Kvalet som heter EU-valet

Bara en liten vecka kvar till EU-valet. Dags att bestämma sig: vem ska jag rösta på? Parti eller person? Paradfråga eller tjatargument? Hålla fast vid det man (nästan) alltid stöttat eller satsa nytt?

Vi är många som tvekar mellan alternativen, längs hela skalan. Här finns de små och relativt okända grupperingarna som ingen tror har en chans att få skicka någon till Bryssel, här finns de stora som förtvivlat hoppas på att röstsiffrorna ska visa återtagen mark, förlorad i riksdagsvalet. 

Dock finns det en fråga som åtminstone jag saknar i debatten. Det är frågan om de pengar som generellt och utan minsta prövning delas ut till dem som till sist får sin parlamentsplats. Den här gången handlar det om 21 svenska representanter, men de ekonomiska villkoren gäller självklart generellt, i hela Europa och för samtliga ledamöter.

Var finns då det parti som går i bräschen för bättre koll och lägre ersättningar i form av kontorsbidrag, resepengar och traktamenten till de 751 människorna som lever under ekonomiska förhållanden som för de allra flesta ser helt obegripligt förmånliga ut? Deras månadslön är på 8758 euro (före skatt, cirka 90 000 svenska kronor).  Sedan trillar bidragen in ovanpå det. 

Vem höjer fanan för ökad sparsamhet och öppenhet kring penningcirkusen? Varför ska inte EU spara när så gott som alla andra förväntas hålla i sina tillgångar och tänka ett extra varv innan de omsätts? Att betala reella kostnader är en sak, att strö ut medel i en sådan omfattning att de knappt går att göra slut på är något annat.

Dessutom skulle det eviga och obegripligt kostsamma pendlandet mellan Bryssel och Strasbourg avslutas. Där finns många miljarder att spara, åtminstone två om året, pengar som skulle kunna användas till EU-medborgarnas fromma, även om fransmännen åtminstone inledningsvis skulle ta det som en både personlig och nationell förolämpning.

I korthet skulle denna valfråga kunna stavas ”Follow the money”.
Populistiskt? Absolut.
Genomförbart? Svårligen.
Men det vore inte första gången i historien som en populistisk och svårgenomförbar fråga skulle värva röster i ett demokratiskt val.

Copyright Klimakteriehäxan

Så kan en bra bok bli bättre

Mia i bokhörnan gillar förvisso böcker, men tycker att många har en förbättringspotential ... hon skriver så här när det nu är dags för ännu en helgfråga:
"När man läser en bok och så lägger man ifrån sig den ett tag och så börjar man läsa igen. Då kan man ha glömt någon person i boken (i alla fall jag). Därför tycker jag det är så himla bra när det finns en presentation av personerna i boken. Vad saknar du i böcker?"

Jo faktiskt, en "rollista" är inte dumt, speciellt inte som det i vissa böcker kryllar av personer som man behöver hålla koll på för att hänga med i handlingen.
Sedan gillar jag register med kapitelnamn och sidnummer. Så kan en bra bok bli bättre!
Fast det man kanske saknar allra mest i en del böcker, det är att bli riktigt fångad av storyn ... men det är ju liksom en annan historia ...

Bonusfrågan går ut på att Mia undrar hur vi andra gör för att inte trilla dit när vi stöter på erbjudanden med extrapriser på böcker, såna som "inte går att motstå".
Det är verkligen inte enkelt. Men jag brukar försöka tänka på alla de olästa som står och väntar på mig här hemma. Funkar ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Hatkärlek?

Bloggkollektivet Kulturkollo slänger ut en liten fråga varje vecka, en fråga som det står oss alla fritt att plocka upp och besvara. Just nu denna som Linda står för:
Veckans utmaning handlar om det du älskar att hata eller hatar att du älskar! 

Det här är en av de "smalare".
Bild från TLC.

Varje gång jag zappar med fjärrkontrollen och hamnar på kanalen TLC tycks jag tvärstanna och börja vrålglo. Det bör jag nog skämmas för. Ändå händer det, inte precis varje vecka men likväl emellanåt. Går kanske att likna vid hatkärlek, även om det är ett starkt ord.

Den här kanalen står inte främst i ledet bland de programföretag som levererar kvalitets-tv. Men de har ett antal serier som på olika sätt handlar om kroppsfixering. Groteskt feta människor deltar i "My 600 pound life". Det går ut på att man ska få en operation som minskar magsäcken och därmed kroppsvikten. Av de som verkligen återfår mänskligt rimliga dimensioner dyker en del upp i uppföljningsprogrammen om hur man blir av med all tom hud som hänger runt kroppen som storsegel i stiltje.

