En rosa skyltsöndag

Detta var den rosa veckan i Kungsträdgården i Stockholm. Det mesta är sig fullständigt likt från tidigare vårar: körsbärsträden bildar med sina blommor ett tak över alla oss som kommer farande från när och fjärran för att njuta. Alla, precis alla, tar bilder. Det blir bilder på bloggar, Instagram, vykort, snapchat. Och alla, nästan precis alla, bilder ser likadana ut år för år. I alla fall gör mina det. Men det kan inte hjälpas: man plåtar ändå. Samt (i mitt fall) tvingar sina bloggbesökare att se dem, i alla fall som hastigast ...

En ny sak fanns i alla fall att titta på denna gång: en skärmutställning med fotografier som folk har tagit för att de här blomstren blir en sådan fin bakgrund till allt möjligt, förutom att de är superbt vackra motiv alldeles själva. Här finns balettdansösen, brudparet, ryttarinnan till häst iklädd lång vit brudklänning, här finns akvarellen med Kungsan-motiv som någon målat för att råda bot på någon sorts tristess. Bland annat.

Det tackar vi för, för på så sätt blev detta en Skyltsöndag som går helt i rosa. En enda skylt får bära hela budskapet! Fler söndagsskyltar hittar du troligen om du kollar hos BP. Sedan är det förvisso så, att jag tog bilderna i onsdags. I torsdags såg det inte riktigt lika trevligt ut ... det kallas aprilväder.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla ska ha någon

Det är bättre att vara två på promenad än att vandra ensam.

Ingen ska ha ingen. 
Det är mottot för Ensamhetskommissionen, en ny företeelse i Sverige som vill avhjälpa isolering som drabbar framför allt äldre och som ökat i samband med påbjuden corona-försiktighet. Och det är många det handlar om: över 300 000 personer i Sverige känner sig ensamma utan att själva ha valt det, även när inga restriktioner som begränsar vår rörlighet finns. Ofrivillig ensamhet är helt enkelt både ett folkhälso- och ett samhällsproblem. /.../ 

-Det är ingen enkel uppgift att hejda oönskad isolering. Den kan vara social, men den kan numera också vara digital, påpekar den legendariska tidningsmakerskan Amelia Adamo, själv 70+, kommissionens ordförande. /.../  

Ensamhetskommissionen kallar sig politiskt oberoende, men har sett till att skaffa styrelsemedlemmar som garanterar kontaktvägar in på inrikespolitikens båda sidor: Lars Stjernkvist (S) är tidigare partisekreterare, riksdagsledamot och f d kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Eva Eriksson (L) satt länge i riksdagen för sitt parti. Nu är hon ordförande för SPF Seniorerna. Här finns också Ingmar Skog, forskare, som utsågs till Årets Senior 2020. /.../

Hur ska man kunna mäta den eventuella framgången med den här satsningen, som hittills bara funnits i ett par månader? Risken att Ensamhetskommissionen kommer att likna vilken annan utredning som helst finns förstås. Ni vet, politiker ”tillsätter en utredning” för att visa att man verkligen tar tag i något – men såväl lösningar som tydliga resultat lyser med sin frånvaro. Makthavarna sätter antagligen sitt hopp till att hela frågan glöms bort ... /forts/

Du läser hela min text om Ensamhetskommissionen här på News 55, gratis inledningsvis, men om du väntar nån dag med att klicka upptäcker du att krönikan endast kan läsas av prenumeranter. En del av sajtens material är alltid avgiftsfritt, men annat kräver prenumeration.  Sajten har en hel del att erbjuda, inte bara nyheter, reportage och krönikor utan också quizzer, sudoku, matrecept och korsord exempelvis. En provprenumeration kostar 19 kronor i två veckor, en månad 49 och ett helår 490 kronor. Maila premium@news55.se.

