Klämdag

Den tränger sig in vart fjärde år, skottdagen, som hamnar mellan den 28 februari och 1 mars. Idag är vi där. Inte så märkvärdigt, kanske. Fast året blir ju en arbetsdag längre, men lönen blir oförändrad förstås ...

För den som råkade se dagens ljus den 29 februari skulle det i teorin betyda väldigt lång ungdom fast också glest mellan födelsedagskalasen. I Sverige finns i dag över 6000 personer som är i den situationen, men jag tillåter mig anta att de faktiskt blir firade en gång om året ändå, med lika många ljus i tårtan som andra som föddes samma år.

Dock finns det en gammal tradition som möjligen inspirerar till en annan sorts firande. För just på skottdagen och bara då heter det att anständiga flickor kan fria till sin käresta. Traditionen lär vara brittisk och uppkom på 1800-talet, förmodligen mer skämtsamt i fördomsfulla sammanhang som "inte ska väl ett fruntimmer ta sådana initiativ, det är mannens sak!".

Skämt eller inte, men tanken har bitit sig kvar. Jag är en av dem som faktiskt gjorde slag i saken en gång för många år sedan.
Vad han svarade?
Han sa ja. Förstås, höll jag på att tillägga.
Om vi gifte oss? Nej, förstås, höll jag på att tillägga.

Som tur var hittade jag så småningom en annan karl som så vitt jag minns friade alldeles självmant, jag behövde inte invänta den där klämdagen. Det hände för 33 år sedan och på den vägen är det.
Men om du syster går omkring och är lite giftassugen – kläm till så här på klämdagen, vetja!

Copyright Klimakteriehäxan 

Ja må han leva ...

Jag minns t o m de här kläderna!

Han fyller 100 jämna år i dag, Svend Asmussen.
Vilken speleman! Vilken energispruta! Vilken glädjespridare!

Jag såg honom showa med Swe-Danes på konsert i Sundstaläroverket i Karlstad. Mina föräldrar var fans, alltså fick jag följa med – det var väl inte tänkt som underhållning för folk i tioårsåldern, men som jag minns det fungerade det alldeles utmärkt. En musikalisk blandning av jazz, pop och visa kryddad med massor av gott humör.

Alice Babs drillade och viftade karakteristiskt med pekfingrarna, Ulrik Neumann kliade sin gitarr och Svend Asmussen lät stråken dansa över fiolsträngarna. De verkade ha roligt på riktigt när de sjöng sina stämmor och drog sina skämt. Danskarna fick anstränga sig lite för att låta mera svenska, det funkade det också. Vi i publiken var helt med på noterna, oavsett ålder. Mamma tyckte att Svend A var väldigt snygg dessutom ...

Nu kan den ende levande Swe-Danes-medlemmen inte spela fiol längre sedan en blodpropp begränsat rörligheten i högerarmen. Men hans virtuositet går att avnjuta i massor av inspelningar, både med trion och i andra inramningar, också i gamla tv-program. Hemma i Barndomslandet hade vi minst en EP, kanske flera.

Här har vi definitivt en hundraåring som inte tänker kliva ut genom ett fönster och försvinna. Han verkar ha för mycket att se fram emot, även utan sin kompis fiolen. Bara att gratulera!

Copyright Klimakteriehäxan

Jakten på vårtecken har inletts

I dag är himlen blå, igen. Och vårsolen lyser!
Jakten på vårtecken är i full gång. Soldyrkarna har intagit sina positioner vid Hornstulls strand. Och små lökväxter sticker försiktigt upp känselspröten ur jorden.

Jo, visst vet jag att skåningarna redan sett både vintergäck och snödroppe i veckor, men nu tittar jag ju efter våren där jag är ... min vår är faktiskt inte alltid din vår, oavsett vad en urgammal schlagertext påstår!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: Kliv på!

"Var inte rädd för att ta stora kliv. Du kan inte ta dig över en avgrund med två små hopp."