Är detta då tv-program jag rekommenderar? Nej, för allt i världen. Det är ju freak show i ordets sämsta bemärkelse, de där människorna det handlar om är det synd om även om en hel del av deras lidande är självförvållat, eftersom det bygger på ohämmad konsumtion av godis, pizzor och annan snabbmat, i kombination med noll motion (och kanske också dåliga gener). 

Men jag kommer säkert att sitta där och titta igen, på sena kvällskvisten när jag egentligen borde gå och lägga mig ... och när jag tänker efter är väl detta en variant på bekräftande av min självgodhet: "Nog för att jag äter onödigt mycket, men SÅ DÄR illa är det i alla fall inte ...".
Usch.

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt som växer

Sådant som växer roar mig att titta på. Och fotografera! Älskar förstås alla de där blommorna som börjat slå ut omkring oss här hemma. Men mer exotisk prakt lockar också. Här ser ni två blommande träd som jag inte alls känner till, båda fotograferade på Mallorca när jag nyss var där.

Hittade också ett tredje helt obekant träd med frukter som såg ut som plommon. De hängde i mängder på trädets grenar och en kvinna lystrade när jag hojtade och frågade vad det var för sorts frukt.
-Nispero! var svaret, med ett tillägg: Ville jag smaka?

Naturligtvis ville jag det, så jag plockade ner en liten frukt. Fast kvinnan underkände den, omogen, skulle vara sur. Så i stället plockade hon en ätklar, instruerade mig att skala den och jag tackade och tog emot – vilken snäll människa!

Nispero, det vet jag nu, heter på svenska "japansk mispel" och den är originell på så vis att den blommar på hösten och bär mogen frukt på försommaren. Trädet har odlats i Japan och Kina i flera tusen år och frukten har använts för att bota halsont.

Hur det nu gick till vet jag inte, men jag tog ingen bild på själva trädet, som är grönt året om. Ni får i alla fall hum om färg och storlek av fotot på den omogna frukten, som hade blivit liggande kvar i handväskan ...

Väl hemma igen glömmer jag bort de exotiska växterna, eftersom den svenska naturen bjuder på försommarens vackraste skönheter tillsammans med vårystra fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

Människans egen historia

Idag handlar veckans topplista om biografier. Även memoarer och självbiografier kan räknas till gruppen och jag hoppas få tips på många böcker om spännande livsöden, skriver Johanna i deckarhörnan.  
Ja, människans egen historia slår inte sällan de som man skapat med fantasi. Här böcker om fyra kvinnor och en man, spännande, läsvärda. 

"Blonde". Joyce Carol Oates skrev tegelstenen om Marilyn Monroe och jag kunde knappt, trots omfånget, lägga den ifrån mig. Marilyns livsöde grep tag, och trots att jag vet bättre kändes det som om hon själv berättat hela historien, detalj för detalj, för Joyce CO. Otroligt bra!

"Piaf". Simone Bertaut var Edith Piafs syster och skrev boken om "den lilla sparvens" dramatiska liv.
Så småningom skrev hon uppföljaren "Momone" som handlade också om henne själv och systrarnas barndom.

"Ett sällsamt dubbelliv". Litteraturvetaren Lena Kåreland tog tag i Gurli Linder, Sveriges första barnboksrecensent.

Riktigt spännande blir hon när man får läsa om hennes stela äktenskap med en mycket äldre man, och så den kittlande relationen med ingenjör Andrée, som hade med en speciell gåva från Gurli som (inte fungerande) talisman på sin olyckliga resa till Arktis. Själv hade Gurli livet ut en violbukett bredvid fotot av Andrée. Men det verkar som om kärleken dem emellan var enbart platonisk. Synd, tycker jag ... som den obotlige romantiker jag är ...

"Ers Majestäts olycklige Kurt". Den här boken slutar jag aldrig att jubla över. Affären som på 50-talet skakade Sverige klarnar för oss som inte kan minnas den. Huvudpersonen är Kurt Haijby, som blir nära "vän" med Gustaf V och hamnar i den ena knipan efter den andra, medan hans stackars hustru gör så gott hon kan för att inte allt ska barka åt skogen. Lena Ebervall och Per E Samuelsson gjorde superbra research, och paret har fortsatt med flera böcker i samma stil. Så läsvärt!

"Kupongtjuven". Christina Kellberg berättar historien som har underrubriken "Min mormors förlorade heder". Om att kämpa för sin överlevnad i kristider, med nästan inga resurser alls. Mormor Chris kom över ransoneringskuponger som hon sålde och när hon ertappades hamnade hon i fängelse. Välskrivet och berörande.

