Det ekar tomt ...

Så här såg det fortfarande ut i oktober

"Jag vet inte hur många röster jag hörde och läste under den där tiden som avfärdade protesterna med argumentet 'när det finns så mycket annat i världen man kan engagera sig i, varför lägga energi på ett träd?' Intressant nog utmärker sig ytterst få av dessa personer för engagemang i just något alls, mer än möjligen rätten att få fälla släpiga ironiska kommentarer om världen omkring dem."

-Annina Rabe skriver krönika om den tämligen berömda tv-eken som fälldes på Oxenstiernsgatan i Stockholm i höstas. Jag tillhörde inte aktivisterna, men eftersom jag sett trädet varje arbetsdag i mer än 40 år är jag definitivt en av dem som saknar det fantastiska grenverket, som så här års skulle ha varit en mäktig grön färgklick i en annars tämligen trist gatubild.  Nu finns några stackars gula penséer till tröst, i en grop en bit ifrån själva stubben ...

Så här ser det ut i dag

Copyright Klimakteriehäxan

Lite lila i salladen

Den första gräslöksblomman har slagit ut i min balkongkruka.

Det ger mig möjlighet att pröva – och dela med mig till er – ett färskt tips jag fått av en duktig kock: plocka isär blomman och lägg de små lila klockorna i salladen! Medför inte bara ett trevligt färgtillskott, utan också distinkt smak av gräslök.

Ett tips till fick jag i sammanhanget. Om man knipsar av nyss utslagna gräslöksblommor och lägger dem i en plastpåse i kylen håller de sig ganska länge. Men ”nyutslagen” är nyckelordet.

Så snart blomman blir det allra minsta brun i kanterna är det för sent. Jag ska definitivt prova!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster - i bröllopstankar

Om en vecka är det en riktig storhelg, en bröllopshelg. Tid för löften, tid för tankar om framtiden, oftast en ny sorts liv för den som går från ensamhet till tvåsamhet.

Midsommaraftonens brudpar har förmodligen redan hittat sina kläder för tillfället, så det här lär väl inte fungera som något tips precis, men när det nu är VALFRITT i Veckans fönster kom jag ihåg den här tämligen originella brudklänningen, som fanns med i vandringsutställningen "Krona och krans" för några år sedan.

På min bild ser man klänningen framför ett fönster i Rackstadmuséets vackra lokaler i Arvika. Men för att man ska förstå att detta inte är en brudklänning vilken som helst, utan en stass skapad med tanke, måste ni ju också titta på närbilden nedan. Och budskapet är inte bara rosigt romantiskt, utan också ganska verklighetsnära ... Tyvärr har jag inte namnet på personen bakom skapelsen.

Värt att notera är dessutom halssmycket. Har du en gammal medalj, en ärvd klenod eller ett brons från skol-DM i friidrott? Kan förvandlas till ett användbart och ganska kul halsband, se bara!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagsaktuellt citat

"–Det är mycket Zlatan nu!

 –Jo, skulle sitta bra med lite Ranelid igen!"

-Det är inte ofta jag ler när jag tittar på Dagens Nyheters insändarsida. Men i dag hände det. Max Claesson, från Nynäshamn, är mannen bakom bidraget. Fast även om han är lite lätt kritisk till fixeringen vid EM i fotboll undrar jag om han inte sitter där ikväll ändå och håller tummarna när Sverige möter England ...

Åtminstone inte Pingu ...

Jag gillar pingviner. När de försvann från Skansen saknade jag dem. Den tecknade Pingu tillhör sedan länge mina favoriter. Och mitt hjärta rörs ända ner i rötterna när jag ser kejsarpingvinerna ta hand om ägg och ungar i en skyddande fjädersky mellan fötterna, perfekt värmekälla i den arktiska kylan.