Copyright Klimakteriehäxan

Rörande, berörande och upprörande

Hon blir en riktig skönhet, men hon är otroligt söt redan som den där tolvåriga flickan som tittar rakt in i kameran medan tandborsten far runt i hennes mun, tandkrämen löddrar. Det är första gången Ninosca möter den svenske reportern och dokumentärfilmaren Peter Torbiörnsson. Genom en rad tillfälligheter hamnar han i flickans hemby San Fernando i Nicaragua, mitt i striderna mellan Contras och FSLN:s soldater.

Över fyrtio år har gått sedan dess, men Torbiörnsson har lyckats med det märkliga: han har återvänt till byn och Ninosca och kunnat följa henne genom livets olika faser. Det är ljuvligt att se hennes förälskelse när hon sjutton år gammal med tindrande ögon bekänner att hon har kysst en pojke, "otroligt många gånger, men bara honom!".

Livet som gift blev dock ingen dans på rosor. Tinoco, den snygge killen hon blev jättekär i och också gifter sig med, vantrivs i San Fernando och inte är han snäll heller. Med sina två barn flyttar paret till hans hemtrakter, som ligger vid havet. Ingen lätt förändring, det kan vem som helst inse.

Peter Torbiörnsson har funnits med hela tiden, om än med långa uppehåll mellan besöken. När han knackar på hälsas han som "El Sueco", "Svensken", och det är intressant att se hur öppna människorna är inför hans frågor. Han har vunnit deras förtroende, och han förvaltar det väl.

Familjen känner stor tilltro till Sandinisterna, FSLN, men den revolution som från början såg så positiv ut förändras. Nicaragua går mot nya problem trots att inbördeskriget är över. De sandinistiska idealen blir tummade, det där med att män och kvinnor är lika mycket värda har inte slagit igenom, och ekonomin stupar brant utför. Regeringen med Daniel Ortega i spetsen tänker mer på sin egen lycka än på den fattiga befolkningens, feminismen glöms bort.

Ninosca får nog. Hon lämnar Tinoco, som hon är grundligt trött på, och barnen, och reser till Europa med hopp om att kunna skapa ett nytt och bättre liv, tjäna pengar inte minst för ungarnas framtid. Torbiörnsson varnar henne för problemen hon kommer att möta: så stor arbetslöshet, så grym konkurrens. Men hon vill inte lyssna.

Efter sex års frånvaro och hårt jobb kan hon resa hem till Nicaragua igen, krama sina barn, försöka starta en egen kaffeodling. Hur hon lyckas? Det ska jag inte avslöja, för jag tycker verkligen att du ska ta dig de knappt 90 minuter filmen varar och följa den här rörande, berörande och stundtals upprörande berättelsen om ett kvinnoliv. Så bra!

"Ninosca" är den tredje och avslutande filmen som Torbiörnsson gjort med just den här kvinnan som huvudperson. Den första heter "De älskande i San Fernando" och den andra "Sista kapitlet". Alla tre finns på SVT Play, du behöver bara klicka på länkarna. Men man kan säga om den nyaste filmen som det ibland står på böcker: det är en del i en serie, fast den funkar som fristående enhet, tillbakablickarna finns där så att man fattar hela historien.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från SVT

Veckans mening – om rasism och ohälsa

Veckans mening ska ha fått mig att stanna till ett extra litet ögonblick i min läsning, det har Skriv-Robert efterlyst. Kul, allvarligt, smart eller bara vackert? Denna gång väljer jag en sats ur självbiografin "Tung" (Heavy: An American Memoir) av Kiese Laymon, ung, svart och överviktig, med en intellektuell men något instabil mamma, som kämpat för att sonen (och hans generation afroamerikaner) ska slippa rasism. Känns extra aktuell i dessa dagar, när BLM inte längre i första hand uttyds "Bonniers Litterära Magasin" utan står för "Black Lives Matter". Boken finns som radioföljetong.

