Lördagstema MÄRKESKVINNA

Om man ska sätta strålkastarljuset på en riktig märkeskvinna går mina tankar direkt till en visserligen ung, men väldigt klok och på det hela taget underbar tjej.
Hon har sina rötter i Argentina, hon föddes 1962 – och hon blir aldrig vuxen. Lever gör hon hur som helst.

Mafalda skapades av den skicklige Quino, en tecknare som egentligen hette Joaquin Salvador Lavado och som lät sin serieflicka reflektera över stort och smått i livet och världen. Mafalda vill ha fred, värnar om barnens rätt, ogillar orättvisor och sätter ideligen fingret på samhällets ömmaste punkter. Frågorna hon ställer är oftast extremt svåra att besvara och lämnar de vuxna vilsna och besvärade ... eftersom det alltid är viktiga saker som Mafalda tar upp.

Själv blev jag tidigt helt betagen av den lilla knubbiga flickan med de stora tankarna. Och hon blev faktiskt en internationell succé. Serien översattes till många språk, det blev både tecknad film och böcker. I min hylla står hon både på svenska och spanska, i alla tio delarna. Det kan gå åratal mellan varven, men rätt som det är ger jag mig en dos Mafalda-klokskap. Det känns alltid bra!

Ett endaste litet exempel kommer jag på i en hast. Mafalda tittar på två killar som grälar, näsa mot näsa. Båda pekar i sin näsas riktning och skriker att "Framåt är däråt!". Mafalda suckar och konstaterar, att det inte är konstigt att det är så besvärligt att få världen och mänskligheten att gå framåt. Rätt har hon. Det har hon faktiskt alltid. Så har hon också hedrats genom att få bli staty i Buenos Aires.

Lördagstemat, som olika bloggare har "värdskap" för en månad i taget, styrs i oktober av Karin på Åland. Och i dag är alltså nyckelordet MÄRKESKVINNA! En hel lista över presumtiva lördagstema-bloggare hittar du hos Musikanta (som själv lyfter fram en kvinnosaksikon i sitt bidrag).

Copyright Klimakteriehäxan

Bokstöd, någon?

Ursäkta mig, men vem behöver bokstöd?
Uppenbarligen finns det folk som svarar "vi!" på den frågan. I min värld existerar inte behovet, nej inte ens möjligheten att klämma in något extra i hyllan.

Men det har blivit en ny liten nisch för bokvänner, senast exponerad på Bok & Bibliotek. Rader av författare av rang, svenska såväl som utländska, finns som siluett i svart plåt, redo att stötta våra romaner och fackböcker.

Här finns gamla litterära centralfigurer: Bellman, Nils Ferlin, Karin Boye, Evert Taube men också Tage Danielsson och Cornelis Vreeswijk. August Strindberg är en av de snyggare i mina ögon. Selma Lagerlöf har vederfarits äran att förutom bokstöd också få bli ljusstake. Allt i design av Jan Landqvist.

Faktum kvarstår: i mina bokhyllor ryms knappt deras böcker. Än mindre alltså några bokstöd, hur snygga de än må vara. Om andra nutida storheter (jag tänker exempelvis på Björn Ranelid) kan sägas att de varken får plats som bokstöd eller som böcker ...

Men att fru Lagerlöf är en ljusspridare, det är något jag accepterar och applåderar. Första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur! Snart är det dags för årets "äntligen!". Ska jag ta om mina gamla favoriter? Margaret Atwood och Joyce Carol Oates är två av dem. För evigt omåkta av Alice Munro. Tyvärr får jag alltså inte rätt. I år heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Novelltips med siffra

Läser du noveller?
Mitt Livs Novell glömmer man ju inte, tonårens romantiska äventyr med vackra människor tecknade i tidstypisk stil. Men novell är ju också en annan, mera aktad, litterär form.

Nu finns det en utmaning för bokbloggare just på novelltemat, en utmaning som jag väljer att hoppa på. Den kommer från Ugglan & Boken och efterlyser just nu tips om en novell med en siffra i titeln.