Men aldrig får man vara riktigt glad. Nu visar det sig att även pingviner är ena knepiga typer. I deras samhällen på Antarktis förekommer både våldtäkter, misshandel och nekrofili. Dessa sorgliga beteenden observerades redan 1910 av George Levick, en forskare som följde med Robert Scott till Sydpolen. Han kände dock på sig att hans iakttagelser inte skulle uppskattas i hans hemland England, så han avslöjade inte de stora fåglarnas hemligheter.

Först nu har hans anteckningar publicerats, i en tidskrift som heter Polar Record.

Det hjälper föga att man i artikeln påpekar att liknande beteenden finns hos så gott som samtliga djurarten, människan inte minst.

Jag hade velat ha kvar min problemfria relation till världens alla pingviner. Nu kanske jag får hålla mig till Pingu – för i animerad form lär väl han förbli snäll och okriminell ...

Copyright Klimakteriehäxan

Källa TT

Nygammalt i fotobranschen

Nu har jag besökt en inrättning som jag inte sett insidan av på 35, kanske 40 år.

Jag har varit i en fotoautomat.

Ni minns ju de där holkarna med snurrstol, mörk spegel och kort gardin. De finns faktiskt fortfarande! Men inte lika flitigt använda, som till exempel när man var tonåring.

Det var ett rent nöje att gå dit, klämma in sig så många som möjligt och åstadkomma ett litet gruppfoto där ingen egentligen syntes, alla var oskarpa, absolut ingen kom till sin rätt. Det var konstiga miner, finger-horn och asgarv, allt på en gång. Med bästisen kunde det bli en tvåbild, man kunde också byta foton kompisar emellan, som vore det filmisar (om ni minns den företeelsen).

Nyförälskade förevigade sin kärlek i den där kuren – det gav ju tillfälle till någon minuts tätt omslingrande medan blixtarna, fyra till antalet, brände av. Dyrt var det inte heller.

Väntan på en blöt remsa med resultatet var fnissig och ingen var någonsin nöjd. Sedan fick den fotograferade gå och flaxa med bilderna medan de torkade, samtidigt som nästa kund fyrade av sitt bredaste leende in i den mörka spegeln, som naturligtvis var/är själva kameran.

Att jag nu återuppsökt en fotoautomat beror i grunden på att mitt körkort försvann tillsammans med min stulna plånbok. För förnyelse krävs en bild. Jag har gruvat mig. Sist jag tog ett passfoto såg jag ut som en varelse från yttre rymden, det kostade två hundralappar och fotona var oanvändbara. Skulle jag falla till föga och gå till en sådan fotograf igen, en som absolut inte bryr sig om resultatet?! Det tog emot.

Så kollade jag. Jo, det finns faktiskt fotoautomater, fast betydligt glesare än förr. Men även om de på sätt och vis ser ut och funkar som då är 2012 års upplaga helt annorlunda. Du betalar med kreditkort (80 kronor), när du sett resultatet får du välja om du vill ha fyra olika eller fyra lika bilder, och du får välja vilken exponering du önskar. Processen är digitaliserad och snabb. Korten kommer ut, torra, efter bara någon minut och är klara för användning. Smärtfritt!

Inte nog med det, jag anser att jag såg ut nästan som en människa och har skickat in det till Transportstyrelsen i därför avsett kuvert. Om ni får se resultatet? Njaej, SÅ smickrande var det inte ...

Återstår att se om jag – och automaten – får godkänt av Själva Myndigheten.
I så fall får jag körkort igen. 
Allt var inte bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMÅ DJUR

Vem vet vad som fick den här lilla fjärilen - av för mig okänd art - att så fascineras av en detalj på vår bil att den ideligen återkom, satte sig nära, verkade söka kontakt. Kan det ha varit färgen? Att plastbiten faktiskt påminde om en släkting, ute i den svenska sommaren?