Jag ville att boken skulle börja och sluta med hypotesen att om bara vita amerikaner gjorde upp med sin omättliga aptit på svart amerikanskt lidande och om vi också gjorde upp med vår omättliga aptit på ohälsosam mat skulle hela USA kunna träda in i en ny och blomstrande era.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredag hela veckan?

Veckorna rusar fram, det är nästan svårt att hänga med. Men Elisa Matilda, hon tycker nog att man ska ha lite framförhållning, planera sina dagar ... Det tror jag i alla fall när jag ser hennes fredagsfrågor denna gång.

1. Vad gör du sällan på måndagar? Tvättar. Men det händer, tillgänglighet till tvättstugan avgör.
2. Vad händer ofta på tisdagar? Tar en promenad. Det gör jag ju faktiskt nästan varje dag.
3. Om du ska ha ”Lill-lördag”, vad gör du en onsdag? Tar ett glas vin.
4. Vad är det bästa med torsdagar? Kanske att man får uppleva en till?
5. Hur ser dagens fredag ut? Som nästan vilken fredag som helst. Sol i Barndomslandet. Hoppas kunna plocka åtminstone en liten bukett vitsippor. Uträtta ärenden i Arvika. TV-kväll med räkor och ost och så kan vi ju skåla lite extra högtidligt eftersom det är Världsbokdagen. Med tanke på morgondagen kan man ju också sjunga en gammal schlager från 50-talet (tror jag): "Lördag hela veckan". Tjoho!

UPPDATERING: En liten bukett blev det! 

Copyright Klimakteriehäxan

Tack, nu räcker det!

Innan torsdagen blivit fredag vill jag förstås hänga på Helgfrågan från Mia i bokhörnan. Den lyder:

Nämn någon hypad bok du läst som inte levde upp till förväntningarna?

Jo nog finns de alltid. Förr i världen läste jag utan undantag ut varje bok jag börjat på, men en dag insåg även jag att SÅ långt liv har ingen. Likväl händer det att jag vägrar ge upp något som andra hyllat intensivt, bara för att jag tänker att "det blir nog bättre snart ..."

Så var det när jag tog tag i "Styr din plog över de dödas ben" av Nobelpristagaren Olga Tokarzcuk. En sämre upplösning på en "mystisk" historia är svårt att tänka sig, även om man minns Bobby Ewings "död" i tv-serien Dallas. Nej Olga, tack, nu räcker det.

Stina Jacksons "Silvervägen" blev Årets bok 2019. Det tyckte jag inte alls att den var värd. Marie-Louise Ekman fick väldigt fina recensioner för sin "Få se om hundarna är snälla ikväll", en obehagligt privat och närgången text om hennes man (av mig mycket beundrade) Gösta Ekman och hans sjukdomstid. Jag tycker hon av respekt för hans integritet aldrig skulle ha publicerat den. Nej tack till både Stina och Marie-Louise, det inte bara räckte, det blev lite för mycket rent av.

Nu blev det här nog upprepningar tre gånger om, för jag har luftat mitt missnöje med de här böckerna tidigare. Som tur är blir jag inte riktigt besviken särskilt ofta, jag tror att jag har lite på känn vad jag bör läsa, och vad jag bör välja bort.

Mia undrar också i en bonusfråga hur det går med din trädgård/balkong?

Jo tack, övervintrande pelargoner blommar, en hortensia jag trodde var stendöd har böjat skicka upp nya gröna blad, krukan med prärieklockor kommer att se ut som en blå kudde snart, och säsongens nya små penseér tar sig. Koltrasten är på plats. Nöjd balkongbonde? Absolut!

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om dagens läsvanor

"Vissa samlar frimärken. Andra jagar lyckan. Själv letar jag alltid efter en bra bok. Jag är nog inte ensam. Och jag har nog särskilt inte varit ensam under coronapandemin. En pinfärsk undersökning beställd av P1 i samband med kanalens litteraturvecka konstaterar att mer än en fjärdedel (27 procent) av svenskarna har läst fler böcker än vanligt under perioden."