-David Lloyd George, liberal brittisk politiker och landets premiärminister under första världskriget, yttrade denna tänkvärdhet. Nog har det väl hänt att man allvarligt övervägt att försöka tvåklivsmetoden ... Härmed blir den sedan 1945 avlidne mannen den som levererar ett av denna lördags citat i en lång kedja vars länkar du hittar här.

Fanfic? Svaret måste bli Lydia!

Fan fiction.
Först vet jag inte ens vad det är.
Men jag tar Wikipedia till hjälp och får förklaringen: skönlitterära berättelser som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum, vanligen i kölvattnen till filmer, tv-serier, datorspel och romaner. 

Då kanske jag vågar mig på ett svar på veckans Bokbloggsjerka. Så här är frågan formulerad, av Koko:
Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Som ni förstått av inledningen kan mitt svar inte bli långt, om fanfic överlag har jag helt enkelt för dåliga insikter för att bjuda på en åsikt. Det enda lästips jag kommer på i genren är Gun-Britt Sundströms "För Lydia", utkommen redan 1973. Sundström hade läst och fastnat för den kvinnliga huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken", från 1912. Det hade jag också. Boken är fortfarande en av mina absoluta favoriter, kanske toppar den listan, faktiskt.

Lydia är i konstant underläge mot männen som omger henne, och kärlekshistorien med Arvid är lindrigt sagt jobbig. Alltså behöver Lydia allt stöd hon kan få. Gun-Britt Sundström gav henne det, såg saken ur kvinnans vinkel. Fast nu när jag vet vad fanfic är känner jag mig inte särskilt sugen på en lång rad fler böcker i genren.

Just i dagarna har ännu en filmatisering av "Den allvarsamma leken" premiär, i regi av Pernilla August och med Liv Mjönes i titelrollen. Jag är väldigt tveksam till att se den ... men råkar jag passera Johannes kyrka tänker jag alltid på Lydia. Och Arvid, för all del. Det var i de trakterna de höll till med sin kärlek.

En bok jag hade velat läsa fortsättningen på vet jag att jag har: "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" av Evert Taube. Länge hade jag lust att kontakta Evert och fråga hur det gick sedan, men det blev förstås aldrig av medan han levde. Så den fanfic-historien får jag väl skriva själv i så fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Under galgen – eller när yxan hänger i luften

Förr i världen fanns det också här i landet yrken som per definition var grymma. Man kunde bli bödel rent av. Det är för all del inte sagt att det nödvändigtvis var en otäck människa som tog jobbet, det skulle också kunna vara ett utslag av brist på arbetstillfällen eller något annat.

Men skulle man nu råka vara lagd åt det sadistiska hållet så finns det också idag ett lämpligt yrkesval. Då blir man tandhygienist. Och förr eller senare blir vi vanliga dödliga skickade till en sådan. Annars, så lyder domen, annars så kan vi tappa våra tänder, bli gubbar och gummor som smackar med gaddlösa gommar och aldrig mer kan få smaka vare sig en rejäl biff eller en rå morot. Lite åt dödsstraff-hållet, alltså.

Jag har just varit där. Det var nog rätt länge sen sist, jag ljuger om jag påstår att jag hänger på låset, tigger om ny tid. Som vanligt är det plågsamt. Det sticker, det skrapar, det blöder. Jag blundar hårt och försöker tänka på något annat, något trevligare, men det är inte enkelt. Önskar bara att det ska ta slut.

När hon äntligen släpper mig upp ur stolen, efter ännu en föreläsning om noggrannhet vid såväl tandborstning som -petning, kommer den läckra efterrätten. Betalningen.
Ettusenetthundraåttio kronor. Enligt den "normala" prislistan.
Det är ändå bara början, vi ska snart ses igen. Tyvärr.