Svaret på den frågan lär vi aldrig få. Men när tisdagstemat är SMÅ DJUR kom bilden till pass.
Fler små djur (kanske både vackra, gulliga och för all del äckliga?) hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Zlatan ersätter Birgitte

Måndag – tv-kväll. En högtidsstund i soffan klockan 21. Då är spänningen på topp i en hel timme, då fäller vi en och annan liten tår eller fnyser åt intrigmakare som borde få en rejäl näsknäpp, drar efter andan när cyniska nyhetschefer bestämmer vinkeln åt de politiska reportrarna.

Det är den danska serien ”Borgen” som har mig i sitt grepp – mig, och massor av andra tv-tittare.

Just nu pågår den andra säsongen. I fokus finns Birgitte Nyborg, Danmarks första kvinnliga statsminister. Hon har det inte så lätt, vare sig på jobbet eller privat. Men skulle hon finnas på riktigt skulle hon antagligen få egen majoritet i parlamentet och slippa kohandeln som nu blir nödvändig, gång på gång.

Och i dag är det måndag. En hel vecka har gått sedan vi sist fick umgås med Birgitte, Karsten, Katrine, Philip. Dags alltså för ännu en höjdare, femtioåtta minuter som går obegripligt fort.

Men ack nej. Inget ”Borgen” ikväll.

Det blir fotboll i stället. En helt annan sorts tv-underhållning. 

Jag har ingenting alls emot fotboll. Kan tänka mig att titta åtminstone en stund på grabbarna som spelar ”det gröna fältets schack”, hur Erik Hamrén får till det, om Zlatan gör mål.

Fast att fotbollslandslaget tvingar Birgitte Nyborg att lämna walk over, det gillar jag inte.

Men nu är det som det är. ”Borgen” är tillbaka om en vecka. Sex avsnitt kvar!

Danskarna har tack och lov tänkt sig att det blir en tredje (och sista) säsong 2013.  

Copyright Klimakteriehäxan

Offer för gör-om-mig-trenden

Sitter på bussen. Mitt emot mig dimper en kvinna ner. Hon fångar mitt intresse. Utan fördröjning startar en process i min hjärna. Den är inspirerad av något av alla dessa gör-om-mig-reportage som jag sett, i tv, i tidningar. Det handlar om att upptäcka hur en människa ska kunna ta tillvara sina fördelar, och i bästa fall undertrycka saker som inte tillhör hennes bästa sidor. Damen mitt emot mig är ett perfekt ”offer”.

Håret kommer först. Det är platt, det är vitblekt med utväxt och trasiga toppar, det är oklippt, det är okammat. Kanske var det extra bråttom den här morgonen? Kanske var badrumsspegeln trasig? Och glasögonen! Så missklädsamma! Det finns hundratusentals bågar att välja på – tusen av dem skulle passa hennes ansiktsform bättre. Lite mascara och läppglans skulle också pigga upp. Till råga på allt är hon nagelbitare, en svår åkomma att bota, det vet jag av egen erfarenhet.

Sedan är det det där med kläderna. I sommarsandalerna har hon världens mest spruckna hälar, det hinner jag se när hon sätter sig. Byxorna är för korta. T-tröjan två storlekar för liten. Jackan var kanske snygg för några år sedan, nu är den bara säckig och färgen dessutom illa anpassad till själva människan. Väskan är en formlös säck.

Där sitter jag och gör om. Iväg med henne till frisören, så en sväng till en klädaffär – det går utmärkt med HM, Lindex eller Kapp-Ahl, jag tänker inte Armani eller ens Cos, så det behöver inte kosta skjortan. För jag inser naturligtvis att det kan vara en prislappsfråga. Och man kan definitivt fynda på ständigt pågående lagerrensningar, utan att resultatet skriker ”halva reapriset i mellandagarna”. 

