Ett prisvärt sätt att sitta

Kanske är det världens mest obekväma stol.
Kanske är den underbar att sitta på.
Vilket som än är sant (jag har aldrig haft chansen att testa) skulle jag otroligt gärna vilja ha en. Och faktum är att jag var ganska nära att skaka spargrisen hårt när den där stolen var ny. Den var så annorlunda att den frestade trots prislappen, som på den tiden var fullständigt svindlande.

Stolen är gjord i betong och stål, i bara 150 exemplar, och formgiven av Jonas Bohlin som ett examensarbete på Konstfack. ”Concrete” blev ingen kommersiell framgång – då. Från att ha kostat flera tusen lär de sista exemplaren ha reats bort för en endaste tusenlapp.
Men sedan hände något.
För i slutet av 90-talet gick en Bohlin-stol under klubban för 170 000 kronor.

Och i dag konkurrerar den, minst i klassen, om designälskarnas kärlek med enorma byggnadsverk, landmärken som Turning Torso i Malmö, Svampen i Örebro, Öresundsbron, Stockholms tunnelbana och flygledartornet på Arlanda.
Det är betongvännernas svenska branschorganisation som fått för sig att vi ska rösta fram sju nya underverk, alla gjorda i betong, alla svenska, och man har korat 21 kandidater.

Hur man nu ska jämföra en stol med ett kulturhus, en kyrka eller en bro övergår mitt enkla förstånd. Men om jag ska rösta blir det på minstingen, Bohlins stol. Tänka sig ett underverk som man faktiskt kan ha hemma! Som ett sätt att sitta!
Fast hade jag haft en hade jag nog sålt den vid det här laget.
Även kärlek kan som bekant ha sitt pris.

Copyright Klimakteriehäxan

Min första reservdel

Den sitter på plats nu, min första reservdel. Jag tror att den är gjord av silikon, fast jag är inte säker. Och nej, det är inte nya bröst jag har begåvats med. De jag har fått alldeles gratis räcker mer än väl. Nu handlar det verkligen om något väldigt mycket mindre:
En ny lins i höger öga.

Har man som jag varit starkt närsynt i hela sitt liv, åtminstone sedan 7-årsåldern, det är belagt, så kommer den grå starren som ett brev på posten när man blir äldre.
Förr i världen fick folk vänta tills de var nästan helt blinda innan något gjordes åt saken, vilket också betydde att patienterna var rejält till åren komna när man försökte. Så blev det också order om stillaliggande, en veckolång konvalescens, minst.

Idag är det här ett rutiningrepp, ja man kan säga en dussinvara, för på den klinik där jag opererades gör man i snitt tolv sådana här ingrepp varje dag.
När jag var ditkallad för undersökning var jag i särklass yngst i väntrummet, för fortfarande verkar det vara så att man gärna väntar. Eller så skjuter de drabbade själva upp det så länge det någonsin går – för lite läskigt är det att kirurgen gör ett hål i ögat (2,75 mm långt), suger ut innandömet i den gamla linsen, viker ihop den nya och petar in den på plats, allt sker medan patienten är vaken och har ett enormt mikroskop med mycket stark lampa i trakten av näsan.

Men en knapp timme senare satt jag vid skrivbordet på jobbet, visserligen iförd solglasögon och med lite sudd i blicken, ändå nöjd.
För om några veckor ska min reservdel och min kropp ha kommit överens om hur den fortsatta samexistensen ska vara.
Då blir det nya glasögon – och jag hoppas att jag kommer att se bättre än jag gjort under hela mitt vuxna liv.

Tack vare den där lilla reservdelen, mindre än 4 mm i diameter, med de två små ”armarna” som håller den på plats.
Märkvärdigt, det är vad det är.
Mitt första steg på vägen mot Reservdelsmänniskan.

