Om jag vore en bok ...

... så skulle jag vilja vara en väldigt bra bok. Förstås. En sådan man ville läsa om och om igen, tills pärmarna trillade av och sidorna gulnat, hundöron (hu så hemskt) på många blad.
Det är Bokbloggsjerkan som fått mig att fundera sedan veckans fråga ställts. Den lyder:
Av böckerna i din bokhylla, vilken beskriver dig bäst?

Har jag den boken? Ryms jag i en enda volym (den får inte vara särskilt tunn i så fall ...) Kan det vara en blandning från förr, av Pippi Långstrump, Fröken Sprakfåle och Anne på Grönkulla, med ett stänk av Fem-böckernas pojkflicka George (som egentligen hette Georgina) i?

Det är enklare att hitta förebilder i bokhyllan. Kvinnor som lyckats vara både kloka, roliga och välformulerade på en och samma gång. Men att påstå att Barbro "Bang" Alving och Erma Bombeck liknar mig är att ta i, hur gärna jag än skulle vilja påstå det.

Så hur jag än vrider och vänder på saken är det förstås mina egna böcker som speglar mig och mitt liv. Och tills jag blir överbevisad om motsatsen fortsätter jag att tro att så gott som alla böcker har en stor bit av sin författare i sig.

"Klimakteriehäxan" handlar mycket om föräldrarollen, att se barnen växa upp.  I "Dela lika" har den inte helt välorganiserade mamman fått ett antal drag av mig. "Att vara yngst är ett handikapp som går över" handlar mycket om att bli äldre och om mina femtio år som journalist, både i Sverige och i Latinamerika. Du kanske rent av skulle vilja läsa???

UPPDATERING: det visar sig att jag varit slarvig och missat ett ord i jerkans fråga. ett viktigt ord.
Av böckerna i din bokhylla, vilken TITEL beskriver dig bäst? skulle det vara. Och följaktligen borde jag ha svarat lite annorlunda. Men nu blev det som det blev – och epitetet "klimakteriehäxa" får jag hur som helst stå för. Yngst är jag inte heller längre, som ni redan gissat.
Fast med tanke på hur mina skåp och hyllor ser ut skulle jag kanske kunna nämna "Samlaren" av John Fowles.

Fler bloggare som hittat sig själva i bokhyllan har du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Ligger "hemma" till höger eller vänster?

"Signe var, som man säger, 'pigg och kry' i det längsta. Kroppen orkade förvånansvärt mycket om man betänker att den hängt med i åttio år. Knoppen hade också hållit sig tämligen fräsch. Men så började saker hända, saker som kändes nya och hotande.

Plötsligt tvekade hon: skulle hon köra till höger eller vänster i korsningen när hon var på väg hem från Ica? Bodde hennes son verkligen i det där röda huset? Hade någon möblerat om vardagsrummet? Frågorna dök ideligen upp. Korsordet, som varit en trogen vän i åratal, blev motsträvigt. Vad hette asagudarnas gris nu igen, åtta bokstäver? Jo, den hette Särimner, också fjärde gången hon bad om hjälp med lösningen.

Läkarbesöket var oundvikligt. Bilförartestet också. Signe fnös åt frågorna. Hon som kört bil prickfritt i över sextio år, skulle hon behöva svara på sådant trams! Men ...."

Jag hoppas att du vill läsa hela texten. Kommentera, dela gärna! 
Du hittar den på News55, där du också får nyheter, mat- och resetips och hittar en och annan liten quiz att motionera hjärnan med. Det är ju som bekant en kroppsdel som det är viktigt att hålla igång!

Copyright Klimakteriehäxan

På filmhistorisk mark

Stora kreatörers och stjärnors andar vilar över Filmstaden i Solna. Man möter dem så snart man passerat in under portalen, från 1919. På denna mark har ungefär 450 långfilmer spelats in, dessutom oräkneliga kort- och reklamfilmer. SF-journalen, sin tids nyhetsförmedlare med rörlig bild, sattes ihop här.

Det var med filmer härifrån som Sverige blev en cineastisk stormakt på tidigt 1900-tal. Här verkade Victor Sjöström och Mauritz Stiller, här upptäcktes Ingrid Bergman. Mary Pickford och Douglas Fairbanks kom på besök. Greta Garbo gjorde bara en film här, men tog ändå Filmstaden till sitt hjärta. Ursprungligen fanns allt som behövdes på området: filmframkallning, studioutrymmen, snickare, klädskapare.