Så där kan jag hålla på. Dömer ljudlöst och osynligt mina medpassagerares yttre, muttrar inombords om kläder som ser ut att spricka när som helst, om färgkombinationer som riskerar att framkalla blixtrande huvudvärk, kollar trashade jeans som knappt hänger ihop, irriteras av ylleluvor som står i stark kontrast mot vårsolens värme. Har drösvis med förslag som skulle göra helheten så otroligt mycket mer tilltalande.

Och medan jag sitter där och fortsätter min elaka granskning kommer nya passagerare på, andra går av. Antalet objekt för mitt projekt är outtömligt.

Så möter min blick plötsligt en annan kvinnas ögon. Hon är kanonsnygg, välvårdad ut i nagelspetsarna. Hela utstyrseln är genomtänkt. Allt funkar. Bara att gratulera.

Då ser jag vad hon (och förmodligen några andra) konstaterar när hon tittar på mig.

Slarvig frisyr, tänker hon. I tjockaste laget för jackan. I äldsta laget för den där tonåriga väskan. Skorna – bekväma kanske, men inte särskilt coola. Ta nåt med lite klack vetja! 

Raskt gör hon om mig från mitt vardagsjag till en långt tjusigare dam i övre medelåldern, med samma rätt som jag tidigare gjort om andra.

Bara att hacka i sig. Och kanske åtminstone ta fram hårborsten ... 

Dessutom är jag ganska övertygad om att vi är fler som drabbats av den här – ja ska man kalla det sjukan? Eller bara gör-om-mig-trenden?

Copyright Klimakteriehäxan

Linnesäsong

Det är nu tiden för linne är inne.

Och då menar jag inte i första hand ärmlösa toppar. Nej, jag tänker på de där linneplaggen. De är oemotståndliga på hängaren i affären, släta och svala – och snygga.

Men så står jag där vid strykbrädan och svettas. Visst, det heter att kläder sydda i linne absolut får vara lite skrynkliga, att det är det som är materialets egentliga charm. Fast så enkelt är det inte. De måste strykas innan de får bli acceptabelt snyggskrynkliga.

Problemet dyker också upp om man som jag har en uppsättning linnedukar. Man har det om man växt upp i relativ närhet av Klässbols Linneväveri. Och hur vackert man än dukar – om bordduken är skrynklig förtar det hela intrycket.

Nu är det så med just dukar, att det finns knep. Först och främst, naturligtvis, att mangla dem medan de fortfarande är lite fuktiga. Det ger en bra grund. När de sedan ska användas finns ett sätt som jag lärde mig på en finkrog i Kalifornien en gång. Vi var de sista lunchgästerna, onödigt sena tyckte personalen, som började styra upp för middagen medan vi satt kvar.

På kom dukarna. Och jag stirrade som förhäxad. För beväpnad med en alldeles vanlig stänkflaska gavs duken en dusch. Därpå strök människan med handen över den textila ytan. Inför mina ögon blev duken slät, fula veck raderades ut, duken fick självtorka, det såg faktiskt alldeles nystruket ut. Så den metoden använder jag alltsedan dess, funkar även på bomull!

Något liknande skulle jag behöva lära mig när det kommer till kläderna. Jo, en sak har jag inhämtat: blötläggning i ungefär en halvtimme gör att man slipper de där hopplösa vikmärkena som uppstår när tvättmaskinen centrifugerar för fullt. Det har något med linfibrernas konstruktion att göra. Tänk att det skulle gå flera årtionden med garderoben halvfull av linnekläder innan den insikten blev min!

Strykjärnet måste fram ändå. Få husliga göromål tycker jag är lika tråkiga, inget är tråkigare.

Sedan är det ett faktum: blir det bara en gång slätt blir det snyggt igen. Fast snart hamnar plagget i tvättskåpet och så snurrar evighetsmaskinen vidare …

Det finns naturligtvis en radikal lösning. Att inte köpa kläder som kräver strykning. Lätt sagt. För det ÄR ju både snyggt, svalt och skönt med linne.

Men har man riktig otur behöver även en och annan ärmlös topp få en omgång på strykbrädan.  