"Nittonhundra", det är en siffra som inger aktning. Kanske är det inte en novell utan en kortroman, jag vet inte, men formatet är under alla förhållanden hanterligt: 66 sidor.  Italienaren Alessandro Baricco skrev den 1994 som ett teatermanus med den enkla titeln "En monolog" (Un monologo).

Det är en märklig historia, kanske en skröna. Jag har läst den för mig själv och jag har läst den högt för andra. Först var den riktigt rolig, men med en svårt sjuk åhörare ändrade texten karaktär på ett förunderligt sätt. Läs den du med! Och när du ändå är i farten, ta Bariccos "Silke" också. Den är dock lite längre, 94 sidor.

Copyright Klimakteriehäxan

Om idrottens svans

Det har hänt något med idrottens svans. Den har blivit längre, grövre och fulare. Mycket grövre. Och mycket fulare.

En fotbollsspelare ligger medvetslös på planen. Hans kropp rycker i okontrollerbara spasmer. Vem som helst måste förstå att han är skadad, kanske riktigt allvarligt. Vad händer? Jo motståndarlagets klack skanderar: "Låt han dö" och viftar taktfast med sina halsdukar i klubbfärger.

En ensam kvinna tar tunnelbanan. Oturligt nog gör hon det vid samma tidpunkt som en massa fotbollsfantaster. De roar sig efter bäst förmåga. Det yttrar sig så att de ropar ”Hora! Hora! Hora!” och kvinnan, som verkligen inte är på väg till Malmskillnadsgatan (eller var tjejer som kan köpas håller till nu för tiden) blir naturligtvis vettskrämd.

Den 82-åriga damen på t-baneperrongen får ett föremål kastat på sig så illa att det träffar i huvudet. Varför? För att fotbollsfansen som ska på derby slåss, hon var inte målet. Fyra poliser skadas under samma upplopp. På läktarna tänds bengaler. De brinner. Det gäller att inte vara för nära. Röken ligger tät. Man behöver inte vara astmatiker för att få en ilsken hostattack.

I fjol avled en supporter efter misshandel i samband med en fotbollsmatch i Helsingborg. Ska vi behöva se fler dödsfall i liknande sammanhang? Risken verkar finnas, hur ofattbart och sorgligt det än kan synas.

Huliganer var ett ”folkslag” som vi länge trodde bara uppehöll sig kring engelska fotbollslag. Nu har vi dem här, sedan ganska länge dessutom. Ideligen utreds det idrottsrelaterade våldet, alla lovar bättring, vill väl, men ingenting händer.

I sociala medier finns förstås reaktionerna. ”Tvinga klubbarna att spela utan publik” twittrar någon. ”Visa civilkurage! Ställ in matcherna!” kräver en Facebook-användare. Visst, det går ju att föreslå men man behöver ju inte fundera länge innan man inser att det inte är hållbart, inte ekonomiskt och naturligtvis inte i längden. Idrott behöver och ska självklart ha publik, det kan vara strålande underhållning med härliga, spännings- eller glädjefyllda ögonblick.

Den som köpt säsongsbiljett för familjen till sitt favoritlags matcher kan ha kastat bort sina pengar. I ett tv-inslag härom kvällen intervjuades en mamma som fanns på läktaren med en 4-åring och en 8-åring när klacken ville låta den skadade spelaren dö. Törs hon gå igen, med barnen? Nog skulle jag tveka.

Och vi andra som har familjemedlemmar som gjort plats i sina hjärtan för ett speciellt lag, vi bävar också. Kommer de hem utan ambulanstransport från nästa match? För det är förvisso inte bara de värsta bråkstakarna som råkar illa ut. Det är lätt att bara komma i vägen när idrottens svans, den som blivit tjockare, grövre och fulare, viftar.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema NATURLIGT

Det är andra gången på kort tid som vi möts. För honom tycks det vara helt naturligt att promenera omkring i människors närhet. Han vadar i vattnet ena stunden, för att kliva upp på klippan och sola sig lite strax därpå. Konstigt nog verkar jag vara den enda människan som tittar på honom, njuter av hans naturliga skönhet.

