2010 börjar kallt och vitt

Det blev inte bara en vit jul, det blev ett vitt nyår också. Ett kallt.
Stockholm förändrar utseende när minusgraderna gör entré och stannar kvar. Till och med cykelbuden faller till föga och har någonting på benen under tjänsteshortsen. Även de mest inbitna uteätarna stannar inomhus, på stolar och bord på trottoarerna ligger bara de billiga fleece-filtarna kvar, en aning frostnupna.

Folk som äger en päls är glada att använda den för värmens och vindtäthetens skull trots att det inte är politiskt korrekt - i går såg jag faktiskt en fläckig pälsjacka som såg alldeles äkta ut, bredvid alla våra djurmönstrade textilier.
Bilägarna/förarna får motion de förmodligen annars gärna undviker. Nu gäller det att skotta ut åket ur de numera gråsvarta drivorna, förstärkta av plogvallar. Rutorna är täckta av ett segt istäcke som kämpar emot i varje tag med skrapan.

På Strömmen är det trångt om saligheten eftersom Mälardalens samtliga svanpar ser ut att ha kommit dit. Änderna och sothönsen har också samlats för nyårsfirandet, alla hoppas de väl på smulor från de rika människornas bord.
Ett par kvarter bort har massor av bortplogad snö tippats i Nybroviken, som är brun och ser allmänt motbjudande ut. Men köerna till skärgårdsbåtarna är långa.

Vi kan alltså konstatera, att det nya decenniets första år börjar vitt och kallt.
Låt oss hoppas att det får en något grönare och varmare fortsättning framöver. Så här års får vi nöja oss med blommorna som finns inomhus - ja, vad tycks om min amarylliskruka, som till och med har en blyg blomma som slagit ut under kanten?
GOTT NYTT ÅR!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett grönare hjärta 2009 - tisdagstema

Tisdag och årets allra sista tisdagstema, som är 2009. Vilka viktiga saker har hänt deltagarna i fotokedjan i år?, det är frågan som ställs och ni har vägen till svaren här.

Visst kollade jag redan i morse in "uppdraget", men jag fick ta mig en funderare på saken. Och först nu, på kvällskvisten, tror jag att jag kommit på ett svar som jag kan stå för: jag tror att jag fått ett lite grönare hjärta.

Har blivit mer eller mindre tvungen att tänka efter, påverkad av alla debatter om människans påverkan på klimatet och miljön. Inse att vi med våra matvanor inte tar hänsyn till vare sig att stor del av jordens befolkning svälter eller att djur alldeles för ofta vansköts. Tittar man på vår energiförbrukning slösar vi hej vilt, och när vi handlar väljer vi varor som fraktats runt halva jordklotet utan att verkligen fråga oss om det är riktigt nödvändigt.
Till råga på allt slänger vi för mycket av det vi köper.

Under 2010 fortsätter jag att vara allätare, men äggen i mitt kylskåp är ekologiska, äpplena svenska så länge de finns att köpa, jag stänger av standby-funktionerna på elektriska apparater, jag följer så många kloka och klimatsmarta råd jag hinner, efter bästa förmåga.

Och mitt något grönare hjärta får symboliseras av julbegonians vackert hjärtformade klargröna blad, så snyggt matchat med den passionerat blodröda blomman ... nu är det strax tulpandags! (ja, de jag köper har förstås odlats i växthus men åtminstone alldeles utanför Stockholm - ingen kan ju vara perfekt och det finns ju saker man bara MÅSTE ha. Som tulpaner.)

Copyright Klimakteriehäxan

Julnatt med variationer

Tror aldrig att jag hört ”O helga natt” sjungas så evinnerligt många gånger någon jul tidigare. Men i år har Adams julsång funnits med överallt – ja, ni vet ju att han heter a-DA-m, han var fransman, Adolphe, så det är faktiskt inte så att Adam sjöng den redan för Eva i Paradiset ...

Det är ingen enkel låt att ta sig igenom, det vet alla som har försökt. Tommy Körberg gör det på en gammal julskiva, värd att lyssna på. Peter Jöback gjorde den förstås i sin julshow, Karl-Magnus Fredriksson tog i för kungen med familj i Slottskyrkan, den har gått i mängder av andra versioner i radio och tv. Lite trött på den är jag vid det här laget, det måste erkännas.

Men så stöter jag ihop med en musikaliskt bevandrad människa som själv framfört den i en julaftonskonsert. Vi enas om att texten är knepig, vilket ofta händer med gamla sånger som nya röster framför, utan att förstå orden – ”tryggarekan” är ett exempel, ”kring jord som soln förlät”, ”huld med din maning” och ”signade lågors vakt” är tre uttryck ur Luciasången som lika gärna skulle kunna vara fraser på en estnisk dialekt om man frågar lussande barn.

Nu får jag lära mig att i originaltexten till Adams julsång står det ”uti din slaf, du ser en älskad broder”.
Åhå – detta är skrivet framför allt för manliga sångare med preferenser för sitt eget kön när det kommer till sängen?!
Nej, riktigt så är det inte.
”Slav” stavades med ”f” förr i världen.

Fast moderna sångare sjunger oftast inte om slavar heller, de brukar välja en modern omskrivning: ”uti var man” blir det då, i den heligaste av nätter. En natt då slafen brukar kännas extra välkomnande efter all julstress, med eller utan en älskad broder i.

Copyright Klimakteriehäxan

Grannlaga

Vi bor lyhört.
Vilket betyder att vi stundtals och fläckvis är mer informerade om våra grannars vardag än vad vi egentligen önskar. Det är ju en sak om stora borrmaskinen kommer fram på konstiga tider, om torktumlaren dånar i gång just när det är sovdags eller om en väckarklocka är så högljudd att den sätter stopp för sömnen på mer än en sida om väggen.

Men de där andra ljuden, de mer privata, de är faktiskt svårare att hantera. Fast man får akta sig för att klaga, det kan göra alltihop värre, det finns de som kan vittna om det.
På jobbet har jag en mycket ung kollega som sett väldigt trött och sliten ut den senaste tiden. Och det finns en anledning till det: nya grannar. Ett par i hans egen ålder har flyttat in i lägenheten ovanpå. Allt de gör hörs genom golvet, vare sig det är stort gräl eller exceptionellt energiskt sexliv.

Ingen ska missunnas harmonisk och kul sex. Men nog är det också så att man önskar de kärleksutövande dit pepparn växer när man själv ofrivilligt hamnat i publiken, att tvingas kolla rytmen utan att vilja. Lika illa är det om ett glatt party fortsätter in på småtimmarna. Musiken fyller ens sovrum, alla skratt hörs, varje danssteg mot parketten låter som om de togs bredvid min säng.

Så kom det senaste numret av bostadsrättsföreningens interntidning. Där har man tryckt en insändare från en skribent som önskar vara anonym ”vilket man av förklarliga skäl kan förstå” skriver redaktören. Jo, det handlar om att höra saker man inte vill höra. Och det är inte jag som är författaren, men det skulle nästan kunna vara det. För vi delar samma upplevelse.

Vår namnlösa granne skriver: ”De som åstadkommer de ljud jag åsyftar tänker säkert inte på att den aktivitet de ägnar sig åt kan verka störande på ett väldigt otrevligt sätt. Vad jag tänker på är att män ibland kissar mitt i vattnet i toaletten och inte mot porslinet vid sidan av vattenytan. Det är inte särskilt trevligt att lyssna på detta (som ju förekommer åtskilliga gånger per dag och hörs mycket tydligt).”

Jag blev genuint förvånad över att någon dristat sig till att påpeka företeelsen. Samt en gnutta tacksam. Om inte annat så för att det härmed är bevisat, att jag inte är ensam om att lägga märke till de där privata ljuden – tankarna går till mäktiga flöden som Iguazúfallen eller åtminstone Tännforsen.
Men därifrån till att uppnå någon effekt är steget långt. Har nämligen inte en aning om huruvida grannarna läser interntidningen. Pappersbläddrande hörs inte, SÅ lyhört bor inte ens vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Vart tog den franska nougaten vägen?

Det är Annandag jul och vi har kommit ner på andra lagret i Aladdin-asken. Vilken föranleder mig att först och främst framhäva, att det är en stor framgång i sig: att inte alla bitarna blev uppätna (av mig) direkt på julafton, när vi (jag) slet av cellofanet och började tugga.

I flera veckor har det ju pågått en debatt om de där askarna, en lockelse som fyllt 70 i år. Dels hävdar finsmakarna, att svenskarnas allra vanligaste julchoklad, alltså Aladdin och också Paradis, inte är värda att kallas choklad, trots att de bevisligen har fokets kärlek. Dels pågår en så kallad produktutveckling, ett oskick som kan sätta käppar i hjulet för det mesta.

Alltså har man, i enlighet med nutida dokusåpatraditioner, låtit allmänheten rösta om vilken bit som ska försvinna för att ersättas med en ny kreation i framtidens askar. Ägglikör förlorade. Och körsbär i likör visade sig ha flest tillskyndare. Den förra kommer jag inte att sakna, den senare har jag gillat – och nästan alltid fått, eftersom ingen annan har förefallit tycka om den, så där är jag lite häpen över utfallet. Som ni förstår upptäckte jag den där omröstningen för sent och har alltså inte utnyttjat min demokratiska rättighet i sammanhanget, inte kunnat påverka resultatet.

Fast i och med årets Aladdin-äventyr (ja ni vet ju att det finns tunna trådar till Tusen och en natt, och att namnet har något med ädelhet att göra?) har en annan fråga poppat upp.
När försvann min verkliga favorit, den i sanning ädla franska nougaten? Vem dristade sig till detta ingrepp i en väl etablerad tradition? En superbit, härligt småseg, med distinkt mandelsmak, läcker till sista molekyl! Borta! Skandal!

Till nästa jul ska ägglikör-pralinen ha ersatts av en annan, hemlig, med traditioner från debutåret 1939.
Fransk nougat, tack.
Annars måste jag kanske bli en modern och medveten chokladkonsument och lämna den söta ljusa mjölkchokladen för den mörka med en kakaohalt på minst 70 procent. Men blir det jul då?

Copyright Klimakteriehäxan

Snällt

Man ska vara snäll när det är jul. Inte sant?
Måste vara för att hjälpa oss på traven som folk planerat svenskarnas tv-helg. Eller vad sägs om ett utbud som består av ”Kan du vissla Johanna?”, ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, en rad julskildringar av Astrid Lindgren överförda till film (Tabberaset i Katthult, Pippis julafton, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken som ger Abbe hans enda julklapp).

Lägg till detta en konsert till förmån för Stadsmissionen, julsånger i alla möjliga och omöjliga arrangemang och grad av högtidlighet, och sist men inte minst en av mina personliga favoriter: ”Tjuren Ferdinand”.

Klart man blir snäll. Eller snällare åtminstone. Det vore väl dumt att överdriva ... och ni har ju förstått att jag missade Anna Anka ...

Copyright Klimakteriehäxan

Julkort till domherrens vänner - och pippi på fåglar 26

Åtminstone två av mina bloggkamrater, Hannele och Humlan, har nu bekänt att även om de inte precis har pippi på fåglar lika mycket som jag, så tillhör också de det illustra sällskapet Domherrens vänner.

Domherren hör hemma i barndomens julkärve och kring fågelbordet, där vi la ut frön och talg när snön låg för tung för att småfåglarna skulle komma åt sin vanliga föda. Den är en typisk vinterfågel och förekommer ju också flitigt på tryckta julkort och julklappsadresser.

Och hör och häpna - i mitt barndomshem har vi en uppstoppad domherre! Han (ja det är en han, med lysande rött bröst) flög rakt in i ett fönster en mörk kväll för att aldrig mer förflytta sig en centimeter för egen maskin. Mina föräldrar tyckte att denna sorgesamma händelse kunde bli till framtida glädje, trots allt. Den konserverade pippin sitter fortfarande uppe, sommar som vinter.

Numera saknar jag såväl julkärve (får man inte ha på stadsbalkong) som fågelbord (dito), men domherrar har jag ändå. Dessutom sådana som sitter still och låter sig beskådas, trots att de inte får någon mat alls. De kräver inte heller någon näring, eftersom de är gjorda av garn. I min gamla benjaminfikus sitter de på grenarna, jul efter jul, och jag tycker de pryder sin plats. Men så har jag ju pippi på fåglar också ...

Med domherrens hjälp önskar jag er en god fortsättning på julen!

Copyright Klimakteriehäxan

God jul - och pippi på fåglar 25

En riktigt god jul önskas ni alla med hjälp av en domherre i glas, cirka 20 mm stor ... på plats i granen, hos en som har pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

För sent för en julblomma

Det hände sig på julafton i Barndomslandet för många år sedan. Jag arbetade (som alltid när det var skollov) i min pappas diversehandel, en butik med stadig och välbekant kundkrets, som försågs med så gott som allt de behövde: köttfärs, jäst, mjölk, skor, tandkräm, kalsonger, trådspik, böcker och tidningar, för att plocka några exempel ur det breda sortimentet.

Att man kände så gott som alla som handlade var naturligtvis en extra krydda. Vi visste redan innan kunden öppnat munnen vad han eller hon skulle ha, vilken sorts tobak eller om det handlade om en strö- eller bitsockermänniska, dessutom kunde vi mala kaffet i olika grova korn efter önskemål.

Just den här julaftonen kom Johan på Strand in, precis som han brukade. Johan var i mina ögon en mycket gammal man, men han hade nog ett antal år kvar till folkpensionen. Han var en kvarleva av det gamla drängskrået, med starka händer som kunde hyras för vedhuggning, slåtter och annat praktiskt. Någon skolning hade han knappt. Därför var det Elin, som han gemenligen kallade "kärnga" (käringen) som skrev lapparna med det som skulle hem från affären - enkla basvaror, ingenting extra.

Johan fick varorna Elin beställt och skulle just önska "god jul" och gå sin väg när han fick syn på en liten blomgrupp som stod på disken. Han stannade och tittade begrundande på den. Petade försiktigt på en hyacint, vred lite på byttan växterna stod i. Hummade. Muttrade. Tänkte. Tills han frågade vad den där saken kunde tänkas kosta?

Jag nämnde priset. Det kan inte ha handlat om många kronor, med tanke på hur länge sedan det var, vår enkla butik och vår inte särskilt penningstinna kundkrets.
Johan hummade igen. Muttrade lite mer. Tänkte. Vred byttan ett halvt varv till. Mumlade, som mest till sig själv: "Dä skulle väl ha vart te kärnga da."
Men hans ekonomiska varningsklocka måste ha klämtat, högt och bestämt. Det blev inget köp. Johan drog ner mössan över öronen, trädde på sig vantarna, sa "god jul" och gick.

Han kan inte ha hunnit långt innan jag började ångra mig. Ångra att jag inte gjorde slag i saken. Ångra att jag inte resolut slog in blommorna i tjockt tidningspapper mot kylan och skickade med den fina lilla gruppen hem till "kärnga". Utan att ta betalt, alltså. Pappa skulle ha förstått och godkänt.

Sedan dess har det inte gått en jul utan att jag tänkt på Johan och hans Elin, som inte fick någon blomma.
Att man kan ångra en sådan liten sak - i mer än fyrtio år!!!
Förhoppningsvis fick de en hyfsad jul ändå. Men blomgruppen skulle ha varit med. Om jag bara hade tänkt efter, innan det var för sent.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Numera är jag helt klar över, att det aldrig är för sent för en blomma!

Den ljusnande framtid är vår

Inte bara juleljusen och snön ska lysa upp vår omedelbara framtid. Nu har vi klarat av årets kortaste dag, vintersolståndet, som inföll på måndagen.
Vi går mot ljusare tider.
Tack, det behövs!
Och det började ju faktiskt redan i dag!

Copyright Klimakteriehäxan

Modern julshopping

Visst vet ni också att moderna, rationella människor inte springer i affärer och velar så här dagarna före jul? Nej! Moderna, rationella människor shoppar på nätet. "Let your fingers do the walking" som det hette i amerikansk reklam för Gula Sidorna - hu, så länge sedan det måste ha varit - är en slogan som går att väcka nytt liv i. Bara att knappa lite på datorn så är julklappshandeln klar.

Visst vet jag också att det är så man ska tänka. Likväl gick jag iväg ut på stadens gator och torg, eftersom jag trots allt finner en sorts nöje i att nypa i prylarna. klämma på sakerna, lyfta på grejorna som jag överväger att plocka med mig hem för att lägga under granen.
Men jag fick faktiskt nog, snabbare än jag någonsin trodde. Det var knökfullt av julhandlare, som i likhet med mig inte hade klarat av inköpen i god tid. Kön till kassorna ringlade lång, jag gav upp och for hem.

Väl hemma slog jag mig ner framför laptoppen och började shoppa. I vår familj blir det vare sig jul eller födelsedag om man inte får en bok, minst. Och jag hade ju fått ett julerbjudande från cdon.com. Så jag lät fingrarna ta hand om the walking. Åtta titlar blev det, plus en cd. Klart! Orderbekräftelsen från tomten kom inom en minut, bara att invänta leverans.

Döm om min förvåning när jag två dagar senare får ännu ett mail från firman. Det står att min beställning "är på väg". Fast bara den där cd:n. Inte en enda av de åtta böckerna hade man i lager - de kommer någon gång i framtiden, så snart man fått in dem igen. När? Ingen antydan om tidpunkten.

Det andades det inte ett ord om i första mailet från tomten. Skräp, skulle jag vilja säga. Mottagarna är förvisso vid det här laget vuxna allihop och kommer att förstå när jag berättar, men det hjälper inte: jag är sur ändå.
Vem var det som påstod att moderna, rationella människor shoppar på nätet?
Jo för all del. Men så kan vi står där tomhänta på julafton också. Även om vi slapp köa.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 24

I dessa tider, så totalt dominerade av änglar, tomtar och lussebrudar, kan man nästan få för sig att jag inte längre har pippi på fåglar.
Fel, fel, fel!
Det kan verkligen behövas lite flaxiga, kackliga, pigga hönor också så här års. Som de här genuint urtrevliga magnethönsen, från Village.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens glada nyhet

Har man sett på maken - Dottern kommer hem redan ikväll, hem från exilen i det exotiska oljelandet Norge! Två dagar tidigare än aviserat! Härligt! Och jag törs gissa vad det blir till lunch i morgon för oss två: sushi ... vi hinner det innan vi går loss på skinkan och det där andra juliga ...

Vilket påminner mig om hur en gång, dagen före julafton, för ett antal år sedan, en lätt fisförnäm grannfru rynkade på näsan åt min shoppingvagn i vår gemensamma närbutik.

I vagnen hade jag lastat det nödvändigaste: sill, skinka, prinskorv, doppbulle, senap, julkorv, rödkål - ja, ni fattar.
Grannfrun hade inget av detta i sin korg. Och det i kombination med hennes föraktfulla min fick mig att fråga vad de åt på julafton i den familjen?
Döm om min förvåning när svaret var: sushi.

På julafton? Sushi är gott - men PÅ JULAFTON? Nej tack! Nästan vilken annan dag på året som helst, men den 24 december är sushifri zon. Och hör sen.

Copyright Klimakteriehäxan

Snöigt i veckans fönster

Snöigt är ordet. För omväxlings skull faller flingorna lite stillsamt mot marken, efter att mest ha färdats fort och på tvären i sur blåst i flera dagar.
Nu är det julkortsvackert, och egentligen ska man inte nöja sig med att stanna inne och bara titta ut, man ska ut och känna iskristallerna smälta mot kinden.
I mitt fönster är också den blommande orkidén snövit, passar bättre än en gul jag hade förr, en som envisades med att slå ut precis till jul och därmed inte alls smälte ihop med tomtar och glitter.
Fler snöiga fönster att titta ut igenom eller in i kommer du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Vanebildande

Nog är det märkligt ändå hur beroende man har blivit av tillgång till internet.
Vårt bredband blev för ett dygn sedan så smalt att det inte blev någonting kvar att surfa på, samtidigt passade faktiskt telefonen på att ta time out.

Då upptäcker man verkligen hur vanebildande det är, det här med att sitta vid datorn och göra allt möjligt: leta efter telefonnummer och recept, kolla priser, lägga lite patiens, skicka mail, blogga, beställa biljetter, uppdatera julklappslagret och slänga ett öga till på att-göra-listan. Dessutom kanske tömma kameran på något nytaget som sedan raskt kan skickas vidare ut i sajberspejs.

Tänk att vi blir så enormt inriktade på det "nya". Vi minns ju knappt hur det var när inte barnen hade mobiler – hur fick vi kontakt med dem över huvud taget? Och tänk så lång tid det tog innan filmen blev framkallad och bilderna kopierade så att man fick se hur resultatet blev! (nu talar vi om entimmesframkallning, vad trodde du?)
Hur hittade man över huvud taget någon information? Jo, i dammiga arkivkuvert, i tunga uppslagsböcker och genom träget bläddrande och antecknande – inga "control c"-kommandon hade vi ju heller ...

Och telefonkatalogen, denna en gång till synes outsinliga källa till kontaktuppgifter! Blaha blaha om vi jämför med hitta.se eller eniro.se eller någon av de där sajterna där man inte bara får adress och telefonnummer utan dessutom födelsedag och löfte om påminnelse nästa gång det är dags att hurra.

Men nu är som den listige redan har listat ut isoleringen bruten för den här gången. Det kan ju ändå inte vara som förr om snövintrarna när flingorna packade ihop sig och tyngde ner (telefon- och el-)ledningarna så att kontakten bröts. Fast någon liten släng av bredbandsförkylning kanske ändå det handlade om, i kombination med vädersituationen då.
För utanför mitt fönster snöar det ihärdigt. Vitt blir vitare.
Nog är det också märkligt, så här ett par dagar före jul!

Copyright Klimakteriehäxan