-Madelaine Levy, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, skriver om svenskarnas läsvanor så som de ser ut när coronasmittan härjar bland oss. Man blir väl inte jätteförvånad ... men tidningens kulturredaktion passar också på att dra igång ett projekt för att lista 2000-talets bästa böcker. Som etta bland romanerna ligger, enligt SvD:s egna medarbetare, Karl Ove Knausgårds serie "Min kamp". Först på plats nummer fem hittar jag en av mina stora favoriter: "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie.

De betydelsefulla böckerna

Vad betyder böcker och läsning för dig? Det är veckans kulturfråga från Enligt O. Att böcker och läsning betyder mycket för mig och har gjort så ända sedan jag lärde mig läsa, det står utom alla tvivel. 

Min mamma såg till att jag alltid hade böcker, det hade inte hon haft i sin barndom trots att hon önskade det väldigt intensivt. Yngst av sju syskon var hon, och hon mindes livet ut hur lycklig hon blev när hennes nästan tjugo år äldre bror kom hem och gav henne en bok i present. Själv fick jag bergsäkert minst en bok både till jul och födelsedag – annars hade dagen varit helt misslyckad!

Min allra första bok.

Kanske kan läslusten gå i arv? Om den inte finns där spontant gör man som förälder klokt i att jobba på saken. Det har jag gjort, högst medvetet, tillsammans med barnens far som förvisso har sina rötter i en bokhandel. Vi har definitivt lyckat med Dottern, medan det är lite mer tveksamt med Sonen, som i nuläget nästan inte öppnar en bok. Dock har hans lille son många böcker, så hoppet lever om traditionen! Och alla böcker är betydelsefulla, därom råder inga tvivel!

Läsningen bjuder ju på så himla många olika saker: kunskap, spänning, underhållning, inblick i nya miljöer, språkliga äventyr. Och vilket samtalsämne böcker är, bara en sån sak! Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag ytterst bestämt.

Första boken jag läste själv.

Enligt O slänger med en bonusfråga också, och påminner därmed om en "högtidsdag" som fallit åtminstone mig ur minnet: Hur uppmärksammar du Världsbokdagen på fredag? 

Tja, vad sägs om lite färska räkor och en skvätt vitt vin, rostat bröd och ost? Lite grönsaker och några kex. Efter en rejäl lässtund i solen. Om den nu kan tänkas visa sig, det är visst lite osäkert. Men det finns ju bekväma sittplatser med bra ljus även inomhus. Just nu är jag mitt inne i "Den okända Astrid Lindgren" av Knut Bohlund. Intressant! Mycket om just barnböcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Nygammal stickning

Tänkte just ta mig an Gems Weekly Photo Challenge som är STICKA. Men någonstans ringde en klocka. Och minsann, samma utmaning gällde i juni 2019! Då uteblev inspirationen till en ny text. Fast en eller annan nytillkommen bloggbesökare kanske vill läsa mina snart två år gamla rader om en hantverksform som jag tycker är värd all aktning, även om jag inte längre utövar den själv. Förvisso kan man sticka på flera sätt, vaccinsprutor är exempelvis populära stickredskap i dessa tider ...

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag – jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig – jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets bästa – hittillls

Vad har varit den bästa läsningen hittills i år? Tre böcker får plats i tisdagstrion, efter Ugglans instruktioner. 

Allra bäst är än så länge "Gileads döttrar" (The Testaments) av Margaret Atwood. Det är fortsättningen på "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) och jag såg verkligen fram emot den. Blev inte besviken! Det blev faktiskt min allra första bok 2021 men den blir nog svårslagen året ut. 

Den tidigare Alma-pristagaren Jacqueline Woodsons barndomsskildring "Another Brooklyn" tyckte jag var riktigt bra. Det är 70-tal i New York och tuffa tider för en ensamstående svart mamma med flera barn. Boken tycks ha fått behålla sin engelska titel även i Sverige - eller läste jag den på originalspråket? Minns inte!