Linnesäsongen är här. Skönt på sitt sätt. Suck ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Nationaldagsnoterat

Svenska folket, åtminstone den spillra som finns på Södermalm i Stockholm, vet minsann att ta reda på en nationaldag när den nu råkar vara röd och arbetsfri för de flesta.

Se här vilka jag såg eller mötte på min lilla promenad i det vackra vädret:

Paddlare

Seglare

Boulespelare

Gungare

Termostömmare

Öldrickare

Solbadare

Rutschkaneåkare
Krocketfantaster

Badare

Vitkindade gäss

Cyklister

Tandemcyklister

Fotografer

Korvsäljare

Joggare

Löpare

Flaggviftare (små)

Flanörer

Svanar

Utefikare

Barnvagnsrullare

Picknickätare

Rullstolsåkare

Folk som vet att ta vara på en ledig onsdag, allihop.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SAKNAD

Man ska inte sakna tider som flytt. Det lönar sig inte. Men när man drar sig till minnes vissa saker, hur det kändes, hur det var – då kan den ändå infinna sig, saknaden.

Som när vi semestrade på Kreta, som Dottern envisades med att omväxlande kalla "Kvetra" och "vårat land". Vi hade ju inget eget sommarställe ...
Jag tror att solen sken hela tiden, att havet var varmt, jag minns att vi hade härliga dagar med roliga böcker, spännande utflykter, evighetslånga bad, god mat och gott humör. Myggbetten och de små blessyrerna (ja ni ser väl plåstret?) var ingenting att bråka om. Det gick att trösta sig med att plocka några färska aprikoser från trädet vid dörren.

Sedan kan jag självklart sakna de runda barnaarmarna runt min hals, klappar med glassbemängda fingrar, blöta pussar som smakade tsatsiki blandat med köttfärssås och kärlek.
Men åren går och läget är ett annat. Inte nödvändigtvis sämre, fast annorlunda.
Och det kan ju inte vara fel att sakna den där tiden ibland. Faktum är att jag kan sakna Kreta också, har inte varit där på evigheter.

Det är det påbjudna nyckelordet för veckans tisdagstema, SAKNAD, som utlöste denna lilla nostalgiska utvikning. Fler bloggare som saknar saker har du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt och festligt

Det pågår som bäst ett hejdundrande 60-årskalas i London just nu. Drottning Elizabeth II har suttit på tronen sedan 1952. Britterna firar – antagligen ska man vara glad över att inte försöka turista där i dessa dagar, med alla rojalistiska evenemang som pågår.

Men jubileet har också fått BBC att göra en sevärd serie i tre delar, ”Diamantdrottningen”, som även SVT  sänder. DN:s tv-krönikör Johan Croneman hyllade (med rätta) den första delen. Del 2 kan ses veckan ut på SVT Play här, sista delen går på lördag.

En del kul detaljer dyker upp när man minst väntar det. Eller vad sägs om statistiken gällande drottningens berömda trädgårdskalas med ungefär 8000 gäster: 27 000 koppar te serveras, och de inbjudna äter i genomsnitt fjorton kakor och smörgåsar per person ...

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den förträffliga boken ”Drottningen vänder blad” (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. Den handlar definitivt om Elizabeth. Har du inte läst den? Gör det! Storslagen underhållning, i pocketformat! Om det är en hyllningsskrift? Nja, inte direkt. Kungligt och festligt i alla fall. Döm själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

Succé eller UFO, det är frågan

Jag ser den i en heminredningsaffär i nya lyxgallerien Mood mitt i Stockholm. Kunderna verkar inte ha hittat hit, man kan ströva utan att trängas, titta runt, konstatera att prisnivån är rätt hög. Vilket gör mindre, eftersom behovet av nyanskaffningar är ytterst begränsat, både vad beträffar hemmet och garderoben.