Så småningom blev det Ingmar Bergmans tur att domptera sina skådespelare mellan de vackra husen, som ibland förstås doldes av uppbyggda scenerier. I fjol kom en Bergman-hyllning på plats: skulpturen "Teatervagnen" som skapats av Peter Linde. En variant i brons av klassikern "Sjunde inseglet".

TV kom också in här, alla inomhusscener i Skärgårdsdoktorn gjordes i Filmstaden. Men då hade mycket av den gamla verksamheten flyttat eller lagts ner helt. Det var på vippen att hela anläggningen rivits, men entusiaster lyckades se till att stora delar ändå bevarades.
I dag kan man gå på guidad tur mellan de K-stämplade husen och få sig en rejäl dos svensk filmhistoria till livs, medan nutidens stjärnor frotterar sig med varandra i Cannes.

För min del bjöds det också på en exklusiv anekdot från förr. En man i vår besöksgrupp kunde berätta att hans mamma Greta varit hembiträde hos Ingrid Bergmans pappa och på sätt och vis var det  kanske hon som gjorde Ingrid intresserad av film.

För en dag när Ingrid var ungefär femton år tog Greta med sig sin skyddsling när hon skulle uträtta ett ärende i Filmstaden. Där tappade hon raskt bort flickan som begett sig på upptäcktsfärd på egen hand och uppenbarligen älskade vad hon såg.

Greta blev en betydelsefull person för den unga Ingrid och de skrev länge brev till varandra. Här nedan ser du faksimil av ett som Ingrid skrev 1926, elva år gammal.
Så småningom spelade Ingrid in "Intermezzo" mot Gösta Ekman i Solna, Den filmen blev hennes inträdesbiljett till Hollywood, där hon gjorde samma roll i en ny version, då mot Leslie Howard, och succén var ett faktum.

Se där vad man kan få lära sig en alldeles vanlig torsdag i maj i Solna, när häggen blommar, kastanjen just slår ut, fåglarna vrålsjunger och solen strålar från en klarblå himmel!

Ingrid Bergman tittar ut på besökarna i Filmstaden ,,,

"Han är sig lik" konstaterade Harriet Andersson när "Teatervagnen" avtäcktes.

 Copyright Klimakteriehäxan

Povel får komma "hem" igen

Tio år efter sin död kommer Povel Ramel tillbaka till Stockholm, närmare bestämt till Brunkebergs torg där hans (och Felix Alvos) Ideon-teater låg. Där spelade man Knäppupp-revyer innan de drog ut på landsomfattande turnéer i det stora tältet som gick under namnet Blåstället.

Eftersom jag hade lyckan att födas av tidigt Povel-frälsta föräldrar har jag sett de där revyerna från parkettplats, om inte alla ända från starten så i alla fall de flesta. Hade man inte någon barnvakt tog man ungen med sig – tack och lov!

Även till Ideon kom vi. Minns när Povel och Beppe Wolgers på scenen gestaltade sin skrivartid på Rivieran med minimala kunskaper i franska. De gjorde pantomim, bland annat föreställande löskokt ägg (som de ville beställa till frukost). Två herrar lät underhudsfettet dallra och kinderna skakade. Jag skrattade så tårarna rann! Det var jag förstås inte ensam om. Och ju mer publiken skrattade, ju mer dallrade aktörerna!

När Ideon försvunnit 1968 bytte det där torget skepnad. På senare tid har det varit rätt anonymt, med hotellentré, Riksbanken och en bakväg in i stora Gallerian, enligt ryktet flitigt använd som flyktväg av snabba snattare ...

Men nu ska det alltså bli ändring på det. Och någon gång nästa år intar Povel sin plats på torget, som påstås bli ett ställe för uteserveringar, kultur och levande evenemang. Lite piano, kanske? Nästan som hemma?
Det låter väl som om han skulle kunna trivas i den inramningen. Lagom uppknäppt.
Välkommen, Povel!

Copyright Klimakteriehäxan

Diskbänksblommor: Finaste trasan!

