De fick över 2000 bröllopspresenter, bl a en tävlingshäst av Aga Khan, en bit handvävt tyg av Mahatma Gandhi och en tvättmaskin av invånarna i Leamington Spa.
.jpg) |
| Om tvättmaskinen stod på önskelistan lär vi aldrig få veta. Bild från svt. |
Copyright Klimakteriehäxan
Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda som jag denna gång inte har helt lätt att besvara ...
Nu kommer tv-kanalerna naturligtvis att ösa ur arkiven, bokhandlarna letar fram gamla och nya biografier, tidningarna trycker stora minnesbilagor (som legat förberedda i åratal fast de ständigt uppdaterats) och jag ger mig attan på att Londons alla souvenirbutiker i går kväll höjde priset på den lilla vinkande tanten som föreställer drottningen, ibland med hatt, ibland med krona men alltid med den obligatoriska handväskan i en och samma modell.
.jpg)
Nej, någon drottningdocka har jag inte, men däremot har jag sett ett par bra filmer som jag varmt kan rekommendera. Naturligtvis är det inga dokumentärer rakt av, filmskaparna har tagit sig friheter, men ändå får man en historielektion i lättsmält förpackning. Se till exempel "The King´s Speech" med Colin Firth som George VI, pappa till Elizabeth och en man som hade extremt svårt att prata i offentliga sammanhang på grund av grav stamning. Brittisk press hävdar att drottningen såg filmen och tyckte att det var ett fint porträtt av fadern.
I "The Queen" är Helen Mirren märkvärdigt lik den drottning hon spelar. Det är kort efter prinsessan Dianas dramatiska död i en trafikolycka i Paris. Den besvärliga situation som uppstår nystas upp i filmen. I "A Royal Night Out" berättas hur systrarna Elizabeth och Margaret firar världskrigets slut 1945. Sedan finns det förstås en lång rad dokumentärer också, både gamla och nyare, de kommer att dyka upp, var så säker!
Men kronjuvelen bland alla dessa dramatiseringar av kungligheternas liv måste vara serien "The Crown" och har du inte sett den, så gör det! Oavsett om du är rojalist eller är republikan ut i fingerspetsarna är detta suverän underhållning som dessutom förmedlar massor med modern historia, kryddad med familjekriser, romantik och politik, för att nämna några beståndsdelar. Enorm research har lagts ner, många privata detaljer bär sannolikhetens starka prägel, oavsett vad personerna själva säger. Fyra säsonger har sänts, den femte kommer snart och jag kan knappt bärga mig ... tror att man är framme på 2000-talet nu.
I väntan på att Netflix drar igång den nya omgången av "The Crown" kan jag varmt rekommendera en liten äkta bokpärla: "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. Den lässugna kvinnan som kommer till bokbussen i sällskap av sin hund, en corgi naturligtvis, är ingen mindre än Elizabeth II. Hon gillade hundar och hästar – och böcker. R I P.
.jpg) |
| Drottning Elizabeth som vinkande docka i kläder lämpade för olika tillfällen. Dreamstime.com säljer dem, i går kostade de 18 pund - kanske mer i dag? |
Copyright Klimakteriehäxan
NJUTFLYKT
-Vilket himla bra ord hon har uppfunnit, flitiga Ditte med bloggen Mitt i! Hon lanserade det redan 2014 men jag upptäckte det nyss. Hon förklarar ordet (för den som eventuellt inte redan gissat dess innebörd ...) så här: "en utflykt som är extra njutbar. Svårare än så är det inte". Bara att hoppas på många repriser, både för Ditte och oss andra.
Copyright Klimakteriehäxan
En bra njutflykt går gärna till någon sorts vattenhål, eller hur?
.jpg)
För några år sedan hade jag svarat papper och ingenting annat. I dag har jag hängt med en liten bit in i framtiden. Alltså nyttjar jag relativt regelbundet hörböcker, och emellanåt också en e-bok. |
| Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022. Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen: "Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar, och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag. |
.jpg)
Snarare fylls jag av leda över "intervjusvar" som bara är undanflykter, politiska paroller som är tomma floskler, affischer som borde få pris när det gäller att inte överraska någon med ett tydligt budskap. Och ordet "vallöfte" ekar lika tomt som en stor urdrucken petflaska som rullar över gatsten i en av höstens första kastvindar.