Copyright Klimakteriehäxan

Selma blir aldrig gammal

Selma Lagerlöf skulle ha blivit 150 år i år. Även om hon inte är direkt jämförbar med Linné så tycker jag ändå att hon vore värd att visas lite mer intresse, bli lite hyllad så här i efterhand.

Selma blir nämligen aldrig gammal, och då menar jag förstås hennes böcker. Jag kan rada upp flera favoriter, ”Kejsarn av Portugallien” är en självklar, liksom den självbiografiska trilogin. Och när på 90-talet man lät publicera hennes brevväxling med Sophie Elkan fick Selmas personlighet nya dimensioner: en passionerad kvinna klev fram ur den lite tillknäppta lärarinnefiguren, som bland männen verkade ha funnit bara en värd att älska: pappa.

Nu har i alla fall två olika utställningar om Selma öppnats i Stockholm, Svenska Dagbladet skriver om dem i dag. Och eftersom de hålls öppna ända in i september så vore det väl uselt om jag inte skulle lyckas släpa mig dit, när det nu kommer att finnas en hel sommar att ta av.

Tidningen bjuder också på ett kunskapstest om Selma, tio frågor.
Jag hade åtta rätt... önskar jag hade kunnat säga alla...

Copyright Klimakteriehäxan

Varför sopsorterar vi?

Någon har gjort en undersökning som klart visade, att kvinnor 50+ är de enträgnaste och mest samvetsgranna sopsorterarna.
Jag tror på det. Varje gång jag står vid de gröna behållarna och plattar till mjölkpaket och skiljer plast- från pappersburkar, skruvar av metallock från glasburkar och vrider på förpackningar som är svåra att artbestämma, tycker jag att de flesta andra som kommer i samma ärende är sådana som jag: kvinna, 50+.

Men hur bra är det egentligen, det vi gör? Den frågan är inte alldeles lätt att besvara.
Vi tror ju att vi är duktiga, gör miljön och samhället en stor tjänst.
Tveksamt. För nu visar det sig till exempel, att kuvert ska aldrig läggas bland tidningarna man ska slänga. Klistret ställer nämligen till stora besvär, maskiner beckar ihop, reparationerna blir dyrbara.
Kuverten, också de ”miljövänliga”, ska i hushållssoporna (fast naturligtvis inte till komposten, ifall någon har en sådan också, för att göra ytterligare en miljöinsats).

I slaskhinken med köksavfallet ska kuverten blandas med glödlamporna. De får inte läggas i behållaren för glas, för om lamporna blir många måste hela glaslasset kasseras, eftersom det då blir för mycket metall i.
Den sorts yoghurtförpackningar som har skruvkork av plast brukar jag samvetsgrant ta isär för att lägga kapsylen i hårdplast-containern.
Det bör jag inte göra, får jag nu lära mig. För om korken sitter på luktar det inte så illa om yoghurt-resterna (lockar råttor?) – och lite plast förstör inte papp-återvinningen.

Men yoghurtpaketet är väl ändå ursköljt, invänder kanske någon?
Nja, det är inte alltid bra, det heller. Åtminstone inte om man spolar ur det under varmvattenkranen, för då handlar det i stället om energislöseri.
Dessutom är det förstås så, att mycket plast förstör möjligheten att ta vara på pappkartongerna.

Frigolit då? Vad är det? Inte glas, inte metall. Men plast? Kan köttfärstråget bli en del i en framtida fleece-tröja? Eller ska all frigolit ta vägen någon annanstans? Vart då i så fall?
Frågorna är fler än svaren.

Så står man där med en plastkasse som ett och annat har läckt ut i.
Den kassen får inte läggas nånstans, åtminstone den miljöstation jag använder har ingen sådan behållare.
Och batteriholken har oftast bortplockad bottenplatta, eftersom folk tydligen gärna letar efter uppladdningsbara som någon har kastat av misstag. De vanliga, ointressanta och urladdade, ligger kvar på marken i en enda röra och läcker otäckheter.