Blommor passar överallt. Alltså passar de självklart också i köket. I mitt kök finns de inte bara i krukor på fönsterbrädan och i någon sorts vas på matbordet. De finns också på brickor som jag använder som "kökstavlor", ställer dem helt enkelt lutade mot väggen vid spis och vattenkran. Piggar upp det tämligen neutrala kaklet, tycker jag, och tillåter dessutom att man byter ögonfägnad efter säsong och humör.

Men man kan utöka blomstermängden i köket på ett utomordentligt praktiskt sätt: genom att skaffa en disktrasa försedd med vackrast tänkbara mönster. Dock gör det lite ont i hjärtat att använda wettexduken med den fina magnolian för att torka spill och smulor. Fast det är ju trots allt en trasa ...

Konstverket kommer från designern Gudrun Walla som har en riktigt stor kollektion egendesignade disktrasor med alla möjliga olika blomster. Några tror jag har fotografier som använts som förlagor, men min magnolia tycker jag ser mer ut som den är tecknad.

Lustigt nog har jag köpt Gudrun Wallas magnolior förr. På tidigt 80-tal, när hon gjorde tyger och sydde kläder som såldes i en butik på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm, föll jag pladask för en lång bomullsklänning med sprund, spaghettihängslen och tillhörande matelasserad väst. På vit botten hade magnoliorna slagit ut och jag älskade den där klänningen!

Kanske finns den kvar i något skrymsle, men jag vågar med säkerhet påstå att den har krympt medan åren gått sedan den (faktiskt) fick gå på finkalas.
Må vara hur som helst med den saken, men för oss som inte har en prunkande magnoliabuske runt knuten är det inte alls illa att ha en på diskbänken, tillsammans med en tulpankrans från Dalarna!

Mera köksblommor. Från Jobs handtryck, design Eva Nordblom.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRÄD

Det är ungefär etthundra år mellan bilderna. Troligen lite mer än lite mindre. Trädet vid husknuten är en lönn. Just nu står den full av ljusgröna små blomknippen och insektssurret i kronan låter som om trädet har en inmonterad motor.

Då, på 1900-talets början, blev det inte särskilt många blommor, inte massvis med löv att kratta när den tiden kom. Trädet var ju litet, som en buske snarare. Nu dränks vi nästan i de vackra höstlöven. I bästa fall och torrt väder blåser en del bort. Men lite krattning blir det hur som helst.

För en tid sedan föreslog någon att vi skulle såga ner vår lönn, dels på grund av mängden löv, dels på grund av risken att den av ålder skulle ramla ihop och då krossa taket och åtminstone en del av huset. Jag sa tvärnej.

Så mycket av atmosfären där i Barndomslandet beror på vår lönn. Stolt, vacker, kraftfull. Skänker skön skugga om sommaren är varm. Och såvitt vi vet är trädet än så länge helt friskt. Vi håller tummarna för dess hälsa långt in i den ålderdom som kan räcka i kanske hundra år till.

TRÄD är helt enkelt veckans tisdagstema och du hittar många fler träd den här vägen.

För att njuta av blomsterprakten måste man komma nära!

Copyright Klimakteriehäxan

Köttfritt?

"Vi har en köttfri dag i veckan, det brukar vara på tisdagar. Då äter vi korv."

-Vänsterns förre partiledare Lars Ohly bjuder på ett debattinlägg från den nyss avslutade partikongressen. Låt bli att le om du kan! Sedan är bara frågan om det handlar om subtil kritik av charkuteribranschen. Eller om det handlar om begreppsförvirring i leden ... Svenska Dagbladet hade påpassligt plockat upp tweeten ur det allmänna flödet.

Vackert på en skyltsöndag

Den vackra våren sammanfaller med ett höjt bensinpris. Medan magnolian redan prunkar i rosa och tulpanerna är på väg att slå ut kostar en liter 95-oktanigt bränsle oftast en bit över 13 kronor.

Jag kan inte se sambandet, men jag kan se kontrasterna:

å ena sidan de ljuvliga blommorna mot en klarblå sommarhimmel, i nästa ögonblick självbetjäningsmackens reklamskylt som ska få oss att bli på gott humör trots att hundralapparna sprutar ur plånboken ner i tanken.