Nu påstår jag inte att den tandhygienist jag går hos hade blivit en bra bödel. Egentligen verkar hon rätt snäll och timid. Men vi som är hennes patienter (läs offer), vi känner yxan hänga i luften, anar galgen där ovanför nacken.
Och det räcker inte med att härda ut. Vi betalar för det dessutom. Dyrt. Jag vet alldeles säkert att jag kunde gjort något mycket mera lustfyllt för 1180 spänn. Fast lite roligt är det förstås att ha tänder också.

Copyright Klimakteriehäxan

Latinare med svenskt namn

Min mamma talade alltid om dem på latin: Streptocarpus. Hon var väldigt förtjust i dem, i deras vita eller lilaaktiga klockformade blommor och gröna ludna blad. Jag har aldrig varit lika imponerad, de där bladen blev stora och hängiga och det var väldigt långt mellan blomningsperioderna.

Till min egen oförställda häpnad har jag nu ändå ett nyinskaffat exemplar av den där krukväxten som också lystrar till det helsvenska namnet kornettblomma.
Det var färgen på själva blomman som fick mig på fall. Så mörk! Nästan svart! Så vacker! Rent av lite spännande! Och fördomar ska ju motarbetas, vad de än gäller, inte sant?

Sedan är det förvisso så att när man kliver in i växthuset där handelsträdgården exponerar säsongens blommor är det lätt att charmas av både det ena och det andra. Jag ser hur blomstervännerna ilar fram och tillbaka i gångarna, inspekterar en kruka här, en grön växt där. Vänder på än den ena, än den andra: vilken har flest knoppar? störst överlevnadspotential? Det är ett lotteri, men man vinner oftare här än på en skraplott.

Korgen fylls, det blir kö i kassan, det blir ganska dyrt men det är lite som att köpa en skvätt lycka. Pelargonerna är redan frestande trots att de absolut inte kan flytta ut ännu, hur mycket vi än längtar efter sol och vår. Tulpansängarna erbjuder självplock. Vaser, lyxiga ytterkrukor och prydnadsföremål ingår också i sortimentet. Själv kommer jag undan med mitt svartblommande fynd, en azalea och en rejäl tulpanbunt. Ångrar mig på den fullsatta tunnelbanevagnen men klarar mig ändå hem med mina nyförvärv och nu är jag nöjd och glad!

Blommor och grönt är underbara, trivselfrämjande heminredningsdetaljer.
Jag kan dock inte lova att den där streptocarpusen min mor gillade så mycket får bo kvar hos mig när blommorna trillat av. Börjar den sedan bre ut sig blir den hemlös, det är en tuff värld med konkurrens om utrymmet ... också på fönsterbrädan.

Streptocarpus/kornettblomma så långt ögat når. I Ulriksdals slottsträdgårdsbutik.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUTIGT

Ibland bara knäpper man. Tar fram kameran och förevigar något som fångat uppmärksamheten. Sedan kanske man glömmer alltihop.

Det var så det var med den originellt lackerade motorcykeln som stod parkerad utanför Liljevalchs konsthall när jag var där och kikade på den härliga utställningen "Utopian Bodies". Den bjöd på mängder av roliga synintryck och det blev många fotografier, men den rutiga mc:n såg jag på väg ut och det blev den dagens sista bilder.

Vem som står för konstverket, om rutorna har någon innebörd, om målningen är unik i sitt slag har jag inte en aning om. Väl ute i trafiken spelar de blanka färgklickarna nog ingen roll.

Men när tisdagstemat är RUTIGT tänker jag att jag kanske tar priset för rutor placerade på det allra mest oväntade stället? Du klickar som vanligt på länken för att se andra bloggares bidrag. Kanske bjuder någon på rutor jag gärna skulle vilja ha men absolut inte kan visa upp. Ni vet, de där på magen ...
Så rutor på tanken får duga.

