böcker har jag inte läst, men sett och hört talas om, och dessutom hört författarna själva tala om dem. Hagerfors har jag läst och den tyckte jag var bra, fast inte jättebra.
Men nu har jag slukat en annan bok som har handlingen förlagd till afrikansk miljö. Jag slängde mig lystet över när jag fick den i min hand. Gör det du också!
Redan omslaget är spännande – även om man är hygglig nog att inte jämföra det med utsidan på Weylers bok, som närmast förefaller vara ett skämt (förlåt).
Men det är inuti det blir intressant på riktigt.
För här handlar det inte bara om det svarta Afrika, det handlar om det svartaste Afrika.
Ett Afrika där hiv och aids sätter djupa spår, där bristen på information, vård och skydd är skriande, där fattiga flickor bara får finna sig i gamla dåliga traditioner, där amatörmässiga aborter ofta leder till döden, och där vidskepelse fortfarande är ett begrepp att räkna med.
Boken, som är en debutroman, heter ”80° från Varmvattnet” och är skriven av Karin Alfredsson. Hon har som journalist tillbringat en hel del tid i olika delar av Afrika, och det märks. (En förklaring till den lite kluriga titeln: Varmvattnet är en by som faktiskt finns, den ligger i Västerbotten, inte långt från författarinnans barndomstrakter.)
I den svenska läkaren Ellen Eng har Alfredsson skapat en huvudperson som är tänkt att återkomma i fler romaner. Här i den första ägnar hon sig åt att, med ett forskningsprojekt som täckmantel, smuggla medicinsk utrustning till behövande ute på den afrikanska landsbygden. Ellen Eng har ett engagerat nätverk av modiga kvinnor att samarbeta med, men något går fel – jag ska inte avslöja vad, eftersom jag tycker att ni ska läsa historien själva.
Boken kallas thriller, och det är den förstås på sätt och vis, men jag tycker att dess stora värde ligger i att det känns som om man faktiskt varit med där, i den svarta afrikanska natten. Den krypande olustkänslan när trollkonster dyker upp utanför hyddan är konkret. Och det är direkt sorgligt – och tänkvärt – att vara med om hur en gravid tonårsflicka dör alldeles i onödan.
I svartaste Afrika, mellan hårda pärmar.
Copyright Klimakteriehäxan
”80° från Varmvattnet” av Karin Alfredsson
ISBN: 91-7037-178-4 (inb.)
ISBN: 978-91-7037-178-3 (inb.)
torsdag, augusti 31, 2006
Ullpolo - och sommarvärme
Värmen håller i sig, men klimatanläggningen på jobbet har inte förstått, eller fått fel order.
I dag har vi suttit böjda över datorerna med kall dryck inom nära räckhåll, jag har gjort kollegerna avundsjuka med min lilla effektiva solfjäder, vi har köat till toaletten för att blaska kalla vattendroppar i ansiktet och under armarna.
Alla utom en.
Hon är ung och ganska söt, men har en starkt avvikande idé om vad som är lämplig klädsel just nu – i omgivningens ögon, alltså.
För medan vi andra satt där i våra tunna t-tröjor och linnen med smala band, sandalerna avsparkade och kjolarna upphissade så hade hon grå ullpolo, stadiga jeans och rejäla skor på fötterna.
Man ska väl inte låtsas om sådant, men jag hann inte tänka mig för.
-Du milde, har du polotröja?!?! Svimmar du inte?
Nej då, hon var inte alls varm, försäkrade hon medan jag kände en stadig svettdroppe lösgöra sig från min nacke och åka kana längs ryggraden för att samlas upp i den redan fuktiga linningen.
Sedan förklarade hon, att i månadsskiftet augusti-september är sommaren slut. Och hon har klarat av sin höstshopping. Hela stassen var sprillans ny – höstutstyrseln, helt enkelt. Som om man inte skulle hinna använda den?!? Och som om man bara skulle vilja gå en enda butiksrunda på hela hösten? Ingenting för mig!
Men det är kanske så vi förväntas göra.
Mina tunga matkassar släpade jag, dyngsur, förbi en klädaffär och slängde en blick in. Där stod en kvinna framför en spegel och studerade hur hon tog sig ut i en tjock jacka med pälskrage. Förstår inte hur hon över huvud taget kom på idén att prova den.
I nästa skyltfönster är det vintrigt, blockrandigt, halsdukar, sjalar, hundtandsrutigt. Jag saktar inte ens in. Fast i affären står andra tjejer och gör slut på augustilönen på sådant som ska hålla värmen ända tills vårsolen är tillbaka.
Jag kan förstås också ägna mig åt höstmodet med visst intresse, men bara i reportageform än så länge.
På det viset har jag inhämtat trenderna: grovstickat, djurmönstrat (för vilket år i ordningen?) samt en och annan liten klanruta - somligt kan faktiskt redan finnas i garderoben.