Nu hade jag inte spräckt byxorna, men valde den billigare macken ändå. Tror inte det var skyltens förtjänst, hur mycket vi än hävdar att det är skyltsöndag. För om jag får välja (och det får jag ju!) vet jag vilken av de här två bilderna jag helst vilar ögonen på ... och kan jag välja ett lägre bensinpris faller jag för det också.

SKYLTSÖNDAG var ett bloggprojekt som många deltog i men som dog när dess skapare slutade blogga. Dock har projektet återuppstått och du hittar vägen till fler bilder här!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om äktenskap

"Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru."

-Så börjar en riktig romanklassiker, skriven alldeles i slutet av 1700-talet. Jane Austen heter författaren, bokens titel är "Stolthet och fördom". Sedan kan giltigheten i hennes konstaterande diskuteras, men ibland kan man se tecken på att teorin lever och frodas drygt 200 år senare ... och sedan tycker man vad man vill om det! Fler välavvägda ord hittar du i citatform om du klickar på lördagstema/citat.

När utseendet är väldigt viktigt

Är det viktigt hur en bok ser ut? Vad omslaget lyfter fram?
OM det är!
Det finns nästan en hel vetenskap om hur man säljer en bok. De som hävdar att det är texten som räknas utmanar varje grafisk designer.

Nog tror jag på omslagets makt. Det har hänt mer än en gång att jag köpt en bok bara för att utanpåverket fascinerat mig. Det var så jag kom att läsa "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) av Mark Haddon, en fascinerande historia som jag till och med sett i teaterversion.

När det gäller barnböcker kan omslagets utseende vara helt avgörande. Jag försökte läsa Gösta Knutssons underbara "Nalle Lufs" för mina ungar, men de valde bort den direkt. Björnen såg inte "rätt" ut! Vad hjälpte det då att mamma lirkade och lockade med både älgjakt inomhus och diriligering av trafilifiken! För att inte tala om det odödliga Nalle-citatet: Tandskjorta och nattborste kan man alltid få låna!

Viktigt för den som vill sälja böcker är förstås också baksidestexten, den som ska locka men inte avslöja, kittla men inte skrämma. Även där finns avancerade teorier hur man bör gå till väga ... lätt är det inte, det vet vi alla som försökt.

Sedan finns det ju saker som trots allt talar emot vikten av ett omslags utformning. Gå in i en fransk bokhandel!
I decennier har franska förläggare inte ansträngt sig över hövan för att locka bokköpare med läckra omslag. De sålde ändå. På senare år har man dock även i Frankrike börjat anpassa sig till den i resten av västvärlden rådande trenden, men länge förlitade man sig på att författarens namn och renommé skulle räcka.

I England har britterna kanske tagit omslagskonsten till en egen nivå. Jag tänker på hur man hanterade intresset bland vuxna läsare för Harry Potter. Eftersom det kunde betraktas "pinsamt" att ses med en barnbok i handen (en sådan idiotisk tanke) gjordes speciella vuxenomslag! (Du ser exempel på det här nedanför).

Dessa funderingar kring böckers "ansikte" är föranledda av veckans bokbloggsjerka, där frågan denna gång lyder:
Kan du berätta om en bok som har ett riktigt fint/fult omslag? Eller varför inte en av varje?
Fast mina är egentligen varken fula eller fina, mer lite intressanta! Du hittar fler svar den här vägen.

Vuxenversion t v, barn här.

Copyright Klimakteriehäxan

Tid för fest – nästan varje dag!

"Folknykterhetens dag firas av hävd samtidigt som Kristi Himmelsfärd högtidlighålls i kyrkorna, alltid en torsdag i maj. Men faktum är att i år, den 5 maj, slåss barnmorskor, kebab och handhygien om uppmärksamheten samma dag. Kände du till det?

Nästan alla almanackans dagar är numera öronmärkta. Och då tänker jag inte på namnsdagarna eller de officiella helgdagarna, redan inskrivna i varje kalender. Nej, det finns obegripligt ofta ett extra jubileum att komma ihåg, ett festföremål att sätta strålkastaren på, ett tema att fokusera. Det kallas för temadagar.

Det är ”ledarhundens dag”, ”världsbokdagen”, ”kanelbullens dag” och ”surströmmingens dag”. Harry Potter är tecknad för den 2 maj, ett fantastiskt fantasykalas du redan missat i år. Sedan inföll ”asociala dagen”, hur nu den lämpligen firas. I största enskildhet, förslagsvis?  Både menstruation och dragspel har snott åt sig var sitt datum. Det har pilsnerkorven, migränen, hatten och silikonbrösten också. Vissa dagar är alltså så populära att ..."