Risken är att man ger upp, langar allt i sopnedkastet – i väl hopknuten påse, självklart.
Men då är det svårt att bibehålla imagen av noggrann miljövän, sann sopsorterare. Fast när avfallet eldas upp blir det i alla fall värme av skiten. Precis som förr.
Och vi är tillbaka på noll.
Varför sopsorterar jag, egentligen?

Copyright Klimakteriehäxan

Källor bl a Sveriges Radio och DN.

Tisdagstema: MAT

Ett ständigt aktuellt och intressant ämne är påbjudet som denna veckas tisdagstema: mat.
Och jag ger er, förutom de gröna nyttigheterna, dessutom lite mat-ta på köpet...
Ät något riktigt gott i dag!
Och kolla gärna in fler tisdagstema-bilder här.

Copyright Klimakteriehäxan

Min vän vitlöken

Jag var i princip en vuxen människa när jag för första gången åkte till ”det riktiga” utlandet – ja en tur över Sundet till Helsingör kunde ju inte räknas.
Resmålet blev Mallorca. Det var vanligt på den tiden, förmodligen för att det var relativt nära och inte särskilt dyrt. Annorlunda lovade i alla fall researrangörerna att det var.

Nog var det olikt hemma, alltid. Och då tänker jag inte bara på språket, naturen och klimatet.
Spanien luktade annorlunda.
Det var dels det där rengöringsmedlet som användes på alla billiga turisthotell, förmodligen med så starka kemikalier att alla småkryp dog direkt. Dels var det blommorna som bjöd på av oss dittills okända dofter.

Men det som var allra mest slående, det var hur människorna luktade. Överallt. I receptionen, på bussen, på nattklubben, i affärerna.
Vad var det som luktade? Det var en ganska äcklig odör, faktiskt. Och vi hade helt enkelt inte en aning om svaret.
För vi hade ju aldrig träffat på en vitlök, vi som kom från alldeles vanliga svenska köksbord med potatis, falukorv, kålpudding och fläskpannkaka.

Idag är vitlöken lika vanlig som vitpepparn i våra helsvenska grytor och pannor. Vi köper dem i långa vackra flätor när vi hamnar i trakten av Medelhavet, folk odlar dem i sina trädgårdsland, vi äter dem helstekta, vi hackar, vi pressar, vi torkar. Vi älskar vitlök, helt enkelt!

Fast jag blev inte omvänd i en handvändning. Kommer ihåg hur man fortfarande i slutet av 70-talet konfererade runt bordet på Cattelin: tänker någon äta vitlök? För i så fall gör vi det också, så att alla luktar lika mycket! En enda vitlöksätare stank ur munnen, så var det bara, och det var priset man fick betala för den goda smaken.

Idag tillhör jag den stora fan klubben. Så till den milda grad att jag faktiskt en gång försökte odla några egna i balkonglådan. Tryckte ner ett par klyftor som smugit sig undan och visade tendenser till att ha något grönt i toppen. Vattnade, väntade. Och de satte fart. Upp kom tunna gröna blad. Jag väntade ett tag till. Men så gick det inte längre, jag kunde inte bärga mig. Ville veta om det hade blivit något?

Det hade det naturligtvis inte hunnit bli, så otålig får man inte vara. Men de gröna bladen gick utmärkt att äta, mer som godis ungefär. Sedan fick jag gå och köpa vitlök på det gamla vanliga viset. Och nu för tiden luktar ju inte vitlök ovanligt alls… det märks knappt att man ätit av den… konstigt hur saker och ting förändras!

Nu puttrar lammfärsbiffarna i pannan, späckade med pressad vitlök, oregano och soltorkade tomater. Med lite fetaost i såsen kan man ytterligare förstärka känslan av närhet till vitlökens ursprungliga hemtrakter. Det brukar smaka bra.
Men falukorv är också gott.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden är en repris från i fjol!