Copyright Klimakteriehäxan

Favoritgubbe

Ramlade på en fråga från Kulturkollo: Vem är din favoritgubbe?
Misstänker att jag skulle få underkänt för missuppfattning av ämnet om vi vore kvar i skolan. Men det här är absolut min. Mycket svår att konkurrera ut!
Och snart är de här igen, de svenskodlade, smakrika, ljuvliga gubbarna ...
Kom ihåg att ordet kulturs ursprungliga betydelse är just odling!

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för varma vintervantar!

Maria Erika Olofsdotter Kruuka dök plötsligt upp på min datorskärm, oombedd.
Vem, vad och varför, det måste man ju fråga sig när kvinnan i fråga uppenbarligen är en viktig person som man borde känna till. Det är inte vem som helst som föräras en egen doodle av Google!

Svaret kommer förstås direkt. Detta handlar om den kvinna som skapade Lovikkavanten, en sak som räddat många fingrar från förfrysning.
Maria Erika föddes i Pajala men flyttade till byn Lovikka när hon gifte sig. Paret fick åtta barn och behövde förstärka hushållskassan. Hemslöjd blev lösningen.

Vanttillverkningen satte igång på allvar kring sekelskiftet och på 30-talet stickade så gott som vartenda fruntimmer i Tornedalen vantar för avsalu. Då hade modellen förfinats från att bara vara varm till att också ha en broderad mudd och den typiska hängande tofsen.

Vi är många som knåpat ihop egna vintervantar efter den där klassiska modellen. Den är fortfarande flitigt använd, trots att nutidens vinterhuttrare inte har en aning om att de har Maria Erika att tacka. Idag skulle hon ha fyllt 150 år. Hon dog 1952.

Lite sent att komma med det där tacket nu, fast bättre sent än aldrig ... men här har vi ännu ett exempel på hur traditionell kvinnokraft och kreativitet sällan får den ära och berömmelse den gör sig förtjänt av. För erkänn: du hade inte heller en aning?!?!

Mina lovikkavantar är nog inte av högsta kvalitet men varma ändå. De jag själv stickade en gång, i vit-och-ljusblå-melerat ullgarn, hittar jag inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Kulsprutan har tystnat

Klimakteriehäxan har förlorat sin förmodligen allra trognaste läsare och följare. Signaturen "Kulsprutan" kommer inte att dyka upp i kommentarsspalten igen. Hon, som egentligen hette Maud, avled i veckan. Cancer. Förstås, höll jag på att tillägga.

Vi hade känt varandra väldigt länge, eftersom Mauds lillasyster Lena i åratal var min allra bästa vän. Men när Lena drabbades av en obeveklig cancer och dog "ärvde" vi liksom varandra, Maud och jag. Så en dag för många år sedan upptäckte hon min blogg, jag minns inte hur, men jag minns hennes första kommentar: Jag skulle stryka en jättehög med skjortor men det blir aldrig av för jag bara läser dina blogginlägg, ett efter ett, kan inte sluta!

Sedan den dagen ingick Klimakteriehäxan i hennes morgonrutiner, lika säkert som den första kaffekoppen. Maud bodde sedan många år på Mallorca, älskade att resa, längtade ibland till sin barndoms Dalarna, älskade härliga fester, sin trädgård, böcker, sina hundar och förstås sin brittiske make Richard så länge han fanns vid hennes sida – även han ett offer för cancer.

Maud hade många strängar på sin lyra. I Sverige jobbade hon bland annat som filmscripta (Åsa-Nisse!) efter Barlock-institutet. Hon utbildade sig till inredningsarkitekt. Hon botade sin flygrädsla genom att ta cert. Hon var en sann språkbegåvning: infödda engelsmän och spanjorer hörde ingen "svensk brytning" när Maud pratade.

Modersmålet värnade hon energiskt om, vi var kollegor i språkpolisernas förbund. Det märktes ibland i kommentarerna på bloggen, synpunkter och reflexioner som alltid var välformulerade, som slog huvudet på spiken, som också var tydliga bevis på skribentens härliga humor. Vid flera tillfällen föreslog jag att hon skulle bli bloggare själv, men hon tände inte riktigt på idén.