Och precis som Johanna har jag Jens Liljestrands hyllade bok "Mannen i skogen" om Vilhelm Moberg som "bubblare". Blev extra sugen på den sedan jag lyssnat på "Din stund på jorden" som radioföljetong under semestern förra veckan. En strålande bra inläsning av Iwar Wiklander. Nog för att jag läst boken tidigare, men kom inte ihåg någonting. Tror dessutom att jag var för ung för att ta in berättelsen då. Nu var den väldigt bra. Dessutom en bra grund för biografin, tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Strandliv, premiärdopp och en staty

Det var inte trångt på stranden under veckan på Mallorca. Många flanerade längs vattnet, men badvakterna hade inte mycket att stå i trots att det mest var grön flagg. Ofta rätt blåsigt ändå, och havet hade inte hunnit värmas upp till det vi vanligen kallar badbart. Hotellpoolen var ännu kallare, men är man vid Medelhavet SKA man bada! Eller hur?

Alltså har jag tagit årets premiärdopp och tyckte, när jag väl kommit i, att det var rätt njutbart. Men innan jag sänker ner min kropp i svenskt vatten tar det nog ytterligare några veckor. Om inte sommaren sätter jättefart, förstås, man vet ju aldrig!

Orsakullan har just ställt frågan om premiärdoppet på sin blogg, som en del av den "majutmaning" hon lanserat i bloggvärlden.
Men jag fyller på med lite mera strandliv! Som till exempel vad som kanske är hundarnas egen "Walk of fame" vid Can Pastilla ... nej, det är förmodligen inte ett planerat konstverk, men avtrycken av tassar i betongen på strandpromaden är riktigt fina!

Kanske kan spåren av vovvarna inte klassas som staty. Men jag slänger också in ett litet, eller i själva verket ganska så stort, verk av Joan Miró, Mallorcas konstnärsstolthet framför andra. STATY är nämligen temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Den här svarta skapelsen står utanför Miró-museet i Cala Mayor och heter "Mödraskap".

Se där, nu blev det både strandliv, premiärdopp och staty på en och samma gång!

Lång strandpromenad från Playa de Palma in till staden. Lägg märke till den markerade
cykelbanan i bildens högra hörn. Det fullkomligt vimlar av cyklister på ön så här års, med
monstercyklar, latexkläder och minst 10 km trampande per dag!

"Mödraskap" gjordes av Miró 1973. Den är meterhög och anses vara ett av hans
mest erotiskt laddade verk.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag m/Mallorca

Kan det vara så att varje dag är Mojitons dag på Mallorca? Året runt rent av? Kanske. För jag tog bild på den där skylten, eller i alla fall en likadan, ifjol, fast då lite längre in på sommaren.

Nu lyckades vi dessutom få en drink med medföljande visdomsord, ungefär som gamla "lyckokakor" som kinakrogar brukade dela ut.

På den här muggen står det "Jag är inte gammal, jag är stadd i utveckling" och att det är en viss skillnad fattar ju vem som helst! En god drink är det i alla fall.

Serveringen som skyltar med röda jättebestick nöjde sig med att visa sin matsedel, medan en annan strandbar vid Cala Mayor (norr om Palma) hade levnadsråd i kombination med bordsnumret. Kort och koncist, i vitt på blåmålat trä: Äta. Stranden. Sova. Repetera. Bara att lyda.

Denna skyltsöndag är jag som ni ser ovanligt generös med foton. Ni vet, när man gjort en resa har man alltid något att berätta ... så nu blev det skyltsöndag med mallorkinska förtecken! Som vanligt hittar ni andra söndagsskyltar om ni klickar er via BP:s blogg där alla skyltbloggare finns listade.
Ha en fin söndag, med eller utan mojito! (jo då, det går utan också!)

Copyright Klimakteriehäxan

Konst i bok om konstig konst

Det finns mycket man kan uppskatta på Mallorca. Vyer, stränder, mat, vin, blommor, bad, shopping, kultur i olika former. En av öns förgrundsfigurer heter Joan Miró, konstnären som föddes i Barcelona men dog på Mallorca. I Palma har han en jättelång gata uppkallad efter sig och (naturligtvis) ett eget museum. (Flera Miró-museer finns på ön.)

Där hittade jag det som nu blir denna veckas bokmärke, en ganska typisk Miró-bild. Den heter "Fågelkvinnan och stjärnan" och uppges vara en hyllning till målarkollegan Picasso. På det magnetiska bokmärket ser man inte riktigt hela verket, som i original är en oljemålning på duk 245x170 cm. Lite mer lättplacerat i formatet jag valde i museishoppen ...