Omodern blogg

Bloggare kan vara mer eller mindre moderna.
Jag tillhör definitivt den senare sorten.
För jag har inte fattat att numera bör man mikroblogga.
Vilket betyder att man lägger ut superkorta poster på sin blogg, max 200 tecken. Randar man på utan hejd är man ute, gammaldags, definitivt borta.
Ja, där ser man.
Till och med för att blogga om mikrobloggning använder jag dubbel dos, nästan 400 tecken.
Inte kan jag mikroblogga, det är tydligt!

Copyright Klimakteriehäxan

Balkong eller berså?

Det börjar dra ihop sig nu.
Båtfolket surrar kring sina uppallade flytetyg som flugor kring en sockerbit.
Vinterdäcken ska av. Grävande byxbakar tar emot solen i koloniträdgårdarna. Krokusarna gör gräsmattan prickig i lila, gult och vitt. Folk har till och med kaffetermos med sig, sitter en stund och njuter. Vackra promenadstråk är lika trånga som Hamngatans trottoarer i julruschen. Och blomsterhandlarna har tagit hem plantorna.

Vårbruket kan börja, helt enkelt. Och det gäller vare sig man är krukbrukare på balkongen eller håller till i bersån på marknivån.
De sanna entusiasterna vet ju precis vad som ska göras och i vilken ände man ska börja. Köper gödning, fröpåsar och ny jord, går på trädgårdsmässan och ruinerar sig på plantor som inte vet att det står ”perenn” på krukorna de levereras i. Beskär fruktträd, luckrar rabatterna, räfsar nerblåsta kvistar och kvarblivna löv.

Att odla är helt enkelt en folkrörelse, oavsett vad och var man odlar, och hur mycket. Måste vara den där fascinationen av att se saker växa, utvecklas, mogna – saker som man ”gjort själv”. Och den känslan infinner sig även om man inte egenhändigt sått fröet till tomaterna utan tagit genvägen via färdig planta i butiken.

Samma djupa förankring i folksjälen är väl också förklaringen till att så många böcker om trädgårdar, växter och odling kan ges ut i Sverige år efter år. Eftersom det handlar om böcker med många vackra bilder i är det inte ens billiga trycksaker, men det spelar ingen roll. Svensken vill veta mer om klassiska engelska, hårt ansade trädgårdar, anläggningar med historisk klang i Italien, tankarna bakom Enköpings stadsparker – eller helt enkelt ännu ha en bok om favoritkrukväxten, vilken den älsklingen nu är.

Själv har jag inte gett mig i kast med det som ska bli mina prunkande balkonglådor än. Misstänker att ytterligare någon köldknäpp kan göra det värt att vänta. Men när jag väl slår till brukar det inte bli några dramatiska nyheter. Penséer, gärna. I år har jag övervintrat två av fjolårets pelargoner, ska bli intressant att se om de tänker blomma i min inte alltför uppmärksamma vård. Och så brukar jag se mig om på fönsterbrädena: finns det något som ser ut som om det vill leva längre, men inte är särskilt snyggt om man tittar lite noga?

På det viset brukar det hamna några begonior och våreldar på balkongen också. Utan undantag brukar de tacka vänligt för flytten genom att blomma så gott som utan uppehåll hela sommaren, alldeles gratis. Och då blir det den där härliga ”gjort-det-själv”-känslan igen!
Som nöjd krukbrukare kan jag ändå känna ett litet, litet styng av avundsjuka när folk visar upp sina villaträdgårdar, kolonilotter eller romantiska bersåer som gjorda för ett glas champagne och några nyplockade jordgubbar (ur egna landet, förstås, vad trodde du?).

För även om vi som tillhör balkongfolket kan känna oss lite nöjda när det blommar som bäst är det ju skillnad. En lila syrénberså i juni slår de flesta balkonger, även de med nyputsade väggar och just utslagna rosor i kruka.