Nu har "Kulsprutan" avlossat sin sista salva. Både vännen Maud och hennes alter ego blir saknade, såväl i bloggvärlden som IRL. Det blir tyst.
Hon gillade det Povel Ramel-citat som alltid följer med mina e-brev: Det bor en solkatt i varje skärva. Men ibland blir det långt mellan solkatterna. Kanske kan man hänga på ett: Det var i alla fall roligt så länge det varade!
Hej då Kulsprutan! Vila i frid Maud!

Copyright Klimakteriehäxan

Skål och tack!

Har inte en aning om vem som designat den. Inte var den är gjord. Inte om den var dyr eller billig en gång. Inte om den "borde" betraktas som skräp heller. Strunt samma.
För min del betraktar jag den som ett fynd. Ett kanonkap, helt enkelt!

Knappt hann min blick fastna på skålen förrän jag var fast för att köpa den. Så originell, så snygg i sin enkelhet! Ganska användbar också, om än inte för ruccolasallad precis. Ni vet hur förälskelse kan slå till ... Jag högg dyrgripen rädd att någon annan skulle komma före, fast den risken var i princip obefintlig: bara jag bevärdigade denna skapelse en blick. Det var inte trångt mellan kunderna i affären heller.

Så vände jag på den för att bli informerad: om ursprung, förstås, och om priset, självklart. Min kärlek var beredd på det värsta; det kunde ju vara en dyrgrip? Och ja, där stod det, i svart på vitt på en liten klisterlapp: 50 kronor.

Glad gick jag till kassan. Sände en tacksamhetens tanke till den som tröttnat på en vit keramikskål med hål i sidorna och därför valt att skänka den till Frälsningsarméns andrahandsbutik Myrorna på Hornsgatan i Stockholm.

Men det skulle fortfarande roa mig att veta vem som skapat mitt hittills helt anonyma superfynd. Miljövänlig återvinning när den är som bäst!
Skål och tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat som glädjer många

"Det fanns en svacka i försäljningen mellan 2006 och 2013 men nu ser branschen ut att ha återhämtat sig och den totala bokförsäljningen ökade under 2015."

-Det handlar om bokköp i Sverige och jag hittade det i dagens Dagens Nyheter. Ett riktigt glädjande budskap som jag gärna återger! OK, denna mening blir knappast ett bevingat ord med lång livslängd, men håll med om att det är ett positivt besked!
Tänk att det finns så mycket och så många man kan tycka är värda att citera!
Så många och så mycket faktiskt, att det blivit en hel serie i en rad bloggar under samlingsnamnet Lördagstema: Citat hos Marie i Skrifvarstugan, i dag med inlägg i omgång nummer 31. Nedan finner du länkar till deltagande bloggar. Och klickar du på min etikett "citat" hittar du över 200 andra klokskaper och finurligheter som jag har fastnat för!

1.	BIRGITTA AHL	6.	llh	11.	Life by ScienceHelena
2.	Ulla Laiho	7.	Ulrika Landin	12.	Kolonilotta
3.	Dagny	8.	Anki	13.	BP
4.	Meta	9.	Eva Trillian	14.	Paula i pörtet
5.	Marit Johansson	10.	Klimakteriehäxan

Harper Lee – A One Hit Wonder

Om man lånar ett uttryck från musikens värld så var hon ett One Hit Wonder, den amerikanska författaren Harper Lee. När hon var 34 år (1960) publicerades romanen "To Kill A Mockingbird", översatt till svenska med den något svårsmälta titeln "Dödssynden".