Försöker ändå ge dem en chans, de där trimmade och slimmade människorna som säger sig vilja fixa till Sverige. Ja vem vill inte avskaffa gängkriminaliteten? Vem vill inte värna om de äldsta och sjuka? Vem vill inte bidra till en bättre miljö? Och ha en superbra skola, för alla?
På papperet vill de detta, allihop, med lite olika förtecken och omskrivningar. Och här sitter jag, med mitt röstkort fastsatt med en skojig magnet på kylskåpsdörren, och tvivlar. Men jag måste ju rösta, absolut. Är faktiskt avundsjuk på de "frälsta", de partitrogna, de som aldrig tvekar.
Nu har jag inte många dagar på mig. Någon förtidsröst lär det inte bli för min del, inte när man bangar för att spränga målsnöret. Som jag gör. Jag är nog obeslutsamheten personifierad. Och ångervecka finns som bekant inte i politiken, oavsett hur mycket man ångrar sitt val när man ser resultatet.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| En för mig ny butik med damkläder, Sthlm Blvd i Nacka Forum, visar med tydliga skyltar av gatutyp var olika designermärken hänger i affären. Snyggt och piffigt! |
 |
| Mer från modebranschen: jag köpte ett par långbyxor och ser att märket ifråga på medskickade etiketter (skyltar!) vill framhålla att man hoppas göra minsta möjliga menliga inverkan på miljön. Bra om det har nån effekt. |
 |
| Här en skylt som kanske en och annan gärna skulle ha uppsatt i entrén till ett flerbostadshus. Fast just den här hittade jag vid ingången till en krog. |
.jpg)
Högtidligheten som omgav valdagen när jag var barn är borta. Alla röstade den där söndagen i september. Då tog mamma och pappa på sig sina finaste kläder, folk samlades utanför vallokalen, man hälsade till höger och vänster, stillsamma samtal utspann sig, vi ungar fick roa oss bäst vi kunde, anade kanske ändå stundens allvar: det gällde demokratin.
De flesta väntade kvar på trappan tills valsedlarna var räknade – ja ni fattar ju att det inte handlade om ett distrikt i storstaden förstås, utan om ett litet i Värmland med relativt få röstberättigade.
Och resultatet då? Det överraskade ingen. Visst höll man på valhemligheten, men ”alla” visste ju vem som gav sitt stöd åt folkpartiet, visste vilka de två kommunisterna var och så vidare … Ändå var mina föräldrar alltid noga med att ta med valsedlar för samtliga partier in i båsets ensamhet!
När vi ska rösta 2022 är läget osäkert, opinionsundersökningarna duggar tätt, rent av dagligen, vilket verkar vara slöseri med både tid och pengar. Inte byter väl folk mening så ofta att det inte räcker med att pejla läget säg en gång i veckan? Ingen vågar ändå säga vartåt det ”lutar” den här gången.
Inte vet vi heller vem som egentligen vill bilda regering med vem – begreppet majoritetsstyre verkar den svenska valmanskåren ha avskaffat för gott.
I år är inte mindre än en femtedel av alla svenskar pensionärer. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån har drygt 2,1 miljoner personer som fyllt 65 rätt att delta i riksdagsvalet. I gruppen 75 år och äldre ökar antalet röstberättigade med 150 000 personer, jämfört med 2018 års val en rejäl uppgång. Som politikstrategisk amatör kan man tycka att det borde märkas i debatten, i alla utfrågningar, i tidningar, radio och tv. Det gör det nästan inte alls, så vitt jag kunnat se.
Att pensionärsgruppen är klart underrepresenterad i riksdagen kommer inte att förändras den här gången heller. Den ambitionen lyser också med sin frånvaro såväl i valtal som i valmanifest och intervjuer.