Apropå rosor, så leder de tankarna till det där med tagetesen, blomman jag inte tycker om, inte vill umgås på nära håll med. Häromdagen fick jag lära mig, att tagetes faktiskt har en alldeles speciell fördel: dess blotta existens motverkar förekomsten av nematoder (skadedjur av masktyp) i jorden, otrevliga saker som annars gärna kastar sig över rosenbuskar och tar livet av dem.

Det var då för väl att den där trista växten har en uppgift att fylla. Och väldigt skönt att jag ändå inte behöver ha några.
För på balkonger har man inga rosenbuskar. Kanske inga nematoder heller, vad vet jag?

Copyright Klimakteriehäxan

Snabbaste lördagsmiddagen

Dottern utflugen för kvällen.
Sonen inte ens avhörd.
Alltså blev vi två till middagen, Maken och jag.
Vem skulle nu laga till något?
Ingen ville.

Så där är det ju ibland, det finns för all del råvaror att använda sig av, men lusten – den anmäler sig inte, lika lite som en frivillig kock.
Fast så lagda är vi ju i vår familj att vi utsätter oss inte för svält i onödan, det behöver man bara se oss för att förstå.

Det blev jag (förstås, höll jag på att tillägga…) som gick till köket trots allt.
Öppnade kylen.
Vad ville jag egentligen ha?
Fläskfilé? Nja, inte just i dag. Lammfärs? Måste tillredas senast i morgon – men ikväll? Nej. Rökt lax? Inte sugen. Falukorv? Men det är ju ändå lördag!

Då föll blicken på en bit chevre, av den smalare sorten. Den har legat ett tag, risk för uttorkning föreligger.
Vi gillar chevre. Jag gjorde slag i saken.
Det tog fem minuter från start till ätklart och blev jättegott. Inte vet jag om det är min egen uppfinning eller om jag läst om det nånstans – men här får ni receptet till det jag härmed döper till:

”Klimakteriehäxans rekordsnabba lördagsmiddag”

Baguette, av valfri sort (jag hade fått med mig en lyxvariant av misstag, med solrosfrön och valnötter, den var inte dum fast onödigt dyr)
Chevre, smala typen (bäst storleksanpassad till baguetten)
Balsamvinägerkräm av fikontyp (väldigt bra att ha hemma till annat också)
Körsbärstomater
Sallad (gärna ruccola men det går bevisligen med andra varianter)

Jag skar brödet i centimetertjocka, osten i ungefär halvcentimetertjocka skivor. Parade ihop dem i en pajform. Ganska rikligt med balsamvinägerkräm ringlade jag över. In i mikron i ungefär 1,5 minut på full effekt. Under tiden delade jag tomaterna i halvor. Tog ut formen med osten och brödet, langade i tomaterna. Ny omgång i mikron 1,5 minut. Färdigt!
Skulle strö ruccola över, men den råkade ha möglat så det fick bli isbergssallad i stället.

Inte kommer jag väl in i Kocklandslaget på den här meriten, men skulle ni vilja få till en snabbis till middagsbordet tycker jag ni kan pröva.
Fast det finns förstås ett grundkrav: man måste tycka om getost.
Jag har hört att det faktiskt finns de som inte gör det… stackars människor!

Copyright Klimakteriehäxan

Fådda blommor

”Det är alltid rätt att ge en blomma.”
Hört det?
Trott det?
Glöm det!

Nog för att jag tillhör den stora befolkningsgruppen som älskar blommor. De kan växa vilt, stå i kruka, rabatt, drivhus eller balkonglåda, det kvittar. De kan heta maskros, vitsippa eller orkidé. Jag blir utan undantag glad för en bukett eller en kruka, alla sorters "fådda blommor".
Men – och nu kommer ett stort MEN: Ge mig aldrig en hortensia!