Boken blev en jättesuccé, den väckte debatt, den ruskade om, den blev obligatorisk läsning i amerikanska skolor. Den har sålts i 40 miljoner exemplar, utsetts till 1900-talets bästa roman, och Harper Lee fick också det fina Pulitzer-priset för den. Naturligtvis har storyn om svartvita relationer blivit film: "Skuggor över Södern" kom redan 1962. Gregory Peck hade huvudrollen som advokaten som ställde upp som försvarare åt en svart man, åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Men sedan tog det 55 år innan en bok av Harper Lee gavs ut igen. "Go Set A Watchman" (Ställ ut en väktare) kom 2015 och i själva verket var den skriven innan debutromanen.
Även jag läste och blev djupt berörd av "To Kill A Mockingbird". Den andra, nyare (eller äldre om ni så vill), boken har jag inte läst.

Harper Lee, the One Hit Wonder Woman, avled igår, 89 år gammal, i Monroeville, Alabama, den stad där hon föddes och som hon nästan alltid bott i. Hennes öde borde också bli en roman. En ensam kvinna som i princip levde hela sitt liv på och med en bok som hon skrivit själv. Sällsynt. Och jag är inte alls säker på att man ska avundas henne även om isoleringen var självvald.
Fast båda hennes böcker åker nu upp på min att-läsa-lista.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ett klargörande för den som inte läst alls: "Go Set A Watchman" skrevs först och gavs förvisso ut sist, men funkar i själva verket som fortsättningen på "To Kill A Mockingbird". Så man läser lämpligen böckerna i samma ordning som de trycktes.

Varför läser du det här?

Riktigt svårt blir det att få till något bra svar på Bokbloggsjerkan denna gång. Samtidigt är frågorna, som kommer från Carola, av största intresse för oss som envisas med att blogga vidare – i mitt fall är jag inne på tolfte året, med snart 3800 inlägg på bloggen.

Så här lyder frågan, eller frågorna, för det är flera spörsmål i ett:
Hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen? Och vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar?

Jag väljer att börja i slutet. Det som driver mig att blogga är helt enkelt det att jag tycker det är så roligt att skriva. Håller nästan alltid ett öga öppet för möjliga bloggämnen, har alltid kameran i fickan eller väskan. Tänker att saker som får mig att reagera bör kunna intressera fler. Och så är det ju faktiskt väldigt ofta!

Men hur mycket tänker jag på läsarna när jag bloggar? Inte så mycket, faktiskt. Jo visst kan jag tänka att "det här kommer X definitivt att kommentera" eller"nu får jag snart ett mail från Y om det här". Fast mer lutar jag mig trots allt mot mig själv, jag skulle inte kunna skriva om saker jag själv inte bryr mig ett skvatt om, på något plan, stort eller smått, allvarligt eller lättsamt. Dock försöker jag att inte skriva särskilt långt, men ibland rinner bokstäverna bara iväg ... och så tror jag att det är bra att uppdatera ganska ofta. Själv lägger jag ut något nytt nästan dagligen.

Hur interagerar jag med läsarna? Jag försöker alltid svara på kommentarer, ibland i klump, ibland separat. Den som mailar kan också räkna med svar. Mycket mer blir det väl inte, om man bortser från att man ibland träffar en bloggläsare IRL vilket är väldigt roligt när det händer.

Locka nya och behålla de gamla? Jag sparade alltså det svåraste till sist. Någon "lärobok" i ämnet känner jag inte till. Mun-mot-mun-metoden får man sätta sitt hopp till. Ämnesvalet betyder naturligtvis en del. Ibland länkar jag till bloggen från Facebook och Twitter, med varierande (men sällan överväldigande) resultat. Genom mina böcker kan jag hitta en och annan som fortsätter läsa fast då i bloggform.

Underligt nog tycker jag mig kunna konstatera att majoriteten av mina bloggläsare är personer jag inte känner. Några har dock blivit nya vänner genom bloggen. Bland släkt och vänner är det väldigt få som följer Klimakteriehäxan, trots att de skulle kunna snappa upp en hel del om mig, mitt liv, min vardag den vägen. Eller så är det inte underligt alls, de kanske får nog av mig ändå?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser plötsligt att exakt samma fråga, ordagrant, var jerkans ämne den 20 mars i fjol ... och så här svarade jag då!