Ett verkligt glädjeämne är att rött är ett "mode-måste" i accessoarer och skor igen.
Då så.
Då behöver jag ju inte höstshoppa alls.
För handväskor, halsdukar och skor går jag väl fortfarande i, de rysligt otrendiga semesterkilona till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag har vi suttit böjda över datorerna med kall dryck inom nära räckhåll, jag har gjort kollegerna avundsjuka med min lilla effektiva solfjäder, vi har köat till toaletten för att blaska kalla vattendroppar i ansiktet och under armarna.
Alla utom en.
Hon är ung och ganska söt, men har en starkt avvikande idé om vad som är lämplig klädsel just nu – i omgivningens ögon, alltså.
För medan vi andra satt där i våra tunna t-tröjor och linnen med smala band, sandalerna avsparkade och kjolarna upphissade så hade hon grå ullpolo, stadiga jeans och rejäla skor på fötterna.
Man ska väl inte låtsas om sådant, men jag hann inte tänka mig för.
-Du milde, har du polotröja?!?! Svimmar du inte?
Nej då, hon var inte alls varm, försäkrade hon medan jag kände en stadig svettdroppe lösgöra sig från min nacke och åka kana längs ryggraden för att samlas upp i den redan fuktiga linningen.
Sedan förklarade hon, att i månadsskiftet augusti-september är sommaren slut. Och hon har klarat av sin höstshopping. Hela stassen var sprillans ny – höstutstyrseln, helt enkelt. Som om man inte skulle hinna använda den?!? Och som om man bara skulle vilja gå en enda butiksrunda på hela hösten? Ingenting för mig!
Men det är kanske så vi förväntas göra.
Mina tunga matkassar släpade jag, dyngsur, förbi en klädaffär och slängde en blick in. Där stod en kvinna framför en spegel och studerade hur hon tog sig ut i en tjock jacka med pälskrage. Förstår inte hur hon över huvud taget kom på idén att prova den.
I nästa skyltfönster är det vintrigt, blockrandigt, halsdukar, sjalar, hundtandsrutigt. Jag saktar inte ens in. Fast i affären står andra tjejer och gör slut på augustilönen på sådant som ska hålla värmen ända tills vårsolen är tillbaka.
Jag kan förstås också ägna mig åt höstmodet med visst intresse, men bara i reportageform än så länge.
På det viset har jag inhämtat trenderna: grovstickat, djurmönstrat (för vilket år i ordningen?) samt en och annan liten klanruta - somligt kan faktiskt redan finnas i garderoben.
Ett verkligt glädjeämne är att rött är ett "mode-måste" i accessoarer och skor igen.
Då så.
Då behöver jag ju inte höstshoppa alls.
För handväskor, halsdukar och skor går jag väl fortfarande i, de rysligt otrendiga semesterkilona till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 28, 2006
Sko(gs)tokigt
Skogstokiga kan vi bli över roliga skor, vi som är skotokiga.
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 27, 2006
Att springa Tjejmilen - eller inte
UPPDATERAT EFTER MÅLGÅNG
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 26, 2006
Madonna kör över åldersrasisterna
Hon dyker upp lite överallt just nu, Madonna.
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 22, 2006
Krockkudde i korsstygn
I dag stötte jag ihop med en gammal bekant.
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 21, 2006
Utanför gemenskapen
Kanske har du varit med om det så att du känner igen känslan?
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 20, 2006
Inför slutsträckan i stafetten
Blogstafetten har dragit igång igen.
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 19, 2006
Tvådelat, i alla fall delvis
Nu har jag varit nere på stan och hämtat behån.
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Varför jag inte badade naken
eller
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 16, 2006
Mitt bästa minne!
Hur kan jag ha undgått?
Varför har ingen sagt åt mig?
Kunde inte någon ha förklarat?
Att ingen har tvingat mig!
Nu, först nu, har jag ett USB-minne. Vilken fantastiskt begåvad liten sak!
Jo, visst har jag sett folk ha dem. Hängande runt halsen, sittande på nyckelknippan, inslängda i handväskan, utkastade på skrivbordet, nedstoppade i fickan.
Men jag har aldrig kommit på att jag skulle ha ett. Att jag behövde ett. Att jag borde köpt ett.
Och nu har jag fått ett i present. En sådan klenod!
Äsch, bara 65 kilobytes, säger sonen och fnyser. Fast det är inte så lite om man är en sådan som bär omkring på bokstäver, ord och meningar.
Hädanefter kan jag ta dem med mig vart jag än går, utom möjligen ner i havet. Från en dator till en annan. Från mej - till mej. Och dej, kanske.
Likväl: ett problem finns det. Ett stort problem för att handla om en så liten sak.
Hur undviker man att tappa den? För att inte tala om skyddslocket över kontakten. Som gjort för att försvinna.
Tills minnesförlusten inträffar: detta är mitt bästa minne!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