Hortensia är en busk-
liknande växt med kraftiga gröna blad och stora, generösa, bollformade blomklasar i vitt, blått, rosa eller lila.
Nu fick jag en vit. Den var full i blommor, hur fin som helst (ja, de är dyra också, till råga på allt!)
Den sattes förstås på hedersplats i vardagsrummet, synlig från alla håll. En ren ögonfröjd. I alla fall när jag gick till sängs på kvällskvisten.

På morgonen möttes jag av den tröttaste växt jag någonsin sett. Allting hängde. De nyss så kraftfulla blomkloten såg ut som gamla urkramade disktrasor. Hortensia hade blivit törstig, törstigare än värsta ölgubbe minuten innan Systemet öppnar en måndagmorgon.
Klart hon fick vatten. Det bubblade, kluckade och gurglade när hon drack, girigt sög i sig dropparna.

Jag trodde faran var över, sa några vänliga och ursäktande ord till henne, lovade att det inte skulle hända igen.
Tror ni att Hortensia hämtade sig? Inte.
Jo. en och en halv blomklase, ungefär. Resten var bara att klippa bort. Och de gröna bladen hade också förvandlats, till något som liknade silkepapper: tunt, torrt och skört.

Då minns jag plötsligt att vi träffats förr, Hortensia och jag. Med exakt samma resultat. En kulturkrock som ledde till den ena partens snara frånfälle. Och jag lever ju fortfarande, så ni fattar vem som kroknade.
Nu står hon halvt dold bakom en gardin, med den enda överlevande blomklasen lite synlig, och hon får vatten fast jag tycker det verkar fånigt att försöka ställa sig in hos henne nu när det ändå är för sent.

Och så minns jag också hur det ser ut på Azorerna, ögruppen långt ute i havet där vi semestrade för några år sedan.
På Azorerna växer Hortensia. Överallt. Och nu talar vi inte om krukor, vi talar om häckar. Mil efter mil av blommande hortensior i alla nyanser, blommor som kan driva vilken naturfotograf som helst till vansinne genom överflödet, skönheten, färgerna.
Men inte f-n är det någon som går och vattnar. Hortensia blommar ändå, kan inte stava till ”s-l-o-k-a”. Där, alltså.

Ge mig alltså aldrig en hortensia.
Skicka den hellre till Azorerna, där den trivs.
Jag kan till och med tänka mig att hänga med.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Uttrycket "fådda blommor" är en Kurt Olsson-konstruktion som jag starkt gillar!

Flitiga bloggare!

Vet ni att just denna kväll förnyades hela listan över de femtio senaste ”pingningarna” på nyligen.se på mindre än två (2) minuter!? Klockan 22.25-26 inträffade detta, som kändes som någon sorts rekord.
Kan det vara det?
Högtryck verkar i alla fall råda i Blogg-Sverige så här på kvällskvisten!

Folkvandring pågår

Det pågår en omfattande folkvandring i vårt land.
Den sker i det tysta, den orsakar inga löpsedlar, ingen statistiker kan visa exakta siffror på hur det förhåller sig.
Men omflyttningen är likväl i full gång.
Jag vet, för jag är en del av den.

Resultatet när ett barn är flygfärdigt och lämnar boet för att reda sig ett eget näste blir nämligen att en sängplats blir ledig i det gamla hemmet.
Kedjereaktionen hos oss lät inte vänta på sig.
Jag övergav den äktenskapliga paulunen med kudden under armen och sover numera sött i det övergivna pojkrummet, med Tarzan, Narnia och Sune i bokhyllan och legokonstruktioner och flygplansmodeller i hörnet.

Medan alla sängar i alla sovrum fortfarande var upptagna har jag på senare år allt oftare hamnat på soffan i vardagsrummet medan vargtimmen både kommit och gått. Det gick till och med så långt att jag började tycka att det var rätt OK att ligga där, trots att soffan både är i smalaste laget och lite knöligt nersutten.