Tredje boken jag väljer handlar också om självupplevd barndom. Emma Reyes blev hyllad som konstnär i Paris, men hennes väg dit var väldigt lång. Hon föddes i Colombia och kom att växa upp i ett nunnekloster, där flickorna levde ett liv som mest kan liknas vid slaveri. "Brev från min barndom" (Memoria por correspondencia) består verkligen av brev. Hon skrev dem som vuxen till en god vän och drog sig till minnes de dramatiska åren. Boken fanns som radioföljetong, så jag har lyssnat på den. Ligger tyvärr inte kvar.

Med tanke på årstiden hade det ju varit klädsamt att ta med Karl Ove Knausgårds "Om våren", men jag är inte övertygad om hans storhet även om jag bitvis tyckte texten var väldigt välformulerad. Också den läste jag med öronen, i Sveriges Radios tappning. Men upp på prispallen tar han sig inte. Fast han funkar som "krok" till en nytagen vårbild!

Om våren – helt utan anknytning till herr Knausgård.

Copyright Klimakteriehäxan

Generationsskifte

Vi står inför ett generationsskifte. Hör hur blomsterförsäljaren säger, att köpetulpanerna, de där i rejäla buntar, är på upphällningen. I vanlig ordning har jag burit hem väldigt många sen i december (tror jag började då om inte ännu tidigare ...).

Jag har glatt mig åt de frasiga bladen, de kraftiga knopparna, den obändiga livskraften som får dem att växa en decimeter minst, trots den magra skaffningen de får. Ja, bara vatten, alltså. Fast jag byter till färskt i vasen, lite får man ju ändå gulla med dem. Sedan behåller de sin skönhet, även om den förändras, tills sista bladet kroknar och trillar av.

Men nu är det inte långt kvar innan vi får glädja oss åt den nya generationen, den vars lökar har övervintrat i backen och nu noterat att våren är här. Raderna med blad blir tätare, grönare och kraftigare för varje solig dag. Snart, snart är det dags ... En sann fröjd för ögat, även om de inte hamnar i vas. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vackraste söndagsskylten finns här!

Om bloggstafetten Skyltsöndag vore en tävling anser jag att jag borde vinna den. (Ni kan ju kolla vilken konkurrens jag har, klicka vidare till BP!) Ja men titta bara på Ekbackens lövskogslund på Lidingö! Så mycket vackrare blir inte våren. Starka trädstammar, vindlande stigar och så en mängd vitsippor! Bättre skyltat? Går inte.

Min skyltskörd denna vecka kommer från två promenader, en alltså på Lidingö och den andra vid Sätrastrandsbadet söder om Stockholm. Här dyker graffitigruppen (?) Olydig upp igen, och titta vilken charmig eller möjligen busig flicka som drar blickarna till sig, och till soptunnan hon pryder!

Lite lustigt att tatueringsfirmans reklamskylt mitt i vitsippsbacken faktiskt också innehåller
en blomma. Men ta inte detta som reklam, ni vet ju vad jag tycker om tatueringar.

En skylt i metoo-anda, feministisk gräsrotsrörelse som sprider sitt budskap:
Håll er i skinnet gubbar!

Sippbacken utan "störande" skylt. Håll med om att det är lite prins Eugen över bilden!

Glädjeämne helt utan skylt.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om wettexdukar

Har jag hittat någon mening, lite extra tänkvärd, i det jag läst denna vecka? 
Ja naturligtvis! Hur skulle det annars gå med Veckans mening, som Skriv-Robert tagit initiativet till?! Det gäller att lyfta fram en formulering som är rolig, klok, informativ eller kanske bara tokig? Hur som helst en mening som du ger ett par extra sekunder. Denna veckas fynd hämtar jag ur "Käraste disktrasa –historien om en uppfinning från Sverige" av Åsa Kax Ideberg och Anna-Karin Murén.