Läs hela texten på News55 och upptäck hur oändligt mycket det finns att fira för den som vill, inte bara i dag!

Copyright Klimakteriehäxan

Tålamodsprövande

Att vänta har aldrig varit min bästa gren. Stå i kö, i bil eller på fötterna, avskyr jag. Tålamod är, det är bara att erkänna, en bristvara hos mig.
Så, kära krassefrön, när har ni tänkt visa något resultat? Så här års är ingen tid att slöa! Jag tryckte ju ner er redan i går, det är väl dags att komma upp nu!?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SLUT

All skönhet påstås vara förgänglig.
Utan tvekan gäller det pioner. Fick dem i present för en vecka sedan. Då var de klotrunda, blanka knopparna sprickfärdiga. Snart slog de ut i en intensiv rosa färg. Ståndare och pistiller såg riktigt pigga ut, sträckte sig mot ljuset.

Men nu är det slut på härligheten. Med ett försiktigt litet frasljud släpper kronbladen ett efter ett taget och lägger sig till rätta på bordet där vasen står. Ståndarna, som kroknat, följer efter.
Nu är det slut på fröjden, för den här gången.

Denna veckas tisdagstema är SLUT och tänk så vältajmat mina pioner bestämde sig för att det var dags att dö! Fler bilder på temat hittar du om du följer den här länken.

Så här såg de ut i sin krafts dagar!

Copyright Klimakteriehäxan 

På pilgrimsvandring ur en lässvacka

Visst är vägarna till en speciell bok ibland underliga!?
Något tänder en gnista av intresse, kanske är det ett lockande omslag, en bra titel eller några rader man läst om författaren.

Det var det senare som fick mig att sätta upp "Señor Peregrino" av Cecilia Samartin på önskelistan. Jag fick den, kanske var det en julklapp, för ett par år sedan men sedan den kommit ut ur tomtepapperet med glitter och stjärnor har den bara legat där. Tills nu. På jakt efter något lättläst som skulle ta mig ur min boksvacka blev det historien om den gamle mannen som minns sin ungdoms spanska pilgrimsvandring.

Cecilia Samartin är född på Kuba men bosatt i USA och skriver på engelska. Och hennes bakgrund spelar roll i den här boken, så vitt jag förstår också i hennes övriga produktion. Hon har fått The Latino International Book Award, ett specialpris för skrivande latinamerikaner som bor i USA.

Visst drar sig latinamerikanska motiv ofta till sig mina blickar, men den här gången var det Norge som avgjorde. Det visade sig att Samartin, som jag då aldrig hade hört talas om, är en av vårt grannlands absoluta storsäljare. Folk har köpt en miljon av hennes böcker, hon har passerat både Stieg Larsson och Dan Brown på topplistorna.

Nu visar det sig att "Señor Peregrino" är en riktig skröna med rader av helt osannolika händelser som utspelar sig när den unga analfabeten Jamilet, illegal invandrare från Mexiko, får jobbet att ta hand om en elak enstöring som tagits in på institution. Naturligtvis finns några kärlekshistorier invävda, lite mexikansk folklore och en skvätt religiös mystik. Men den funkade på mig, tack och lov.

Stor litteratur är det inte, det får de norska bokköparna ursäkta. Och inte vet jag om jag vill läsa fler Samartin-romaner heller – det finns ett gäng.
Men historien om Jamilet och den gamle pilgrimen la jag i alla fall inte ifrån mig innan den tog slut.
Vilken lättnad! Tänk om lässvackan är botad!

Nu kastar jag mig över "Stolthet och fördom" (Pride and Prejudice) av Jane Austen. Osäkert om jag läst den förr.

Copyright Klimakteriehäxan

Intet är som väntans tider ...

Jo jag vet. Det är långt kvar. Vinden är av det snåla slaget, det hade varit skönt med handskar. Vattnet är naturligtvis iskallt, men solen får det att glittra. Lövträdens grönska kan bara anas.
Men snart!
Snart är det baddags i viken!
Intet är som väntans tider. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan