Snyggaste pumpan

Just i dag infaller Halloween, den där dagen som vi adopterat och som så gott som totalt trängt undan den svenska Allhelgonadagen ur folkmedvetandet. 

 I London, där jag haft lyckan att vistas några dagar, firade man rejält hela helgen med alla tillbehören: dödskallar, liemän, häxor, spindelnät, benknotor - ingenting fattades. Pumpa till extrapris i livsmedelsbutikerna, drivor med plastpumpor och annat Halloween-relaterat i varuhusen. 

En pumpa tog i alla fall priset i mina ögon. Ni ser den på bilden ovan. En urgröpt stor sak förvandlad till vas, eller kanske ska den kallas kruka? Det ursprungliga innehållet blev möjligen paj, vad vet jag. Men det som hamnade där i stället pryder sin plats precis vilken helgdag som helst. Eller hur?

Tidningen Independent passade för övrigt på att kora tidernas främsta Halloween-figur. Valet föll på ingen mindre än Alice Cooper, sedan 70-talet ständigt rustad i läderbyxor, jacka med nitar stora som gevärskulor, svartkantade ögon med ränder ner på kinderna, det färgade håret viftande åt alla håll. Man behöver inte vara ett skvatt intresserad av rock: har man sett honom på bild en gång minns man hur han ser ut! På scenen sprutar "blod", stora huggtänder kommer fram, häxor och spöken ... hu! 

Alice Cooper lever inte alls som man tror när man tittar på honom och vet att han är en av rockens stora genom tiderna. Han har fyllt 63 och har med åren blivit tämligen skrynklig. Lägg därtill att han varit gift med en och samma kvinna i 35 år, enligt uppgift aldrig varit otrogen, spelar golf vid 6-tiden på morgonen sex av veckans dagar och dessutom är djupt religiös. Låt mig till råga på allt gissa att han egentligen är tämligen gråhårig ... 

Det är helt enkelt klokt att inte döma ens en rockstjärna efter hans yttre. Fast turnén som går runt i England just nu heter ändå "ALice Coopers Halloween Night of Fear" - bu! 

Copyright Klimakteriehäxan 

  PS Men hur kan karlen heta Alice? Visst undrar man? Han heter naturligtvis inte det. Namnet är Vincent Damon Furnier. Men Alice Cooper var namnet på den rockgrupp i vilken han var sångare. Gruppen dog, Alice lever!

Det är snurr på pippi nr 53!

Hon läser inte min blogg. Hon är inte ett skvatt intresserad av fåglar. Hon undviker sådant som andra tveklöst skulle kalla kitsch eller rent av skräp. Men hon har humor, min väninna som härom dagen förärade mig ett "änglaspel" som i stället för små trumpettutande keruber låter ett gäng knallrosa flamingofåglar snurra i värmen från det levande ljuset.

Visst vet ni att de där änglaspelen, som i vissa varianter också pinglar lite, blev en folkhemsk juldekoration någon gång efter andra världskriget? Det fanns tyska föregångare, men de svensktillverkade slog bättre. Vi hade en hemma, det minns jag bestämt, en som skulle putsas, eftersom den var gjord i mässing.

I dag har produktutvecklarna slagit till. Nu kan du få en massa saker att snurra i värmen från ljuslågan: rosor, födelsedagstårtor, grisar, fjärilar, storkar med en bebis i munnen. Designavdelningen måste ha haft riktigt roligt, gissar jag!
Själv fnittrade jag glatt när flamingodansen bröt ut - se där, pippi nummer 53!
Fast det är klart: för den som vill ligga lite mer i linje med traditionen kanske änglar ändå passar bäst, nu när det ändå drar ihop sig till mörkare tider.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Har du kanske lite kritiska synpunkter på bilden? Ja hur gör man för att föreviga en sån märklig konstruktion? Men det syns i alla fall att det är snurr på fåglarna (allihop, även den på toppen som väl ändå blev nästan skarp?!) DS

Här ska det eka tomt

I mer än fyrtio år har den varit ett så gott som dagligt inslag i min vardag. Mitt i gatan utanför jobbet har den tronat, solbelyst grenverk på morgonkvisten, mörk siluett mot kvällshimlen. Snö har gjort om bilden till grafiskt svartvit, vinden har skakat hela kronan, bladverket har skiftat i sommarhalvårets alla gröna toner. Hur många hundra år den stått där innan vi ”möttes” vet man inte säkert – kanske tusen?, men utan tvekan får eken på Oxenstiernsgatan mig att framstå som alldeles nyanställd.

Och det spelar nu alls ingen roll att vi är många som levt med och dagligen uppskattat den vackra eken. Expertis har förklarat att trädet är sjukt, dödssjukt rent av. Det skulle till och med kunna bli en trafikfara, om starka kastvindar exempelvis skulle riva loss kraftiga grenar. Så har det sagts, och så togs beslutet om nedsågning.

När jag gick hem i fredags eftermiddag stod den fortfarande där, lika vacker, lika majestätisk som någonsin. Den är listad som en av huvudstadens äldsta och grövsta ekar.
I dag, måndag, skulle dess saga vara all. Men folkviljan har gjort sig hörd. Eken är belägrad (bilden nedan), avverkningen uppskjuten. Man försöker trösta oss med att det ska planteras något nytt träd – det är som att säga att ”mister du en står dig tusenden åter”, och det vet vi ju: den teorin är faktiskt inte så värst mycket värd i verkliga livet.

Det finns ett talesätt att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Snart ekar det tomt efter eken på Oxenstiernsgatan.
Och det trädet har jag både sörjt och saknat ända sedan dödsdomen blev känd. Inte vet jag vad det är, men det är något visst med ekar. Men det är klart: om någon skulle skadas av att trädet ramlar ner på gatan vore det förskräckligt, säkerhet är viktigt.

Nu njuter vi av att den ändå fått lite nådatid. Och hoppas att den står rycken.
Visst måste det ju finnas någon anledning till att Stockholm i äldre tider kallades Eken. Förmodligen för stadens och trädets gemensamma skönhets skull – eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Historia under ekens tid - läs här!

Kan tanten kramas ihjäl?

Ett mord är på väg att begås. Just nu, just framför våra ögon. Du har väl också sett det?
Mordoffret är en kvinna, kring 50-årsstrecket. Intet ont anande går hon omkring i sin vardag. Men i själva verket är hon på väg att kramas ihjäl.
Hon är en urvanlig, ursvensk, urtålig och, skulle man kunna tro, urmodig dam. Men tvärtom är hon utan förvarning inne. Superinne.
Hon kallas tant.

Kanske började alltihop med en bok. Elin Ek, mer känd som Grynet i barn-teve, skrev "Supertanten – en bok för dig som redan är en och för dig som vill bli." I författarens egen beskrivning står det att det är ”en bok om sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage”. Samtidigt förklarar Ek tanten sin oreserverade respekt och kärlek .

Nu finns ännu en bok i ämnet: ”De sista tanterna ” av Fatima Bremmer och Magnus Wennman kom ut nyligen och sätter sina tydliga spår i kulturspalterna.
I ärlighetens namn har jag inte läst någon av böckerna, bara läst om dem. Men det känns nästan som om det räcker. Annars får jag ännu en chans: "Tantmanifestet" kommer under hösten.

Och egentligen tror jag att renässansen för tanten började innan de där böckerna landade på bokhandelns hyllor.
Vad är det då som tanten gör som plötsligt får en status som varit helt bortplockad i decennier? Jo, hon syltar och saftar, hon bakar kakor, hon handarbetar, vet allt om återvinning och tar reda på matresterna. De sista smulorna ger hon om inte annat till småfåglarna utanför fönstret …

Det finns fler saker som tanter är bra på. De vet var man hittar bären och kantarellerna och, inte minst viktigt, var man har rätt att plocka dem. Det är också tanter som uppmanar medpassagerarna på bussen att lyda chauffören och fortsätta bakåt i den trånga vagnen, och det är tanten som med en milt leende säger åt barnet att ta ner de leriga skorna från sätet i tunnelbanan.

Tanten klär sig också efter ett visst typmönster: hon har ullkappa, hatt och handskar. Handväska, självklart. Samt naturligtvis förkläde över klänningen när hon står vid spisen. Knytblusen är anammad av modekedjorna, den raka kjolen och snörskorna också.
Tanten är bra på krukväxter (pelargoner!) och fena på att ta sticklingar som slår rot och blommar.
Tanten tar gärna hand om sina barnbarn, som får handstickade tossor på fötterna när de kliver över tröskeln till mormors hem.

Tanten läser böcker. I gott förvar har tanten spiksäkert både en ny och en gammal upplaga av ”Sju sorters kakor” i raden av kokböcker. Hon läser Kerstin Ekman när det ska vara en ”riktig” bok av en ”riktig” författare och Rosamunde Pilcher när det går an att bara drömma sig bort, till Cornwall blir det då i Pilchers sällskap.
Tanten går på både teater och konsert om tillfälle ges – just vid de tillfällena kallas hon lite mer specifikt för kulturtant. Med sådana trängs hon också på museer av Waldemarsudde-typ.

Vissa företeelser är sig dock inte riktigt lika. När 50-talets husmor, själva arketypen för tanten, bakade småkakor var de just det: små. Dagens kakor är blaffor större än handflatan. Den hemkokta sylten var på den tiden ekologisk utan att någon ansträngde sig. Symaskinen var ett praktiskt hjälpmedel i flitigt bruk. Det hände till och med att man tog fram stoppsvampen, av trä, och lagade strumpor. Vardagliga nödvändigheter då upphöjs till trendriktiga insatser nu.

Dagens kulturtant kan också kännas igen på några andra typiska tecken. Till exempel kommer hennes kappa ofta (alldeles för ofta) från den spanska firman Desigual. Själva ordet antyder att den som bär kläder av det märket inte liknar andra, men det har faktiskt blivit precis tvärtom. Och så dricker hon naturligtvis inte vanligt kaffe, utan väljer något som baristan listat på menyn, med olika hög grad av mjölkinblandning. Efter jobbet – som heter after work – går tanten gärna med sina yngre kollegor och tar ett glas vin. Andra tar så många glas att de fått benämningen lådvinskärringar. Så där håller det på, tanten är trots allt ett begrepp i utveckling …

Nu återstår frågan: hur nöjd är 2010-talets tant på att bli utpekad och, sakta men säkert, ihjälkramad?
Popularitet är som bekant en färskvara, och i det här fallet vet vi inte när bäst-före-datum är passerat. Sista förbrukningsdag ger sig obönhörligen av sig själv, men på vägen dit hinner tanten hamna på hyllan för bortglömda saker många gånger. Då kan det se ut som hon är på väg att bli utrotad, igen.
Men ryktet om hennes död är nog ändå överdrivet. Trots tantkramarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Ni vet förstås att det finns tantpoäng att samla? Och här kan du läsa om "tantvarning", för vilken Sonen tog fram den speciella varningsskylten!
Ett säkert sätt att samla tantpoäng är väl att gå till prins Eugens Waldemarsudde. Få ställen har vackrare blomsteruppsättningar i visningsrummen - och buketterna står självklart i en Waldemarsudde-kruka/vas. Jag var där och tittade på Lars Wallins utställning av kläder. Fullt med besökare, nästan alla kvinnor. Kulturtanter, kanske.

Copyright Klimakteriehäxan

Festligt i Veckans fönster

Helg igen. Kanske väntar en fest?
Festligt är hur som helst temat för Veckans fönster, det 150:de i ordningen - jag har varit med i den bloggfotokedjan riktigt många gånger vid det här laget.

Och är det fest måste väl den lilla festblåsan fram, inte sant? Den här kreationen, utställd i ett franskt skyltfönster, är inte precis någon städrock. Nej, kalasfin blir den som tar på sig denna rosenfyllda kreation. Förmodligen var den inte till salu för något fyndpris direkt, det här är skylten till en butik på Fina Gatan, men att fönstershoppa är som bekant gratis. Dessutom kan det vara rätt festligt det också, på sitt sätt.

Trevlig helg, med eller utan fest!
Om du klickar på länken kommer du till fler festliga fönster.

Copyright Klimakteriehäxan

De sista nyponen

Det är väl nu de ska skördas, innan frosten tar dem. Vackra är de, de knallröda nyponen som ersatt de nyss så bedårande rosorna, både vackra att se och ljuvliga att stoppa ner näsan i.

Hur det kommer sig vet jag inte, men nypon är en fruktvariant som blivit helt bortglömd i mitt hushåll. Som liten var jag otroligt förtjust i nyponte, som mamma serverade. Många gånger har hon berättat - ja vi vet ju hur mammor är, de upprepar gärna de gamla gulliga historierna om sina barn - hur jag girigt tömde min mugg och strax begärde "Mera pyponpe, mamma, mera pyponpe!" I dag kan jag inte minnas när jag senast smakade den drycken.

I skolan fick vi nyponsoppa med klimp. Den där degiga saken i mitten var närmast äcklig, min aversion mot mannagryn grundades antagligen där och då, men soppan var god. Det blev roligare när jag serverade mina egna barn: de fick vaniljglass i stället för klimp. Och jo då, vispgrädde har väl också förekommit. Om soppan var hemgjord? Nej, den bars hem i tetrapak ...

Ett användningsområde till har jag bekantat mig med när det gäller nypon. Vi plockade dem från busken och pillade ur fröna. Väl torkade kunde de användas som klipulver. Att lansera den tanken i dag är väl ungefär lika enkelt som att byta ut dataspelets snabbskjutande vapen mot knallpulverpistol.

Men även om de fina bären, smällfulla av c-vitaminer, inte kommer till användning längre i mitt kök så njuter jag av buskarnas olika stadier. Och om det nu blir i natt som frosten nyper de sista, så återstår bara en sak: att se fram emot knopparna som ska komma igen, ge nya rosor, nya nypon - och kanske nyponte till någon törstig unge.

Copyright Klimakteriehäxan

Häng med - på pippi nr 52

Det är inte så mycket härligt kvitter i träden så här om hösten. Stannfåglarna burrar upp sig i regnet, stretar tappert mot vinden. Sådan tur, då, att de finns i så många trevliga inomhusvarianter! Och då avser jag, det vet ni redan, inte de där som ska sitta i bur, med mat och städning och täcke till natten.

Se bara på mitt senaste förvärv i pippisvängen: fyra fåglar på en gren. Det fanns en gång en schlager: "För det satt i månens sken, två små fåglar på en gren ... å de kvittrade, å vi fnittrade, å vi kysstes i allén ..." Den dök oombedd upp i min hjärna när jag stod med fågelkrokarna i min hand (99 kronor på Åhléns, ifall du blev sugen). Nu är de här ju dubbelt så många, knäpptysta och framkallar knappast någon lust att pussas, men har man pippi på fåglar är de helt rätt ändå och får nummer 52 i den där samlingen jag aldrig startat.

Okänd design, men högst funktionell: bara att hänga dit en radda skojiga halsband, som annars låg i en låda och skräpade. Dessutom var det omöjligt att få tag i ett enda om det skulle användas, eftersom alla låg i en enda härva som mest påminde om en gryta full med kokt spaghetti.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på hur en människa kan ha fler än femtio olika fåglar i sin närhet - och ändå ihärdigt vidhålla att det inte är en samling? Klicka på etiketten "pippi" här nedanför och du har svaret!

Tisdagstema: KONTRAST

Hoppsan! Vart har Poseidon tagit vägen? Jo, han har tagits in på spa!
Därför ser inte Götaplatsen i Göteborg ut som den brukar. Och som besökare blir man lite snopen. I stället för den hårda statyn finns nu bara en mjukare presenning med en siluett av havsguden i brons, konstverket som Carl Milles en gång skapade.

En verklig kontrast till hur det där torget har sett ut i evigheter.
Och därför mitt val när tisdagstemat är KONTRAST.
Andra kontraster här.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan sorts söndagspromenad

Plötsligt var det som om tiden gått baklänges, mer än tjugo år. Framför mina ögon kom en typisk katolsk procession, komplett med kvinnor i vita huvuddukar, pallbärare i enhetlig klädsel, blommor och utsmyckningar kring helgon- och Jesus-bilderna, ekande böner: Santa Maria, Madre de Dios, reza por nosotros pecadores … (Heliga Maria, Guds moder, be för oss syndare).

Just utanför biografen Victoria stannade de allihop. En sorts krock mellan affischerna för feelgood och rysare på ena sidan, i kontrast mot traditionstyngda religiösa bilder över människornas huvuden ute i gatuvimlet. Det är tungt att bära helgonen, man behöver ta en paus ibland. Stora knippen gladiolus vajade i en vindpust längs Götgatan, finklädda människor väntade på att vandringen skulle återupptas.

En kvinna i tåget upplyste mig om att nästan alla deltagarna hade sina rötter i Peru, och att dagen för El Señor de los Milagros (Underverkens herre) sedan ett tiotal år högtidlighålls också i Stockholm, alltid en söndag i oktober. I dag, helt enkelt.

När bärarna fått sträcka på ryggen en stund återupptogs vandringen. I Latinamerika tar inte processionen paus. Där avlöser bärarlagen varandra, det är gott om villiga och starka armar, och en ära att ta en del av helgonbildens vikt på sin rygg. Ibland betalar man till och med för att få vara med. Särskilt högtidligt är det i påsktider, då vartenda helgon ska ut och luftas.

Men värdigt var det också i den ovanliga svenska miljön som ramade in traditionen från Sydamerika. En annan sorts söndagspromenad som fortsatte Götgatan söderut mot Globen, fast målet låg redan på Åsögatan.



Copyright Klimakteriehäxan

Ljus i mörkret

Dagarna rusar förbi. Allt pekar mot den väntande vintern. Tidningarna har sida upp och sida ned med annonser för krogar som lockar med julbord, kampanjerna har redan pågått i veckor.

Då passar DN på att fråga sina läsare på nätet om de tänker ha julbelysning hemma. 45 procent svarar att det blir en stjärna i fönstret, 36 procent att det bli julljust överallt, både ute och inne, och 19 procent har klickat för alternativet "Nej, jag gillar inte jul".

Av detta kommer jag fram till att ytterst få människor jag känner eller vars bostäder jag brukar passera läser tidningens nätupplaga. I alla fall svarar de inte på enkäter. Kolla elförbrukningen i december! Som det brukar lysa och blinka och glimma i alla fönster, portar och på balkonger! Tänk alla gårdsgranar! En del har rent av adventsstake på bilens instrumentbräda, har jag sett.
Snart är vi där.
Och nog för att det är fint när vintermörkret lyses upp, men det är bara det att mörkret håller i sig så länge ...

Men den offentliga miljön kommer hur som helst att lysas upp, oavsett om folk gillar det eller inte. Den 20 november tänder Stockholm juleljusen, på trettio gator och platser, i en jättesatsning som bland annat är tänkt att dra turister till huvudstaden.
Säkert både häftigt och snyggt - även om ingenting i min smak slår de där träden som viras in i lampgirlander och sträcker sina glimmande grenar mot den svarta himlen.

Tills vidare glädjer jag mig åt cementkrukan vid min port som fått nya, frosttåligare plantor: vit ljung och cyklamen, murgröna och ytterligare något blått som jag inte vet vad det är.
Blommor lyser ju alltid upp, de också. Utan att dra någon el.

Copyright Klimakteriehäxan

Väderspänning

Lördag förmiddag.
Frukosten slut, tidningen läst – lite noggrannare än i veckan. Helgen ligger där, någorlunda ograverad, och väntar.
Men hur blir det med vädret? Läge för att flanera i stadens gröna oaser? Dags för en svamputflykt i gummistövlar (säsongens kanske hetaste modeaccessoar)? Kan det rent av duga för en sen picknick, om än i varma jackor? Eller är det lugnast att satsa på en hyrfilm och kura i soffan?

Råkar du befinna dig i närheten av Södermalm i Stockholm vet jag exakt hur det blir.
Inom högst ett par timmar eller tre är det här, ovädret. Det sveper in oss i sin kraftfulla famn, blixtsnabbt. Omöjligt att göra motstånd. Och naturligtvis, ur viss vinkel kan det självklart kallas för spännande väder – meteorologer avskyr ju stabila högstryck.

Vinden kommer att piska. Halvruttna små löv virvlar upp från marken och klistrar sig fast. Regndropparna, stora och tunga, har på något oförklarligt vis lyckats plocka upp massor av trafikutsläpp och gatudamm på väg ner från molnen mot jorden. Väl nere krossas de och lämnar av sin lortiga last. En höstslö fluga, med fel på både termostaten och radarn, blåser i väg bortom egen kontroll. Hon krockar och går en säker död till mötes. Gammalt övergivet spindelnät kommer farande från ingenstans.
Det blir liksom en enda prickig sörja av alltihop.
Vänta bara!

Hur kan jag nu veta detta, som inte förutspås vare sig av SMHI, yr.no eller någon väderspalt i en endaste tidning?
Enkelt.
Jag har ägnat tiden direkt efter frukosten åt att putsa fönster. Och det brukar aldrig slå fel: just som jag tagit ett steg bakåt, in i rummet, i stum beundran inför resultatet av mitt idoga gnidande, händer det.
Vänta bara.
Strax är det här.
Och kom ihåg var du läste det först.

Copyright Klimakteriehäxan

PS För säkerhets skull: jo, jag vet precis vad ordet "väderspänning" egentligen står för. Men dristar mig till att låna det i lite annan betydelse.

Glassigt i Veckans fönster

Att glassa betyder enligt SAOL att "visa upp sig, stila". Det tar jag fasta på när det påbjudna motivet i Veckans fönster är GLASSIGT.

För inget kan väl vara glassigare än en riktig Askunge-sko - av glas - för den som vill stila? Höga klackar attraherar blickar och är ett måste för den som vill visa upp sig. Glassigt och glasigt på en gång ...
Just den här modellen är extra svår att gå i eftersom det handlar om flaskor för likörsugna turister i Italien.

Den som fastnade framför just det här skyltfönstret kan väl ha fått lite extra tyngd i resväskan på hemvägen. Skulle man dessutom inte vilja dricka upp likören till kaffet eller så passar den bra att hälla över glass. Superglassigt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Fler glassiga fönster har aviserat sin närvaro hos Susanne.

Höstfint för optimister

Ibland behövs det inte så mycket för att göra en människa glad. Det kan räcka med en liten lövranka i en enkel vas.

Men man får inte bli alltför glad. Forskare har nu nämligen kommit fram till att folk som förefaller genomoptimistiska kan ha fel på hjärnan. Tali Sharot heter den unga vackra psykolog som från sin vetenskapliga bas i London vill varna oss från att framstå som alltför lättsinnade.

Optimister riskerar att fatta dumma beslut utan att fundera över riskerna, och utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder, varnar hon. Människan är helt enkelt skapt för att vara optimist, inte realist. Visst kan det hända att vi packar ner paraply på väg till London, men inte tror vi att det ska användas! Visst tror vi helst att det framtiden bär i sitt sköte är något trevligt!

Sharot slår också fast att vi stenhårt räknar med att äktenskapet ska hålla när vi gifter oss (måste vara ännu ett exempel på hur vetenskapsmän slår in vidöppna dörrar, för varför skulle annars folk gå sta och gifta sig?). Vi kalkylerar inte med arbetslöshet eller sjukdom förrän vi står inför fullbordat faktum, vi tror också i det längsta att våra egna ungar är smartare än andras. Och så vidare, och så vidare.

Intressant nog syns den här medfödda positivismen redan hos små barn. De leker vuxna som (för det mesta) lever i perfekt harmoni. Och samma grunddrag återfinns i alla möjliga grupper av människor, oavsett geografisk hemmahörighet eller etnicitet. Ändå menar forskarna att det inte är alldeles hälsosamt.

Och det trots att det dessutom anses bevisat att glada och positiva människor klarar alla sorters prövningar som de likväl kan tänkas bli utsatta för mycket bättre än pessimisterna.
Viktigt för framtiden är helt enkelt att tro att den ska bli bättre än såväl det förflutna som nuet. Det gäller att leta upp guldkornen, fundera ut de bästa utvägarna, sätta mål och tro benhårt på att de kan uppnås.

Men alla vi som gärna vill betrakta oss som grundglada, vi får ändå en tankeställare. För kanske är det något som trots allt gått lite fel i våra hjärnor. Invändningen infinner sig, den som ska få ner oss på jorden igen:
Hallå där - SÅ himla kul är det väl inte?
Å jo. Ibland. Värre fel på hjärnan kan man ha.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Time.com

Iakttagen

Apropå att vara iakttagen - se också föregående post här på bloggen ...

Det gäller att ta vara på stunderna med vackert, om än inte varmt, väder.
Alltså tog jag en höstpromenad.
Men kände mig plötsligt iakttagen, på ett märkligt sätt.

Jo men visst! Där framför mig gick - det handlade kanske snarare om en powerwalk - de där ögonen som oavbrutet stirrade på mig. Instängda bakom en svart mask, visserligen. Kinderna, ganska runda och aningen påsiga, doldes också, liksom mun, näsa och haka. Men de där ögonen kunde liksom inte släppa mig, och jag kunde inte sluta stirra in i dem. Fast jag svängde av när jag blivit tillräckligt uttittad.

Hon med ögonen på rumpan fortsatte, i samma goda takt. Kombinationen stringtrosevariant med tajta sportbyxor var förmodligen (förhoppningsvis?!) bekväm. Åtminstone luftig. Och det var antagligen bara mitt intresse som fångades. Men ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Den bilden tog jag inte

Besökte ett fint hotellrum på ett finare hotell i Stockholm härom kvällen.
Ganska tjusigt, alltihop, från den äkta orkidén i kruka till balkong med utsikt och välförsedd minibar.
Men så lånade jag toaletten.
Och inser att när jag sänkt mig ner på den vita porslinsfåtöljen, med brallorna runt vristerna, är jag iakttagen. Av mig själv.

För mitt emot mig, bara en halvmeter bort eller så, sitter en spegel från golv till tak.
Den som svarat för inredningen måste ha tänkt med just den kroppsdel rummets besökare placerar i ringen när locket är upplyft.
Saknar du bildbeviset?
Det finns inte. Jag överlåter åt dig att lista ut anledningen ...

Copyright Klimakteriehäxan