Men fåtöljen gör mig glad, får mig nästan att börja treva efter någon av alla dessa virknålar jag har, i olika grovlekar, färger och material. Att virka är kul och dessutom en praktiskt handarbete, eftersom det oftast inte tar särskilt mycket plats. Går lätt att ha i handväskan eller kanske rent av i fickan. Detta alltså så länge man satsar på lapptäckestanken, precis som den gjorde som gav den här möbeln dess finish.

Provsittning bad man i butiken de presumtiva kunderna låta bli, och någon prislapp såg jag inte heller. Det gjorde inget, för det var själva idén jag gillade.
Sprang jag då hem, rafsade fram restgarnerna och la upp några luftmaskor till första blomman, eller lappen, eller rutan?

Å nej. Något har jag väl lärt mig med åren. Som att det går åt oändligt många timmar för att åstadkomma något liknande. Och även om jag tror att slutfört verk skulle bli en total succé är sannolikheten långt större för att vi skulle skåda ännu ett av mina UFO-projekt. UFO som i "Unfinished Objects". Det är så mina handarbeten brukar sluta numera.
Fast kanske någon annan plockar upp tanken? Det är den värd!

Copyright Klimakteriehäxan

Gamla luktar (faktiskt) inte illa!

Tänk dig att du tar en t-tröja och sover i den fem nätter i rad. Sedan lägger du den inte i tvättkorgen. Nej, du lämnar över den till vetenskapen. Som samlar in många fler använda tröjor och gör en bred analys: hur luktar de, det vill säga du?

Så gick det till när Johan Lundström, svensk forskare verksam i Philadelphia, USA, tillsammans med några kollegor undersökte människornas egna dofter. Tröjorna han samlade in representerade tre grupper i åldrarna 20-30, 45-55 och 75-95 år. Och visst kunde man slå fast att gamla har en specifik lukt – vi har väl alla hört talas om att ”lukta gubbe”, ett uttryck som lätt framkallar en rysning av obehag. Lundström hade dessutom med egen näsa konstaterat, efter besök på äldreboende både här i Sverige och i USA, att där fanns en speciell doft.  

Men det som är nytt i resultatet av Lundströms forskning, det är att gamla faktiskt luktar bättre än yngre. Det kom han fram till sedan en testpanel bestående av unga män och kvinnor fick lukta på de där tröjorna och ranka dem efter doft.

Och trots att t-tröjorna från äldsta gruppen ofta sas lukta ”gammal källare” eller ”stillastående vatten” så uppfattades den lukten ändå som den minst obehagliga. Unga och medelålders män, däremot, luktade allt annat än gott. De stank faktiskt!

Inte berodde det heller på dålig hygien. Testpersonerna duschade varje kväll före sänggåendet, och de ombads avhålla sig från särskilt kryddstark mat under de aktuella dygnen. Detta för att den doft som skulle lagras i tyget verkligen skulle vara kroppens egen.

Den doft som gamla bär på har till och med ett eget namn, kareishu, på japanska. Att den uppfattas negativt tror man nu beror på den miljö där lukten finns: ålderdomshem utlöser per automatik dåliga associationer, det är där man inte vill hamna, det är en sista utpost i livet som de flesta helst undviker att tänka på (och många faktiskt försöker slippa besöka över huvud taget).

Vi kan alltså inte riktigt lita på vårt luktsinne, det verkar rätt klart. Lundström påpekar till exempel, att om man inte vet vad man luktar på när man känner doften av parmesanost associerar de flesta till spyor …

Exakt varför människan luktar olika i olika åldrar och att det dessutom finns för de olika åldrarna vissa gemensamma egenskaper i kroppsodörerna vet däremot forskarna ganska lite om. Man får nöja sig med vetskapen att den som är gammal inte alls behöver lukta illa. Alltid något för den som ängslas över kroppens oundvikliga förfall!

Copyright Klimakteriehäxan

Undersökningen presenteras av PLoS (Public Library of Science).