Boken jag nu lagt Miró i handlar om en annan konstnär, svenska Hilma af Klint. Anna Laestadius Larsson har skrivit "Hilma", en fiktionaliserad biografi om henne och jag köpte boken eftersom jag gillar författarens sätt att skriva historiska romaner.

Lite drygt halvvägs in i boken tvekar jag dock om jag ska läsa ut den. Huvudpersonen är förvisso en rätt spännande dam, men lite väl förtjust i att prata med och leta efter andar för att jag ska känna mig riktigt glad. Religiös mystik är inte min grej. I konstigaste laget, helt enkelt.

Af Klints målningar i banbrytande abstrakt stil visades inte för allmänheten förrän långt efter hennes död. Men det blev mycket tal om dem i samband med retrospektiva utställningar i både New York och Stockholm. Själv har jag inte sett många av hennes verk. Och nu tror jag att jag lämnar hennes levnadshistoria också. Fortsätter hellre läsa Laestadius Larssons "Pottungen" som ligger och väntar.
Eller något annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bokmärke är en vinjett som brukar dyka upp på lördagar, med sitt ursprung hos Boklysten. Där har jag också hämtat loggan.
Fler som visar upp sina bokmärken är Hannele och BP och nu har minsann Mösstanten också hängt på! Och Emma, så kul! Vem vet, rätt som det är kanske det blir fler! Vill du se alla mina bokmärken klickar du bara på den etiketten här nedan så får du 38 stycken på raken. Men de börjar sina ...

Dagens ord 54

SVINNTAGE

-Nu snackar vi nyord på riktigt! Det här betyder att man upptäcker att det som utgjorde middagen i går smakar ännu bättre i dag och inte alls ska kastas/bli svinn ... Hannele har hittat en hel liten miljövänlig ordbok som beskriver hur man ska tänka för att slänga mindre mat. Hela hennes lista hittar du här!

På resande fot – eller?

Elisa, som börjat skicka ut fem frågor på fredagarna, är nog framme i New York när jag är redo att leverera dagens svar. Resor och förflyttning är temat!

1. När flyttade du senast?
För 30 år sedan flyttade vi från nummer 63 till port nummer 71. Samma gata, samma hus. Jag lånade en varukorg i närbutiken och körde "flyttlass" på gården.

2. På vilket sätt tar du dig helst från plats A till plats B?
Flyger om jag ska långt, men flyger sällan numera. Åker gärna tåg. Till Barndomslandet måste vi ha bilen. På hemmaplan blir det mest buss eller promenad. Har nästan slutat cykla, det har blivit för farligt.

3. Vad flyttas ofta runt hemma hos dig?
Inte så mycket, faktiskt. Tavlor kan byta plats, dukar, kuddar och gardiner växlar. Gillar att variera den så kallade heminredningen, inom rimliga gränser.

4. Är du en soffpotatis eller hurtbulle?
Varken eller, tror jag. Sportade mer förr, men försöker fortfarande röra på mig en del. Trivs ibland i soffpotatisläge ... eller i solstolsdito ...

5. När förflyttar sig dina tankar till dagdrömmarnas värld?
Innan jag ska somna. Vilket inte är bra, för då är det lätt att jag piggnar till.

Och apropå resor så har jag (som någon kanske märkt) just haft lite semester. Varit på resande fot, alltså. Då blev det även bloggsemester den här gången. Men nu är jag hemma igen, på plats vid min laptop!

Copyright Klimakteriehäxan

I pilens riktning?

"Gå i pilens riktning" uppmanas vi ofta, här på plats på en gata i Uppsala.
Jo visst ser ni skylten med pilen?
Det roliga är (tycker jag alltså) att hela fasaden där bakom är fylld av pilar, som förvisso pekar åt alla möjliga olika håll. Så frågan är vart man ska ta vägen ...

Söndag är också skyltsöndag, med motorn hos bloggaren BP. Kolla andra skyltar genom att klicka på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett märke som märkts

Etiketten från ett köp för rätt länge sen låg kvar i fickan på plagget. Design: Gunilla Pontén, en modeikon som slutat jobba, vars kläder inte längre går att köpa annat än (rimligen) second hand.

Hon har alltid gjort roliga modeller som inte liknat alla andras, en originalitet som också betytt att tunikor, jackor och klänningar med hennes namn i nacken inte blivit omoderna, eftersom hon skapat sin egen trend, kläder som märkts. Och vi som gillat hennes stil, vi har inte slängt nåt!