Denna tisdags temaord är alltså NATURLIGT, och hägern och jag sågs så sent som i går eftermiddags. Kanske stöter vi på varandra i dag igen, bara jag kommer ut på en liten promenad längs Årstaviken. För denna häger är en stockholmare, tro inget annat!

En svala gör ingen sommar, heter det. En häger är definitivt ingen hägring. Men borde han inte dra söderut nu? Jag undrar. Fast några av de cirka 5000 par som regelbundet häckar i Sverige väljer tydligen att övervintra. Om "min" pippi ändå väljer att dra söderut hoppas jag att vi ses nästa år igen.

Fot(o)not: Förstår inte vad som hände. Alla mina bilder är oskarpa. Måste ha petat på nån knapp på kameran utan att märka det. Trist när jag var så nära!

Så här såg han ut vid vårt förra möte!

Copyright Klimakteriehäxan

På visit hos noblessen

Nog för att jag har en erfaren släktforskare i familjen, men trots idogt arbete har inte en endaste liten adlig gen kunnat spåras i mitt släktträd. Att ha någon sorts band, om än väldigt uttänjt, till Lars Magnus Ericsson, telefonfarbrorn, är väl fint på sitt sätt, men adlad blev han aldrig.

Alltså har jag aldrig haft ärende till den svenska noblessens högborg, Riddarhuset, i Gamla Stan precis vid bron över till Riddarholmen.
Förrän nu, när jag inbjöds att delta i en guidad visning. Tyckte det lät lite kul och tackade alltså ja.

Graffiti från förr.

En ung ädling tar emot och delar med sig av sina kunskaper. Han är väl påläst, ja rentav sprängfylld av information. Redan i entréhallen lär vi oss nya saker, som att till exempel där finns graffiti som är femhundra år gammal. För vad skulle en uttråkad kusk göra medan han väntade på greven som hade affärer att sköta? Hästen var redan "parkerad". Tja, i brist på dataspel, sudoku, mobil och alla andra tänkbara tidsfördriv ristade de där sysslolösa körkarlarna in ett och annat i väggarna. Det syns än, fast det är övermålat.

Riddarhussalen är pampig, salongen som adeln kan hyra för kalas likaså, även om den är inpyrd av cigarr- och cigarettrök – så pass att porträtten på väggarna mörknat åtskilliga nyanser. En imponerande samling av ostasiatiskt porslin samsas med en enorm hop sigillstänger, levande orkidéer blandas med plastditon och till min oförställda förtjusning hade till och med en ytterkruka i omisskännlig Ikea-design smugit sig in i finfolkets allra heligaste!

Ätten Gyllenkrok. Förstås.

En enorm målning i riddarhussalens tak, stor som en rejäl tvårummare, föreställer Moder Svea och tre gracer som håller de tre kronorna. Den är gjord av David Klöcker Ehrenstrahl, som dock slapp ligga på rygg och måla (som Michelangelo). Den stora duken lyftes på plats när den var klar, om än inte i ett enda stycke.

Men mest road blev jag nog ändå av textilierna. Ibland samma mönster på vägg och möbler, andra sirliga blommönster och exotiska djur och frukter på skinn.

Om jag blev avundsjuk på adeln? Nej, faktiskt inte.
Men Noblesse gillar jag. Självklart! Finns ju både ljus och mörk och några varianter till, som i vilken släkt som helst.
Ja, nu tänkte jag alltså på chokladen. Tillgänglig för alla, även dem utan blått blod.

Det här tapetmönstret fanns på möbeltextilierna också.

Stolsrygg med apa bland exotiska frukter.

Möbeltyg. Hoppsan, de små lammen har visst hamnat snett bland blomstren ... 

Pampig porslinsskål, med släktvapen försedd. Cirka 45 cm i diameter.

Kolla in handtaget! Riddarhjälm med plym!

Copyright Klimakteriehäxan

Halvtidsrapport från bokmässan

Det är bara halvtid i bokmässan när jag kliver på tåget, sparkar av mig skorna, somnar – och är på väg hem. Skorna är av den bekväma sorten, det är grundregel 1 för den som tar sig hit. 

Två andra bra råd för bokmässebesökare kan man låna av utrikesminister Margot Wallström. Hon fick ofta frågan hur det vara att jobba i FN och sa då alltid:
-Ser du en toalett? Använd den!
-Har du en stol i närheten? Sätt dig!
Möjligen bör man med bokmässan i åtanke lägga till: ha vatten till hands! Och en ”dramaten” för att forsla hem inköpen kan vara räddningen för ryggen …

På det enorma golvet sjuder det som vanligt av aktivitet. Kända och mindre kända människor stöter ihop. En man i vit frottébadrock särskiljer sig från mängden. Han är, visar det sig, krokimodell. En annan ståtlig karl har folkdräkt med ulljacka och hatt. På frågan hur han står ut i värmen säger han glatt att ”det är snyggt – och jag är fåfäng!”.

Ambassadör Ingmar Karlsson, Turkiet-expert bland annat, tar paus från politiken och strosar i korridor B. Avgångne statsministern, numera författaren, Fredrik Reinfeldt pratar med förra SvT-chefen Eva Hamilton, Per Schlingmann (vars senaste bok sågats rejält) har bråttom i rulltrappan. Norska deckardrottningen Unni Lundell intervjuas av Fredrik Belfrage och berättar dels hur mörkrädd hon är, dels att hon efter att ha läst sin första bok, Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump”, tänkte att ”det där kan jag göra bättre själv”.

Horace Engdahl envisas med solglasögon trots att solen, som nästan alltid lyser när det är bokmässa i Göteborg, förstås stannar utanför mässans väggar. Sveriges Radio visar upp Ingvar Storm, Ulf Elfving och Cecilia Uddén, som alltid med sjal över ena axeln. Ian McEwan är en av gästerna när SvT:s ”Babel” spelas in inför publik.  I Utbildningsradion pratar Märta Tikkanen och Eva Funck om känslor. Alexandra Charles, regelenligt klädd i rött, värvar nya medlemmar till 1,6miljonersklubben. Carl-Otto Werkelid, en gång kulturchef på Svenskan, träffas hos Svenska Akademien. I Svenska Dagbladets monter bjuds inte bara på tidning utan också på mjukglass, en nyhet för året.

Mysfarbrorn Björn Hellberg håller till på armlängds avstånd från Svenska Akademien, och närmre den än så kan han nog inte räkna med att komma. Han verkar ha en osannolikt enhetlig läsekrets. Nog måste väl en och annan karl ha läst hans verk? De vill i så fall inte läsa fler. För kön som ständigt ringlar lång framför Hellbergs signeringsbord består uteslutande av damer, ingen under 50. 

Mässans gladaste, flitigaste, frejdigaste och möjligen också frodigaste författare kallar sig för Lanttant med stort L. Mickan Thor har sedan hon slutade arbeta som journalist formligen sprutat ur sig böcker, almanackor och dessutom vykort – hon är en mycket duktig fotograf, som förstås också själv illustrerat sin senaste, denna gång om mat och matglädje. Dock är det svårt att greppa omfattningen av den svenska kokboksutgivningen. En trappa upp håller kockarna till, med smakprover, matlagningstips och vackra kokböcker i rader utan slut. Levande träd och blommor ramar in.

Den som fortfarande nyttjar cd-böcker gör verkliga fynd på mässgolvet. För en enda liten guldtia får man Karin Alfredssons utmärkta ”Den sjätte gudinnan” eller en garanterat lättlyssnad Jeffrey Archer, till exempel.

Men tro inte att det bara är böcker och traditionella pappershandelsvaror man handlar här. Smycken, väskor, mat och kläder hittar du lätt.
Det där med klädseln är ett kapitel för sig. För trots trängsel och hetta har folk både täckjackor, fleecetröjor och tovad ull på sig. Men när det är dags för akademiens finmingel på 28de våningen i nya, tredje, tornet på hotell Gothia har folk ofta bytt om. Här bereds plats för både snille och smak.

Nya ständiga sekreteraren Sara Danius tar emot i helsvart. Här trängs de litterära storheterna: Per Wästberg, Lars Gustafsson, Eva Bonnier, Lena Andersson – men också mässans grundare Bertil Falck, Patrick Modianos översättare Madeleine Gustafsson och bokhandlerskan från Åhus äter ostron och Moules Marinière, färska rödbetor med gotländsk getost, lättrimmad torskrygg och krämig kräftsill. Faktiskt och väldigt o-göteborgskt inte en enda räka inom synhåll … däremot är utsikten över staden helt bedövande!

Tusentals programpunkter återstår för lördagen och söndagen. Kanske blir det trängre mellan montrarna då. Intrycket från fredag eftermiddag, när allmänheten blandar sig in bland mediefolk, lärare och bibliotekarier, var att leden var ovanligt glesa. Barnvagn eller hund verkar i alla fall inte vara ett hinder, trots att man måste tycka synd om både vovvar och småttingar i miljön.

Den ganska vanliga och sorgliga anblicken av de minsta montrarna, befolkade av en ensam person utan intresserade besökare, mötte en redan tidigt på eftermiddagen. Det kan bero på att Ungern som temaland har fått somliga att avstå. Det skulle också kunna vara en effekt av de svåra tågproblemen.

Eller så har, som en veteran sa, bokmässan passerat sitt bäst-före-datum, på litteraturens väg från papper till digitaliserad spridning. Det får framtiden utvisa, som det brukar heta.

Också en bild från bokmässan ... men trapphuset är sällan så här tomt!

Utsikt från 28 trappor upp.

UPPDATERING: Nu finns facit vad beträffar publikstorleken på mässan. 94715 besökare har noterats. Det betyder en liten minskning från 2014. Källa: SvD.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg västerut

Det är en strålande vacker höstdag och jag sitter på tidiga morgontåget från Stockholm till Göteborg. Ett snabbt besök på bokmässan ska avsluta en intensiv vecka.

Märkvärdigt så tyst det kan vara på ett tåg som börjar rulla redan vid halv sju-snåret ... så gott som alla försöker sova, ingen pratar högt i mobilen – bara en sådan sak!
Tåget är dessutom modernt, med gratis wifi, gott om utrymme för benen, läslampa och eluttag.

Och rätta mig om jag har fel, men är det inte en pånyttfödd Bumling-lampa i minimodell som står på fönsterbordet? Den designades av Anders Pehrson 1968, tillverkades på atelje Lyktan och var en superpopulär lampa i tak, på golv och bord på 70-talet. En klassiker som fortfarande går att köpa och är snygg i dag också.

Tyvärr inledde jag resan med att hälla kaffet jag köpte på Centralen över mina vita byxor. Ett besök på toaletten för att försöka tvätta bort lite av det bruna hjälpte inte.
Så om du också är på mässan idag och ser en människa med fläckiga byxor så är det sannolikt jag.
Mot väster!

Copyright Klimakteriehäxan

Nedräkning

Nu börjar den, nedräkningen. Höstdagjämning i går.
I dag tre månader till julafton.
Oj vad tiden går!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema UNDER

Hummern, den nyfångade svenska, är billig i år. Den första fångsten såldes för "bara" 10 400 kronor kilot på fiskauktion i Göteborg.
Allt är ju relativt. Men underbart gott är det, oavsett priset ...

I fjol betalades den med 28 750 kronor, för tre år sen för svindlande 102 000 kronor. Alltså kan den skaldjurssugne tycka att det är läge att satsa på en lyxig måltid. till årets "underpris".
Som tur är sjunker priset under premiärdagens nivå när den där första fångsten är såld och klar.
Tisdagstemat denna vecka är UNDER!

Copyright Klimakteriehäxan
Källa:TT

Abonnemanget har upphört ...

Vi började tvåsiffrigt. Med 53. Närmsta grannen hade bara en trea, mina mesta lekkamrater nåddes via nummer 12. Hos mina morföräldrar fanns telefonväxeln, synnerligen manuell. Man drog ut och satte i proppar, ringde genom att trycka på en liten spak, kopplade ihop de samtalande, hade vingliga  hörlurar. De kan ses på museum, de där apparaterna.

Att tjuvlyssna var förstås förbjudet av Televerket (jo så hette det!). Men enkelt. Bara att hålla inne en knapp … vi testade naturligtvis. Och fick bannor. Man kan också misstänka att de som ringde var medvetna om risken och därför inte pratade precis så öppet som de (och tjuvlyssnarna) kanske hade önskat.

LM Ericssons namn nämndes med vördnad, han var född i byn.

Utvecklingen gick vidare. Numret fylldes på. Man lärde sig fem siffror ...

Vill du läsa hela texten? Den finns här, på sajten News55, under (den något pretentiösa) samlingsvinjetten "Erfarna tankar" och med rubriken "Därför kan du släppa greppet om den fasta telefonin". Läs, kommentera, dela gärna vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Ut på böljan den blå ...

Plötsligt har en ny väg öppnat sig ut i världen. Det måste ha hänt alldeles nyss. Södermalm har fått en ny färje-förbindelse. Gratis till och med. En gång i timmen ska den gå, båten till Årsta holmar, ön som är en fristad för fågelarter som annars inte finner någon bra boplats i Stockholm.

En galning i Stadshuset (jag skonar honom trots allt och utelämnar namnet) föreslog på fullaste allvar för ett par år sedan att man skulle skapa en nöjespark där ute, ersätta oasen med något Lisebergs-liknande. Effekterna på djur, natur och omgivande bostäder behövde man inte ens tänka på, om man lyssnade på denna virrpanna som till råga på allt sa sig vara miljömedveten.

Den idén blev det tack och lov stopp för. Om nu picknickande naturvänner vill ta en kort båttur över de blåa böljor som utgör Årstavikens vatten för att gå i land på ön och titta på fåglar är det väl bara trevligt, så vitt de tar reda på sitt skräp förstås ... man förundras över hur nonchalant människor kan uppträda.

Att vi i Stockholm har så pass gott om "lungor" mitt i staden är något vi inte nog kan uppskatta. Grönt är skönt, blått vatten ljuvligt och den som är ute och förstör ger vi rött kort!

För övrigt kan jag meddela att Årstaviken fortfarande är badbar. Njutbart ända in i andra halvan av september! Tack! Men nu var det nog sista doppet för denna säsong.

Copyright Klimakteriehäxan

Älskade ogräs

Vad är egentligen ogräs?
Definitionen är inte entydig. Så här står det i Wikipedia: "ogräs växer på platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält, trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gator och torg. En art kan alltså vara både ogräs och kulturväxt beroende på var den växer".

Fritt fram för tolkning, eller hur? Men jag häpnar ändå ofta när folk fnyser åt växter som jag njuter av. Ta vallmon, till exempel. Ogräs? Blandar sig in i åkrarna och förvandlar dem till konstverk, se bara hur de inspirerat Claude Monet! 

Lupiner är en annan art som har en fantastisk förmåga att sprida sig. Ogräs? Den målar vägrenar, ja hela fält, i rosa, vitt, blått och lila mitt i sommaren, med en grafisk precision som påminner om pointelisternas penselföring. Ljuvligt!

Nu har jag fått jättebalsamin som ny granne och tycker att de orkidéliknande blommorna på lång stjälk verkligen är vackra. Ogräs? Antagligen blir de fler till nästa år. De blommar senare än lupinerna och tar så att säga över stafettpinnen, det kan man ju bara gilla! Kan precis som lupinen plockas in och ställas i vas och pryder därmed sin plats också inomhus.

Mjölkört är en annan vanligt förekommande växt som har många olika namn: rallarros, älgstjälk är ett par av dem. Ogräs? De förvandlar kalhyggen och järnvägsbankar till mörkrosa skönhetsupplevelser. Men i likhet med de flesta andra växter är de förstås inte lika stor fröjd för ögat när de gått i frö.
Vid det här laget har ni fattat att jag starkt lutar åt att förklara de här arterna för kulturväxter i stället för ogräs. Visst begriper jag att det kan bli för mycket av en sort, det kan bli för mycket av allt.

Kan kirskål vara Sveriges mest hatade växt, tillsammans med maskrosen? Jag har utan att darra på manschetten mer än en gång förklarat min kärlek till just maskrosen, trots att den redan med sitt latinska namn stämplas som mindre passande: taraxacum vulgare. Tänk så härligt gulprickig naturen blir när den börjar slå ut någon gång i maj! Vulgärt? Inte!

Vissa lokor tycker jag också är pampiga att skåda, men där är den giftiga växtsaften ett aber. Brännässlor är absolut ogräs också i min värld, de är aldrig snygga att se på och ger ilskna spår på huden om man råkar komma åt ett blad. Naturvänner vädjar att man ändå ska låta dem ha kvar någon växtplats annars har den fina nässelfjärilen ingen plats att föröka sig på!

Alla dessa ord bekräftar väl egentligen bara en urgammal sanning: skönheten ligger i betraktarens öga. Så när en hängiven trädgårdsmästare svär över invaderande lupiner och balsaminer som kväver spädare örter ser jag blomsterprakt. 
Tänk så olika det kan vara ...

Copyright Klimakteriehäxan

Äta bör man annars dör man - lördagstema!

Hoppsan, jag råkade visst tjuvstarta lördagstemat redan på fredagen ... scrolla ner eller klicka här!
Motiv som skulle sökas upp ska passa uttrycket "äta bör man annars dör man".
Ja, hängde det bara på det skulle jag antagligen ha evigt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Gatumat

Ännu ett nedslag i min närmiljö innan det blir för kallt och blåsigt för att äta en bit utomhus.
"Foodtrucks" har blivit trendiga. Det är så "gatumaten" ska serveras nu för tiden. Korvkiosken från förr, med pulvermos och räksallad, har breddat sortimentet, förfinat smakerna, bjuder bättre bröd och nya kombinationer. Samt är flyttbar, eftersom den står på hjul. Därav namnet.

Och det är verkligen inte bara "vanlig varmkorv" det handlar om. Falafel, burgare, färskpressade juicer, köttbullar, pommes frites, fish & chips, kaffe och bulle, sojakorv, korv av lamm och älg ... Så klart detta blir ett favorithäng för barnvagnsrullarna och pensionärerna som är ute på det skämtarna kallar Antikrundan! Dessutom kan lunchen här kombineras med en kort promenad borta från jobbet, ännu ett plus.

Fem olika matserverande skåpbilar har stått hela sommaren vid en av båtklubbarna vid Årstavikens strand, för all del med lite oregelbundna öppettider. Många har njutit i solen (ja, i augusti i alla fall ...), många trevliga samtal har det blivit, många glada barn som fått springa runt, många ännu gladare hundar som med mycket tur fått en smakbit av de där doftande korvarna.

Budskapet från korvmäster Gösta (som var först på plats) är lätt att hålla med om: det är tur att vi måste ta en matpaus ibland! Men det blir inte den snabbaste snabbmaten. Gösta har inga korvar liggande på grillen utan lagar till det man beställer medan man väntar.

Inget verkar vara bestämt, men allt tyder på att detta lilla uppskattade "mattorg" återuppstår i sin helhet nästa sommar. Vi får se hur långt in på hösten de härdar ut.

Copyright Klimakteriehäxan