Av 349 ledamöter är efter det senaste valet 2018 bara 11 över 65. Medan det statistiskt sett, för en rimlig representation, borde handla om så många fler – och dessutom i en tid när vi ideligen hör att ”70 är det nya 50”! Dagens pensionärer är ofta både pigga och aktiva, de besitter såväl kunnande som erfarenheter som riksdagen – och Sverige – skulle kunna dra nytta av.
Bara 280 av 4150 motioner som lämnades in till riksdagen under motionstiden år 2021 behandlade någon fråga som gällde den äldre delen av befolkningen. Ja, vi kanske ska anses ha vårt på det torra. Men det är ändå en häpnadsväckande siffra i mitt tycke, i en situation när befolkningens livslängd generellt ökar relativt snabbt och därmed också kraven på samhällsservice som ska regleras.
Visst vill vi värna om vår demokrati! Visst ska vi rösta, även om det blir i sista minuten! Men de årsrika kandidaterna, de får vi leta efter. De blir svåra att hitta. Chansen till förändring är minimal för att inte säga noll, så säker är valutgången i den nischen redan nu.
Och den högtidliga valdagsstämningen från 50-talet kommer heller aldrig tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
Fredag. September. I går fick täcket krypa in i påslakanet igen, efter lång "ledighet". Fläkten är tillbaka i källarförrådet. Klokast att ta en jacka när man går ut, fast sandalerna fortsätter jag med ett tag till! Elisa Matildas fem fredagsfrågor har också blivit en vana som sitter i. Denna gång vill hon få mig att minnas saker!
 |
| I trakten av min barndoms somrar ... minns de faluröda väggarna, den otyglade grönskan och där innanför dörrarna låg höet till vintern! |
De allra flesta är sådana jag köpt själv, ibland är det loppisfynd. Några har jag förstås fått, ibland av snälla författare i bekantskapskretsen, annars som present av någon lite vem som helst. Via SR:s radioföljetong konsumerar jag ljudböcker, i bilen cd. Sist jag köpte en cd-bok kostade den 10 kronor, på Röda korsets Kupan ... jag ger dem raskt vidare när vi lyssnat klart.
Utan tvekan tycker jag om att ha böcker omkring mig. De väcker ofta mitt habegär. I dag försöker jag gå till biblioteket i stället för till bokhandeln, det lyckas av och till. Men jag har i alla fall kommit till insikt om att jag inte måste äga alla böcker, det finns för många av dem som jag vet att jag vill läsa men med största sannolikhet bara en gång.
Copyright Klimakteriehäxan
Själv hörde jag redan då till tjejgänget som snudd på dyrkade Katja av Sweden, drömde om att få dra på sig hennes kläder och möta världen! Jag lyckades faktiskt också, fast i väldigt begränsad omfattning. Några skor blev det, och något enstaka plagg som användes tills det föll i bitar. Höll ändå länge, ska jag kanske tillägga!
Mina känslor för henne har inte svalnat trots att åren gått, det märks bland annat på en rad inlägg här på bloggen! (Ett av dem kommenterat av ett av Katjas barnbarn, roligt!) Hon har blivit frimärke, det finns en fin bok om henne och vandringsutställningen med några av hennes ikoniska skapelser är kvar ännu ett par veckor på Kristinehamns konstmuseum, där jag såg den.
Nu finns på SVT Play en ny faktaserie på sex avsnitt, "Det svenska modet", och jag har snart gått igenom från början till slut ... Min idol Katja of S är en av huvudpersonerna i första delen. Och i del tre dyker en annan favorit upp: Gunilla Pontén.
Serien sänds i tablå-tv på onsdagkvällar. Litet glädjeämne: programmen kan ses i hela världen, till skillnad från många andra produktioner som streamingtjänsten erbjuder.
Copyright Klimakteriehäxan
En av hans riktigt tunna böcker är "Och varje morgon blir vägen hem längre och längre". Det är den lille pojken Noah som sitter och pratar livets allvar med farfar på en bänk, frågor som vi alla kan fundera över.Där har ni mitt förslag när Enligt O i dag som veckans kulturfråga undrar: Vilket kulturellt verk om äldre människor och/eller vänskap mellan generationer tycker du riktigt mycket om? Historien är inte längre än en novell, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Alla kommentarer