En bra idé, en okuvlig vilja och en köttkvarn kan vara bra att ha när du ska utveckla och ta patent på en ny produkt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hej på en fredag!

Vi verkar kunna se fram mot en riktigt fin vårhelg om man ska tro på väderleksprognoserna. Låter bra! Det betyder nog att magnoliaknoppen jag fotade i går slår ut, och att det rosa blomtaket i Kungträdgården börjar bli tätt. Men lugnast att börja fredagen som man brukar: med Elisa Matildas fem fredagsfrågor, denna gång med fokus på konsumtion!

1. Vad för ”onödigt” skulle du köpa om du hade obegränsade resurser? Svårt. Men varför inte en "prenumeration" på lyxig kroppsvård? Massage, pedikyr, manikyr, hamam-bad, ansiktsbehandling ... dyrt alltihop!
2. Vad skulle du inte köpa för alla pengar i världen? "Färdigtrasiga" jeans. Tatuering.
3. Konsumerar du någonting mer än vad du tror andra gör? Ja. Böcker och kläder, kuddar och blommor.
4. Vad är något du sällan lägger pengar på? Taxiresor.
5. Finns det något du köper till andra, men aldrig till dig själv? Presentkort.

Copyright Klimakteriehäxan 

Den ska du läsa!

Denna apriltorsdag har jag kunnat sitta ute på balkongen och läsa, i härlig vårsol. Så underbart! Men nu har det blivit eftermiddag och solen tar sig inte in i min balkongvrå längre. Då blir det en helgfråga från Mia i bokhörnan i stället!

I dag vill hon ha ett riktigt hett lästips: Boktipsa om en bok du tyckte var riktigt bra och varför du tycker andra ska läsa den?

Ja men världens alla bokhyllor är ju fulla av dem, böckerna som ger oss så mycket! Nu gällde det ändå att landa på en enda. Då bestämmer jag mig för en helt fantastisk bok som jag visserligen bloggat om förr, men den är värd all uppmärksamhet den kan få: Rebecca Skloots "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Det är förvisso en faktabok, men man läser den som en roman. 

Läsaren får bekanta sig med den unga svarta småbarnsmamman som sliter för att få ihop livets olika beståndsdelar. Men så drabbas hon av cancer i livmodern. Hennes liv går inte att rädda, men det går däremot bra med hennes cancerceller, som kommer att bli en oerhört viktig beståndsdel i den moderna cancerforskningen.

I medicinarvärlden blir hon känd som HeLa och hennes cancerceller bevaras, odlas och säljs till forskare världen över. Stora summor är i omlopp. Hennes fattiga familj vet ingenting, Henrietta själv har inte heller fått chansen att avgöra om hon ville att hennes fall skulle bli föremål för några  laboratorieövningar.

Först när den energiska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot börjar nysta i historien blir det känt hur fallet hanterats, och rättvisa skipas i någon mån sedan familjen i alla fall får viss ekonomisk ersättning.

Historien Skloot berättar handlar om rasism, om fattigdom, om okunskap, om (o)etiska beslut och, förstås, om cancer. Bitvis blir texten alltför faktaspäckad för en icke-medicinare, men de avsnitten hoppade jag glatt över. Det gjorde inget, den dramatiska berättelsen håller hela vägen. Författarens engagemang lyser på varje boksida, det är omöjligt att inte dras med.

Medan cancerdiagnoserna ständigt duggar omkring oss och behandlingarna undan för undan blivit bättre liksom chanserna till överlevnad kan det vara lämpligt att sända en tacksamhetens tanke till Henrietta Lacks, som bara blev 31 år gammal, men som gjort så många en stor tjänst.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Glömde visst bonusfrågan: Vad är det bästa med våren? Mitt svar är ljuset, blommorna, fåglkvittret. Och just i dag mötte jag ju årets första blommande magnolia, på Reimersholme!

Copyright Klimakteriehäxan