Vid nyåret stängdes hennes sista butik för gott. Hon fyller faktiskt 90 i juni! Men nu får i alla fall hennes prislapp hänga kvar ett tag till, som ett perfekt bokmärke!

Vi som letat bokmärken och visat dem på lördagarna är Boklysten, Hannele och BP. Ja, och så jag då. Det har blivit både gammalt och nytt, köpt, hemtillverkat, sånt man fått i present, bortglömt men plötsligt återfunnet. En egen liten samlarnisch som har den enorma fördelen att prylarna nästan inte tar någon plats alls!

Copyright Klimakteriehäxan

Prata böcker

Som vanligt på torsdagar presenterar Mia i bokhörnan en helgfråga. Denna gång:
Brukar du träffa likasinnade och diskutera böcker? Eller skulle du vilja?

Jag deltar inte i någon formell bokcirkel, men tycker att böcker är ett vanligt (och ofta givande) samtalsämne. Vilket väl beror på att mina vänner är läsande människor, precis som jag. Funkar bra utan krav på organisation. Dessutom "pratar" vi ju böcker i bloggvärlden.

Här en tårta som Sonen ritat en gång.

Bonusfrågan riktar sig denna gång till kakmonster och godisgrisar, nämligen så här: Har du ett bra recept på tårta?

Varje gång någon i familjen fyller år bakar jag tårta, oftast blir det sockerkaksbotten med grädde och frukt och bär ovanpå. I mellanlagren mer bär och så gärna kesella med vaniljsmak. Det viktigaste av allt är att inte göra tårtan klar precis innan den ska ätas. Den blir godast om den får stå ett dygn i kylskåpet så att ingredienserna hinner, som det heter i matsammanhang, gifta sig med varandra! 

Mina tårtor brukar uppskattas. Allra roligast är det att en som jag bakade för över fyrtio år sedan som överraskning till en manlig kollega fortfarande lever i hans minne. Jag hade den med mig till jobbet, satte i ett stearinljus och så sjöng vi. Än i dag, varje gång vi ses, det kan bli nån gång per år, kommenterar han alltid sin tårta!

Den här tårtan fick jag själv i fjol! Inte hembakad, dock.

Copyright Klimakteriehäxan

Väderspänd

Nej, jag ska inte släppa väder. Men det är spännande med vädret där ute! Kan inte släppa det, helt enkelt.

Ena stunden regn, i nästa sticker solen fram, och så blir det blött i luften igen. Hur ska man klä sig? Har våren etablerat sig eller gjorde jag fel som tog ner de varmaste ytterplaggen i källaren? Visst ska väl tulpanerna klara sig?

Törs man hoppas att det är stabilare och gärna lite varmare på Mallorca dit vi snart ska ta en sväng?I påskas var det varmare här hemma än på självaste Solkusten, så man kan aldrig vara säker. Ska jag ta med paraply?

Jag kan helt enkelt inte släppa det. Vädret. Spännande hela tiden. Alltså är jag väl väderspänd? Utan att fisa.

Copyright Klimakteriehäxan

Älsklingsmat

Det kan tyckas obegripligt, men det är sant: varje gång jag sätter gaffeln i sprider sig matlyckan i min kropp. Och det händer om inte dagligen, så i alla fall ofta. Flera gånger i veckan, säkert. Tröttnar inte!

För ett drygt år sedan hände det sig nämligen att jag blev Viktväktare. Igen. Tredje gången tror jag det är. Kanske är det tredje gången gillt? Resultatet är nämligen ganska gott, och (en betydande del av) anledningen stavas b-a-n-a-n-p-a-n-n-k-a-k-a.

Mycket enklare kan det inte bli. Vispa upp två ägg, mosa en banan och blanda i. Grädda i pannkakslagg med lite smör eller margarin. Det tar kanske fem minuter från start till mål. Ät med bär, färska eller tinade djupfrysta. Njut!
Det gör i alla fall jag.

Allra godast är det att äta bananpannkakan tillsammans med de där stora odlade blåbären, men när det blir svensk bärsäsong igen (det blir det väl får vi hoppas) går säkert allt annat man kan plocka där ute lika bra.

Någon har påpekat att anrättningen mycket väl kan sparas och ätas kall också, men hittills har jag inte lyckats lämna kvar en enda smula för senare konsumtion. Tallriken blir garanterat tom, och jag ganska mätt. Framför allt nöjd. Och glad över kilona som bananpannkakan så att säga tagit med sig.

Copyright Klimakteriehäxan