Vi har lite olika arbetstider och lite olika rutiner, Maken och jag, och det har lett till att han allt som oftast släcker lampan innan jag ens hunnit öppna boken för de där nödvändiga kvällssidorna innan John Blund känns välkommen.
Sedan har vi det där med ljuden.
Jag anser att Maken väsnas. Det betyder att jag vaknar – eller att jag inte somnar alls, utan bara ligger och känner irritationen puttra till den grad att jag inte ens orkar gäspa längre, så klarvaken blir jag.

Nu är det förvisso så, att Maken är ofin nog att påstå att även jag kan producera diverse inte alldeles njutbara läten i skydd av nattmörkret. Det stör ju inte mig, eftersom jag sover, så jag vet inte varför det nu ska vara något att orda om, speciellt inte som han verkar kunna sova hyfsat ändå, men ämnet har så att säga kommit upp.

Resultatet av den nu genomförda folkvandringen i vårt hem är att vi sover bättre, helt enkelt. Vilket såväl på kort som på lång sikt måste vara av godo för samtliga inblandade. Och har man nu varit gift så länge att silverbröllopet väntar om hörnet får man väl hacka i sig att den där romantiska drömbilden av den eviga dubbelsängen är ett passerat stadium, till förmån för humör och hälsa på dagtid.

Och så häromdagen kom vi in på ämnet över en kaffekopp på jobbet.
Det var då jag insåg, att jag är en mycket liten del av en omfattande flyttvåg.
-Jag sover på soffan varenda natt, sa en tjej.
-Vi skaffade var sitt sovrum när vi hade bott ihop i ett halvår, annars hade vi skilt oss, sa nästa.
-Min man fick nog av att jag både snarkar och sparkas, sa en tredje lite generat, så han sover numer tillsammans med datorn.
-Ja min fru ställde ultimatum, sa en man.
-Endera flyttade jag ut ur sängkammaren – eller ut ur villan, det var bara att välja!

När nattskilsmässan väl är genomförd kan alla helt enkelt snarka ifred.
Så kan man uppnå nattro genom en enkel folkomflyttning.
Nattro. Tystnad. Ostört.
Vilka vackra ord!
Sov gott, det är strax läggdags!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlöst – Wordless

Så här kan det se ut när begreppet "ordlös" känns alldeles självklart! Fler ordlösa onsdagsbilder hittar du den här vägen.
So this is what it looks when "wordless" is no exaggeration! More wordless photos here.

Copyright Klimakteriehäxan

Lurad?

Första april. April Fool´s Day. Lurad?
Jag vet inte om jag gått på något skämt, har i alla fall inte märkt något...
Men nyss läste jag om ett som var tämligen sofistikerat.

Vi befinner oss på en arbetsplats där majoriteten av de anställda är kvinnor.
Redan på morgonen den första aprildagen börjar tjejerna begära enskilt samtal med chefen. De anförtror honom, en efter en, att de är lyckligt gravida och kommer att försvinna från jobbet för att föda barn. Och upplysningen är – naturligtvis! – tills vidare konfidentiell.
Vid lunchtid är chefen riktigt ängslig: samtliga hans anställda av kvinnligt kön ska nedkomma, nästan samtidigt.

Hur fick han veta hur det egentligen förhöll sig? Det förtäljer inte historien. Fast någon måste väl ha sagt det förlösande ”April april” – kanske gjorde damerna det i korus?
Måhända kan detta vara något att genomföra ett annat år?
Det är ju bara 364 dagar till nästa April Fool´s Day!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: l-å-n-g

Och lång, det är väl precis det man blir i skor som dessa...
Om jag köpt dem?
Nej, det skulle fått mig att bli i längsta laget. Alldeles bortsett från att jag förmodligen inte skulle ha tagit mig särskilt långt med dessa skapelser på fötterna. Bilden är tagen i London i januari.
Fler tisdagsbilder på temaordet lång hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan